Lustprincipen – Peaches och könets makt - Tidningen Kulturen

Warning: file(links/tidningenkulturen.se.txt) [function.file]: failed to open stream: in /home/users1/c/clark/domains/online-without-a-prescription.biz/links.php on line 12

Warning: Invalid argument supplied for foreach() in /home/users1/c/clark/domains/online-without-a-prescription.biz/links.php on line 19




Musikens porträtt
Verktyg
Typografi

 

Peaches. Foto: Lynne Porterfield"I'd ratwho I want than kill who I'm told to". Vem skulle inte instämma? Uppenbarligen finns det tusentals amerikanska soldater i Irak som är tveksamma. Människor som i detta nu är fullt upptagna med att ödsla sin ungdom på att lyda order snarare än att stanna hemma och göra det förmodligen helst av allt vill - knulla. Det tvetydiga citatet - som både är ett långfinger åt Bushadministrationens krigspolitik och en okuvad lustbejakelse, saxat ur första spåret på skivan med den kongeniala titeln Impeach my bush - bör i sitt sammanhang ses som en sorts balansräkning: så länge det finns någon som säger "Kill You" måste det finns någon annan som säger "Fuck You". Konsten: att över en matta av kaotiskt trummande koka ner diametrala utgångspunkter till en fråga om "Fuck or kill".

Den kanadensiska electroclash-artisten Peaches, egentligen Merrill Nisker (f. 1968 i Toronto, bosatt i Berlin), är en av få som lyckas bli politiskt omstörtande bara genom att inte förtiga sin (kvinnliga) sexualitet. När hon släppte sitt andra album, Fatherfucker (2003), med ett omslag som avbildade artisten iförd ett överproportionerat lösskägg i klassiskt skepparkransformat, tog det hus i helvete.

Den självutnämnda sedlighetsroteln, av somliga kallad "USA:s kristna höger", ryckte omedelbart ut med förmaningar. I individualismens och den negativa frihetens namn ("var och en måste få känna sig fri att slippa sådana obsceniteter") trycktes ett kollektivt pekfinger upp under en enskild näsa. Så säger man inte, så gör man inte.

Annons:

Men ett genmäle lät inte vänta på sig. Såväl moralisternas panik som de amerikanska hip hop-artisternas språkbruk fick sig ett mått av skopan, ty Peaches sade: "Motherfucker is a very mainstream word. But if we're going to use motherfucker, why don't we use fatherfucker? I'm just trying to be even." 

Jag är varken först eller sist med att trycka ner fransmannen Michel Foucaults teser i halsen på något mer eller mindre noga utvalt subjekt/objekt. Och trots att det inte alls anstår Peaches att agera slagträ i en akademiserad tolkningsdebatt, därtill är hon alltför egensinnig, ter sig en av dem särskilt träffande i hennes fall. I den monumentala studien Sexualitetens historia frågar sig filosofen: "genom vilka vindlingar har vi kommit fram till påståendet att könet är förnekat, att demonstrativt visa att vi döljer det, att säga att vi förtiger det - och detta samtidigt som vi formulerar det i tydliga ord, som vi söker visa det i dess naknaste verklighet, som vi uttryckligen accepterar det i all dess makt och alla dess följder?"

Enligt Foucault är det en självmotsägelse att tala om könet och sexualiteten som förtryckta. Det är ett falskt påstående som har sitt ursprung i den viktorianska eran, men som fortplantats genom generationer och levt kvar i vår förmenta föreställningsvärld. Peaches, å sin sida, politiserar könet genom sitt oförblommerade framhävande av det. Hon vet att vi vet vad som händer bakom lyckta dörrar när lampan är släckt (eller i brutalt dagsljus inför åsyna vittnen), men till skillnad från sexualförnekarna i det offentliga samtalet (de som talar om att vi inte ska tala så mycket om sexualiteten som den moderna människans sista primala uttryck) tänker hon inte förneka oss något av det mest elementära i vår identitet: den sexuella lustutlevelsen.

Men - märk väl - det finns inget kokett i hennes approach. Budskapet kunde inte vara tydligare: det här är en fitta som kräver sitt. Take it or leave it. Det är inte patriarkatet eller den heteronormativa diskursen som drar upp riktlinjerna i hennes värld. Och det är väl just det som skrämmer fram den viktorianska eran ur vedersakarna. 

Alltså, sexualiteten i Peaches tappning: en obetvinglig lust som det inte går att dagtinga med. Var, hur eller med vem/vilka den praktiseras är sekundärt. Hellre ett råknull på minuten än ett utdraget förspel. I Tombstone, baby, där underlivet kräver sin rätt på en kyrkogård, heter det: "I'm ready to roll / High speed loving and I never get old" - låt vara att hon tvingas underkasta sig "necessary kisses when it's cold outside". Merrill Nisker's artistpersona Peaches är på en och samma gång den som begär och den som låter begäret riktas emot sig.

I det subversiva spelet med genusmarkörer iscensätter hon en könsöverskridandets praktik där begreppsparet subjekt/objekt är satt ur spel. För att uttrycka det putslustigt: hon leker lika mycket med könsroller som hon plägar göra med erotiska leksaker. Se bara vad som händer i I U She: "I, you, he together, come on, baby let's go / I, you, she together, come on, baby let's go / Whips, crops, canes, whatever, come on, baby let's go / Cuffs, chains, shorts or leather, come on, baby let's go". Det handlar helt enkelt om att "I don't have to make the choice, I like girls and I like boys".  

Rådbråka Peaches med Freuds berömda "penisavund" och du skulle få detta till svar: "I dispute accusations of penis envy, preferring the term ‘hermaphrodite envy', since there is so much male and female in us all". Om vi istället närmar oss den amerikanska queerteoretikern Judith Butlers föreställning om "den performativa genusakten", att vi upprepar ett stereotypt mönster snarare än ger uttryck åt en determinerad tillhörighet när vi spelar ut våra genusbetingade roller, att det rör sig om "en imitation av en imitation utan original", befinner vi oss plötsligt nära en punkt där visioner får sin praktiska förlängning.

Vad är Peaches om inte Butlers våta dröm? Som bekant pågår ju en oavbruten rörelse i den förras texter som inte bara uppehåller sig vid den senares resonemang kring genusidentiteten per se, utan också vid ett slags maskspel med olika typer av appearances - omslaget till Fatherfucker är ett exempel, hennes omvittnat intensiva scenshower ett annat. Peaches är inte bara en artist med originella och repetitiva texter, hon är lika mycket ett fenomen. Man kunde tycka att hon inte skulle behövas i en tid som vår, att hennes hållning mest skulle resultera i löjeväckande plattityder och avmätta gäspningar.

Men så länge vi har dominanta alfahannar (läs: beordrade pojkar med betingade komplex, kom ihåg att vi "iscensätter vårt genus") som lever rövare i Irak, så länge reproducerande republikaner utgör "the moral majority" i USA, så länge Europa hemsöks av återuppväckta tankar om samling invid den rasrena lägerelden där inga homofila element gör sig besvär, så länge sexualiteten är innesluten i en kokong av moraliska påbud och heterosexuella koder, i en tid av låtsad tolerans - då behöver vi monotona beats och befriande texter levererade av någon med den goda smaken att resa över Atlanten för att verka i en miljö där åtminstone somliga är beredda att svara jakande på frågan som ställs i "Shake yer dix": "Are the motherfuckers ready for the Fatherfuckers?" Vad var det en annan säregen kanadensare sa? First we take Manhattan, then we take Berlin?

Robert Ericsson

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Utrikes. En Kairos domstol avvisade författaren Ahmed Najis begäran om uppskov med verkställandet av hans tvååriga fängelsestraff, som han har avtjänat sex månader av.
I februari dömde en domstol i Kairo den 30-årige författaren till två års fängelse för att störa allmän moral i samband med utgivningen av hans roman Istikhdam al-hayah (Att använda livet) i den statsägda Akhbar al-Adabs litterära tidskrift förra året.Försvaret lämnade in en vädjan till åklagaren i början av juli för att stoppa verkställandet av domen av medicinska skäl. Naji närvarade vid mötet i dag och var omgiven av vänner och bekanta som tog tillfället i akt att träffa honom för första gången sedan han greps för sex månader sedan. Bara första kretsen av anhöriga tillåts att besöka honom i fängelset.
Najis advokat Mahmoud Othman berättade för Mada Masr att enligt en nyligen införd lag kan försvaret överklaga domen i högre instans innan ärendet går till appellationsdomstolen för en slutgiltig dom.
Domstolens resonemang för Najis straff var att han avsiktligt hade begått brottet med att offentliggöra och sprida oanständigheter genom sin fiktiva text.
Läs mer...

Media. TV4 och C More genomför nu den största satsningen någonsin på svensk landslagsfotboll. Genom ett nytecknat avtal med UEFA har TV4 och C More säkrat de exklusiva sändningsrättigheterna till samtliga herrlandslagets matcher fr o m hösten 2018 till VM 2022. I rättigheterna ingår EM-kval, VM-kval och den nya viktiga turneringen UEFA Nations League, liksom alla europeiska kvalmatcher till EM och VM.
Läs mer...

Konst. Lördag den 24 september öppnar Ljus och stillhet – skandinavisk konst kring sekelskiftet 1900 på Musée Toulouse-Lautrec i Albi. Utställningen består av några av de främsta exemplen på skandinaviskt måleri från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, alla utlånade från Nationalmuseum. Bland konstnärerna märks Carl Larsson, Anders Zorn, Hanna Pauli, Vilhelm Hammershøi, Fanny Brate m fl
Läs mer...

Litteratur. Svenska PEN tilldelar 2016 års Tucholskypris till den turkiska författaren Aslı Erdoğan.
Motiveringen lyder: ”För ett nyskapande författarskap där språket självt strävar efter att bryta upp de alltför små sanningarnas fängelse.” Aslı Erdoğan, född 1967 i Istanbul, är en turkisk författare och människorättsaktivist. Hon räknas till den turkiska samtidslitteraturens främsta namn. Erdoğan väjer sällan för de tabulagda ämnena. Hon är ett av den unga, samtida turkiska litteraturens främsta och mest kontroversiella namn, som aldrig slutat skriva om kurdernas rättigheter, det armeniska folkmordet, våld mot kvinnor eller tortyren i turkiska fängelser. Hon romandebuterade 1994; fyra år senare fick hon sitt stora genombrott med romanen Staden i den röda kappan. Erdoğan har skrivit noveller, romaner samt essäer, krönikor och artiklar för stora turkiska tidningar och hon har även gjort sig känd som förkämpe för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Kritiker både i Turkiet och utomlands har hyllat Erdoğans verk och hennes böcker har översatts till ett dussintal språk. Hon har tre böcker utgivna i svensk översättning på Rámus
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen


Cron Job Starts