Niels W. Gade Ett tonsättaröde och kulturhistoriens nyckfullhet - Tidningen Kulturen




Niels W. Gade. Originalfotot tillhörigt Oslo Stadsmuseum

Musikens porträtt
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Vi tycks utgå från att de konstnärer – bildkonstnärer, tonsättare, diktare, dramatiker m.m. - som har sina namn inskrivna i historien har nått denna status på grund av sina extraordinära förtjänster, medan de som glömts bort har mött sitt dystra öde därför att de på något sätt inte hållit måttet. Ett slags rak och enkel darwinsk princip överförd till konstens värld.




Köpenhamns (f.d.) Musikkonservatorium. Foto: Aberdeen Asset Management Denmark A/S

Köpenhamns (f.d.) Musikkonservatorium. Foto: Aberdeen Asset Management Denmark A/S

 

Men det finns också konstnärsöden som gått i motsatt riktning: från framgång och berömmelse till glömskans tystnad och fotnoternas ensamtillvaro. I en artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung mötte jag för en tid sedan ett namn som för mig ditintills inte varit mer än just en fotnot i musikhistorien: Niels Wilhelm Gade (1817–1890). För mig var han känd som violinist och tonsättare i 1800-talets Köpenhamn och ibland förväxlad med Jacob Gade, populärtonsättaren och upphovsmannen till bl.a. örhänget ”Tango Jalousie”. (De båda musikerna tycks inte alls ha varit släkt.) Det var i stort sett allt jag visste.
Notmanuskript av Niels Gade

Notmanuskript av Niels Gade

Annons:



Men konstnärlig framgång är ett relativt och ganska tänjbart begrepp. Johann Sebastian Bach var under sin levnad en väl etablerad musikalisk hantverkare, anställd vid olika tyska hov, och som sådan förhållandevis känd, men knappast utanför en begränsad krets, vars geografiska gräns utgjordes av de tyska furstendömenas gränser mot omvärlden. Furstehusen ägde med ensamrätt de partitur han skapat, och dem måste han lämna kvar när han drog vidare till nästa anställning. Efter hans död 1750 följde sedan en lång törnrosasömn, då namnet Bach knappast var mer än en fotnot i musikens annaler. Ett par av Bachs söner förde hans namn vidare till England och Italien, där de dock i första hand byggde upp sina egna musikerkarriärer. Den Bachska törnrosasömnen varade till 1829, då Felix Mendelssohn Bartholdy satte upp Matteuspassionen i Berlin och därmed inledde Bachs världsvida segertåg – som fortsätter än i denna dag.

Vad hade hänt med Bachs musik utan Mendelssohns pionjärinsats? Det vet vi naturligtvis inte, även om det är högst sannolikt att den – förr eller senare – skulle ha hittat vägen ut i världen genom någon annan förmedling. Det enda vi säkert vet är att pånyttfödelsen för det outtömligt rika Bachska musikarvet, så som vi känner den och så som den faktiskt tedde sig, blev möjlig tack vare Felix Mendelssohns initiativ.

Vincent van Goghs tragedi är alltför känd för att behöva återberättas. I vårt tidevarv av flinka entreprenörer och konsulter kanske man frågar sig: Var han för dålig på att marknadsföra sig själv? Eller berodde alltsammans på alkoholberoendet och den latenta psykosen? Hur som helst; röken från revolvern med vilken han gjorde slut på sitt liv hade knappt lagt sig, förrän konsthandlarskrået (dock ej brodern Theo, som snart följde honom i graven) insåg de möjligheter att utöka sina förmögenheter som detta revolverskott berett åt dem.

Och försäkringstjänstemannen Franz Kafkas namn flög knappast ärat över världen förrän efter hans tidiga bortgång. Vännen Max Brod släppte ut örnen ur buren: örnen som var Kafkas eget tidlösa geni och som alltsedan dess flugit vidare av egen kraft.

Men det finns också konstnärsöden som gått i motsatt riktning: från framgång och berömmelse till glömskans tystnad och fotnoternas ensamtillvaro. I en artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung mötte jag för en tid sedan ett namn som för mig ditintills inte varit mer än just en fotnot i musikhistorien: Niels Wilhelm Gade (1817–1890). För mig var han känd som violinist och tonsättare i 1800-talets Köpenhamn och ibland förväxlad med Jacob Gade, populärtonsättaren och upphovsmannen till bl.a. örhänget ”Tango Jalousie”. (De båda musikerna tycks inte alls ha varit släkt.) Det var i stort sett allt jag visste.

Artikeln var föranledd av att det i dagarna var 200 år sedan Niels Gade föddes, och författaren Jan Brachmann berättar om Gades stora framgångar, hans nära vänskap med Mendelssohn och Schumann, hans åtta symfonier etc. Mellan 1850 och 1890, så förtäljer Brachmann, var Gades fjärde symfoni den över hela världen mest spelade symfonin skriven av en samtida tonsättare. Slutklämmen i Brachmanns artikel lyder (här i min översättning):

Alla de symfoniker under hans samtid, vilka idag gäller som ’stora’, Johannes Brahms, Antonín Dvořák, Peter Tjajkovskij, Anton Bruckner, hamnade efter honom i rang. Gades framgång nådde ingen av dem upp till.”

Mycket överraskande information! Lika överraskande som det märkliga faktum, att Niels Gades stjärna efter hans död dalade lika snabbt och resolut som den stigit.

Helt glömdes han dock inte bort. I hemlandet Danmark har hans minne levt vidare inte minst genom många älskade körstycken och psalmkoraler som varit i bruk där alltsedan hans egen tid. Och på den europeiska kontinentens konsertestrader, framförallt i Tyskland, där han verkade under några år och knöt livslånga vänskapsband, har några av hans symfonier emellanåt stått på programmen. Men där har det slutat.

Från att ha ställt Brahms, Dvořák, Tjajkovskij och Bruckner i skuggan och till att praktiskt taget över en natt själv hamna där – hur kan det ha gått till?

Niels Gades märkliga öde väckte naturligtvis min nyfikenhet. Jag tog min tillflykt till Youtube och kunde snart konstatera, att såväl hans åtta symfonier (https://www.youtube.com/watch?v=AalOD4mB2mQ&list=PL9sOJK6mkq27FflKyHnhbBsIuHznQwGAn) som en stor del av det han i övrigt skrivit finns tillgängligt där.

Med stigande häpnad, förundran, ja rentav hänförelse, lyssnade jag under några kvällar igenom verk efter verk skrivna i den mest fullödiga romantiska klassicism: toner, klangfärger, linjer, form och innehåll, musikalisk tanke, känsla och gestalt, som för mig på intet sätt hamnar i skuggan av vad vare sig Mendelssohn, Schumann eller Schubert åstadkommit. Gåtan med Gades abrupt utsläckta popularitet skingrades inte, utan blev snarare ännu större.

I likhet med många av de samtida tonkonstnärerna gick Gade en musikalisk bildningsväg som byggde på rent privat undervisning. Konservatoriet och musikhögskolan är relativt sent tillkomna institutioner i musikens historia. Köpenhamn hade vid denna tid inget musikkonservatorium – ett sådant skulle dock så småningom grundas där av Gade själv.

Niels Gades musikaliske far, som ursprungligen var snickare, gick över till att bli professionell instrumentbyggare med klaverinstrument och gitarrer som specialitet - gitarren var ett mycket populärt instrument i dåtidens Danmark. Från fadern fick Niels som lärling grundläggande färdigheter i instrumentmakaryrket, men han blev mycket snart klar över, att det var musiken han ville ägna sig åt. Hans egentliga musikaliska skolning började först när han var 15 år gammal. Av Frederik Thorkildsen Wexschall, en violinist i Det Kongelige Kapel (Köpenhamns motsvarighet till Kgl. Hovkapellet), blev han undervisad i violinspel, som elev i kapellets musikskola. Kompositören och organisten Andreas Peter Berggreen undervisade honom i musikteori, komposition och orgelspel.

Det var den gryende nationalismens och nationalromantikens tid, i Norden såväl som i andra delar av Europa. I konsten och dikten hyllades det egna landets och den egna nationens skönhetsvärden och ärofulla historia. Den unge Gade fångades av denna strömning, vilket hans tidigaste verk också vittnar om. Även musikpubliken förväntade sig att nytonsatt musik skulle vara skriven i en nationell anda och hämta sina motiv från landets folklore och sagoskatter. I de tidigaste av Gades verk är det framförallt körstyckena som är genomsyrade av den nationalromantiska andan. Det gäller också orkesterfantasin ”Efterklange af Ossian”, som liksom de tidiga körverken väckte förtjusning hos Köpenhamnspubliken.

Annorlunda blev det när han skrivit sin första symfoni, som han byggde på melodin till en av sina sånger, ”Paa Sjølunds fagre Sletter” (med text av Bernhard Severin Ingemann). ”Musikforeningen”, som med sin orkester var navet i Köpenhamns musikliv, ville inte låta uppföra den. Den unge Gade lät sig inte nedslås utan fattade mod och skickade symfonin till själve Felix Mendelssohn i Leipzig. Han hade ju ingenting att förlora och hade säkerligen inte heller så stora förhoppningar om att försöket skulle krönas med någon som helst framgång.

Men så inträffade det som ingen, inte heller Gade själv, hade väntat. Mendelssohn blev stormförtjust och skrev ett svar till Gade, där han inte bara uttryckte sin stora uppskattning utan även erbjöd sig att uruppföra symfonin med Gewandhausorkestern i Leipzig. Så skedde även den 2 mars 1843, under stort och entusiastiskt bifall från publiken.

Nu kunde inte Musikforeningen längre med äran i behåll ställa sig avvisande utan lät uppföra Gades symfoni även i Köpenhamn, där den genast gjorde stor succé hos både publik och kritik. Följande år mottog Gade ett generöst stipendium ur fonden ”Ad usos publicos” och begav sig omedelbart till Leipzig.

I Leipzig blev Felix Mendelssohn Gades vän och mentor, och Gade blev snart också Mendelssohns nära medarbetare. Gade gavs en lärarbefattning vid stadens musikkonservatorium och utsågs även till Mendelssohns vikarie som kapellmästare vid Gewandhaus under de perioder då Mendelssohn var på resa. Även Robert och Clara Schumann blev Gades nära vänner, och som musikkritiker visade Robert Schumann stor uppskattning av Gades verk. (Gade blev också vittne till de smygande, tidiga symptomen på Schumanns mentalsjukdom.)

Det blev således lyckliga och produktiva år för Niels Gade i Leipzig. Under denna period tillkom bl.a. hans andra och tredje symfoni och orkesterouvertyren ”Im Hochlande”. Efter Mendelssohns tidiga död 1847 övertog Gade posten som Gewandhausorkesterns chefsdirigent.

Vad var det som Mendelssohn hade upptäckt hos Gade i hans första symfoni?

Mendelssohn kände till Gades tidiga förankring i den nationalromantiska rörelsen inom musiken, och till det mest avgörande i hans inflytande på Gade hör att han gjorde honom tydligare uppmärksam på det nationalromantiska programmets begränsningar. Den första symfonin var ju, som tidigare nämnts, byggd på ett folkviseliknande tema; men till sin karaktär går den utöver nationalromantikens idiom. Något hade hänt med Gades tonspråk vid tiden för den första symfonin. Åren i Leipzig placerar Niels Gade, i varje fall som symfoniker och orkestertonsättare, i den klassiska högromantiken, inte i den nationalromantiska programmusiken. Det finns en dansk, nordisk färgton i hans verk, men de hör ändå omisskännligen hemma i den klassiskt romantiska huvudfåran.

”Det är krig och politik som fördärvat vår jord”, sjunger Evert Taube i en närmast truistisk fras, som var lika sann på Gades tid som i våra egna dagar av politiskt och krigiskt vanvett. För Niels Gade satte året 1848 punkt för hans tid i Leipzig. Det s.k. ”första schleswigska kriget” mellan Tyska förbundet och Danmark tvang honom att som tillhörig ”fiendenationen” lämna Leipzig och Tyskland och återvända till hemlandet. Gade skulle besöka Tyskland som gästdirigent vid ett antal tillfällen senare i livet, och genom brevväxling upprätthöll han även i fortsättningen djupa och livliga kontakter med det europeiska musiklivets ledande personligheter. Men från och med 1948 hade han sin hemvist och sin huvudsakliga verksamhet i den danska huvudstaden.

Åter i Köpenhamn gick Gade in i ett nytt mycket intensivt skede av sitt musikerliv, som tonsättare, men också som pedagog, organisatör och utövande instrumentalmusiker. Han ledde en omorganisation av Musikforeningen, och som dess konstnärlige ledare grundade han en ny symfoniorkester, där han själv verkade som dirigent. 1858 utnämndes han till organist vid Holmens Kirke, en ställning han innehade till sin död. 1867 grundades, på Gades initiativ och i stort sett enligt hans plan, Köpenhamns Musikkonservatorium, där han kom att undervisa många av Danmarks blivande musiker och kompositörer, däribland Carl Nielsen. Alla hans åtaganden gjorde, att han delade Gustav Mahlers öde att i stort sett bara ha sommarferierna till förfogande för komponerande.

Hans verkförteckning är omfattande (https://da.wikipedia.org/wiki/V%C3%A6rker_af_Niels_W._Gade); där finns de ovannämnda åtta symfonierna, ett ansenligt antal vokala verk, kammarmusikverk, kantater, orkesterouvertyrer, en violinkonsert m.m. I sitt andra äktenskap – den första hustrun avled i barnsäng – hade han sonen Axel Gade (1860-1921), som också blev violinist och tonsättare.

Musikvetaren Finn Mathiassen berättar om den sista dagen i Niels Gades liv; det var söndagen den fjärde Advent 1890. Gade hade tjänstgjort som organist vid högmässan i Holmens Kirke. Han var varmt troende och tog sin kyrkomusikertjänst på djupaste allvar. Efter gudstjänstens slut vandrade han en liten omväg för att träffa en av sina nordiska tonsättarkolleger:

For hjemadgående slog han et slag ind om hotel Kongen af Danmark, hvor Nina og Edvard Grieg logerede under et af deres hyppige besøg i København, drak en kop kaffe med dem og inviterede dem hjem til en af juledagene. Derhjemme læste han - sådan fortæller hans datter Dagmar - ’flere af Martensens Prædikener og tilbragte Dagen som ellers; han huskede pludselig at det var den 21de og udtalte sin Glæde over atter at skulle hilse de lyse Dage’. Han kiggede lidt på familiens sysler med julepynten, men følte sig træt og gik tidligt til ro. Samme aften døde han.”

Niels Gade var omvittnat fri från äregirighet och fåfänga. Han uppfattade sitt tonsättarskap som ett gudomligt kall, men inte i samma mening som Bach, som såg musiken som en ”evangeliets levande röst”, utan mer i den romantiska idealismens nyplatonskt färgade anda. Tonsättarens verk svarar för Gade mot en evig, gudomlig idé – en idé som är ouppnåelig i tiden men som oavbrutet skall eftersträvas och som i sig innesluter triaden det Goda, det Sanna och det Sköna. I ett brev till sonen Axel, som med en pianotrio nyss påbörjat sin tonsättarbana, utlägger Gade sin syn på konstnärskallelsen och vad han kallar ”det möjliga jaget” - den idé som konstnären skall sträva efter att så långt som möjligt förverkliga, i besinning och ödmjukhet inför sitt uppdrag:

De selvstændige Tanker, det characteristiske, Jeg'et, det kan først komme efter at Forbindelsen mellem Hoved og Haand er bragt i Stand. - Det er kun de store Geister, der have det i sin Magt, at fortælle en herlig og mærkelig Historie for os, inden de har lært rigtig at stave og lægge sammen. [ ...]For at det ’Mulige Jeg’ kan faa Luft, maa det være ryddet godt i Forvejen. [ ...]Jeg synes godt om Trioen og ønsker at Du maa vedblive at holde paa Din hjertelige inderlige Stemningsklang fremdeles, uden at lade Dig paavirke af ydre Ting, som f. Ex. Originalitet, Personlighed, Virkningsfuldhed, Sig selv etc … detmaa jo komme af sig selv!”

Inga onödiga gester, inget konstlat effektsökeri. Det finns i Niels Gades musik en renhet, en omedelbarhet, en frihet från alla tyngande och komplicerande bördor, som leder tankarna till Schubert och som uppenbarligen togs mycket väl emot av den europeiska och nordiska publiken under i stort sett hela hans levnad.

Men kanske – kanske – bör man beklaga, att 1848 års tysk-danska krig tvang honom bort från den europeiska kontinenten. I Köpenhamn såg han sig tvungen att ägna en stor del av sin livsgärning åt att bygga upp och organisera det musikliv som ännu bara var ett rudiment av vad det så småningom skulle bli. I Leipzig, liksom i de andra stora musikstäderna ute i Europa, fanns allt detta redan på plats. Där hade han kunnat ägna komponerandet hela sin livskraft.

Mot slutet av Niels Gades liv var också nya riktningar inom musiken på frammarsch. Parallellt med Gades sena produktion bröt den sena, radikalare romantiken fram, med Wagner, Bruckner och Brahms och i ett något senare skede Mahler och Richard Strauss. I Danmark fanns redan den unge Gade-eleven Carl Nielsen, som var uttalat antiromantisk i sitt program och skrev musik som var klassicistisk till formen och pre-modern till innehållet.

Det finns ingen anledning att försöka förringa den ära som Nielsen vunnit åt Danmark som musiknation – men det finns samtidigt anledning att beklaga att Gade inte beretts en större position vid Nielsens sida. Var och en av dem förtjänar en framskjuten plats i den danska, den nordiska och den europeiska musikhistorien – var och en av dem helt i sin egen rätt och som företrädare för var sin musikalisk epok. Jag citerar åter Finn Mathiassen:

Jeg kan ikke se rettere end at landet idag, her som andetsteds, ligger åbent for nye tilgange til værdier, der blev glemt eller overset, og som måske ikke engang Gade selv havde gj ort sig bevidst. Om disse værdier så bør kaldes ’evige’, og i så fald i hvilken forstand - det skal jeg ikke komme ind på her. Mit ærinde har i denne omgang været det helt jordnære: at slå til lyd for en nyvurdering af Gade og hans værk - hele manden og hele hans værk!”

Niels Wilhelm Gades musikaliska kvarlåtenskap är en skattkista som ännu väntar på att bli öppnad, för att på nytt låta oss ta del av sitt rika innehåll.

 

Thomas Notini

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen