Musikens porträtt - Tidningen Kulturen




Musikens porträtt

Johann Sebastian Bach, porträtt av Elias Hausmann 1746Johann Sebastian Bach är den femte evangelisten. Gån ut och förkunnen honom!”

Så inledde ärkebiskopen Nathan Söderblom ett tal inför en kyrkomusikerkongress i Uppsala en gång under sin ämbetstid. Söderblom var själv synnerligen musikalisk och tonsatte flera av de psalmkoraler som ännu är i bruk i Svenska kyrkans psalmbok. Formulerandet av själva titeln, Bach som den femte evangelisten, har ibland tillskrivits Söderblom, ibland har det påståtts att den är av äldre datum. I vilket fall som helst är J.S. Bach idag känd världen över under just denna titel, och för många vänner av Bachs musik äger den full giltighet. Det är så han framträder, i Matteuspassionen, i Johannespassionen, i H-Moll-mässan, i de många kyrkliga kantaterna och andliga sångerna och i hela det ymnighetshorn av musik som är av hans hand.

Bach är fullkomligt unik på så många olika sätt. Han är unik såtillvida, att det i den västerländska musikhistorien inte finns ett enda exempel på någon annan tonsättare som i likhet med Bach så helt och fullt betraktat musiken som gudstjänst och som förkunnelse av det kristna Evangeliet. För Bach rådde inte heller någon boskillnad mellan sakral och profan musik. Även när Bach skrev musik som inte knöt an till bibliska texter och motiv – som t.ex. de rent instrumentala Brandenburgkonserterna, klaverstyckena eller orkestersviterna – var också detta för honom en lovsång till Gud. Det enda sammanhang där vi kunde ha svårt att föreställa oss Bachs musik är operakonsten, och inom det området verkade han heller aldrig, till skillnad från den samtida Händel.

Många, alltför många, av Bachs originalpartitur, manuskript och verk har gått förlorade, av orsaker som jag senare skall beröra. Men de av hans egenhändiga manuskript som finns bevarade inleds med orden ”Jesus juva!”, ”Jesus, hjälp mig!”, och de avslutas med orden ”Soli Deo Gloria”, ”Åt Gud allena äran”.

Läs mer...

 En självprojicerad kluvenhet. Foto Stefan ThorssonDetta porträtt är huvudsakligen ett försök till att finna svar på varför Robert Schumanns (1810-1856) konstnärliga misslyckande kan ha varit en betydelsefull och kanske större faktor för musikens utveckling än vad som är allmänt vedertaget. Till största delen baseras mitt resonemang på de musikaliska analyser som den nyligen avlidne amerikanske pianisten och författaren Charles Rosen (1927-2012) gör i The Romantic Generation (1995), tillsammans med egna analyser och påföljande samtal med initierade i min omgivning.

På ytan är Schumann kanske mest känd för sin romantiska pianomusik och sitt äktenskap med den tio år yngre pianisten och tonsättaren Clara Schumann (född Wieck). Under sin levnadstid var han däremot mer känd som skribent och grundare för Die Neue Zeitschrift für Musik, där han under drygt ett decennium ansågs vara en brilliant och vass kritiker som förkastade underhållningsmusiken och värnade om nya musikaliska strömningar och unga progressiva tonsättare. Som skribent använde han sig ofta av två pseudonymer: Florestan och Eusebius; vars namn är hämtade från två fiktiva löjtnanter och tillika Kung Davids närmaste män i Israels krig mot Filistéerna. Den förstnämnde sägs företräda den maskulina, aktiva, impulsiva och arga sidan medan den andra representerade den feminina, passiva, lyriska och kontemplerande sidan. Var denna självprojicerade kluvenhet ett praktiskt och inspirerande hjälpmedel i utformningen av kritiken eller var de två pseudonymerna exponenter för en tudelad personlighet och därmed varsel om en annalkande schizofreni?

“Schumann was haunted from the age of seventeen by the fear of going mad. Only at the end of his short life were these fears realized. In 1854, aged forty-four, two years before his death, Schumann voluntarily incarcerated himself in an insane asylum. In his greatest creative years, from the age of twenty to thirty, he played with the idea of insanity, incorporating elements of madness into his work – his criticism as well as his music – inventing wonderful effects of logical incoherence and schizophrenia. Whatever Schumann’s personal disposition, these elements are clearly stylistic rather than autobiographical.”

Läs mer...

Ron fram och Russell MaelThomas Renhult intervjuar keyboardisten och låtskrivaren Ron Mael från Sparks, med anledning av en konsert i Malmö i oktober. 


Sparks, som består av bröderna Ron och Russell Mael, har hållit på i nästan 45 år och släppt över 20 skivor men de är förmodligen mest kända för de tre album de spelade in i England på mitten av 1970-talet. På en av de skivorna, Kimono In My House, finns deras största hit This Town Ain’t Big Enough For The Both Of Us. Deras musik visar på en fingertoppskänsla för melodier, ett fantasifullt förhållningssätt till låtstrukturer och texterna är fulla med humor. Det som framför allt utmärker Sparks framförande av musiken är Russell Maels akrobatiska tenor och falsett.

På uppdrag av Sveriges Radio skrev de musikalen The Seduction Of Ingemar Bergman som de satte upp i Stockholm 2009, och som det finns planer på att göra film av. Just nu uppträder de som duo med turnén Two Hands One Mouth där Ron spelar keyboard och Russell sjunger. Ron är den äldste av bröderna och skriver all musik. Trots att en keyboardist har en ganska undanskymd plats i band har Ron lyckats utmärka sig genom att vara gravallvarlig, le djävulskt och blänga på publiken. Paul McCartney tilltalades så av Maels stil att han imiterade honom i videon till Silly Love Songs som kom på 1970-talet.

Läs mer...

fil och rågbrödEn essä och en dikt - tonsättaren och skribenten Emanuel Ladenstein skriver om tanken där allt tar sin början. Det är reflektioner i allhelgonatid som kretsar kring konstnärlig utveckling, konstens betydelse och sökandet efter mening i ett rationellt präglat samhälle. Allt utifrån Johannes Brahms andra pianokonsert och det verkets betydelse; såväl för denna text som för det pågående livet.

Tanke. En tanke. Saker kan börja med en tanke. I begynnelsen var tanken. Ändå förblir tanken alltid tanke, blir aldrig kött. “Denn alles Fleisch es ist wie Gras” far det som en vindil genom mitt medvetande – Petrus citerar Jesaja; en rad som Johannes Brahms använde i hans rekviem. Jag går vidare i sinnet och stannar upp vid Brahms andra pianokonsert i B Dur; den som börjar med ett ensamt horn…

Allt kan börja med en tanke. Så var det även den här gången. Där jag nu sitter och skriver dessa ord. En aning om någonting som kom med morgonskymningen. Jag fick gå upp och anteckna en skiss på fastande mage, innan frukost. Jag har lärt mig att tankar flyr lätt. Men livet har lärt mig att tankar inte ska ringaktas. Även när de bara är som vindilar. Jag har till och med börjat undra om tankens tyngd eller luftighet spelar någon roll. Det viktiga verkar bara vara att tanken får bli början på någonting och frälsas från sin lättvindiga, plågsamma icketillvaro, få bli frö åt någonting som växer fram, bli upphov till växande.

Läs mer...

JubilarenÅrets tonsättarfestival i Stockholm uppmärksammar att Per Nørgård fyllde 80 tidigare i år och firar honom med konserter och seminarier under fyra dagar. Huvudpersonen själv är på plats och deltar bland mycket annat i ett offentligt samtal med dirigenten och vännen Gunnar Eriksson. Med en imponerande verklista på drygt 400 verk som innefattar allt från orkesterverk och kammarmusik till musik för film och ballett, intar han en särställning på våra nordliga breddgrader och bör räknas som en av Skandinaviens främsta nu levande tonsättare.

Orsakerna till varför Per Nørgård i unga år förstod att han ville bli tonsättare var huvudsakligen två: En dröm och en vision. Drömmen, som han hade vid fjorton års ålder, handlar i stora drag om att han befinner sig i ett stort, tomt hus med vitmålade väggar, allt badande i ett närmast magiskt starkt solljus. Han går från ett rum till ett annat och finner där en stor, svart flygel. Kort och gott. Drömmen är ju till ytan tämligen odramatisk i sin karaktär, men det som gjorde intryck på honom var det övernaturligt starka ljuset och att drömmen återkom ett år senare i exakt samma utformning. Visionen handlade om att musiken enligt Nørgård saknade något essentiellt, att musikens potential var betydligt större än vad som var allmänt vedertaget; han drömde om en musik som inte existerade. Den musikaliska nihilism som härskade i ett sönderslaget Europa under 50-talet ville han inte acceptera; i stället sökte han sig mot en i hans tycke outforskad värld av ljud och klanger där varje ton bildar nya melodier i oändlighet – en musik som vävs utifrån en ton som hela tiden skiftar frekvens.

Läs mer...

Därigenom må min kreativitet brinna i mig tills endast aska återstår.Jag är tonsättare. Just nu har jag en paralyserande och skoningslös skrivkramp. Kreativitet är en naturkraft, och som alla naturkrafter har den en inneboende potential att orsaka stor förödelse. Vad händer när skapandet blir ett ok, en ohälsosam besatthet? Kreativitet kan ge dig oanade höjder, men likväl driva dig in i en plötslig och oerhörd avgrund. Jag har försökt få klarhet i vad som egentligen händer när det plötsligt tar stopp.

Igår fick jag en idè. En bra idè tänder en glöd inom mig, en glöd som är osläckbar innan den sätts i ett sammanhang, sedd ur perspektivet av ett annat humör, eller en annan dag. Denna glöd kan antända bränslet som sänder mig svävande på odödliga vindar, men den för med sig något hotfullt brådskande; likt en skogsbrand kan den snabbt och obönhörligen expandera bortom mänsklig kontroll. Därigenom må min kreativitet brinna i mig tills endast aska återstår.

Så jag värdesätter denna glöd, med reserverad försiktighet; jag finner dess beroendeframkallande tendenser skräckinjagande. Idéer kan slå rot, växa sig starka och slutligen regera över mig.

Läs mer...

Arvo Pärt, tonsättareLördagen den 20 oktober var det första gången som Arvo Pärts musik framfördes i Mexiko City, och det utav Estlands Filharmoniska Kammarkör och Tallins Kammarorkester under ledning av Tõnu Kaljuste, i närvaro av kompositören själv. Platsen var närmare bestämt Palacio de Bellas Artes som påbörjades av President Porfirio Díaz i Art nouveau och Art decó stil under ledning av den italienske arkitekten Adamo Boari.

Agustín Gutiérrez Canet, Mexikos ambassadör i Finland, sidoackrediterad till Estland, Lettland och Litauen, hade för ett och ett halvt år sedan tagit i kontakt med arrangörerna för Festival Internacional Cervantino i Guanajuato i syfte att utverka en inbjudan till Arvo Pärt att delta i just denna festival. Med erhållet stöd dels av festivalarrangörerna och dels av CONACULTA (motsvarande Sveriges Kulturråd), samt Estlands utrikesdepartement, kunde Ambassadör Agustín Gutiérrez Canet närma sig Arvo Pärt, och resten är historia.

Läs mer...

Conlon Nancarrow 1987Den 27 oktober i år hade Conlon Nancarrow (1912-1997) fyllt 100 år. Den här texten är dels skriven för att hedra hans musikaliska gärning och dels ett försök till att presentera ett av 1900-talets mest unika musikaliska sinnen. Detta porträtt bör samtidigt ses som en enklare introduktion till hans musik: Musikern och skribenten Johan Jutterström fokuserar på verken för självspelande piano som utgör nästan tre fjärdedelar av hans verkkatalog; en produktion som totalt sett uppgår till blygsamma fem timmars musik. Men som via sin särart, nyskapande karaktär och gedigna genomförande skapade ett oefterhärmligt uttryck som omöjligen kan kringgås när man diskuterar utvecklingen av vår nutida konstmusik under 1900-talet. 

"My essential concern, whether you can analyze it or not, is emotional; there's an impact that I try to achieve by these means." Nancarrow stod på flera sätt i utkanten av både jazzen och den klassiska musiktraditionen som föregick honom. Ändå har han definitivt varit med att forma musiktraditionen och har på samma gång även spelat en stor roll för efterkommande kompositörer:

”This music is the greatest discovery since Webern and Ives… something great and important for all music history! His music is so utterly original, enjoyable, perfectly constructed, but at the same time emotional… for me it’s the best music of any composer living today.” - György Ligeti

“The stuff is fantastic; there are a few albums of it. If you've never heard it, you've got to hear it – it'll kill you. Some of it sounds like ragtime that's totally bionic." - Frank Zappa

Läs mer...

Maria Anna Nannerl Mozart av Franz Joseph DeglePå Nationalmuseum i Stockholm visas sedan i slutet av september en utställning om kvinnliga konstnärer i Frankrike och Sverige mellan 1750 och 1860. Den 18 maj 2012 hade en film om ”Nannerl Mozarts syster” premiär i regi av René Féret. Filmen skildrar familjen Mozarts liv, deras framgångar och motgångar, glädjeämnen, sorg, rädslor och bekymmer. Nannerl, som hela livet stod i skuggan av sin yngre bror, står i centrum. Medan lillebror Mozart drillas hårt i sin musikaliska genialitet tvingas storasyster att lägga band på sig.

Samhällsklimatet tillät ingen kvinna att på allvar odla sina musikaliska eller konstnärliga talanger. För kvinnor ur de övre samhällsskikten ingick konstnärlig undervisning i uppfostran; att kunna teckna, måla och brodera sågs som bevis på bildning och själslig förfining, men för att få ställa ut sina alster, få medlemskap i akademier eller konsertera behövdes inflytelserika mäns påverkan.

Såväl utställningen på Nationalmuseum som René Férets film handlar om under vilka förutsättningar kvinnor hade möjlighet att göra sig gällande som konstnärer och hur illa ställt det var med jämställdheten under epoken.

Maria Anna Walpurga Ignatia ”Nannerl“ föddes i Salzburg natten till den 31 juli 1751 som fjärde och första överlevande barn till hovviolinisten Leopold Mozart (1719-1787) och hans hustru Anna Maria Walpurga (född Pertl, 1720-1778). I sin dagbok beskriver Nannerl sin tidigaste barndom:

”När jag var en liten flicka brukade min pappa ta upp mig i sitt knä och lära mig spela på vårt lilla klaver i Salzburg. Inför min fjärde födelsedag skrev han ut noter till menuetter, som jag lärde mig spela. ”Bravo, Nannerl”, utbrast han. ”Min musikaliska lilla tös, du kommer att gå långt!” Han och hans musikvänner brukade applådera mig entusiastiskt, när jag spelade med mina små ben dinglande under min klänningsfåll.

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen