Musikens porträtt - Tidningen Kulturen




×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Musikens porträtt

Magnus Andersson fotoporträtt av Mario Clementi

Magnus Andersson är utan tvekan den mest betydande bland de gitarrister som verkar inom den samtida konstmusiken. Han började spela som barn för Roland Bengtsson och studerade i ungdomen i Spanien, England, Tyskland och Italien. Samtidigt kom han i kontakt med flera av de främsta tonsättarna i Sverige och i Europa.
Läs mer...

Vem känner inte till Gaetano Donizettis musik, exempelvis "Kärleksdrycken", "Lucia di Lammermoor" och "Don Pasquale"? Hans verkförteckning omfattar ju över 660 musikaliska verk varav ett sjuttiotal operor. Han var också verksam som dirigent och företog många Europaresor under sina trettio år som yrkesverksam.

Donizettis verk har för många musikälskare världen runt rönt lika stor uppskattning som musik av Mozart, Rossini och Bellini, medan operaeliten har tenderat att nedvärdera den.

Men vem var människan bakom musiken? Vad påverkade honom och gav honom skaparkraft?

Gaetano Donizetti föddes i en källare i Bergamo den 29 november 1797. Fadern, Andrea Donizetti, arbetade i en panthandel och modern Doenica Nava-Donizetti hjälpte till att försörja familjens sex barn som väverska.

Läs mer...

Arne Schweitz / Scanpix - hd.se

1962 erhöll jag Svenska institutets och Franska statens stipendium för att fullborda en trebetygsuppsats över ämnet ”Evert Taube och Provence”. Jag begav mig således till Aix-en- Provence där jag vid universitetet 1962-63 studerade provensalska, riddartidens trubadurer och den storslagna provensalska lyriken.

I viss mån har Evert Taube med sin lovsång till riddartidens provensalska trubadurer (Vallfart till Trubadurien och Toscana) även inspirerat min litterära vandring i de soliga bergstrakterna. Indirekt är Vallfart också en hyllning till poesin och musiken, magiskt stärkande inte minsti stunder av ensamhet.

Taube brukade anlända tidigt på vårkanten och stannade sedan i Antibes en bit in på höstkanten: ”Jag har kommit till Provence mångfaldiga gånger och från många olika håll, ja även från alla väderstreck. Men de sju eller åtta gånger jag kommit från Skandinavien, England, Tyskland eller Atlanten över Paris och Lyon ­­­– de gångerna, alla de gångerna, har jag med oföränderlig förtjusning känt hur bröstet vidgas och alla sinnen livas av mötet med Södern.”

Läs mer...

Två röster och en cello. Foto: Tina Axelsson

Det har ösregnat hela dagen när Lise Hummel, Gertrud Stenung och jag möts på ett kafé på Kungsholmen. Om ett par dagar släpps deras femte album, ”Lyckan kommer från ett annat land”. Senaste tiden har gått och går i ett rasande tempo – igår kväll spelade de i Konserthuset, strax ska de iväg igen. Så vi går rakt på sak.

Läs mer...

Syd Barrett. Illustration: Bojars, Wikimedia

”My life closed twice before its close –
It yet remains to see
If immortality unveil
A third event to me

So huge, so hopeless to conceive
As these that twice befell
Parting is all we know of heaven,
And all we need of hell.”
- W. B. Yeats

När jag som nybliven tonåring började på högstadiet, var det mycket som kändes främmande i skolan, allt var plötsligt så stort, nya lärare till varje ämne, så många elever från skilda skolor och niorna som sökte sina offer bland oss ”färskingar”. Dock fanns det en fredad zon: nämligen musikrummet. Där kunde eleverna välja ut en skiva ur en samling som en ”vuxen” satt på, sedan var det bara att gå in i musikrummet, lägga sig till rätta bland en hög av kuddar och börja lyssna.

Läs mer...

Att det krävdes tio år och Kevin Rowlands ihåligt metalliska röst i Dexys Midnight Runners för att ”Jackie Wilson Said (I'm in Heaven When You Smile)” skulle bli en bredare angelägenhet för singelkonsumenterna är helt obegripligt. Inte för att hitsinglar nu är något kvalitetsmått i sig, men Van Morrison hade inte gjort en så ettrigt livsrusig och smittande låt sedan ”Brown Eyed Girl” fem år tidigare. Den förtjänade faktiskt betydligt större framgångar än någonsin Gilbert O'Sullivans sprickfärdigt äppelkindade ”Alone Again (Naturally)”, Hot Butters plippepluppeploppande jingel ”Popcorn” och Dr. Hooks sirapskladd ”Sylvia's Mother” – allihop kioskvältare 1972, samma år som ”Jackie Wilson Said” kom ut. Enligt Kevin Rowland – som säger sig ha upptäckt musikens djupare kraft tack vare Van Morrison – lär upphovsmannen själv ha påstått att han tyckte att Dexys version var bättre än hans egen. Men det kan lika gärna vara ett utslag av Rowlands ego som redan då hade svällt upp till en zeppelinares dubbla storlek. I samband med att Dexys version seglade runt på hitlistor och i brittisk poptelevision skröt han: ”Jag tycker att jag är bättre än Van Morrison hur som helst.”

I övrigt tog LP:n ”Saint Dominic's Preview” inte många kommersiella hänsyn. Visst blev det en av hans bäst säljande LP genom tiderna, och visst kramade Warner Brothers ett par ytterligare singlar ur skivan – den visserligen fina ”Redwood Tree” och den lysande ”Gypsy” – men det som definierade skivan var de långa, reflekterande låtarna. Tre av dem upptog nästan en halvtimme av skivans totala speltid, och vittnade om att Morrison befann sig i rörelse bort från det radiovänliga format som kännetecknade ”Moondance”, ”His Band and the Street Choir” och ”Tupelo Honey”. Skivans centrala låt, ”Listen to the Lion”, var för övrigt en låt som blivit över från just ”Tupelo Honey”. Att spara den till ett senare tillfälle var klokt, då den med sina elva minuter hade bringat ”Tupelo Honey” i stilistisk obalans. ”Listen to the Lion” var ett artistiskt kraftprov jämförbart med ”Cyprus Avenue” och ”Madame George”, även om den saknade ”Astral Weeks” poetiska vigör. Många klagade redan vid utgivningen på att texterna kändes lite tunna. I en recension, som visserligen mynnade ut i betyget A-, skrev Robert Christgau att ”poängen är att orden – som på den här skivan är lika kvalitativt ojämna som låtarna – ibland säger mindre än rösten.”

Läs mer...

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om det spännande arbetet med produktionen.

Läs mer...

Välrakad Van på omslaget till MoondanceNågon har sagt att ”Moondance” är det yang som kompletterar ”Astral Weeks” yin. Det är att tvinga på ”Moondance” ett beroendeförhållande till sin föregångare som ingen av dem behöver. De står båda två bra på egna ben, utan jämförelser. Om ”Astral Weeks” var insvept i mytens drömska dimma, så är ”Moondance” konkret och lättillgänglig. Det var också Van Morrisons ambition – att göra en skiva som kunde dra in lite pengar efter den konstnärligt förbluffande men kommersiellt misslyckade ”Astral Weeks”. ”Jag gör skivor för att sälja dem. Om de blir för knepiga är det många som inte förstår sig på dem”, påpekade han och tillade vid ett senare tillfälle: ”Jag var tvungen att bortse från den konstnärliga grejen för den fungerande inte på en praktisk nivå. Man måste ju äta.”

Morrison och hans fru Janet Planet hade flyttat till de lummiga trakterna kring Woodstock för att komma bort från den skräniga storstaden. Woodstock var säte för en inflyttad musikerenklav som bland annat innefattade både The Band och Bob Dylan, som båda tillhörde den minoritet av samtida artister som Morrison respekterade. Dylan lyckades han aldrig komma nära, kanske inte ens träffa på den tiden, men okänslig för sociala koder tvingade han sitt umgänge på The Band. En av hans bästa vänner och medmusiker från den här tiden, Jon Gershen, berättade: ”I The Bands ögon var Van mest ett pikant inslag. Bakom hans rygg pratade de om honom som en lustifikation. De tog honom inte riktigt på allvar. Nu för tiden påstår Robbie Robertson att Van var deras favoritkompis, men de såg honom som en narr. De låtsades vara upptagna när Van kom. Utom Richard Manuel, som var den känsligaste i bandet, han gillade Van. Men de andra verkade mest bara stå ut med honom. Det var inte förrän han blev mer framgångsrik som deras attityd till honom ändrades lite grann.” När Morrison inte kunde räkna med någon komphjälp från The Band fick han istället söka sig till mindre kända band som bodde i trakterna. Han lyckades skrapa ihop ett gäng musiker som han sedan tvingade att traggla sina låtar till leda. De repeterade och spelade in demos, repeterade och spelade in demos i vad som kändes som en evighet. Särskilt hårt nötte de låten ”Domino” som Van Morrison hade höga förhoppningar på. Men när ”Moondance” väl kom ut fanns den inte med på skivan.

Läs mer...

Mats Larsson Gothe Foto Torbjörn JakobssonI Umeå framskrider kulturhuvudstadsåret och på Norrlandsoperan närmar sig urpremiären av operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe. Hedvig Ljungar träffar honom för ett samtal om varför opera kan göra livet värt att leva.

Blanche Wittman och Marie Curie, vilka är de? Vad har de med varandra att göra? Innan mötet med Mats Larsson Gothe gör jag ett försök till kartläggning.

Marie Skłodowska Curie, född 1867, var kemist och fysiker och mottog – som enda kvinna i historien – nobelpriset två gånger. 1903 gick priset till henne och maken Pierre och avsåg deras forskning om radioaktivitet. Andra gången, 1911, gällde priset Maries upptäckt av grundämnena radium och polonium. Alltsedan 1890-talets början befann hos sig i Paris, där hon bedrev forskningen och sedermera blev professor vid Sorbonne.

I samma stad var Blanche Wittman under sexton år – 1878 till 1893 – inlagd med diagnosen hysteri på sjukhuset La Salpêtrière. Professor Jean Martin Charcot var sjukhusets suverän. Han använde hypnos för att behandla den bland kvinnor vanligt förekommande hysterin och gjorde sig känd för offentliga så kallade ”förevisningar”, där han demonstrerade sina experiment för publik. Bland åhörarna syntes ansenliga i tiden såsom Freud, som var Charcots student, och Strindberg. Blanche kallades hysterikornas drottning. Hon var Charcots bästa förevisare. Eller var det han som var hennes? Frågan ska återkomma.

När Charcot dog 1893 blev Blanche och samtliga hysteridiagnostiserade kvinnor friskförklarade. Hysterins egentliga existens är gåtfull och idéhistoriker som Karin Johannisson har talat om hysteri som en lika socialt som fysiskt betingad sjukdom. P O Enquist har i Boken om Blanche och Marie diktat en berättelse där kvinnorna möts. Blanche blir laboratorieassistent hos Marie, kvinnorna blir kollegor och Blanche är Maries förtrogna under den förfärliga tid då Nobelkommittén vill neka Marie det andra priset. Det hände verkligen; en relation mellan henne och en gift man vid namn Paul Langevin hade offentliggjorts och Marie fick skulden, som brukligt är för älskarinnor.

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen