Musikkritik
Verktyg
Typografi

Holistisk storhet

Humcrush with Sidsel EndresenHumcrush with Sidsel Endresen
Ha!
Rune Grammofon

Den bästa formen av musikaliska samarbeten är den där 1+1 inte bara blir ett enkelt och förutsägbart 2, utan istället blir ett holistiskt 3 eller rent av något ännu större. Om det är en fråga om något så svårdefinierbart som personkemi så finns det gott om denna sorts kemi mellan Humcrush och Sidsel Endresen.

Humcrushs starkaste beståndsdel har alltid varit rytmen; det är den som i första hand angett ramarna för duons musik. Endresen har å sin sida utmärkt sig som en av Norges bästa röstkonstnärer (där Maja Ratkje är en annan). Hon har tidigare jobbat med bland andra Bugge Wesseltoft och spelat in både mer strikta sångskivor och musik som tangerar ljudpoesin. Den senare sortens fonetiska undersökningar kan bli väldigt tröttsamma redan efter en liten stund, men Sidsel Endresen har en fin känsla för måttfullhet och balans. En känsla hon delar med Humcrush, som visserligen inte överger rytmen, men som vidgar den och släpper in Sidsel Endresens mångbottnade röst.

Hon utnyttjar musikens öppenhet utmärkt; hon tar aldrig över i någon villfarelse att detta är hennes soloverk utan kompletterar det som Humcrush skapar i skärningspunkten mellan jazz, elektronica och elektroakustisk improvisation (en kunskap som Humcrush ena halva Ståle Storløkken tagit med sig från sina Supersilent kanske?).

Trots att musiken då och då ökar både i volym och intensitet går den lyriska prägeln aldrig förlorad. "Ha!" har en upphöjd stämning som skapas just i utrymmet mellan sångerskan och duon. En stämning som inte direkt är andlig men varför inte dramatiskt seren?

"Ha!" pulserar fram och tillbaka i spänning, den bygger upp förväntningar och återkallar löften för att plötsligt överraska i ett dramaturgiskt lyckat utfall. Den är visserligen uppdelad i nio spår, men gör sig bäst som en sammanhållen helhet att lyssna på från början till slut, just för att den är så välregisserad. Det är värt att notera att skivan är inspelad live vid Willisaus legendariska jazzfestival. Kanske snappade Humcrush och Sidsel Endresen upp något där och då i stunden som förstärkte musikens själ? Något som höjde dem båda över deras tidigare åstadkommanden och lockade fram det bästa hos dem bägge?

Det är svårt att formulera några invändningar mot "Ha!", men en som jag de facto har emot skivan är att den är alldeles för kort, som en oavslutat mening. Den slutar rumphugget, musiken bryts av med ett frågetecken som inte stämmer överens med skivans i övrigt noggranna uppbyggnad. Det är nästan som att det abrupta slutet antyder - för att inte säga tigger om - en fortsättning. Något som jag entusiastiskt skulle välkomna.

 

Peter Sjöblom

Annons

Populärt i denna kategori den senaste månaden

Annons