Musikkritik
Verktyg
Typografi
Share/Save/Bookmark

Odelbar enhet från fokuserade debutanter

Omdömesgill debutKrokofant
Krokofant
Rune Grammofon

När man förr förenade jazz med rock slutade det oftast med fusion, en stil som när den fungerade som bäst blev en fantastisk och explanativ typ av musik, men när den blev som sämst blev en tröttsam kombination av de sämsta sidorna hos respektive genre. Det finns fler exempel på det senare än det förra.

När man idag förenar jazz med rock är det inte riktigt lika säkert var man hamnar. Elementen skjuts åt det ena eller andra hållet, det blir gärna flertydigt och det är inte ens längre lika lätt att säga vad som är rock och vad som är jazz i amalgamet. Och även sådant som trots allt kan sägas vara jazz kan ha en rockenergi, som hos Mats Gustafsson, medan det som fortfarande stannar på den här sidan av rockstaketet kan ha ett jazzigt tonfall, som hos Elephant9.

Hur man vill sortera debuterande Krokant – underbart bandnamn, för övrigt – beror nog mest på vilken utgångspunkt man har. Hos dem är det inte alls givet vilken som är deras rättmätiga hemvist. Det tycks dessutom ändra sig från låt till låt, ja ibland till och med från minut till minut. Det kan, som i ”Supermann”, börja som ett möte mellan King Crimson och Magma, för att övergå till Peter Brötzmann och sedan bli en odelbar kombination av dem bägge. Förutom att blanda stilar så förenar de också fasta strukturer med improvisation. Det bästa från inte bara två utan flera världar strålar samman i bandets musik.

Gruppen började som en duo vilket det finns spår av i ”Bodega” där Tom Hasslans gitarr vildsint kraschar mot Axel Skalstads trummor. Med sin fulla besättning är de emellertid en trio, med Jørgen Mathisens saxofon som kompletterande beståndsdel, och det är den som ger Krokofant sin definierande karaktär. Mathisen har en tät och bred klang, också när han svingar sig högt upp i registren, och mer än en gång kommer jag att tänka på den amerikanska gruppen Morphine. Ja, där har vi det – Krokofant är den felande länken mellan Morphine, Brötzmann och King Crimson!

Sådana namn ser naturligtvis snygga ut på papperet, men det vore inte mycket värt om inte Krokofant också hade något att backa upp det med, och det har de. Om de bara hade haft flotta referenspunkter och en våldsam utlevelse hade de lätt blivit utmattande att lyssna på, men de har ett ekonomiskt sinnelag, också när de blåser på som mest, och en god strukturell förmåga. De överarbetar sällan sina idéer och håller igen med energin så att den inte blir övermäktig. För att vara debutanter är de anmärkningsvärt fokuserade – ”Krokofant” är en skiva man skulle kunna vänta sig av ett band först ett stycke in i karriären.

Detta väcker självklart förväntningar på gruppens fortsatta karriär. Kommer de att kunna hantera de musikaliska fyndigheter de redan har gjort, utan att falla för till exempel frestelsen att ta in fler musiker (till exempel någon som hanterar liveelektronik) med risk att göra musiken överlastad? Om det omdöme de demonstrerar på ”Krokofant” är något att gå efter, så tror jag att de även fortsättningsvis kommer att göra kloka kreativa val. Det här är en skiva som visar upp ett sällsynt omdömesgillt band, med stor förståelse för den egna kapaciteten. Krokofant agerar på en mycket hög nivå, och att den skulle sjunka håller jag för mycket osannolikt.

Peter Sjöblom

 

Annons



Mest läst i denna kategori den senaste månaden

Mest läst genom tiderna, i denna kategori