Politisk bokflod i Frankrike - Tidningen Kulturen




Utrikes nyheter
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

I slutet av april och början av maj 2017 ska det franska folket välja en ny president, som kommer att inneha ämbetet under en femårsperiod. Det stundande presidentvalet är för närvarande ett glödhett ämne i Frankrike och står i centrum för debatten och för fransmännens intresse. Frankrikes president har stor makt och fransmännen är generellt sett mycket engagerade i landets inrikespolitik, två faktorer som bidrar till att det kommande valet står högt på agendan.




Det är likaså mycket vanligt med biografier om presidenter som inte är i livet. Fortfarande kommer det regelbundet ut böcker om forna storheter som Charles de Gaulle och François Mitterrand. Bara förra året utkom det ett stort antal böcker om Mitterrand med anledning av att det då var hundra år sedan han föddes; Mitterrand beskrivs för övrigt inte sällan som den siste ”store” franske presidenten.

Annons:



Frankrike har idag akuta problem relaterade till terroristattentaten i Paris 2014 och 2015 och i Nice 2016, liksom till islam och muslimernas roll och integration i det franska samhället. Attentaten har av naturliga skäl skapat osäkerhet och rädsla och presidentkandidaterna förväntas stå för tydliga ställningstaganden och ett politiskt program som innebär lösningar, eller åtminstone klara vägval. En hög arbetslöshet och en svajig ekonomi förbättrar inte situationen. Den sittande presidenten François Hollande har misslyckats över hela linjen, skulle man kunna säga, och hans popularitetssiffror har varit anmärkningsvärt låga för en modern fransk president. Man anklagar honom för att inte ha uppfyllt sina vallöften och för att inte ha levt upp till vad man förväntar sig av en fransk president – han är inte, anser många, présidentiel(”presidentfähig”). Till detta kommer en strid ström av böcker, de flesta starkt kritiska, som publicerats på senare tid och som knappast lär gynna Hollandes eftermäle. Han kom ju för övrigt inte heller i fråga som presidentkandidat för en andra period, ett tecken på det låga förtroende han åtnjuter.

Presidenternas och presidentkandidaternas betydelse i Frankrike ser man ett slående exempel på i den rika flora av böcker av och om dessa som för närvarande får de franska boklådorna att digna. Naturligtvis skrivs det extra många böcker av detta slag i valtider, men även annars avlöser biografier och självbiografier varandra i en strid ström. Här kan man notera en klar skillnad mellan Frankrike och Sverige: i Sverige är det knappast tänkbart att politiker inför ett val skulle skriva böcker där de redogör för sina åsikter, ställningstaganden och partiprogram, något som tycks vara mer regel än undantag i Frankrike. Just nu finner man t.ex. på diskarna böcker av François Fillon (ledare för ”Les Républicains” efter Sarkozy, men i dagarna anklagad för att ha gynnat sin familj ekonomiskt under sin tid som Sarkozys premiärminister) – den senaste är Vaincre le totalitarisme islamique –, Manuel Valls (som aspirerade på att bli socialistpartiets kandidat men slogs ut av Guy Hamon) med Révolution. C’est notre combat pour la France, Emmanuel Macron med L’Exigenceoch Jean-Luc Mélenchon med Le Choix de l’insoumission – de båda senare kandidaterna med förankring på vänsterkanten. Verken analyseras och kommenteras ingående i media och är ett led i valkampanjerna. Man kan också konstatera att det är sällsynt att denna typ av politisk fransk litteratur översätts till svenska; allt är naturligtvis inte heller av intresse för svenska läsare, men vissa böcker skulle definitivt vara värda att översättas.

Det är också snarare regel än undantag att tidigare presidenter skriver omfattande memoarer när de dragit sig tillbaka, memoarer som ofta är tillrättalagda för att de ska ge en så positiv bild som möjligt av de aktuella författarna, deras göranden och låtanden i olika sammanhang. Än vanligare är böckerna om presidenterna och även om presidentkandidaterna, reella och potentiella, ofta skrivna av politiska journalister eller före detta medarbetare. Det är oftast fråga om författare som är väl insatta i förhållandena och som har en kritisk distans till föremålen de dissekerar. Många av presidentbiograferna, som inte sällan är försedda med mycket giftiga pennor, är med rätta fruktade av både presidenter, nuvarande eller tidigare, och av deras omgivning som är angelägna om att eftermälet inte ska naggas i kanten av inopportuna avslöjanden.

Det är likaså mycket vanligt med biografier om presidenter som inte är i livet. Fortfarande kommer det regelbundet ut böcker om forna storheter som Charles de Gaulle och François Mitterrand. Bara förra året utkom det ett stort antal böcker om Mitterrand med anledning av att det då var hundra år sedan han föddes; Mitterrand beskrivs för övrigt inte sällan som den siste ”store” franske presidenten.

Även den mindre upphöjde, men mer jovialiske, Jacques Chirac, som var Frankrikes president mellan 1995 och 2007, är regelbundet föremål för nya verk, t.ex., för att nämna några, Béatrice Gurreys Les Chirac. Les Secrets du clan(2015) och Chirac, une vie(2016), skriven av den mest berömde av franska politiska biografer, Franz-Olivier Giesbert. Gurreys bok är en svidande vidräkning med framför allt Chiracs fru, Bernadette, hennes intriger och sätt att manipulera både maken och omgivningen när presidenten efter sin presidentperiod, drabbad av presenilitet, inte längre kunde försvara sig och sina intressen. Författaren är politisk journalist och hade täta kontakter med Chirac under hans presidentperiod, vilket gör att hennes bok, som för övrigt belönades med ”Prix du Livre Politique” 2015, har väckt stor uppmärksamhet.

Giesberts mycket omfattande biografi Chirac, une vie belönades 2016 med ”Grand Prix de la Biographie Politique”. Det är en ytterst väldokumenterad bok där författaren ger en realistisk och klarsynt bild av den före detta presidentens liv och verk och får oss att förstå att denne var en betydligt mer komplex person än vad man allmänt ansåg honom vara. Det är för övrigt inte den enda bok Giesbert har skrivit om Chirac, bland andra kan nämnas La Tragédie du président,där det framför allt är tidigare hemlighållna inslag i presidentens privatliv som avhandlas.Andra av Giesberts mycket uppmärksammade biografier är François Mitterrand, une vie (1996) och Le Président (1990), som även den handlar om Mitterrand.

En av de före detta presidenter som inte skonats i den biografiska litteraturen är Nicolas Sarkozy. Den senaste boken (om det inte har hunnit komma ytterligare någon efter det att denna text skrevs) är den i Frankrike mycket uppmärksammade La Cause du peuple (2016) av Patrick Buisson, före detta medarbetare till Sarkozy, där författaren tar bladet från munnen och heder och ära av Sarkozy. Han är inte den förste att påtala den före detta presidentens brister, tillkortakommanden och överdrifter både i uttalanden och livsföring, men han förstärker kritiken genom att förse läsaren med självupplevda händelser och anekdoter där Sarkozys uppträdande fallit utanför ramen. Man kan för övrigt välja och vraka bland alla böcker som är relaterade till Sarkozy och hans presidentperiod och som nu ligger på bokhandelsdiskarna.

Mycket illa ut råkar också den nuvarande presidenten François Hollande. Inte heller han fick sitt partis förtroende att kandidera för en ny femårsperiod i Élyséepalatset, vilket är mycket ovanligt för en sittande president. Bokfloden med Hollande i centrum tog fart, kan man säga, med hans tidigare sambos, Valérie Trierweiler, bok Merci pour ce moment, där hon beskriver deras relation och gemensamma tid då hon var Frankrikes första dam. Den blev 2015 års bästsäljare och torde ha skadat Hollande i flera avseenden. Hon förser läsaren med många för Hollande föga smickrande avslöjanden och påtalar hans i grunden föraktfulla attityd till basväljarna – välkänt är ju idag hans uttryck ”de tandlösa” (les sans-dents) – liksom hans intressegemenskap med den franska politiska och intellektuella elit som har gått i de franska elithögskolorna och som han själv tillhör. Inte heller den tafflighet som han visade i sitt sätt att sköta sin otrohetsaffär med skådespelerskan Julie Gayet har bidragit till att öka respekten för honom. Hollandes behandling av sin sambo lämnade, om man får tro Trierweiler, en hel del övrigt att önska och de avslöjanden hon gjort om presidentens tankar, åsikter och intrigspel har säkerligen bidragit till att han av många inte anses leva upp till presidentrollen.

Hösten 2016 utkom en ny skandalomsusad bok om François Hollande, Un président ne devrait pas dire ça…, författad av Gérard Davet och Fabrice Lhomme, en bok som enligt mångas uppfattning varit dödsstöten för den hårt prövade presidenten. Boken är ”ett förödande porträtt” av Hollande, har det framhållits, och lär ha bidragit till att han blev tvungen att avstå från att ställa upp för omval för ytterligare en presidentperiod. I boken avslöjas Hollandes dubbelspel och privata uttalanden som går stick i stäv med hans officiella uttalanden: han kritiserar domarkåren (som han betecknar som feg), avslöjar militära hemligheter, talar om värdelösa fotbollsspelare (”ouppfostrade, obildade, superrika barnungar som borde gå på kurs och få hjärngymnastik”) och säger att det finns för många invandrare i Frankrike som inte borde finnas där. Boken har gett upphov till en livlig polemik och Hollandes agerande har ifrågasatts både från höger- och vänsterhåll.

I dagarna har ytterligare en kritisk publikation utkommit, L’Abdication, författad av den förre medarbetaren Aquilino Morelle, en skrift som näppeligen bör uppmuntra Hollande. För att ta ytterligare ett exempel ur floran kan nämnas François Hollande, le président du temps perduav Carl Meeus, som inte heller han, vilket framgår av titeln, har några högre tankar om denne president. Böckerna om Hollande bidrar utan tvekan till att förmedla bilden av en svag president, som varken lyckades uppfylla sina vallöften eller ens var uppgiften som president vuxen. Summa summarum kan man konstatera att de böcker som utkommer om presidenter och presidentkandidater har ett reellt inflytande i samhället och faktiskt kan bidra till att fälla potentiella kandidater och påverka det så viktiga eftermälet av en president.

Om man granskar det innehåll som idag står i fokus på presidentkandidaternas valprogram, är terrorismen, islam och integrationen de viktigaste frågorna. Terrorismen och islam utgör ämnen för ett påfallande stort antal nyutkomna böcker, bland vilka kan nämnas islamologen Gilles Kepels La Fracture(2016), som tar upp sprickan inom landet när det gäller inställningen till islam och som är mycket kritisk mot den franska ”islamvänstern”, och den av samme författare 2015 publicerade Terreur dans l’Hexagone. Genèse du djihad.Men självfallet står även landets ekonomi, arbetslöshet och ställning som nation i centrum för väljarnas intresse. År 2014 utkom boken Le Suicide françaisav Éric Zemmour, där han anklagar de franska makthavarna för att ha sålt ut Frankrike till globaliseringen och utländska intressen, och som väckte uppmärksamhet och diskuterades långt utanför Frankrikes gränser på grund av sitt kontroversiella innehåll. Hans nya bok Un quinquennat pour rien. Chronique de la guerre de civilisations(2016) är även den mycket kritisk till dagens franska politik. Han tar där fasta på Frankrikes oförmåga att försvara den franska och europeiska kristna värdegrunden till förmån för islam, som han hävdar inte bara är en religion utan en civilisation som vill ta makten och vägrar att låta sig integreras i de västerländska samhällen där den finns representerad. Ännu en svidande vidräkning med Hollande och andra franska makthavare.

Det finns således i Frankrike en utbredd och betydelsefull bokkultur inom det politiska fältet, med en reell makt att påverka utvecklingen och valet av presidentkandidater och presidenter, liksom presidenternas eftermäle. Det stora genomslag dessa verk får i media vittnar om deras inflytande, inte bara på en liten skara politiskt engagerade läsare utan på breda lager av befolkningen.

 

Elisabeth Tegelberg är  f.d. lektor i franska, Göteborgs universitet. Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Elisabeth Tegelberg

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts