Musikkritik
Verktyg
Typografi

Jazzen, zazen och ett nytt ekvilibrium

Mot fullkomnandetBushman's Revenge
Thou Shalt Boogie!
Rune Grammofon 

Bushman's Revenge är ett band som alltid varit på väg. Deras musik har befunnit sig i en atomdriven rörelse framåt. Men det är först på senare tid som de också varit på väg mot ett slags fullkomnande. Deras tidigare skivor har varit kraftladdade försök att kombinera rasande progressiv rock och jazz ”out there”; ambitionerna har hela tiden varit goda men det var inte förrän med förra skivan ”Electric Komte” som balansen mellan elementen och energin verkligen nådde en jämvikt. Min teori var att det berodde på livesituationen, att publiken var det nödvändiga lim som fick beståndsdelarna att fästa ordentligt. Det kan också helt enkelt vara så att de av sju års gemensamt musicerande och nötande har kommit närmare sitt ekvilibrium. ”Thou Shalt Boogie!” tyder på det.

Med skivan ville trion, här förstärkt med David Wallumrød på klaviatur, skapa en mer meditativ typ av musik. Det kan låta väldigt märkligt för den som är bekant med Bushman's Revenge sedan förut – meditativ är sannerligen inte det adjektiv som först kommer för en när man hör bandets tidigare skivor. Men det ligger någonting i hur de beskriver intentionerna med ”Thou Shalt Boogie!”. Flera av låtarna har en stillhet som hittills har varit helt atypisk för gruppen. Visst är både ”I Am an Astronaut” och ”Kugeln und Kraut” energirika som en kärnreaktion, men de låtar som definierar ”Thou Shalt Boogie!” är av en helt annan typ. ”Baklengs inn i fuglekassa” börjar kraftfullt men på en ”högre”, trankil nivå innan den liksom skingras och sprids som dimstråk. Med en ringande tamboura siktar den mot vad Miles Davis gjorde i David Crosby-covern ”Guinnevere”. ”Waltz Me Baby, Waltz Me All Night Long” fortsätter längs det spåret men utvecklar det i riktning mot något som skulle kunna kallas surfjazz. ”Hurra for mamma” avslutar skivan som med en hemkomstens eftertanke.

”Thou Shalt Boogie!” kan först tyckas som en apart Bushman's Revenge-skiva. Men när jag tänker efter så är den egentligen en konsekvens av allt de har gett ut tidigare. Efter att ha rasat av sig på sex skivor har de nått in till kärnan av klar stillhet. Zazen som musikkarriär? Jag tror att David Wallumrød spelar en avgörande roll i allt detta. Hans klaviatur, rymmandes Hammondorgel, klavinett och analog synt, bidrar diskret men fundamentalt till musiken. Den både rundar av och accentuerar drag i musiken som tidigare har varit dolda, eller i alla fall svåra att lägga märke till. Wallumrød avtäcker musiken och framhäver därmed en komplexitet som förstorar vad Bushman's Revenge syftar till på ett synnerligen förtjänstfullt sätt.

Jag hoppas att Bushman's Revenge fortsätter att odla denna mer nyanserade musik, och inte lämnar ”Thou Shalt Boogie!” åt undantagen i deras karriär. Det här är deras mest fullödiga skiva hittills, och ändå känns den som bara början.

 

Peter Sjöblom

 

 

 

Annons

Annons