Musik: Diverse artister; Stora popboxen – Svensk pop 1964-1969, Volume 1 - Tidningen Kulturen




Musikkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

En i det närmaste oslagbar popbox

Musikhistoria i rättmätigt ljusDiverse artister 
Stora popboxen – Svensk pop 1964-1969, Volume 1
Premium Publishing

Och där fick jag så att jag håller käften.

I ett par recensioner på senare tid har jag ondgjort mig över hur illa svensk 60-talspop har behandlats i när återutgivningsplanerna har upprättats. Att ingen på allvar har tagit itu med den svenska popskatten från förr. Men någonting håller på att hända, och allra mest händer det hos Premium Publishing. Premium är från början ett bokförlag som koncentrerar sig just på litteratur om det svenska populärmusikarvet. Deras böcker är ofta rejält tilltagna, genomarbetade volymer, inte sällan av encyklopedisk art. Det var till exempel de som gav ut "The Encyclopedia of Swedish Progressive Music 1967-1979" och som är en bibel för alla oss som älskar musiken från den svenska proggeran i alla dess kalejdoskopiska uttryck. Och för den som hann skaffa ”Stora popboken – Svensk rock & pop 1954-1969” är den likaledes ett standardverk. Tyvärr har den sistnämnda varit utgången i många, många år vid det här laget, och när den dyker upp på auktionssajter på nätet rusar den alltid upp i pris. För alla som vill ha den vet att den är oundgänglig. Lyckligtvis planeras en nyutgåva av den; med lite tur får vi se den på bokdiskarna nästa år.

Parallellt med att ”Stora popboken” gavs ut för nästan tjugo år sedan släppte EMI en box med tre CD. ”Stora popboxen” var det dittills mest omfattande försöket att dokumentera den svenska popmusiken mellan åren 1964 och 1969. Det var en spretig samling som både ville ha med hits och obskyriteter. Ett lovvärt initiativ som med sina dubbla intressen tyvärr kändes lite mischmaschigt. Den var lite grann ”i brist på bättre” och ”i väntan på den 'riktiga' boxen”.

Denna ”riktiga box” finns nu.

Trots att ”Stora popboxen” delar namn med sin föregångare är urvalet till största delen helt annorlunda. Bara några enstaka låtar repriseras från EMI-trippeln. Den är gjord efter samma modell som Premiums tidigare boxar med 50-talets svenska rockkungar och progg. Fyra CD i en avlång pärm som är lika mycket en bok som skivförvaring då häftet är fyllt med generösa låtkommentarer tryfferade med intervjucitat. Låtarna är liksom i Premiums tidigare boxar ordnade alfabetiskt, ett upplägg som först kan tyckas fantasilöst men som fungerar överraskande väl. Var och en av de fyra CD:na rymmer två bonuslåtar med artister som redan finns med i det huvudsakliga urvalet. Som små extrapresenter! Samtliga bonuslåtar (utom en) är tidigare outgivna, men även bland skivans huvudspår har Premium smugit in arkivfynd. En inställd singel här, ett bortglömt band där, en plötsligt återfunnen demo där. Hundra band och 108 låtar, extraherade ur ett grundmaterial omfattande nästan ett och halvt tusen inspelningar.

Premiums huvudman Wille Wendt erkänner i häftets förord att ”Stora popboxen Volume 1” har en viss slagsida åt blues och rhythm & blues. Det är mer Who än Hollies. Mer Pretty Things än Peter & Gordon. Mer Stones än Searchers. Ett klokt urval som nyanserar bilden av den svenska 60-talspopen som en lallig merseybeatkopia. Dessutom har man i kända bandens fall fokuserat på mindre kända låtar. Här finns ingen ”Cadillac” – med Hep Stars har man istället valt den fina och förbisedda sommarskimrande ”A Flower in My Garden”, medan Shamrocks, som också spelade in Vince Taylors låt, medverkar med den Turtles-klingande ”Day Time, Night Time”. Man har undvikit välkända, rentav uttjatade, låtar vilket gör ”Stora popboxen” jämnare. Kända band harmonierar bättre med mindre kända/helt okända band genom ett inspirerat urval. Om man inte är väl insatt i Ola & The Janglers diskografi kanske man överraskas av deras version av ”I Can Only Give You Everything” med en sällsynt snäsig Ola Håkansson vid mikrofonen. Minns man Per Dunsö och Ola Ström bara som killarna bakom förra seklets mest pinsamma barnprogram ”Solstollarna” lär man sätta i halsen när man hör deras kantigt skramliga version av ”Keep Your Big Mouth Shut”.

Nu bör det dock sägas att jag i vissa fall inte alls håller med de låtval som har gjorts. Till exempel hör Annaabee-Nox-låten till, den fjompiga debutsingeln ”Where Have You Been”, till deras allra sämsta. Tages får med den mjäkiga ”Don't Turn Your Back”, men det kompenseras å andra sidan med en tidigare arkiverad radioinspelning, den suveräna ”I See the Rain”. Med Namelosers hade man väl inte behövt välja välkända ”Land of 1000 Dances” eller ”Do-Ao”, men nog har de gjort bättre låtar än den ”The Dog” som finns här. Sedan finns det sådant som visserligen kan hävda sin plats genom sin blotta raritetsgrad, men som ändå är riktigt dåligt – på stående fot utnämner jag Madmens ”Rambler” till en Sveriges mest imbecilla låtar genom tiderna. Den vore den allra mest korkade om det inte vore för Bröderna Volts ”Don't Ha Ha”...

Men zoomar man ut för ett mer översiktligt perspektiv finns det alltså inte mycket att klaga på. Pärlorna är många, särskilt när man går ner på den molekylära nivån. Horanges ”Daddy Rolling Stone” har ett driv som överträffar The Who i samma låt. ”Hey Joe” kanske inte känns som världens mest spännande låt idag, men Lee Kings imponerar i Opopoppa-inspelningen från Skansen 1967, med ett tungt komp och fet fuzz – kanske dags att gräva fram fler liveinspelningar med de ofta strålande Lee Kings?

I samma lite tyngre liga finns också Cads som ger Them en rejäl match i ”Call My Name” – och avgår med segern. Beach Walkers kanske inte spöar Kinks i ”Set Me Free”, men de ger i alla fall låten en grubblande spöklikhet som originalet inte hade. I Göran Lindberg hade The Hoods en låtskrivare som med alkemistisk precision kunde korsa rhythm & blues och freakbeat – hör bara ”Everytime I Turn My Back”. Bland låtarna som bekräftar att det här och där fanns en enastående talang inom banden måste Beathovens helt underbara ”Summer Sun” nämnas – med sådana låtar behövde man inte lita till utländska etablerade låtskrivares förmågor. ”Summer Sun” får mig att smälta som en glömd glass i just det solsken låten handlar om. Kanske kunde inte Mods Inc tävla med Beathovens, men ”First Woman” har ändå något speciellt som kryper under skinnet på mig.

Och ur garaget kliver Aunt Sally som spelar som om det gällde livet och därför lyckas ge liv åt den hopplösa bluesrockgenren. Samma kan sägas om Manufacture som har ett gitarrsound som kan få asfalt att koka.

”Stora popboxen” har funnits ute ett par månader redan (och jag skäms lite över att komma här som en femtekolonnare), och när den var så färsk att ångorna från tryckpressen fortfarande låg som en aura kring den snygga förpackningen, genererade bland annat den en indignerad debattartikel i Aftonbladet undertecknad av 157 kvinnliga artister. Med tendentiösa sakfel slungade de anklagelser mot boxen – de påstod att inga kvinnor fanns med bland de hundra grupperna. Detta är inte sant. Visst är det synd att bara sju av de medverkande är kvinnor, men innan man håller Premium ansvariga för att antingen vara ”lata” eller helt enkelt ”sudda ut” kvinnorna ur den svenska pophistorien – vilket alltså inte är fallet – bör man komma ihåg att tjejerna på – i synnerhet – den här tiden var underrepresenterade bland de utövande musikerna. Kanske borde man istället för att komma med direkta felaktigheter närda av lögner eller okunskap lägga märke till att ”Stora popboxen” faktiskt, till exempel, hittar ett band som The Chicks – något som knappast tyder på något patriarkal lättja. Inte ens debattörerna lär ha känt till ”Set Me Free” som legat outgiven i alla år fram tills nu. Visst saknas både Plommons och Nursery Rhymes, men lägg märke till tillägget i boxens titel: ”Volume 1”. Sammanlagt är fyra (4!) volymer planerade av ”Stora popboxen”, bland annat en med inspelningar från Sveriges Radio. Håll ut, och ni ska se att fler tjejerna får plats i kommande boxar.

Det är inte bara urvalsmässigt som ”Stora popboxen” triumferar, utan också ljudmässigt. I görligaste mån har man letat upp masterbanden till inspelningarna och lyckats med något så ovanligt som att få monoljudet att låta bra på CD. Av någon anledning förlorar mono på att digitaliseras – det är som att de kräver vinylens fysiska egenskaper för att komma till sin rätt. ”Stora popboxen” bevisar att motsatsen är möjlig. Ljudet är rikt och fylligt (så långt som originalbanden tillåter), och i de fall där mastertejperna inte gått att lokalisera, eller där inspelningarna är av en ickeprofessionell art, har största omsorg lagts vid att få dem att låta så bra som möjligt. Man har varit sann mot det ursprungliga ljudet och inte våldfört sig på det med en revisionistisk estetik. Det gör att det blir dubbelt så roligt att lyssna på de fyra skivorna.

Däremot hade det fylliga häftet, som mer liknar en bok, vunnit en del på en mer noggrann genomläsning. Några onödiga korrekturfel och lustiga formuleringar hade då inte behövt slinka igenom; ”i sakta gemak” är en ofrivilligt poetisk/komisk fras – finns det rum som har en hastighet? Uttrycket som avses är naturligtvis ”i sakta mak”.

Men låt oss nu inte hänga upp oss på detaljerna. ”Stora popboxen” är redan i denna inledande inkarnation en svensk motsvarighet till den legendariska ”Nuggets”. Den lyfter fram en förtjusande del av den svenska musikhistorien i ett rättmätigt ljus. Ett vackert ljus som inte förskönar så mycket som det visar hur musiken faktiskt var, hur den lät bortom det öronbedövande vrålet från folkparkernas extatiska tonårsstrupar och utanför radions Tio i topp-placeringarna. Det är så här som samlingsplattor ska göras. Det är musik, kunskap, entusiasm och ljudkvalitet i en närmast oslagbar förening.

 

Peter Sjöblom

 

 

 

 

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts