Musikens porträtt - Tidningen Kulturen




×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Musikens porträtt

Little AnnieSom sextonåring i New Yorks förort ville hon bli artist – och började klä sig som en. "Du ser ut som om du borde stå på scen", sa någon. Hon gick upp, men hade inte tänkt på att de också skulle vilja höra henne sjunga. Men hon sjöng, och det gör hon ännu. Frida Sandström träffar Little Annie strax innan hennes konsert tillsammans med Baby Dee, på Stora teatern i Göteborg.

Jag är säkert två decimeter längre än vad hon är, Little Annie.

– Toaletten är där borta, gumman.

Hon pekar övertydligt. Dörrhandtaget är på armslängds avstånd, ändå förklarar hon som om det vore på andra sidan byggnaden.

– Där ja, sötnos. Ja, just där.

I hennes vägbeskrivning förlorar jag orienteringen. Famlar mig fram till dörren, flyttar på en väska och tappar balansen.

En spegel.

– Den har alltid varit min fiende, säger hon och betraktar dess yta, sitt ansikte:

– Fastän jag är fullt medveten om vad den gör med mig, så tappar jag bort mig så fort som jag ser in i den. Jag fastnar.

Läs mer...

Pierluigi BilloneTonsättaren Esaias Järnegard (f. 1983), komponerar huvudsakligen kammarmusik, och då oftast utifrån en fenomenologisk infallsvinkel. Han baserar till största delen sitt arbete på förhållandet mellan kropp och instrument, och då inte enbart utifrån de enskilda ljudens unika och direkt fysiska egenheter, utan han intresserar sig snarare för det eventuella, och enligt honom alltid så eftersträvansvärda magiska, tillstånd som kontakten med ett specifikt instrument och klang kan innebära. I denna essä – baserad på sitt möte med den uppenbarligen och dessvärre relativt okände ­italienske tonsättaren Pierluigi Billone (f. 1960) och hans musik – utvecklar han sina egna musikaliska och estetiska visioner.

Konturer

Det kan alltid finnas skäl till biografiska inslag i en text. Det finns goda exempel på poesi, där själva poetens belägenhet rent socialt och historiskt har varit av oumbärlig vikt vid översättning. Musik behöver inte den formen av översättning. Däremot utgör den en specifik kultur – och den kan te sig extremt lokal – en i viss mån ställföreträdande översättning, eller låt säga, tolkning. Adornos uttalande om vår oförmåga att förstå musik – eller överhuvudtaget något runtomkring oss – utan att göra det genom vår kultur ekar alltjämt med tung auktoritet över oss.

Läs mer...

Victoria JordanovaInom konstmusiken förväntas instrumentalisten till viss del underordna sig musiken, och stå till verkets förfogande, men vissa musiker har en sådan stark personlighet att verken de framför blir språngbrädor för den egna integriteten. Detta måste inte vara något negativt även om det går emot många av de gängse uppfattningarna. Men det är viktigt att ha i minnet att det bygger på en överensstämmelse mellan musik och instrumentalist. Att det finns en exceptionell resonans mellan människa och musik.

Denna starka samklang finns mellan John Cage och harpisten Victoria Jordanova. Intensiteten i hennes förståelse för Cages musik är så stor och intuitiv att man lätt glömmer bort att hon framför någon annans musik när man lyssnar på hennes inspelningar av ”Postcard from Heaven” och ”In a Landscape”. Kanske beror det också på att Jordanova har valt ett så förhållandevis ovanligt soloinstrument som harpan, att hon därmed kunnat muta in ett område som praktiskt taget blir hennes eget. Men att säga det vore ändå att förringa hennes kapacitet. Instrumentet är bara verktyget med vilket hon uttrycker sin förståelse och intuition.

Viktoria Pop Jordanova föddes 1952 i Serbien. Hon studerade vid Mokranjac-konservatoriet för musik och filosofi i Belgrad, och har bland annat en fil kand. i musik vid universitetet i Michigan. Numer är hon bosatt i Kalifornien där hon sedan 2003 driver ArpaViva. ArpaViva är dels ett skivbolag, dels en organisation som lyfter fram harpan och dess konstmusikaliska repertoar.

Läs mer...

Utsnitt ur partituret till empreintes digitales

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via en närstudie och analys av ett specifikt verk – empreintes digitales från 2009 – får vi läsare ta del av en för många ny, och samtidigt förhoppningsvis varaktig, bekantskap inom den svenska tonsättarkåren.

Joakim Sandgrens musikaliska språk har länge fascinerat mig. Både hans estetiska val att i varje stycke begränsa det musikaliska materialet till att bestå av endast ett fåtal ljud men också, och kanske huvudsakligen, hans sätt att koppla samman musikens instrument, akustiska som elektroniska, till en väv av inbördes relationer. Det finns en envishet i musiken, en konceptuell klarhet och en homogen ljudvärld som rör sig mot något mekaniskt, industriellt. Med en musik som ofta är uppbyggd av pulserande linjer har han arbetat fram ett eget musikaliskt språk där de enskilda klangliga detaljerna är lika viktiga som helheten.

Läs mer...

Lucia Ronchetti. Foto Stefano Corso 2012Under ett snabbt besök i Stockholm träffade jag tonsättaren Lucia Ronchetti på det Italienska kulturinstitutet där några av hennes tidigare verk framfördes av KammarensebleN. Konserten kommer att sändas i Sverigesradio P2 den 22 februari. Det var en glad och rolig musik, med en speciell insats av stränginstrumenten, framförallt violan. Ronchetti gav mig känslan av ett nytt sätt att komponera; fräschare och mera färgrik, något helt annat jämfört med musiken av vissa unga manliga italienska tonsättare.

Medan vi i Sverige ser en ökad tillväxt av framgångsrika kvinnliga tonsättare verkar Ronchetti tämligen ensam inom den italienska nutida musiken. Intervjun som följer handlar delvis om detta.

Du studerade först vid konservatoriet Santa Cecilia i Rom. Därefter flyttade du utomlands för studier på bl.a. IRCAM i Paris, samt i USA och Tyskland.
Du har studerat för tonsättare som t.ex. Gèrard Grisey och Tristan Murail…

– Den kanske viktigaste händelsen i mitt liv var när jag bestämde mig för att flytta utomlands. Med mina studier i komposition på Santa Cecilia och med en fil. Kand. i filosofi och musikhistoria, där jag skrev en doktorsavhandling om Bruno Maderna, kände jag att det saknades någonting i mitt bagage. Det var 1983 men jag var inte en tonsättare, inte än.

Jag behövde söka någonting annat. Min professor på universitet Pierluigi Petrobelli gav mig möjligheten att studera för François Lesure, som på den tiden var en av de viktigaste musikologerna vid La Sorbonne i Paris, med Debussy som sin specialitet. På den tiden var det svårt att få stipendium för att studera utomlands om man bara hade ett diplom från konservatoriet, därför fick jag hjälp från universitet i Rom.

Läs mer...

And darkness cameTidningen Kulturen har i dagarna genomfört en intervju med HC, den anonyma skribenten som ligger bakom Headphone Commute, i december släppte HC det enorma stödalbumet … And darkness came. Samtliga intäkter går till välgörenhetsorganisationer som bland annat arbetat med den amerikanska kontinentens offer under orkanen Sandy.

Albumet… and darkness came är på många sätt ett massivt verk. Kompositörerna som bidrar till helheten är namnkunniga musiker, även om själva namnkunnigheten inskränker sig till den begränsade skara som lyssnar på nyklassisk, experimentell och ambient musik. Här återfinns namn som Machinefabriek, Greg Haines, Kyle Bobby Dunn, Bersarin Quartett, Nils Frahm, Peter Broderick, Fennesz + Sakamoto med flera.

Den som inte ryser vid tanken på att simma i musikaliska vatten som rör sig utanför den snäva populärkulturen kan se sig rikligt belönad. Möjligtvis kan albumet bäst betraktas som en helhetsbild med över sex timmar akustiska intryck och tolkningar av skeenden som inbegriper förlust, sorg, melankoli och slutligen, acceptans, frid och tröst. HC har recenserat och intervjuat artister som dessa ett flertal år, för att slutligen samarbeta med dem i detta hedervärda mål.

Läs mer...

Johann Sebastian Bach, porträtt av Elias Hausmann 1746Johann Sebastian Bach är den femte evangelisten. Gån ut och förkunnen honom!”

Så inledde ärkebiskopen Nathan Söderblom ett tal inför en kyrkomusikerkongress i Uppsala en gång under sin ämbetstid. Söderblom var själv synnerligen musikalisk och tonsatte flera av de psalmkoraler som ännu är i bruk i Svenska kyrkans psalmbok. Formulerandet av själva titeln, Bach som den femte evangelisten, har ibland tillskrivits Söderblom, ibland har det påståtts att den är av äldre datum. I vilket fall som helst är J.S. Bach idag känd världen över under just denna titel, och för många vänner av Bachs musik äger den full giltighet. Det är så han framträder, i Matteuspassionen, i Johannespassionen, i H-Moll-mässan, i de många kyrkliga kantaterna och andliga sångerna och i hela det ymnighetshorn av musik som är av hans hand.

Bach är fullkomligt unik på så många olika sätt. Han är unik såtillvida, att det i den västerländska musikhistorien inte finns ett enda exempel på någon annan tonsättare som i likhet med Bach så helt och fullt betraktat musiken som gudstjänst och som förkunnelse av det kristna Evangeliet. För Bach rådde inte heller någon boskillnad mellan sakral och profan musik. Även när Bach skrev musik som inte knöt an till bibliska texter och motiv – som t.ex. de rent instrumentala Brandenburgkonserterna, klaverstyckena eller orkestersviterna – var också detta för honom en lovsång till Gud. Det enda sammanhang där vi kunde ha svårt att föreställa oss Bachs musik är operakonsten, och inom det området verkade han heller aldrig, till skillnad från den samtida Händel.

Många, alltför många, av Bachs originalpartitur, manuskript och verk har gått förlorade, av orsaker som jag senare skall beröra. Men de av hans egenhändiga manuskript som finns bevarade inleds med orden ”Jesus juva!”, ”Jesus, hjälp mig!”, och de avslutas med orden ”Soli Deo Gloria”, ”Åt Gud allena äran”.

Läs mer...

 En självprojicerad kluvenhet. Foto Stefan ThorssonDetta porträtt är huvudsakligen ett försök till att finna svar på varför Robert Schumanns (1810-1856) konstnärliga misslyckande kan ha varit en betydelsefull och kanske större faktor för musikens utveckling än vad som är allmänt vedertaget. Till största delen baseras mitt resonemang på de musikaliska analyser som den nyligen avlidne amerikanske pianisten och författaren Charles Rosen (1927-2012) gör i The Romantic Generation (1995), tillsammans med egna analyser och påföljande samtal med initierade i min omgivning.

På ytan är Schumann kanske mest känd för sin romantiska pianomusik och sitt äktenskap med den tio år yngre pianisten och tonsättaren Clara Schumann (född Wieck). Under sin levnadstid var han däremot mer känd som skribent och grundare för Die Neue Zeitschrift für Musik, där han under drygt ett decennium ansågs vara en brilliant och vass kritiker som förkastade underhållningsmusiken och värnade om nya musikaliska strömningar och unga progressiva tonsättare. Som skribent använde han sig ofta av två pseudonymer: Florestan och Eusebius; vars namn är hämtade från två fiktiva löjtnanter och tillika Kung Davids närmaste män i Israels krig mot Filistéerna. Den förstnämnde sägs företräda den maskulina, aktiva, impulsiva och arga sidan medan den andra representerade den feminina, passiva, lyriska och kontemplerande sidan. Var denna självprojicerade kluvenhet ett praktiskt och inspirerande hjälpmedel i utformningen av kritiken eller var de två pseudonymerna exponenter för en tudelad personlighet och därmed varsel om en annalkande schizofreni?

“Schumann was haunted from the age of seventeen by the fear of going mad. Only at the end of his short life were these fears realized. In 1854, aged forty-four, two years before his death, Schumann voluntarily incarcerated himself in an insane asylum. In his greatest creative years, from the age of twenty to thirty, he played with the idea of insanity, incorporating elements of madness into his work – his criticism as well as his music – inventing wonderful effects of logical incoherence and schizophrenia. Whatever Schumann’s personal disposition, these elements are clearly stylistic rather than autobiographical.”

Läs mer...

Ron fram och Russell MaelThomas Renhult intervjuar keyboardisten och låtskrivaren Ron Mael från Sparks, med anledning av en konsert i Malmö i oktober. 


Sparks, som består av bröderna Ron och Russell Mael, har hållit på i nästan 45 år och släppt över 20 skivor men de är förmodligen mest kända för de tre album de spelade in i England på mitten av 1970-talet. På en av de skivorna, Kimono In My House, finns deras största hit This Town Ain’t Big Enough For The Both Of Us. Deras musik visar på en fingertoppskänsla för melodier, ett fantasifullt förhållningssätt till låtstrukturer och texterna är fulla med humor. Det som framför allt utmärker Sparks framförande av musiken är Russell Maels akrobatiska tenor och falsett.

På uppdrag av Sveriges Radio skrev de musikalen The Seduction Of Ingemar Bergman som de satte upp i Stockholm 2009, och som det finns planer på att göra film av. Just nu uppträder de som duo med turnén Two Hands One Mouth där Ron spelar keyboard och Russell sjunger. Ron är den äldste av bröderna och skriver all musik. Trots att en keyboardist har en ganska undanskymd plats i band har Ron lyckats utmärka sig genom att vara gravallvarlig, le djävulskt och blänga på publiken. Paul McCartney tilltalades så av Maels stil att han imiterade honom i videon till Silly Love Songs som kom på 1970-talet.

Läs mer...

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen