Musikens porträtt - Tidningen Kulturen




×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Musikens porträtt

BurialSampling var sedan länge ett känt fenomen, bland annat inom den brittiska dansmusiken, långt innan Burial. Men genom sina 2-steprytmer, djupa basgångar och melankoliska drift mot allt djupare innebörder, blev denne artist sent omsider ändå något av en banbrytare.

Efter sitt självbetitlade album och den efterkommande plattan Untrue, har ett antal kortare EP släppts, som Street Halo, Kindred EP och Truant, vilket har skapat grogrund för en utveckling av musikuttrycket långt förbi den stil som blivit en parodi på sig själv - Dub step.

Under 2013 tog återigen spekulationer och ryktesspridning fart om vem Burial är. Och det är kanske inte så konstigt, vi vet än idag väldigt lite om den eller de människor som döljs bakom musiken, och så lever i en alldeles särskilt tidsanda i förhållande till synlighet och offentlighet.

Skivbolaget Hyperdub, som bland annat ger ut Burial, har en tydlig känsla för mystik. Den populära uppfattningen är dock att Burial är William Emmanuel Bevan, en londonbo som uttryckt sin ovilja att synas, inte spelar live och inte ställer upp för fotografier. Som mer eller mindre lever inkognito.

Läs mer...

Hjort Anders 1915Tidningen Kulturens Peter Sjöblom möter Roland Keijser och Anders Rosén för att gå en svensk folkmusikklassiker på djupet.

Den svenska folkmusik har sina milstolpar. Den kanske första men troligen största är de inspelningar som Hjort Anders Olsson gjorde och som finns samlade i en behändig CD-volym. Hur man än förhåller sig till svensk spelmansmusik så är det en oundgänglig utgåva, även om inspelningarna gjordes sent i Hjort Anders liv och karriär. Få, om ens någon, ifrågasätter Hjort Anders status.

Vad som därefter förtjänar att utnämnas till avgörande fixpunkter är måhända mer öppet för diskussion. Möjligen en fråga om smak och infallsvinklar. Man bör räkna in Jan Johanssons ”Jazz på svenska”, då den förde ut folkmusiken och gjorde den ”folkkär” – ett visserligen märkligt uttryck i sammanhanget.

Personligen vill jag placera Kebnekajses andra LP bland de viktiga skivorna. Deras andra LP, ”den blåa”, klädde spelmansmusiken i rockskrud och visade att folklåtar inte måste vara knutna till en viss typ av instrument för att de ska kännas trovärdiga. Jag vill gå så långt som att påstå att utan Kebnekajse, inga Hedningarna.

Även om jag idag tycker att Hedningarnas ”Kaksi” känns lite flåsig, så – med personliga åsikter lagda åt sidan – jämnade den vägen för en hel rad nya folkmusikband och -artister. Vare sig sådana utövare av idag som Ahlberg, Ek & Roswall och paret Mia och Mikael Marin alls påverkats av Hedningarna eller inte, så är de på något sätt en effekt av vad de gjorde för ett tjugotal år sedan. Man får nog lov att föra in också Groupa i samma sfär som Hedningarna.

Mellan Kebnekajse och Hedningarna står en monolit så stor att många inte ser den. Den finns där, som en ständig fond mot vilken all senare svensk folkmusik avtecknar sig. Den spelades in nyåret 1974/75, och kanske är det dess, för många, anspråkslösa framtoning som gör att den inte ständigt nämns, om den nämns alls, utanför folkmusikkretsarna med vederbörlig respekt.

Läs mer...

Vandraren Tidningen Kulturens Peter Sjöblom möter sångaren och skådespelaren Roberto Gonzalez för ett samtal om ursprung, hemmahörande, teatern och den nationslösa musiken.

Det pratas mycket om anpassning, assimilering och integration i en diskussion som inte sällan är förbluffande glömsk för det faktum att en kultur, vilken man än väljer, alltid har varit föremål för en yttre påverkan. Det är det som håller en kultur levande. En levande kultur kan och bör aldrig bli ett socialt museiföremål. Kronologins frysta bilder hör hemma på museum, där de fyller en viktig funktion för förståelsen av förändringen. Om förändringen kan man tycka vad man vill, men att reversera den går inte med ett lyckat resultat. Det är det talibanska samhället ett demokratiskt skärande exempel på. De som försöker frysa ner kulturen till ett statiskt, oberörbart tillstånd är inte ett vitten bättre talibanerna, och har inte förstått att det är de emotionella gränserna som ytterst räknas – inte de nationella.

Det är dessutom i skärningspunkterna som man hittar de mest intressanta yttringarna. Inte bara för att det är därifrån som kulturen bärs framåt och alltså har en direkt funktion, utan också för att den kan få oss själva att se saker ur ett annat perspektiv. Korsbefruktningarna berikar om kontrasterna får finnas kvar och inte suddas ut i en, exempelvis världsmusikalisk, urskuldande mjäkighet. Det gäller att skapa nya möjligheter och inte kväva dem under vare sig den politiska eller konstnärliga panikrädslans kudde.

Somliga tycks ha en naturgiven beredskap för att omvandla kulturella möten till ett distinkt uttryck. Roberto Gonzalez är en av dem. På skivan ”Svenska ballader av en vandrare” möter svensk visa (inklusive blues och samba genom Cornelis), fransk chanson (inklusive en flamländsk påverkan från Brel), och spansk sång (inklusive vissa inslag av sefardisk musik). Skivan är som en transeuropeisk resa där man befinner sig vid alla destinationer på en och samma gång.

Läs mer...

Anton Webern av Oskar KokoschkaAnton Webern var den mest radikala bland Schönbergs lärjungar och en portalfigur för alla musikpionjärer under andra hälften av nittonhundratalet.

Teoretiker av en integral serialism och, framför allt, grundaren av ett nytt musikaliskt begrepp om komposition, är Anton Webern inte bara fadern till strukturalismen i Darmstadt skolan, utan också stamfar till flera generationer kompositörer som ifrågasatte själva sättet att lyssna på musiken.

När andra världskriget var slut, i september 1945, sköts Webern av en amerikansk soldat under den allierade ockupationen, då han trotsade utegångsförbudet genom att röka en cigarr på trappan till sin svärsons hus. 
När Pierre Boulez projekterade den första kompletta inspelningen av Weberns verk, inklusive kompositionerna som inte fanns i katalogen, krävde det inte mer än sex CD-skivor.

Anton Weberns musikverk tar därför alltså mindre plats än t ex Beethovens nio symfonier. Beethoven, som inte heller var en så produktiv tonsättare.

Trotts detta visar Wienkompositören sig vara den mest kompromisslösa och radikala eleven till Arnold Schönberg, han lyckades påverka den nutida musiken som ingen annan under 1900-talet.

Anton Webern blev en symbol för nittonhundratalets avant garde-musik. 
Der Weg zur Neuen Musik, (Vägen till den nya musiken, på svenska hos förlaget Ejeby), innehåller Weberns egna teoretiska skrifter.

Läs mer...

 Sten HansonÄr utomlands när jag nås av beskedet att Sten Hanson är död. Plötsligt känns världen mindre och tråkigare. Tomrummet är lika påtagligt som det gigantiska luftrum som uppfyller katedralen i Bayeux som jag just vandrat igenom. Men här handlar det om ett metafysiskt tomrum, inte om det fysiska tomrum som Sten lämnar efter sig. Som för mig är oändligt mycket större och påtagligare. Sten Hanson var en institution, om inte ordet vore förbrukat på en massa trista inrättningar, vilket Sten var motsatsen till. Han var det konstnärliga salt utan vilket ett musikliv förtvinar. Men man visste aldrig var man hade honom. Nu har vi honom inte längre.

För ett antal år sedan gjorde jag ett försök att ringa in fenomenet Sten Hanson, Sten Hanson i toppform, så som vi vill komma ihåg honom.

Läs mer...

Vanebilden av Robert Broberg.Pass på nu, nu säger jag det: Robert Broberg.

Där placerade jag antagligen bilder framför er inre syn av gula kassettbandspelare, blåa gitarrer och spelevinkiga, utsålda Globen-shower.

Det är den uppfattningen de flesta har av Robert Broberg idag. Möjligen utökad med några takter ur ”Båtlåt”, ”Maria-Therese” eller den frejdigt frustade refrängen till ”Uppblåsbara Barbara”. Den som var liten i början av 70-talet minns kanske också ”The Pling & Plong Show”, där en vansinnigt uppskruvad Robert Broberg i sällskap av en dysfunktionell robot förstummade och roade barnen både i och framför TV-rutan med nippriga sånger om huppegupptäcksfärder och järnvägsövergångar. (Jag älskade själv serien som barn. Nu, som vuxen och regelbunden besökare i SVT:s öppna arkiv, framstår programmet som bland det absolut underligaste jag har sett.)

Vare sig man vill det eller inte så har väl alla sin egen Robert Broberg, antingen han heter just så eller Robert Karl Oskar Broberg eller Robban eller något mycket konstigare än så. För den som hade radion på i början av 80-talet heter han möjligen Zero och förknippas med ”Vatten - stan är full av vatten”. Men jag vågar påstå att för de allra flesta är han, vad man än tycker om honom, en sångare som sjunger trallvänliga melodier på svenska. Att han haft en kortare och betydligt mer oregelbunden karriär på engelska är inte lika bekant.

Läs mer...

Kaija SaariahoI dag, den 27 augusti 2013, delas årets upplaga av polarpriset ut. Sett till pristagarna genom åren kan man snabbt konstatera en något beklämmande, och kanske inte så oemotsagd, slagsida åt västerländska män. Därför är det med glädje jag kan konstatera att årets pristagare – den finländska tonsättaren Kaija Saariaho och den senegalesiske musikern Youssou N’Dour – antyder en nödvändig kursändring. För drygt fem år sedan skrev jag en essä om Saariaho; med utgångspunkt i en generell frågeställning om hur man som nutida tonsättare finner en personligt förankrad syntes mellan konstruktion och emotion, och hur hon i många avseenden har lyckats med att förena detta, för många upphovsmän, estetiskt oförenliga motsatspar. Texten är något daterad, eftersom den inte behandlar några av hennes senare verk, men äger fortfarande en giltighet för de som vill få en introduktion till hennes konstnärskap.

I början av det förra seklet kollapsar tonaliteten och musiken blev enligt några förespråkare plötsligt fri. Beroende på var man stod så ansåg en del att friheten var oändlig och att detta skulle lyfta musiken till högre höjder medan andra upplevde att den hade förlorat sitt fotfäste. Det existerade inte längre en standard eller referens att förhålla sig till och denna avsaknad av tradition upplevdes på olika vis. Efter andra världskriget ville modernismen bryta med det förflutna genom att radera ut all möjlig barlast – det fanns ingen återvändo, ingen väg tillbaka, man skulle inte blicka bakåt. Upprepning och återanvändning gav inte längre någon mening och betraktades som yta och ornament. Motståndarna ansåg att detta neo-akademiska, elitistiska förhållningssätt kunde jämställas med det hårdnande, auktoritära politiska klimatet och därmed lades grunden för protester, uppbrott och manifestationer som genomsyrade stora delar av 60-talet. När dammet hade lagt sig och parollerna rullats ihop infann sig en period av resignerat lugn. I stället för att söka nya vägar försökte en del att skapa mening med det som redan fanns, det som traditionen frambringat och som utvecklingen av den samma burit med sig.

Läs mer...

Little AnnieSom sextonåring i New Yorks förort ville hon bli artist – och började klä sig som en. "Du ser ut som om du borde stå på scen", sa någon. Hon gick upp, men hade inte tänkt på att de också skulle vilja höra henne sjunga. Men hon sjöng, och det gör hon ännu. Frida Sandström träffar Little Annie strax innan hennes konsert tillsammans med Baby Dee, på Stora teatern i Göteborg.

Jag är säkert två decimeter längre än vad hon är, Little Annie.

– Toaletten är där borta, gumman.

Hon pekar övertydligt. Dörrhandtaget är på armslängds avstånd, ändå förklarar hon som om det vore på andra sidan byggnaden.

– Där ja, sötnos. Ja, just där.

I hennes vägbeskrivning förlorar jag orienteringen. Famlar mig fram till dörren, flyttar på en väska och tappar balansen.

En spegel.

– Den har alltid varit min fiende, säger hon och betraktar dess yta, sitt ansikte:

– Fastän jag är fullt medveten om vad den gör med mig, så tappar jag bort mig så fort som jag ser in i den. Jag fastnar.

Läs mer...

Pierluigi BilloneTonsättaren Esaias Järnegard (f. 1983), komponerar huvudsakligen kammarmusik, och då oftast utifrån en fenomenologisk infallsvinkel. Han baserar till största delen sitt arbete på förhållandet mellan kropp och instrument, och då inte enbart utifrån de enskilda ljudens unika och direkt fysiska egenheter, utan han intresserar sig snarare för det eventuella, och enligt honom alltid så eftersträvansvärda magiska, tillstånd som kontakten med ett specifikt instrument och klang kan innebära. I denna essä – baserad på sitt möte med den uppenbarligen och dessvärre relativt okände ­italienske tonsättaren Pierluigi Billone (f. 1960) och hans musik – utvecklar han sina egna musikaliska och estetiska visioner.

Konturer

Det kan alltid finnas skäl till biografiska inslag i en text. Det finns goda exempel på poesi, där själva poetens belägenhet rent socialt och historiskt har varit av oumbärlig vikt vid översättning. Musik behöver inte den formen av översättning. Däremot utgör den en specifik kultur – och den kan te sig extremt lokal – en i viss mån ställföreträdande översättning, eller låt säga, tolkning. Adornos uttalande om vår oförmåga att förstå musik – eller överhuvudtaget något runtomkring oss – utan att göra det genom vår kultur ekar alltjämt med tung auktoritet över oss.

Läs mer...

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen