Musik: FESTIVAL Way out the West - Tidningen Kulturen




The xx

Musikkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

En stadsfestival i ett sommarvackert och romantiskt Slottsskogen där träden omringar scenerna, som i år faktiskt är fyra för musik och en för diskussioner och filmer. Azalea och Flamingo i det centrala området, Linné som är tältscenen och nykomlingen Dungen som är en liten goding, en upphöjd rotunda för DJ-set med god stämning och barer nära inpå eftersom det ligger inhängnat.


Lördagen är sista dagen och regnet står som spön i backen, ovant har jag tagit på mig gympadojor, det bra vädret dagarna innan har lurat mig att tro att det ska gå bra att ta sig fram. Under taket i Linné är det stormöte med svensk hiphop: Det går inte att bli större än Stor eller Sergio Rubén Ulises Infante Azocár som just kommit ut med sitt tredje, personliga och omtalade album ”Under broarna”. Även om texterna i den svenska rappens värld kan vara helt lysande är det mest av allt live som jag uppskattar dessa artister, det finns en värme och kärlek mellan de sammasvurna i den här världen. Känner mig välkommen trots att jag inte är uppvuxen i en ort.
Flera artister
Göteborg 11-13 augusti

The xx

The xx

Kärlekspar i matchande snickarbyxor, andra i slokhatt och runda glasögon men modet och åldrarna är ändå ganska varierande på denna musikfest i dagarna tre.

Kryssar in i halvskymningen i vackra Slottsskogen för att komma närmare scenen där torsdagens festivalspelningar avslutas med Frank Ocean, en äkta crooner med sammetslen röst och många explicit lyrics i sin repertoar. Långsamma låtar med ena foten i hiphop och den andra i soul och singer songwriter. Vacker röst med höga toner och långa koncentrerade solon gör denna spelning njutbar. Detta till trots att artisten vänder ryggen till oss allihop, sätter sig ner på scengolvet och sjunger bakvänd. Sedan går han rastlöst av och an, med hörlurar som jag antar är för medhörning, men de gör ett frånvänt intryck som inte riktigt släpper. Favoriten är Ivy, som är en av de få låtar som jag förstår hela texten på, ackompanjerad av en vacker steel guitar.

 

"I thought that I was dreaming
When you said you loved me
It started from nothing
I had no chance to prepare
I couldn't see you coming
It started from nothing
I could hate you now
It's quite alright to hate me now
But we both know that deep down
The feeling still deep down is good"

 

Trots blandade känslor dröjer sig den drömmande känslan i musiken kvar och gör ett intryck som stannar. Suckande vandrar jag hemåt omgiven av ett gäng unga somaliska tjejer som sett sin idol, en afroamerikansk smörsångare. De har så helt olika klädstil: höga sammetsbyxor, lång kjol och slöja eller liten skinnjacka och håret utsläppt. Way Out West är en lugn festival, trots en del fylla är det mesta tillåtet och regnbågsflaggor syns lite överallt. Många unga män visar kärlek till varandra öppet, utan några reaktioner som jag kan se. Det känns betryggande, som en skyddande mur mot samhället och allt som händer utanför.

 

Fredag vandrar jag lite planlöst omkring tills jag plötsligt upptäcker att Det Finns God Öl på en festival. Detta är en sällan skådad sensation vilket gör att Dungen-scenen, som ligger i området där man kan köpa en IPA istället för blaskig ljus öl, känns ännu mycket bättre. Det är sen eftermiddag och Violet spelar där, elektronisk musik när den är som bäst i ljuset med en massa glada dansande människor som trängs kring DJ-båset. Sedan hänger jag på några bekanta mot Linné där det är dags för WOWs största world music stjärnor för i år. Hindi Zahra har rötter i Marocko och har släppt två hyllade studioalbum, jämförts med storheter som Patti Smith och Billie Holiday samt spelat på scener världen över. Fatoumata Diawara föddes i Elfenbenskusten av malinesiska föräldrar. De är väldigt olika men lika kraftfulla och vackra där uppe på scen. Hindis mjuka soulröst och långa svarta hår och Fatoumatas kraftfulla mörka röst och färgglada kläder och turban kontrasterar mot varandra, men ändå i deras duetter är de så samspelta att det är hänförande. Den mjukt rytmiska musiken och två kvinnor som kärleksfullt sjunger till varandra, som en hyllning till den kvinnliga vänskapen. Lätt i hjärtat går vi vidare.

 

Efter att Afghan Whigs har dundrat igång med sin slamrande rockmatta inne på Linné går vi mot The XX vilket verkligen blir årets höjdpunkt. Denna trio med bas, gitarr och olika syntar är som om de vore en enda person, så nära är deras musik. Frontade av Oliver Sim och Romy Madley-Croft som spelat tillsammans sedan de var 15 år och i bakgrunden Jamie Smith med olika syntar gör de en musik som gör att man bara gapar. Sorgsen och atmosfärisk musik och sångslingor som slingrar så tätt att man i vissa ögonblick inte vet vems röst är vems. Romys kvinnliga och Olivers manliga blir en enhet och det finns en närhet i deras musik, som gör att man känner sig som att de ser oss där ute. Som i Say something loving:

 

"The thought flows through my mind
And it's growing all the time
I do myself a disservice
To feel this weak, to be this nervous

You say something loving
It's so overwhelming, the thrill of affection
Feels so unfamiliar
You say something loving
Without hesitation it hits me, hits me
It feels so unfamiliar

Before it slips away"

 

Vill aldrig att de ska sluta spela men såklart tar även detta slut och då berättar först Oliver att vi är ett osedvanligt vackert folk och han kommer undan med en komplimang till några tusen människor utan problem. Sedan säger Romy det som jag känt, att de ser varenda en av oss och älskar det.

Trots att det blir svårslaget stannar jag för att se Major Lazer, ett kollektiv som rör sig i dansstilarna soca, reggaeton och dancehall. De levererar en rad låtar med en oemotståndlig dansrytm och har en stor grupp med tjejer som dansar på scenen i adidasbyxor med ränderna prydligt på plats på benen, men öppen över rumpan så att de kan skaka eller whine som det heter på Jamaica. Killarna har gula regnjackor trots att det är varmt och skönt. Trots ironin i exponeringen av kvinnor kan jag inte låta bli att sugas mot scenen som ett läskpapper och dansa minst lika mycket som de där uppe. Det är helt omöjligt att låta bli och den här gruppen har inga dåliga låtar. Ibland med latin flavour med samarbeten med en av världens största inom den världen J Balvin. Men bäst tycker jag ändå om samarbetet med Elliphant, snabba dancehalltrummor och hennes retliga stämma genom natten.

 

Lördagen är sista dagen och regnet står som spön i backen, ovant har jag tagit på mig gympadojor, det bra vädret dagarna innan har lurat mig att tro att det ska gå bra att ta sig fram. Under taket i Linné är det stormöte med svensk hiphop: Det går inte att bli större än Stor eller Sergio Rubén Ulises Infante Azocár som just kommit ut med sitt tredje, personliga och omtalade album ”Under broarna”. Även om texterna i den svenska rappens värld kan vara helt lysande är det mest av allt live som jag uppskattar dessa artister, det finns en värme och kärlek mellan de sammasvurna i den här världen. Känner mig välkommen trots att jag inte är uppvuxen i en ort.

 

Band of Horses dundrar sin rockmaskin men det är lite lika samma, det är de två vanligaste artisttyperna på denna fortfarande Amerikanska festival: rockgrupper med manglande gitarrer och mumlande sång eller tjejer som med en vinglig singer songwriter röst ensamma och för mina öron lite tomma och ensliga. Den som når igenom denna natt i parken är däremot Regina Spektor, hon är en liten eld av egensinnig värme från den stora scenen där hon är ensam med sina gitarrer och pianot som hon halvstår och sjunger vid. När hon inte tar några rader på sitt modersmål ryska mitt i en sång sjunger hon om trohet, otrohet, brustna hjärtan och känslor. Hon skulle vara min bästa vän om jag fick en chans. Växer ännu mer i mina ögon när hon berättar att hon som invandrare i USA bara vill berätta att när den här presidenttiden är slut så kommer frihetsgudinnan stå kvar och inget kan stoppa det amerikanska folket.

 

 



Lena Torquato Lidén

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts