Clandestino nr 15, 8-11 juni 2017 - Tidningen Kulturen




Musikkritik
Verktyg
Typografi
Göteborg har numera en lång kärlekshistoria med festivalen Clandestino, och det är samma 15 år som jag bott i staden, så jag har varit med lika länge. Utgångspunkten är visionen om en musikfestival som handlar om världen, om orättvisor, glädjeämnen och den urbana verklighet som den fortfarande relativt fattiga världen äger. Många titlar och artister är med, med namn som Acid Arab, Noura Mint Seymali, Miss Red och Thomas a.k.a Débruits nya projekt Kokoko!


Dagen efter är det Family Atlantica från London men med medlemmar från Venezuela, Jamaica, Nigeria och Ghana som sveper in på scenen.
Family Atlantica

Family Atlantica

Olika artister
Pustervik och Röda Sten i Göteborg



Varje köp via denna länk stödjer TK.


Men jag fastnar mest för andra som jag berättar om här.

Som många sångerskor från Mali är Nahawa Doumbia feminist. I sina texter har hon länge kritiserat polygami och värnat om kvinnors rättigheter. På 90-talet var hennes sound starkt präglat av mötet med västerländsk pop, och kring millennieskiftet samarbetade hon med den franske producenten Claude Barthélémy som tillförde elektroniska element.

Nahawa bokstaverar  sitt namn till publiken på Pustervik i en rytmisk frasering som når genom bruset från det  alldeles för skitiga ljudet av hennes band. Ljudteknikern tycks gilla bröt och bandet har dubbel percussion, djembe spelad av en lång och superung kille i snart väldigt svettig vit skjorta och vanligt trumset. Årets festival har många band med sex musiker och uppåt. Självklart svänger det men jag saknar i detta första band jag  njuter av den finlirsrytmiska koran som finns med i ljudbilden men med lätthet drunknar. Koraspelarens röst är naturligt rå och stark och Nahawas egen ibland klagande toner går fint ihop. Men det finns ett uns av diva i henne som märks när hon presenterar bandet och inte ger trummisen en chans att göra ett solo utan går vidare vilket gör honom fly förbannad...

En av låtarna förklarar hon på franska som jag förstår bara till hälften att det är en ritual och om vi inte har gått igenom något hårt och tungt får vi inte dansa och sjunga! Som tur är förstår vi inte och dansar vidare, hela publiken som en enda svettig massa. Det finns en tyngd i traditionen och detta bands gamla musikers självklara hemvist i det som är deras värld. Clandestino är en gungbräda mellan gammalt och nytt, väst och öst, nord och syd.

Vidare till Orchestre de Poly-Rythmo de Cotonou från Benin som framför en afrobeat med funkrytmer som påminner om Brasiliens karneval samtidigt som den är rotad i sin egen världsdel. Kanske är det vodun-trumslagen som påminner om Brasilien, där candomble som religion har påverkat musiken mycket. Men tyvärr är ljudet igen för stojigt och brötigt och de vackra kaxiga blåssolon som jag älskar i genren drunknar lätt. Afrobeat är som ett tåg som sätter igång med lite långsammare fart och ju längre in i konserten är det full fart framåt.

Band medlemmarna är alla äldre och klädda i svartvita mönstrade dräkter med en huvudbonad som påminner mig om asiatiska kultursfärer.
De dansar imponerande vigt nedböjda med små steg, ett litet uttryck som ändå innefattar all den rytmrikedom som de representerar. Det fåtal människor från deras del av världen som finns i lokalen svänger med och tillslut kommer en av dem upp på scenen och dansar med våldsam energi. En urladdning av styrka!

Dagen efter är det Family Atlantica från London men med medlemmar från Venezuela, Jamaica, Nigeria och Ghana som sveper in på scenen. Sångerskan Luzmira Zerpa i en cremefärgad indiansk klänning med massa fransar har en enorm energi och sjunger traditionella latinamerikanska sånger med en glädje och lätthet i rösten. Tyvärr än en gång så har gruppen tre olika percussion och det blir ett sammelsurium av ljud.

Luzmiras partner Jack Yglesias spelar claves och timbales vilket för mig är den finaste kombinationen med latinsk musik eftersom det har ett mjukare mer accentuerande ljud som talar om hur man ska dansa.
Family Atlantica är ett partyband och de drar på med högsta fart i en kombination av funk, afrikanska och latinska rytmer. Till detta ska sägas att deras mission är att förenas och ta tillbaka sin egen historia och jag tycker att de lyckas med detta. Men om man lyssnar på Spotify tycker jag ändå att de är lite bättre än vad de är i verkligheten.

Festivalens utropstecken för min del är nästa programpunkt. Moor Mother eller Camae Ayewa är en mycket spännande sorts spoken word-poet som använder dystopiska ljud för att förstärka sina texter. På den lilla scenen i Pusterviks bar hade hon ställt upp sin utrustning och klädd i träningsbyxor och t-shirt med långa svarta rastaflätor är hon vanlig och otroligt ovanlig samtidigt. Utanför pågår Pride-festivalen men inget av vad de har på programmet kan mäta sig med den stolthet med vilken Moor Mother framför sig själv och sitt uttryck av total androgynitet. Kanske är det den ilska som ligger bubblande under ytan som gör att man tänker på henne som maskulin. Hon lutar sig ut över oss och håller sig i huvudet på en intet ont anande kille som satt sig på den jättestora basenheten som dundrar precis framför scenen.

Hon frågar med en väldigt anklagade ton: "Did anyone see it. Black boy shot on television....Were all wasting time, drinking, kissing" Där är den, den springande orättvisa som det amerikanska samhället är byggt på och som smygande kommer hit till Sverige. Hon beskriver det själv som "project housing bop"där project är samma ord som förort och i en del av låtarna hör man också de rytmer som jag känner till därifrån.

Spår av triphop, dancehall och hiphop kommer in i hennes uttryck och den till en början livrädda publiken dras till hennes magnetism. Det hon berättar har också klangen av debatten i Sverige idag om rasifiering och vithet som de unga ortenborna är djupt inbegripna i.

Det handlar också om kvinnlighet och manlighet där en av låtarna handlar om att du inte kan tvinga mig, min pussy är min och ingen annans. Hon förklarar inget, bara är förbannad och fantastisk, men också med den sorgliga allvarliga frågan "Is anyone out there?" Är det någon som faktiskt bryr sig vad som händer i världen.

Söndagens livefilmperformance på Röda Sten som en del i den nyöppnade utställningen We are the remix med Híbridos meets Sonica Sequence är en ny improviserad version av Vincent Moon & Priscilla Telmons Híbridos som uppförs tillsammans med musikern Lisa Nordström och filmskapare Pether Lindgren. I ett mörkt rum, det stora utställningsutrymmet i Röda Sten som för mig är som en kyrka på grund av takhöjden rymden och lugnet som ryms, är ljus och rökelse tända. På väggen en projicerad film med musik och bilder av olika religiösa praktiker, vi ser moskébesökare böja sig ner i bön och ortodoxa präster svänga rökelse. Det är en vacker och inåtvänd film som visar den mångfald av vanor, riter och föreställningar som vi mänskliga varelser har skapat som ett sätt att känna oss trygga i tillvaron. I kontakt med oss själva och varandra. Det får avsluta detta urval ur årets Clandestino.
 

Lena Torquato Lidén

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln. Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts