Musikens porträtt - Tidningen Kulturen




Musikens porträtt

Fabio Vacchi. Foto Gian-Luca RossettiGitarristen Magnus Andersson och jag träffade den italienske tonsättaren Fabio Vacchi under hans vistelse i Stockholm i samband med spelningen av hans Quintetto Notturno Concertante på konserthuset. Eventet skedde i samarbetet mellan den italienska och den grekiska ambassaden som en hyllning till Europeiska Unionen som i år såg Grekland i ordförandeskapets roll fram till den 30 juni, och det italienska från den 1 juli till 31 december. Gitarristen för kvintetten var italienaren Adriano Walter Rullo, men musikern som spelade verket först var Magnus Andersson. Vi träffar maestron Fabio Vacchi på den underbara italienska ambassaden vid Waldermarsudde i närvaro av ambassadören Elena Basile.
Fabio Vacchi är inte så känd i Sverige men hans verk spelas över hela världen av orkesterdirigenter som Metha, Muti, Neville Marriner, Accardo med flera. Vacchi komponerar inte musik för film och teater
, men betydande regissörer som t ex Ermanno Olmi har använt hans musik för att bygga vissa sekvenser i sina filmer.

Många verk du komponerat är låt oss säga ”nattliga”: Voci di notte, Notte italiana, Notturno Concertante per orchestra och sedan Quintetto Notturno e concertante, En vinternatt… Det verkar som att natten fascinerar dig mycket.

Läs mer...

Arvo Pärt  med tintinnabulumDet hör inte till vanligheterna att någon som inte är musiker eller musikvetare till professionen skriver en monografi om en tonsättare. Men det har emellanåt inträffat, och då handlar det ofta om presentationer ur en specifik synvinkel. Den slovakisk-amerikanske teologen Jaroslav Pelikan – ursprungligen lutheran, senare konvertit till den ortodoxa kyrkan – utgav 1986, ett par år före sin övergång till ortodoxin, en monografi om Johann Sebastian Bach, ”Bach among the Theologians”. Hans varma kärlek till den lutherska fromhetens store tondiktare, som ibland t.o.m. kallats ”den femte evangelisten”, bleknade dock aldrig efter att han lämnat lutherdomen och reformationskristendomen. I en radiointervju något år före sin död betygade Pelikan sin förbehållslösa hängivenhet för Juloratoriets, H-mollmässans och Matteuspassionens kompositör.

2002 utkom en annan bok av besläktad karaktär. Torsten Kälvemark, befattningshavare vid Högskoleverket, kulturattaché vid Svenska ambassaden i London m.m., utgav en monografi på 139 sidor om den estniske tonsättaren Arvo Pärt: ”Arvo Pärt – Om musiken vid tystnadens gräns” (Artos & Norma Bokförlag, 2002).

Läs mer...

Orkestren förbereder sig inför dagens repetitionDet är en torsdag i slutet av mars. Sveriges Radios Symfoniorkester har konsert. Dirigenten Simone Young tar plats på podiet och höjer taktpinnen för att påkalla uppmärksamhet. Det råder ett ögonblick av stilla, förväntansfull tystnad innan förstaflöjten långsamt tar sats och tonerna av Debussys Förspel till En fauns eftermiddag sakta börjar klinga i salen. Flöjtens förföriskt svepande toner följs av harpan och sammansmälter med en behagligt intagande blåssammanslutning. För publiken i salen och lyssnarna i radio är detta inledningen på något som många har sett fram emot under en lång tid. De ska få lyssna till en stämningsfull konsert och njuta av vacker musik. Men för orkestern, producenten i kontrollrummet och för planeringsavdelningen i den gröna sekelskiftesvillan utanför Berwaldhallens gråa väggar, innebär dessa inledande toner också avslutet på en lång process som startade flera år tidigare. Kvällens konsert är det slutgiltiga resultatet av det som en gång var en av många konsertidéer på ett programrådsmöte.

På vägen in i Berwaldhallen kan den observanta besökaren se en grön villa på kullen ovanför dem. Det är i det ljusa sammanträdesrummet på övre våningen som programrådsmötena hålls och det är under dessa sammankomster som besluten till nya konserter tas, där säsongsprogram med repertoar och dirigenter diskuteras och bestäms. På mötena samlas producenter, planeringsavdelningen, musikbiblioteket, representanter från orkester och marknadsavdelning. Vanligtvis avhandlas tre säsongers planering under mötena, den innevarande och de två kommande.

Läs mer...

Anton Bruckner av KaulbachUnder denna årstid av mörker och ensamhet i min kammare har jag an efter återfunnit papper, noter, musik. Samt ägnad tid åt läsning av klassiker jag icke förr hunnit eller orkat igenom. Nu blev det Miltons ”Det förlorade Paradiset” och sedan en återvändo till Bruckners IX och gåtan kring dess ofullbordade men nu alltmer övertygande rekonstruerade final.

   Detta av slump… men hur kom det sig att en plötslig obetvinglig insikt slog mig?… På något sätt hör dessa verk ihop… Bruckners syntes av mässornas djupsinne och Te Deums väldighet, symfoniernas jakobsbrottningar med Gud…

Bruckners IX var tillägnad Gud. Och vad låg väl då närmare till hands än berättelsen om Skapelsen och dess fall… Puritanen Miltons väldiga reformerta opus ställt mot den devote katoliken Bruckners sista ofullbordade verk. Miltons frätande Gudskritik ställd mot Bruckners förmodat bergfasta och naiva gudstro?

   Dock. I själva verket ser vi i Bruckners två sista symfonier en djup kris, en förlorad grund, och skrämmande apokalyptiska visioner. Den som söker en religiös affirmativ motsvarighet till Beethovens IX med des världsfamnande transcendenta budskap kommer att bli bittert besviken, Och därav följer insikten att behovet att undertrycka och förneka den musik som fanns nedtecknad av finalen måste avfärdas, undertryckas ja nära ögat utplånas.

För finalen innehåller något av den mest skrämmande musik som finns, och präglas av Bruckners förtvivlan vid tanken på att Gud kanske inte skulle ge honom tid och kraft att fullborda sitt verk… Detta var något Bruckner inte kunde vare sig förstå eller acceptera… Om Adagiot är ett ’farväl till livet’ är detta musik ’Post Mortem’.

Läs mer...

32.20N, 64.45W, 18.5N, 66.9W, 25.48N, 80.18WTidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position.

Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus längtan efter något man knappt ens vet vad det är. Men den finns där, molande, som ett egendomligt surr, som en klåda man önskar att något skulle kunna stilla.

Jag hade sökt rätt länge efter något som kändes som att det borde finnas men som inte stod att finna någonstans. Efter vad som kändes som en ändlös mängd av dronrockband med större ego än talang hade jag börjat ge upp. Jag stod i begrepp att av frustration och besvikelse dödförklara hela genren när skivan ”Spår” med Vrakets Position dök upp. I största anspråkslöshet dessutom; omslaget var skönt befriad från all den skämtartikelsaktiga psykedeliska kvasisymbolik som brukar vara så populär bland genrens mindre bemedlade band. Istället, en sakligt monokrom bild av malmökonstnären Tore Nilsson.

Musiken var och är desto mer färgstark. Den har kallats krautpunk; själva kallar de den för bakgrundsmusik från avgrunden. Oavsett är det en musik som inte presenterar sig för lyssnaren, utan exploderar rakt ut i rummet, som en supernova av ljud. Strävt rött, bistert blått, kärva bruna och gula nyanser kastades runt i rummet som i en våldsam, kosmisk strömvirvel och rev med sig mig med en kraft som jag omöjligen kunde stå emot. Det var som att Vrakets Position jämnade allt med marken och nollställde min hörsel. Det började om med Vrakets Position.

Läs mer...

BurialSampling var sedan länge ett känt fenomen, bland annat inom den brittiska dansmusiken, långt innan Burial. Men genom sina 2-steprytmer, djupa basgångar och melankoliska drift mot allt djupare innebörder, blev denne artist sent omsider ändå något av en banbrytare.

Efter sitt självbetitlade album och den efterkommande plattan Untrue, har ett antal kortare EP släppts, som Street Halo, Kindred EP och Truant, vilket har skapat grogrund för en utveckling av musikuttrycket långt förbi den stil som blivit en parodi på sig själv - Dub step.

Under 2013 tog återigen spekulationer och ryktesspridning fart om vem Burial är. Och det är kanske inte så konstigt, vi vet än idag väldigt lite om den eller de människor som döljs bakom musiken, och så lever i en alldeles särskilt tidsanda i förhållande till synlighet och offentlighet.

Skivbolaget Hyperdub, som bland annat ger ut Burial, har en tydlig känsla för mystik. Den populära uppfattningen är dock att Burial är William Emmanuel Bevan, en londonbo som uttryckt sin ovilja att synas, inte spelar live och inte ställer upp för fotografier. Som mer eller mindre lever inkognito.

Läs mer...

Hjort Anders 1915Tidningen Kulturens Peter Sjöblom möter Roland Keijser och Anders Rosén för att gå en svensk folkmusikklassiker på djupet.

Den svenska folkmusik har sina milstolpar. Den kanske första men troligen största är de inspelningar som Hjort Anders Olsson gjorde och som finns samlade i en behändig CD-volym. Hur man än förhåller sig till svensk spelmansmusik så är det en oundgänglig utgåva, även om inspelningarna gjordes sent i Hjort Anders liv och karriär. Få, om ens någon, ifrågasätter Hjort Anders status.

Vad som därefter förtjänar att utnämnas till avgörande fixpunkter är måhända mer öppet för diskussion. Möjligen en fråga om smak och infallsvinklar. Man bör räkna in Jan Johanssons ”Jazz på svenska”, då den förde ut folkmusiken och gjorde den ”folkkär” – ett visserligen märkligt uttryck i sammanhanget.

Personligen vill jag placera Kebnekajses andra LP bland de viktiga skivorna. Deras andra LP, ”den blåa”, klädde spelmansmusiken i rockskrud och visade att folklåtar inte måste vara knutna till en viss typ av instrument för att de ska kännas trovärdiga. Jag vill gå så långt som att påstå att utan Kebnekajse, inga Hedningarna.

Även om jag idag tycker att Hedningarnas ”Kaksi” känns lite flåsig, så – med personliga åsikter lagda åt sidan – jämnade den vägen för en hel rad nya folkmusikband och -artister. Vare sig sådana utövare av idag som Ahlberg, Ek & Roswall och paret Mia och Mikael Marin alls påverkats av Hedningarna eller inte, så är de på något sätt en effekt av vad de gjorde för ett tjugotal år sedan. Man får nog lov att föra in också Groupa i samma sfär som Hedningarna.

Mellan Kebnekajse och Hedningarna står en monolit så stor att många inte ser den. Den finns där, som en ständig fond mot vilken all senare svensk folkmusik avtecknar sig. Den spelades in nyåret 1974/75, och kanske är det dess, för många, anspråkslösa framtoning som gör att den inte ständigt nämns, om den nämns alls, utanför folkmusikkretsarna med vederbörlig respekt.

Läs mer...

Vandraren Tidningen Kulturens Peter Sjöblom möter sångaren och skådespelaren Roberto Gonzalez för ett samtal om ursprung, hemmahörande, teatern och den nationslösa musiken.

Det pratas mycket om anpassning, assimilering och integration i en diskussion som inte sällan är förbluffande glömsk för det faktum att en kultur, vilken man än väljer, alltid har varit föremål för en yttre påverkan. Det är det som håller en kultur levande. En levande kultur kan och bör aldrig bli ett socialt museiföremål. Kronologins frysta bilder hör hemma på museum, där de fyller en viktig funktion för förståelsen av förändringen. Om förändringen kan man tycka vad man vill, men att reversera den går inte med ett lyckat resultat. Det är det talibanska samhället ett demokratiskt skärande exempel på. De som försöker frysa ner kulturen till ett statiskt, oberörbart tillstånd är inte ett vitten bättre talibanerna, och har inte förstått att det är de emotionella gränserna som ytterst räknas – inte de nationella.

Det är dessutom i skärningspunkterna som man hittar de mest intressanta yttringarna. Inte bara för att det är därifrån som kulturen bärs framåt och alltså har en direkt funktion, utan också för att den kan få oss själva att se saker ur ett annat perspektiv. Korsbefruktningarna berikar om kontrasterna får finnas kvar och inte suddas ut i en, exempelvis världsmusikalisk, urskuldande mjäkighet. Det gäller att skapa nya möjligheter och inte kväva dem under vare sig den politiska eller konstnärliga panikrädslans kudde.

Somliga tycks ha en naturgiven beredskap för att omvandla kulturella möten till ett distinkt uttryck. Roberto Gonzalez är en av dem. På skivan ”Svenska ballader av en vandrare” möter svensk visa (inklusive blues och samba genom Cornelis), fransk chanson (inklusive en flamländsk påverkan från Brel), och spansk sång (inklusive vissa inslag av sefardisk musik). Skivan är som en transeuropeisk resa där man befinner sig vid alla destinationer på en och samma gång.

Läs mer...

Anton Webern av Oskar KokoschkaAnton Webern var den mest radikala bland Schönbergs lärjungar och en portalfigur för alla musikpionjärer under andra hälften av nittonhundratalet.

Teoretiker av en integral serialism och, framför allt, grundaren av ett nytt musikaliskt begrepp om komposition, är Anton Webern inte bara fadern till strukturalismen i Darmstadt skolan, utan också stamfar till flera generationer kompositörer som ifrågasatte själva sättet att lyssna på musiken.

När andra världskriget var slut, i september 1945, sköts Webern av en amerikansk soldat under den allierade ockupationen, då han trotsade utegångsförbudet genom att röka en cigarr på trappan till sin svärsons hus. 
När Pierre Boulez projekterade den första kompletta inspelningen av Weberns verk, inklusive kompositionerna som inte fanns i katalogen, krävde det inte mer än sex CD-skivor.

Anton Weberns musikverk tar därför alltså mindre plats än t ex Beethovens nio symfonier. Beethoven, som inte heller var en så produktiv tonsättare.

Trotts detta visar Wienkompositören sig vara den mest kompromisslösa och radikala eleven till Arnold Schönberg, han lyckades påverka den nutida musiken som ingen annan under 1900-talet.

Anton Webern blev en symbol för nittonhundratalets avant garde-musik. 
Der Weg zur Neuen Musik, (Vägen till den nya musiken, på svenska hos förlaget Ejeby), innehåller Weberns egna teoretiska skrifter.

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen