Musiken som länk till det gudomliga. En intervju med Eric Schüldt - Tidningen Kulturen

Övriga porträtt
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Eric Schüldt. Foto Mattias AhlmJag äger ingen teve. Jag sitter inte på soffan och tittar på teve om kvällarna. Men jag äger en internetuppkopplad dator. När gubben från Radiotjänsten ringde på dörren i somras blev jag en aning förvånad när han berättade för mig att jag skulle betala tevelicensen lika mycket som den som äger en platteve eller mobilteve. Han hade rätt, Radiotjänsts ordförande Eva Hamilton säger till Svenska Dagbladet: ”… TV-avgiften är ovanlig men ändamålsenlig. Förvisso avviker den från andra avgifter genom att den varken är frivillig eller tvingande, men den tjänar sitt syfte. Du betalar inte för en tjänst du väljer, utan för att en tjänst ska finnas.” Så säger Eva Hamilton. Att licensen är den dyraste i Europa, detta vet inte Hamilton och hon vet ännu mindre om min dåliga ekonomi. Så jag betalar avgiften som jag tycker är orättvis, men försöker använda den positiva aspekten av tjänsten, för det kan jag. Jag väljer den tjänst som verkligen ger mig mycket: nämligen Sveriges Radio.

Många bland dem som läser har kanske slutat att lyssna på radio, och detta är synd tycker jag, Sveriges Radio är mycket bra. Radion i allmänhet och radio P2 i synnerhet är en guldgruva för alla de som älskar konstmusik, spännande samtal och rika program.

Ödet valde genom gudarna att programledaren Eric Schüldt och jag skulle bekanta oss med varandra.

Eric och jag har samma … ska jag kalla det intresse? Eller ska jag kalla det intellektuell kallelse: vi älskar musiken och vi backar inte om frågor som har med sakralitet, andlighet och Gud att göra.

I arbetet som Eric driver på Sveriges Radio är dessa ämnen ständigt närvarande.

Jag träffade Eric Schüldt för en intervju.

Eric, jag lyssnar så ofta jag kan på radioprogrammen du bjuder oss lyssnare på. I varje program, och det kan vara en programserie på temat Skönheten, eller det andliga i konsten eller också ett musikaliskt underhållningsprogram på lördag förmiddag, ger du lyssnaren inte bara en fin musikupplevelse, gärna via musik komponerad idag, utan också någonting annat att fundera på. Pratar Gud genom musiken?

– Det är en mycket svår fråga du ställer. Jag brukar tänka att musiken härstammar från en värld som på något sätt gått förlorad. På så sätt tror jag verkligen att det finns en källa ur vilken musiken, poesin och konsten strömmar. Men källan är svåråtkomlig, och visar sig nog bara för oss i korta glimtar.

Nu märker jag att det här låter oerhört romantiskt, men i det här hänseendet är jag nog också en romantiker. Jag tror verkligen på konstnären som en gränsvarelse vars konstnärlighet utgörs av en förmåga att på ett instinktivt sätt komma i kontakt med en annan värld.

För att det här inte ska bli allt mer metafysiskt kan jag berätta om en händelse ur mitt eget liv.

Jag var runt tjugo år gammal och tillvaron hade på något sätt förlorat sin lyster. Världen upplevde jag som tom. En modern analys av mitt tillstånd skulle nog mynna ut i att jag hade drabbats av en depression. Men jag väljer att tolka skeendet på ett annat sätt. Jag upplevde det som om min inre värld, mina känslor, mina drömmar och mina tankar inte hade något med den yttre världen att göra. Det var något slags allvar som jag bar på, men jag hade ingen förmåga att uttrycka det. När jag talade med människor i min omgivning föll orden platt till marken, det blev överspänt, pretentiöst och sentimentalt.

Det här drev mig in i en ensamhet som jag inte visste hur jag skulle ta mig ur. Jag kände mig inte missförstådd, för jag visste att mitt sätt att försöka ge mitt inre yttre gestalt verkligen var trubbigt, naivt och storvulet. Nej, jag hade verkligen inget språk. Och utan språk blev det som om mina inre världar inte fanns.

Vad som sedan hände skulle man enklast kunna beskriva som ett uppvaknade. Jag satt på ett bibliotek i Stockholm och lyssnade på en skiva som jag helt slumpmässigt hade bett om att få höra på. Ur hörlurarna kom ett ackord, några spröda toner högt uppe bland pianots ljusa oktaver. Jag hade aldrig hört musiken förut, men jag visste precis, och på ett ögonblick, vad den beskrev.

Kanske skulle upplevelsen kunna beskrivas som att plötsligt möta något som på ett exakt sätt beskriver hur du ser ut inuti. Ja, här fanns allt som jag burit på, men aldrig lyckats uttrycka. Det var det stora allvaret, det var en skönhetslängtan som inte handlade om något som jag såg i min samtid, utan som snarare vidrörde en känsla av uråldrighet. I musiken tyckte jag mig se bilder och bilderna var märkligt bekanta. Bland tonerna virvlade snöflingor, jag upplevde hur jag själv vandrade genom ett skymningslandskap, en djup skog och långt borta lyste ett ensamt ljus i ett fönster, jag var på väg någonstans, jag skulle snart komma hem. Allt det här såg jag i musiken och jag insåg plötsligt att det här var det språk som jag så länge hade letat efter.

Än idag, snart femton år senare, kan jag drabbas av samma känsla när jag återigen hör Arvo Pärts pianostycke ”Für Alina”. Det är den mystiska upplevelsen av att plötsligt, via musiken, komma i kontakt med en värld bortom världen.

För mig blev den här upplevelsen avgörande, för den var startskottet för ett sökande som sedan till viss del även har kommit att bli mitt yrke.

Jag har inget färdigt svar. Men för att ändå ge en liten aning kring hur jag tänker utifrån din fråga: För mig blev mötet med Pärts musik så pass livsavgörande att jag inte kan kalla det för enbart en musikupplevelse. Jag tror därför att det finns en djupare hemlighet här, något inom oss som vi till vardags har svårt att komma i kontakt med. Musiken blir då just en påminnelse om att den här inre världen finns.

Men är den inre världen inte bara en del av vårt eget psyke? Jo, kanske. Men jag uppfattar det inte så. Det jag tycker mig ha funnit i musiken, men som jag inte vill göra till norm eller idé för någon annan än mig själv, tycker jag ändå bäst beskrivs med ordet helighet. Det är ett stort ord, men inget annat beskriver bättre den stämning som musiken kan försätta mig i. En känsla av nåd. Gåtfullheten finns kvar, men den är insvept i ett milt ljus och jag är inte rädd.

En helt annan fråga. Finner du en skillnad mellan en akt som tillhör det sakrala och en akt som tillhör det heliga? Vilken är skillnaden mellan sakral och helig tycker du?

– Om jag ska vara ärlig så har jag inte något bra svar på din fråga. Kanske är jag för obildad för att kunna göra en tydlig distinktion mellan orden. Rent spontant så ser jag ändå det heliga som något mycket vidare, samtidigt som det är mer intimt kopplat till det mänskliga livet. Jag försöker aktivt bejaka det heliga i mitt liv. Försöker träna upp en blick som låter mig bli varse tillvarons heliga aspekter. Det kan i så fall handla om allt från ett oväntat fruktbart möte människor emellan eller ett musikstycke som påminner om att världen är större än vad vi tror. Jag försöker även se något så vardagligt som mat med helighetens blick. Det är svårt, för jag vet så lite om mat och är dålig i köket. Men jag tror att livet blir så mycket rikare om man försöker värdesätta det genom att just leta och vara uppmärksam på när det heliga träder in i livet. På så sätt kan det handla om något så enkelt som att äta frukost i lugn och ro med den man älskar.

Det sakrala är väl något mer upphöjt? Något som nästan kan upplevas som skrämmande? Det är nog en viktig aspekt av livet. Men jag vet än så länge inte riktigt hur jag ska närma mig det. Jag ser dock framemot att i framtiden bekanta mig mer med termen. Kanske är jag ännu inte mogen?

Dessa frågor och dessa svar kan väcka obekvämlighet hos några läsare. Vi lever ju i en sekulariserad tid, och vissa ord fungerar inte längre eller har förvandlats till någonting annat än sitt ursprung. Ta t.ex. ord som natur, skog; pengar och succé… Jag menar att vi talar ett språk som inte längre tillhör oss, ett språk som vi inte behärskar och som har förlorat sin magi, ett språk sammanfattat av ord vars ursprungliga betydelse, etymon, vi ignorerar... det är kanske då som musiken börjar klinga...? Kan vi tala med gudarna med hjälp av musiken?

– Ja, jag tror att du är inne på något mycket viktigt här. Jag har själv märkt hur svårt det är att tala om nästan allt som vidrör religion, andlighet eller tro. Dels så handlar det om att det verkligen är ett område där orden nästan alltid upplevs som bristfälliga, dels så gör vår sekulariserade, avförtrollade, tid det allt svårare att prata om nästan allt som rör det inre – från poesi till teologi.

Det jag dock har upptäckt i mitt yrke är att musiken ofta är det språk där det lättast går att mötas. Genom att tala via musiken, och om musiken, undviker man det dogmatiska. Det blir ingen lära att ta ställning till, inga bud att följa eller förkasta. Jag upplever musiken som det rum där man enklast kan finna ett samförstånd kring djupa frågor. Det går att enas om storheten i säg Mahlers nionde symfoni utan att behöva gå in på frågan om ifall musiken är sprungen ur Gud eller människors värld.

Om jag ändå ska kosta på mig att bli ännu mer personlig skulle jag våga säga att jag tror att musiken på något sätt är en länk till det gudomliga. Ibland, och det här är en lite barnslig tanke, tänker jag att Gud lyssnar på musiken ungefär på samma sätt som vi. Som allsmäktig hade han ju kunnat spela Beethovens violinkonsert fullständigt felfritt, men det vore också meningslöst då det skulle ske utan ansträngning eller motstånd. Kanske behöver då Gud människan då vi har allt det som han inte har – bristerna, det ofullkomliga, det ringa. Kanske är musik ett möte mellan människans ofullkomlighet och Guds fullkomlighet? Kanske är det just det mötet som gör musiken så vacker?

Idag finns det många människor som intresserar sig för den andliga världen. Tyvärr, tycker jag, har de flesta en väldigt ytlig kontakt och relation till det som avser mysterium och mystik. New Age liknar en katedral som är tom, utan Gud. Mycket liturgi och ritual utan myt. Människor vill nå ”sanningen” utan först slåss mot drakarna på det andliga fältet, utan att följa en regel, en rytm, en skola, en andlig väg. Detta borde inte förvåna oss som lever bland lyckopiller och snabba njutningar. Kan detta behov av det heliga vara ett svar på vår rädsla inför döden?

– Det här är ett område som jag precis har börjat försöka fördjupa mig i. Egentligen blev frågorna du ställer aktualiserade i programserien Människan och maskinen som jag gjorde tillsammans med Per Johansson. Där samtalade vi bland annat om den medeltida synen på tro och liv. Hur det i gamla tiders kristendom fanns ett större bejakande av allvaret. Det räcker väl med att gå in i någon av de stora katedralerna för att förstå att deras skapare inte hade en helt ljus syn på vad världen var. Här tycker jag också Kristus-gestalten blir en nyckel som mycket av vår tids New Age saknar.

Kanske handlar det om just de gamla religionernas förmåga att täcka in hela livet – allt från det absurda till det mångbottnade, till det djupaste mörker och det lättaste ljuset. Jag är ingen expert, jag vet egentligen ingenting på någon annan nivå än min egen personliga, men ibland skulle jag önska mig ett större allvar, vilket absolut inte ska förväxlas med tungsinne. De personer som jag träffat i mitt liv som verkligen nått långt i sitt sökande brukar nästan alltid ha enormt mycket humor. Här skulle man kunna ta Arvo Pärt som exempel. När jag intervjuade honom var han mycket ovillig att prata om religiösa ting. Men han skämtade nästan oavbrutet under hela den dag vi tillbringade tillsammans!

I en programserie för ett tag sedan frågade du lyssnarna: Varför är Mahlers musik så känsloladdad och så väl konstruerad men ändå någonting obekant, nästan otrevlig. Jag vet inte vilka svar du fick. Men tror du kanske att detta beror på att Mahler arbetar med tyngden och aldrig med flykten, att han är kedjad till en musikalisk intellektualism…

– Jag kommer återkomma med nya funderingar kring Mahler och hans musik i kommande radioprogram. Än så länge känner jag mig allt för mycket som en novis kring hans musik för att kunna uttala mig. Men Mahlers musik lockar mig, även om jag än så länge inte kan säga att jag förstår den fullt ut.

När du skriver och sedan sänder dina program, upplever du, åtminstone i bland, att du slåss mot väderkvarnar, för att många inte förstår dig eller stämplar dig som ”mystiker”?

– Det här är en lite känslig fråga. Men om man säger så här: Jag tycker väl inte riktigt alltid att mina kollegor eller vänner i min egen generation förstår mig. Och till viss del är det mitt eget fel. Det blir ofta lite stora ord, och närmast pretentiösa anslag. Men responsen från lyssnarna, särskilt på senare år, har varit enorm. Det är så många fina brev, berättelser, tankar och infall som kommit till programmen. Ja, jag kan inte nog beskriva hur glad det har gjort mig, eller hur mycket det har betytt.

Plötsligt har jag känt mig mycket mindre ensam.

Sista frågan. Nya radioprogram på gång?

– Jag kommer fortsätta på P2 även nästa år 2014. Dels med Lördagsmorgon i P2 som jag delar på tillsammans med min gotländska kollega Eva Sjöstrand, dels så blir det nya program i serien Skönheten. Sen har jag några än så länge hemliga projekt utanför Sveriges Radio som förhoppningsvis ska kunna bryta ny mark när det gäller de frågor som vi har talat kring här. Jag får be att få återkomma om det!

 

Intervjuare: Guido Zeccola

 

Arvo Pärt  FÜR ALINA

 

 http://www.youtube.com/watch?v=OyIYykqbgtc

 

 

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen