Musik: Diverse artister;Calypso: Musical Poetry in the Caribbean 1955-1969 - Tidningen Kulturen




Musikkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Ljudet bortom vrångbilderna

Inte definitiv men väldigt trevlig Diverse artister
 
Calypso: Musical Poetry in the Caribbean 1955-1969
Soul Jazz/Playground

Det tycks nästan förutbestämt att alla typer av musik någon gång ska flyta upp till det allmänna medvetandets yta och bli poppis i åtminstone förbifarten. Tänk bara på det besynnerliga fenomenet med polkan som upplevde en ”craze” i USA strax efter andra världskriget. Sådana här plötsliga flugor blir sällan långvariga; det hör ju till deras natur. Idag är det väl få – mer än eventuella entusiaster – som ens känner igen en polka när de hör den.

Inte heller calypson kan väl sägas vara en genre som skapar någon masshysteri idag. Annat var det under en tid i mitten av 50-talet, när Harry Belafonte släppte sin skiva ”Calypso” som ynglade av sig några oerhört framgångsrika singlar. ”Day-O (The Banana Boat Song)” blev till och med en så stor framgång på båda sidor av Atlanten att folk minns den så väl än idag att de utan problem kan nynna med i den. Minnesgoda TV-tittare förknippar den kanske också med Rolv Wesenlund som inledde sin 70-talsserie om den vimsige figuren Marve Fleksnes med att drämma näven i TV-apparaten och utbrista ett koleriskt ”DAY-O!”.

Eventuellt bygger mångas föreställningar om calypso också på Andrew Sisters kioskvältarhit från 1945, ”Rum and Coca Cola” som ursprungligen faktiskt var en autentisk calypsolåt, men som i sin pralinpapperskulörta krigsslutsförpackning hade mycket lite med den genuina calypson att göra. Belafonte begick med sin skiva samma misstag – han gjorde calypson turistmässigt ofarlig och försäljningsvänlig för en vit publik med krav på trallvänlig underhållning. Mycket kan sägas om Harry Belafonte som var en mer sammansatt personlighet än vad schablonbilden av honom ger vid handen, men faktum kvarstår att han var avgörande för hur calypson uppfattas idag. Alltså som en ganska tramsig musik som möjligtvis kan användas som ironiskt skval till inmundigandet av exotiskt smaksatta paraplydrinkar.

Än mer ironiskt är det att Belafontes calypso inte ens var calypso. Låtarna på skivan hade rötterna i den jamaicanska menton, en musik som är reggaens anfader och som visserligen påminner en del om calypson men som har särdrag som skiljer den från sin trinidadiska släkting. Kanske var det skivbolaget som tyckte att ordet calypso lät marknadsföringsmässigt snärtigare än mento, eller så visste varken RCA eller artisten själv vilken sorts material de hade med att göra. I efterhand kan man tycka att det hela är lite imperialistiskt föraktfullt, men på den tiden var calypson de facto i mångt och mycket Trinidads egen lilla hemlighet (och menton var helt och hållet okänd som begrepp utanför Jamaica). Inte många utanför ön hade något källmaterial att jämföra med. 

Vad få kände till på 50-talet och vad få utan spetskunskaper känner till ens idag om calypson var vilken sammansatt genre den var och förblev även framgent. Calypsons rötter ledde hundratals år bakåt i tiden, men fick sin moderna form i början av 1900-talet. Sångerna blev ett slags nyhetskanal, där texterna spred tidender mellan slavarna, och där sångarna i mer eller mindre förtäckta ordalag kunde kritisera kolonialväldet och dess herrar. Calypsons sociala betydelse leder tankarna till bluesen och dess ursprung, medan den musikaliska sammansättningen påminner en del om Louisianas kreolmusik. Europeiska och afrikanska musiktraditioner smälte samman med influenser från den tidiga jazzen i sin nya miljö till en geografiskt unik stil. Men calypson blev inte bara en kanal för samhällskritik; i ofta skamlöst oförblommerade ordalag behandlades sex, intriger, sex, festligheter, sex, vardagens åthävor, sex och sex. Och den som tror att hiphopens smädelsetävlingar mellan utövarna är något nytt har inte hört gammal calypso... Ju djupare man går in på musiken och de sammanhang ur vilken den hämtade sin näring, desto mer komplex blir bilden. Under den yta som visserligen kan uppfattas som glättig och käck finns intrikata rotsystem och rikt tecknade samhälleliga mönster som kan mäta sig med vilken mer populärt studerad musikform som helst. 

Genom åren har flera försök gjorts att åskådliggöra calypson på skiva. Det finns åtskilliga LP-utgåvor, de flesta förmodligen helt hopplösa att hitta idag, det finns mer lättillgängliga nyutgåvor på CD, samlingar med flera av genrens fixstjärnor, och moderna samlingsplattor – långt ifrån alla förmår ge en helt begriplig bild av musiken i all sin mångfacetterade prakt. Exempelvis är den skiva som de oförtröttliga folkmusikentusiasterna bakom skivbolaget Putumayo en mindre katastrof, bakbundna som de var av det Eddy Grant-ägda bolaget Ice Records som vägrade släppa på rättigheterna till den calypsoskatt som de tillskansat sig. Sålunda lyste flera av de stora namnen med sin frånvaro på Putumayos samling. Kanske stötte även Soul Jazz på patrull, för här finns ingen Lord Melody, Mighty Sparrow, Roaring Lion, Duke Of Iron eller Lord Beginner. Soul Jazz löser problemet genom att avgränsa urvalet bakåt i tiden till 1955 – mycken klassisk calypso spelades in redan på 30- och 40-talen. I det avseendet känns Soul Jazz utgåva lite hederligare än Putumayos.

Ett av de mest klassiska namnen finns hur som helst med på ”Calypso: Musical Poetry in the Caribbean”, Lord Kitchener. Men även om avsaknaden av många av de andra stora och stilbildande namnen underkänner skivan som någon form av ”definitiv” översikt – hur möjligt det nu alls vore att göra en sådan – så är den en smakfullt anrättad gryta av vitalitet och smittande rytmer från den senare delen av ädelcalypsons storhetstid. Det ligger i sakens natur att ett sådant här urval är ojämnt, och här finns sådant som jag helst hade sluppit. Brownies ”The Bed Bug Song” är med inte minst sin plumpa humor så typisk att den låter som en parodi, och i samma kategori hamnar Young Growlers ”Pussy Galore” som inte handlar specifikt om Bond-bruden... Calypson som politisk kommentar nyttjas av Lord Ivanhoe & His Caribbean Knights i ”Lift the Iron Curtain”, medan Azie Lawrence och hans The Carib Serenaders ger sin lättsamma men likväl allvarligt menade syn på relationen mellan de karibiska öarna och den forna brittiska kolonialmakten i ”West Indians in England”. 

Trots att calypson ofta behandlar djupt allvarliga ämnen är det sällan som musiken som sådan känns svårmodig eller ens bekymrad. Men Lord Cobra y Los Pana Afros hör till dem som ger musiken ett något mörkare drag; ”Negro Heart” är ett exempel på hur den sociala smärtan tycks sippra ända ut i ackorden och själva melodin. Kanske är det för sin ovanliga karaktär som den utmärker särskilt mycket på ”Calypso: Musical Poetry in the Caribbean”. Lord Cobra inleder förresten hela skivan med den jämförelsevis också behärskade ”Man on the Moon” – ännu ett exempel på calypson som samtidskommentar.

Det tål att upprepas att ”Calypso: Musical Poetry in the Caribbean” inte på något vis är den slutgiltiga calypsosamlingen – särskilt inte med en speltid på under en timme. Huruvida den kommer att förvandla några missuppfattning om calypson till något mer nyanserat måste jag lämna osagt. Antagligen krävs det en fylligare presentation för den saken. Men kan man nöja sig med en samling utan anspråksfulla (och som saken ser ut med exempelvis rättigheter, orimliga) ambitioner, så är den, med vissa påfrestande och ovan nämnda undantag, en väldigt trevlig skiva att lyssna på.

 

Peter Sjöblom

 

 

 

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts