Musik: Kenny Håkansson; Brinner - Tidningen Kulturen




Musikkritik
Verktyg
Typografi

Förgänglighetens och förtydligandets sånger

Masken har brunnitKenny Håkansson
Brinner
Blue Color Stone

Det mest pubertala som finns är att spela luftgitarr. Det är besläktat med det näst mest pubertala som finns – att ha gitarrhjältar. Dessutom är det ändlöst långrandigt att höra samma namn upprepas ad nauseam när ämnet kommer på tal.

Jimmy Page – snacka om att ha gitarren som penisförlängare i brist på själ!

Eric Clapton, jisses, han kan söva mig fortare än en svept burk Valium. Fanns det någon ”gud” i Cream så var det Jack Bruce, inte den där gamle torrbollen Clapton.

Jimi Hendrix, nå, ingen skugga må falla över honom men att han alltid vinner alla omröstningar som gitarrhjältedyrkarna har i sin gitarrhjältedyrkarmagasin är förutsägbart till parodins gräns.

Slash... Nej förresten, glöm att jag alls nämnde karl'n.

Men nu ska jag inte surmulet kokettera med en mogenhet jag inte har, för också jag har mina gitarrhjältar. Men gemensamt för dem alla är att ingen av dem hemfaller åt något kukmäteri. Bert Jansch, som ingen placerar på första plats för att han inte förknippas med den elgitarr som tycks vara en förutsättning för att folk ska tappa andan. Jerry Garcia, för hans skira och märkligt egolösa spel som tycks smeka molnen. Richard Thompson, för att han genom att undvika bluesfällorna hittar vrånga, vrängda vägar genom låtarna. Hans gitarr blir som en machete som röjer oväntade passager genom ackordläror och harmoniska förhållanden.

Och så har vi Kenny Håkansson.

Kenny Håkansson tycks osvikligt kunna kombinera det bästa hos de bästa gitarristerna. Han använder inte instrumentet för att blända åhörarna med ett plakatego. I hans händer blir gitarren en pensel, med strån av nakna nervtrådar som ömsint lägger tunna stråk av klangfärger, toner, stämningar, känslor... Han kan vara aggressivt utåtriktad, och han kan vara en lyrisk mystiker. En elgitarrens William Blake. Men ingetdera gör han för att lyssnaren ska utbrista i ett hänfört, knäfallande ”åååh!”. Jag tror inte att Kenny Håkansson har en plan med sitt spel, i alla fall inte längre. Jag tror att han har hållit på så pass länge att han förkortat avståndet mellan själ och skäl att det inte längre finns. Den omedelbarhet som är själva definitionen av hans spelsätt är han själv. Kenny Håkansson ljuger inte. Det vi som lyssnar på honom får är hans genuina uppriktighet. Därför placerar jag honom på samma nivå som jag placerar Jerry Garcia.

Jag kan inte komma på att jag någonsin hört Kenny Håkansson spela dåligt. På inspelningarna med T-Boones är han inte lika distinkt. Men det får man förstå, det var 60-tal, han var ung. Hur många 20-åringar vet vilka de är, vad de vill och vad de kan? I Baby Grandmothers och Mecki Mark Men öppnades dåtidens psykedelia vägar som var som utstakade specifikt för Håkansson.

När almanackan plötsligt visade 70-tal klev han in i Kebnekajse. Med Håkansson fick den instrumentala gruppen en verserad röst. Gitarren sjöng lika distinkt som en välmodulerad stämma. I de traditionella folklåtar som utgjorde kärnan i gruppens musik blev han en modern spelman, med ett eget tonspråk och en helt egen ton. Han lockade med sig den inhemska folkmusiken på vandringsvägar över Balkan, fjärran östern, Indien... och sedan tillbaka igen, pånyttfödd. Och på sin soloskiva ”Springlekar och gånglåtar” skalade Kenny Håkansson av allt utanpåverk och lät gitarren inte bara bli musikens centrum utan mångfalt överdubbad hela dess väsen,

När decenniet ånyo växlade och det blev 80-tal fann han under pesudonymen Beno Zeno sig tillrätta i Dag Vag. På skivan ”Scenbuddhism” excellerar han – under dess slutminuter är han inte bara på väg ”mot solen” för att citera en av låttitlarna, utan förbi den, vidare utåt, på en kosmisk resa som aldrig verkade vilja ta slut.

Och under alla år har han hoppat in i olika sammanhang, spelat på oräkneliga skivor, stöttat otaliga musiker, från Björn J:son Lindh till Bernt Staf, från Turid till Lisa Ekdahl, från Jan Hammarlund till Torsten Flinck. Samtidigt har han återkommit till sin solokarriär, sporadiskt och i lite olika former. Senast på skiva med sin grupp Psychedelic Dream.

”Brinner” är hans första egna skiva på fyra år. Det är en skiva som både tycks blicka tillbaka och skåda framåt. På omslaget har han åter pajazzosminkningen han hade i Dag Vag, och i låten ”Om döden” återvänder han till en av de få han låtar han sjöng i bandet. Det var som att den sökte ett naturligt hem i gruppens repertoar, men med både sin musikaliska och innehållsliga tyngd förgäves . Dag Vag hade ett betydligt större allvar än vad många tycktes förstå då, men ”Om döden” tycktes virvla ut i ett existentiellt mer vidsträckt universum än vad Dag Vag riktigt kunde omfamna. På ”Brinner” har den fått sin efterlängtade kontext. Och inte nog med det, den tycks vara skivans själva hjärtpunkt.

Det kanske antyder att ”Brinner” är en mycket allvarstyngd skiva, och det vill jag påstå att den är. Titta bara på omslaget – Kenny Håkanssons ansikte som en mask som förtärs av lågorna. Man kan tolka det som en bild av den oundvikliga förgängligheten (och som påpekas extra tydligt av ”Om döden”), eller så kan man se det som berättelsen om en människa som gjort upp med ytterligare en föreställning om sig själv. Vi kan kalla det åldrandet. Det blir väldigt stort om man tänker på skivan ur dessa perspektiv. Så stort att det känns helt rimligt att Håkansson i några fall har använt sig av dikter av Karin Boye och Hjalmar Gullberg till några av låtarna, liksom för att fånga ämnena så precist som möjligt. Bara titlarna pekar på att skivan kretsar kring identiteten och dess olika skepnader: Gullbergs ”Fångarna” och ”Liksom en fånge”, Boyes ”Bryt upp”, ”Brinner” av Anders Rosendahl-Ahlbom. Titlarna på Håkanssons egna texter har, möjligtvis med undantag för ”Röda löv”, mindre av existentiell skärskådan men desto mer av det i innehållet. ”Medkänsla och kärlek” tycks koppla till ”Om döden”, men är mindre oresonlig.

”Mitt hjärta e krossat” är egentligen en kärlekssång till en annan människa, men rader som ”när man förlorar sin kärlek är inget annat värt nånting, ingenting” känns som en osalig kommentar till den iskalla hand som just nu griper allt hårdare runt Europas strupe. Vilsenheten i världen finns också med i ”Min fru”, en text som på papperet är tunn, hur djupt känd den än är. Men när Kenny Håkansson sjunger den blir den nästan som en parallell till Bob Dylans ”Wedding Song”, om trösten – men kanske också den underliggande, lurande desperationen som inte alltid är så lätt att erkänna – i den totala hängivenheten till en annan människa.

Som sångare påminner Håkansson en smula om John Holm, en annan av de många artister som han har spelat med. Liksom Holm har Håkansson en sorts spröd röst som hämtar sin styrka ur den obrytbara innerligheten. Jag har alltid tyckt om Kenny Håkansson som sångare. Han är inte perfekt, kanske inte ens bra i någon traditionell mening, men han sjunger som att det betyder något. Som att han säger det han menar och menar det han säger. Som att han förställer sig lika lite som sångare som gitarrist. Detta betyder också att de låtar på skivan som står närmast en mer genomsnittlig visrock och därmed egentligen blir minst intressanta musikaliskt sett – ”Min fru”, ”Liksom en fånge” och titellåten – ändå får en innebörd som är svår att avvisa.

Sagda låtar kommer i följd på skivan och det betyder, om man inte lyssnar närmare på texterna, att den tappar farten i ungefär en kvart, särskilt efter att de två inledande låtarna är synnerligen starka. ”Fångarna” rullar fram som ett krängande och slängande lokomotiv innan den lämnar över till ”Bryt upp” i vilken Håkanssons folkrockförflutna avslöjar sig i beatet och det släpiga groovet.

Efter trion av visrock kommer ”Medkänsla och kärlek” som med sina tio minuter hade varit skivans centrala låt om det inte hade varit för ”Om döden”. Den är också ett typexempel på hur lite Håkansson behöver göra med sin gitarr för att få stor effekt. Den bryter aldrig ut i något egentligt solo, utan kommenterar snarare texten, skjuter in bifall, nickar lyssnande till vad som sägs. Och samtidigt berättar den mer än vad ett bredbent och själlöst solo med hundra toner i sekunden någonsin skulle kunna säga. Efter ”Mitt hjärta e krossat” och ”Om döden” tar ”Röda löv” upp tråden efter ”Medkänsla och kärlek”, men här släpper Håkansson tyglarna om psykedelian och låter den löpa fritt bland ekon och morrande gitarrer i ett dåsigt, disigt flyt, inte helt olikt West Coast Pop Art Experimental Bands ”Smell of Incense”.

Är ”Brinner” Kenny Håkanssons bästa skiva?

Jag kan inte svara på en sådan fråga, för jag ser inte hans musik som något som låter sig beskäras av enstaka skivors format. De skivor som Kenny Håkanssons gör och har gjort är kapitel i ett pågående narrativ. Däremot känns ”Brinner” som ett särskilt väsentligt kapitel i den långa berättelsen. Som att något av djupare mening avslöjas. Masken har brunnit. Vi är ett steg närmare...

 

Peter Sjöblom

 

 

 

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen