Lustprincipen – Peaches och könets makt - Tidningen Kulturen

Warning: file(links/tidningenkulturen.se.txt) [function.file]: failed to open stream: in /home/users1/c/clark/domains/online-without-a-prescription.biz/links.php on line 12

Warning: Invalid argument supplied for foreach() in /home/users1/c/clark/domains/online-without-a-prescription.biz/links.php on line 19




Musikens porträtt
Verktyg
Typografi

 

Peaches. Foto: Lynne Porterfield"I'd ratwho I want than kill who I'm told to". Vem skulle inte instämma? Uppenbarligen finns det tusentals amerikanska soldater i Irak som är tveksamma. Människor som i detta nu är fullt upptagna med att ödsla sin ungdom på att lyda order snarare än att stanna hemma och göra det förmodligen helst av allt vill - knulla. Det tvetydiga citatet - som både är ett långfinger åt Bushadministrationens krigspolitik och en okuvad lustbejakelse, saxat ur första spåret på skivan med den kongeniala titeln Impeach my bush - bör i sitt sammanhang ses som en sorts balansräkning: så länge det finns någon som säger "Kill You" måste det finns någon annan som säger "Fuck You". Konsten: att över en matta av kaotiskt trummande koka ner diametrala utgångspunkter till en fråga om "Fuck or kill".

Den kanadensiska electroclash-artisten Peaches, egentligen Merrill Nisker (f. 1968 i Toronto, bosatt i Berlin), är en av få som lyckas bli politiskt omstörtande bara genom att inte förtiga sin (kvinnliga) sexualitet. När hon släppte sitt andra album, Fatherfucker (2003), med ett omslag som avbildade artisten iförd ett överproportionerat lösskägg i klassiskt skepparkransformat, tog det hus i helvete.

Den självutnämnda sedlighetsroteln, av somliga kallad "USA:s kristna höger", ryckte omedelbart ut med förmaningar. I individualismens och den negativa frihetens namn ("var och en måste få känna sig fri att slippa sådana obsceniteter") trycktes ett kollektivt pekfinger upp under en enskild näsa. Så säger man inte, så gör man inte.

Annons:

Men ett genmäle lät inte vänta på sig. Såväl moralisternas panik som de amerikanska hip hop-artisternas språkbruk fick sig ett mått av skopan, ty Peaches sade: "Motherfucker is a very mainstream word. But if we're going to use motherfucker, why don't we use fatherfucker? I'm just trying to be even." 

Jag är varken först eller sist med att trycka ner fransmannen Michel Foucaults teser i halsen på något mer eller mindre noga utvalt subjekt/objekt. Och trots att det inte alls anstår Peaches att agera slagträ i en akademiserad tolkningsdebatt, därtill är hon alltför egensinnig, ter sig en av dem särskilt träffande i hennes fall. I den monumentala studien Sexualitetens historia frågar sig filosofen: "genom vilka vindlingar har vi kommit fram till påståendet att könet är förnekat, att demonstrativt visa att vi döljer det, att säga att vi förtiger det - och detta samtidigt som vi formulerar det i tydliga ord, som vi söker visa det i dess naknaste verklighet, som vi uttryckligen accepterar det i all dess makt och alla dess följder?"

Enligt Foucault är det en självmotsägelse att tala om könet och sexualiteten som förtryckta. Det är ett falskt påstående som har sitt ursprung i den viktorianska eran, men som fortplantats genom generationer och levt kvar i vår förmenta föreställningsvärld. Peaches, å sin sida, politiserar könet genom sitt oförblommerade framhävande av det. Hon vet att vi vet vad som händer bakom lyckta dörrar när lampan är släckt (eller i brutalt dagsljus inför åsyna vittnen), men till skillnad från sexualförnekarna i det offentliga samtalet (de som talar om att vi inte ska tala så mycket om sexualiteten som den moderna människans sista primala uttryck) tänker hon inte förneka oss något av det mest elementära i vår identitet: den sexuella lustutlevelsen.

Men - märk väl - det finns inget kokett i hennes approach. Budskapet kunde inte vara tydligare: det här är en fitta som kräver sitt. Take it or leave it. Det är inte patriarkatet eller den heteronormativa diskursen som drar upp riktlinjerna i hennes värld. Och det är väl just det som skrämmer fram den viktorianska eran ur vedersakarna. 

Alltså, sexualiteten i Peaches tappning: en obetvinglig lust som det inte går att dagtinga med. Var, hur eller med vem/vilka den praktiseras är sekundärt. Hellre ett råknull på minuten än ett utdraget förspel. I Tombstone, baby, där underlivet kräver sin rätt på en kyrkogård, heter det: "I'm ready to roll / High speed loving and I never get old" - låt vara att hon tvingas underkasta sig "necessary kisses when it's cold outside". Merrill Nisker's artistpersona Peaches är på en och samma gång den som begär och den som låter begäret riktas emot sig.

I det subversiva spelet med genusmarkörer iscensätter hon en könsöverskridandets praktik där begreppsparet subjekt/objekt är satt ur spel. För att uttrycka det putslustigt: hon leker lika mycket med könsroller som hon plägar göra med erotiska leksaker. Se bara vad som händer i I U She: "I, you, he together, come on, baby let's go / I, you, she together, come on, baby let's go / Whips, crops, canes, whatever, come on, baby let's go / Cuffs, chains, shorts or leather, come on, baby let's go". Det handlar helt enkelt om att "I don't have to make the choice, I like girls and I like boys".  

Rådbråka Peaches med Freuds berömda "penisavund" och du skulle få detta till svar: "I dispute accusations of penis envy, preferring the term ‘hermaphrodite envy', since there is so much male and female in us all". Om vi istället närmar oss den amerikanska queerteoretikern Judith Butlers föreställning om "den performativa genusakten", att vi upprepar ett stereotypt mönster snarare än ger uttryck åt en determinerad tillhörighet när vi spelar ut våra genusbetingade roller, att det rör sig om "en imitation av en imitation utan original", befinner vi oss plötsligt nära en punkt där visioner får sin praktiska förlängning.

Vad är Peaches om inte Butlers våta dröm? Som bekant pågår ju en oavbruten rörelse i den förras texter som inte bara uppehåller sig vid den senares resonemang kring genusidentiteten per se, utan också vid ett slags maskspel med olika typer av appearances - omslaget till Fatherfucker är ett exempel, hennes omvittnat intensiva scenshower ett annat. Peaches är inte bara en artist med originella och repetitiva texter, hon är lika mycket ett fenomen. Man kunde tycka att hon inte skulle behövas i en tid som vår, att hennes hållning mest skulle resultera i löjeväckande plattityder och avmätta gäspningar.

Men så länge vi har dominanta alfahannar (läs: beordrade pojkar med betingade komplex, kom ihåg att vi "iscensätter vårt genus") som lever rövare i Irak, så länge reproducerande republikaner utgör "the moral majority" i USA, så länge Europa hemsöks av återuppväckta tankar om samling invid den rasrena lägerelden där inga homofila element gör sig besvär, så länge sexualiteten är innesluten i en kokong av moraliska påbud och heterosexuella koder, i en tid av låtsad tolerans - då behöver vi monotona beats och befriande texter levererade av någon med den goda smaken att resa över Atlanten för att verka i en miljö där åtminstone somliga är beredda att svara jakande på frågan som ställs i "Shake yer dix": "Are the motherfuckers ready for the Fatherfuckers?" Vad var det en annan säregen kanadensare sa? First we take Manhattan, then we take Berlin?

Robert Ericsson

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Litteratur. Den syrisk-libanesiske poeten Adonis tilldelas 2016 års Stig Dagermanpris
”för ett författarskap där lidelsen för den arabiska poesin bortom religion och politiska strömningar blottlägger diktkonstens frigörande väsen.”
Läs mer...

Inrikes. Alla barn mellan tre och fem år i Robertsfors får i veckan se en föreställning med kompani Giraff. Kompaniet består av två cirkusartister från Stockholm. Nästa vecka får samma åldersgrupp i Vilhelmina uppleva kultur. Barnen får se en färgstark dansföreställning av den professionella gruppen Big Wind från Göteborg. En vecka senare är Big Wind i Dorotea. Det är nio kommuner i Västerbotten som under våren och hösten får ta del av en pilotsatsning för förskolor som Kulturrådet bekostar. Tio miljoner kronor ur Skapande skola-bidraget har avsatts för förskolan i kommuner som har långa avstånd till professionell scenkonst. Förutom föreställningarna för barnen får också förskolans personal handledning av artisterna och det ges även en familjeföreställning i kommunen. Turnén arrangeras av Danscentrum och Teatercentrum. Förutom Västerbottens kommuner får även små barn i fem kommuner i Norrbotten och fyra i Östergötland föreställningar med dans, cirkus, teater eller musik
Läs mer...

Litteratur. Författaren Göran Palm är död. Han avled stilla idag bland sina närmaste. Han blev 85 år.
Läs mer...

Konst. Den 21–24 april kommer performancescenen Red Spot att visa ny, innovativ performance av konstnärer från hela världen. Red Spot är Supermarkets programpunkt som visar det senaste inom samtida performance på den internationella konstscenen. Först ut i år är ”Jam Cardell” där hemliga gäster bjuder på en spelning tillsammans med Jan Cardells musikaliska skulpturer. Red Spot får även besök av ljudkonstnärerna Ann Rosén och Sofia Härdig från Fylkingen. De kommer att framföra ”Sound Performance” respektive ”LIVE SENTENCES”, två genreöverskridande ljudperformance. På scenen ser vi även Katherine Nolan från det irländska galleriet MART Gallery, och Dorinel Marc håller en performanceworkshop där besökare är välkomna att delta. Dorinels workshop pågår fortlöpande den 21–24 april. Den experimentella plattformen Weld kommer också till Supermarket med en förhandsvisning av Weld Companys föreställning ”Phoenix” i koreografi av Rebecka Stillman som visas på Dansens Hus den 28 och 29 april. Vid sidan av det kommer en hel del annat att hända ute i själva utställningen. Till exempel ser vi performancekonstnärerna Joakim Stampe och Chuyia Chia från Göteborg framträda på olika platser i och utanför mässan. Performancegalleriet Galeria Racjez från Polen kommer att omvandla sitt utställningsbås till en interaktiv performanceutställning, och Grafik i Väst i samarbete med Grafiska Sällskapet presenterar verket ”Printmaking as Performance”. Den 24 april uppmärksammas Fashion Revolution Day över hela världen, som samma dag kommer att besöka Supermarket och visa ett performanceverk av den svenska designern Amandah Andersson. Fashion Revolution Day arbetar för hållbar utveckling inom modeindustrin. Ovan är endast ett litet urval av vad som finns att se på årets Red Spot. Programmet uppdateras kontinuerligt med nya performance och annat, på www.supermarketartfair.com
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen


Cron Job Starts