Musikkritik
Verktyg
Typografi

Som en supernovaEn progressiv stjärnsmäll rakt i plytet

Elephant9 with Reine Fiske
Atlantis
Rune Grammofon

En käftsmäll så att glasögonen ryker! En tjotablängare rätt i nyllet! En stjärnsmäll rakt i plytet! Med knogar av progressiv rock, RIO och fusion!

Det är precis vad ”Atlantis” är, av norska bandet Elephant9, tilldragelsen till ära förstärkta med svenske Reine Fiske på gitarr. Det är en total knockout, med spår av Soft Machine, King Crimson och Samla Mammas Manna. Även Magma, om man ser till det kantiga, dystopiskt funkiga basspelet à la Jannik Top. Inte för att Elephant9, som med ”Atlantis” är inne på sin fjärde platta om man räknar den live som bara släpptes på vinyl, behöver jämförelser med andra band. De klararsig alldeles utmärkt på egen hand. Deras energi och vitalitet gör dem till ett unikum. Låt vara att det är riktigt att kalla deras musik för prog, men där andra nyprogband mest intresserar sig för att spela i det förflutna – och därmed av diskvalificerar sig som progressiva – är Elephant9 genuint framåtblickande. De befinner sig hela tiden på väg, i rastlös rörelse mot ett okänt mål. Musiken söker, tar fart, lyfter och kastar sig ut i det okända för att sedan explodera som en supernova över den svärtade himlen.

Svärta, det har också musiken. Det är ingen festlig gladprog av typen Flower Kings som norrmännen levererar. Det är tungt som osmium. Hårt som diamant. Förgörande som plutonium. Kanske är det just tyngden och mörkret som leder tankarna till King Crimson. Men också kraften, den oregerliga kraften i de inte sällan komplexa riffen som snärtande mattrar ut mot lyssnaren som ur en bindgalen kulspruta. Samtidigt behärskar de en naturnära lyricism, lika vacker som någonsin hos Bo Hanssons och hans trolska hammond. Men gemensamt för de volymstarka utbrotten och de den granskogsdunkla introspektionen är den redan nämnda energin. Det är som att musiken har legat och mullrat under jorden under lång tid och att ”Atlantis” är den lavafrustande eruptionen.

Att Reine Fiske medverkar på en Elephant9-skiva är inte alls långsökt. Kanske var det till och med oundvikligt då han på hemmaplan utmärkt sig som gitarrist tillsammans med Dungen, Träd Gräs och Stenar, Landberk, Patoos och Morte Macabre. Men jag har aldrig tidigare hört honom så lössläppt som här. Aldrig så otyglad och vildsint i sitt uttryck. Han passar perfekt in i bandet, och det är så att jag hoppas att detta inte ska vara en engångsföreteelse utan att han har möjlighet att bli fast medlem i bandet. Kombinationen är oslagbar. Oslagbar.

Rune Grammofon har alltid varit noga med den musikaliska kvaliteten; namnet är en kvalitetsgaranti, något som borgar för angelägen musik i den absoluta framkanten av sådan musik som svårligen låter sig kategoriseras i på förhand givna genrer. Men frågan är om de inte överträffat sig själva med den här utgåvan. ”Atlantis” är en av 2000-talets hittills bästa skivor. Helt klart årets allra bästa. Hittills, tillägger jag för att ha ryggen fri, men för att det ska komma något som överträffar den under de månader som återstår av 2012 krävs det ett veritabelt underverk.

Peter Sjöblom

 

 

 

 

Annons



Mest läst i denna kategori den senaste månaden

Mest läst genom tiderna, i denna kategori