Han gjorde det igen - Tidningen Kulturen




Palastorchesters porträt Foto Marchus Höhn

Musikens porträtt
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Stockholm har haft besök av 20- och 30-talets orkesterklanger, Max Raabe & Palast Orchester, på turné i Norden och Baltikum

 


Det hela är drivet till i det närmaste perfektion, vilket märks direkt från inledningen, när det subtila men tydligt basstödet och trummornas vispande slår an tonen. Blåsarna excellerar. Violinisten Cecilia Crisafulli, enda kvinnliga medlemmen, drar ned applådåskor liksom flera av blåsarna. Dessutom, allt är så väl inövat att det nära nog känns spontant.
Max Raabe  foto Siebbi Wikipedia

Max Raabe foto Siebbi Wikipedia

Annons:



Måste erkänna att jag har ett gammalt kärleksförhållande till Max Raabe & Palast Orchester, ändå sedan 1990-talet. I vår lilla röda svensk-standard villa tittade vi via parabol på tyska tv-stationer, och Max Raabe var en flitig gäst. Ytterst otippat föll vi för orkestern, inte minst de osannolika textraderna i Unter den pinien von Argentinien (säg inte sen att tyska inte är ett fiffigt språk).

Av alla de stjärnor som förekom i program, Gaby Albrecht, Heinz, Marianne und Michael etc, var det bara Max Raabe & Palast orchester som letat sig fram till en internationell karriär. Så en lördag i september är Waterfront i Stockholm utsålt, köerna ringar långa utanför. Ytterst otippat, för en orkester som gör 20- och 30-talsmusik som det lät i, ja, varför inte Berlin, på den tiden. Cabaret-känsla alltså.

Men Max Raabe antyder inte en annalkande nazistisk katastrof. Och han är inte bara tysk. Här på Waterfront får vi höra standards, Gershwin, Harry James, kubanskt och förstås tyska kompositörer. Och vi förstår nu att Britney Spears Whoops, I did it again skrevs på 1920-talet, då måste Britney ha varit ganska ung. Sen dröjde det förstås till år 2000 innan den släpptes, men det är en annan femma.

En annan ingrediens i konserten är humor. Publiken skrattar hejdlöst när Raabe beskriver den kraschade kärleken och hur vi måste radera en massa selfies ur telefonen. Själv rör han knappt en min, det är liksom en del av grejen att bara stå där rakt upp och ner, som en pinne i frack. I orkesterns solodelar tar han ett steg bakåt, korsar benen och lutar sig mot pianot. Det hjälper att kunna sin tyska, och publiken tycks hänga med bra. Som till exempel i bejublade Mein kleiner grüner Kaktus eller Kleine Lulu.

Enkelt och okonstlat

Kanske är det vår längtan efter det raka, enkla, okonstlade i motsats till nutidens teknifierade, konstruerade, icke-melodiska populärmusik. Kanske spritter det helt enkelt alldeles naturligt i våra bena. Damen i stolen framför gungar med hela kroppen, kvinnan till höger om mig rör sina fötter i en fiktiv dans.

Det sägs att Max Raabes konserter tillhör det som svenska folket allra mest önskar att ska repriseras i TV. En musikens Kalle Anka måhända. Och när "Who´s afraid of the big bad wolf" framförs får det barnsliga i oss utlopp.

Eftersom den publik som var med när det begav sig knappast är med längre så är Max Raabes & Palast Orchesters publik i dag diversifierad, når från 30-åringar och uppåt i alla fall. I Kleine Lulu kan jag också känna drag av det studentikosa, det som till exempel OD med sin Caprice tillfredsställer hos oss svenskar. Kanske också en glimt Hasse å Tage.

Konceptet kom till i slutet av 80-talet, när den musikstuderande Raabe och några kollegor slog sig samman. I runt 25 år har han och orkestern i stort sett gjort samma sak, och samlat en större och större publik. I New York likaväl som vid höstens nordiska turné.


Det hela är drivet till i det närmaste perfektion, vilket märks direkt från inledningen, när det subtila men tydligt basstödet och trummornas vispande slår an tonen. Blåsarna excellerar. Violinisten Cecilia Crisafulli, enda kvinnliga medlemmen, drar ned applådåskor liksom flera av blåsarna. Dessutom, allt är så väl inövat att det nära nog känns spontant.

Senare år har vi hän fallit till popmusik, har Raabe tidigare konstaterat. Och på det sättet avslutas den knappt två timmar konserten i Stockholm, med sådana extranummer. Super Trouper är inte en eftergift till stockholmspubliken, den har funnits med på repertoaren ett tag, Likaså Tom Jones gamla Sexbomb. Whoops I did it again låter, som nämnts, som om den vore skriven för Max Raabe och Palastorchestern.

Det blev stående applåder och ännu en bra dag på jobbet för världens populäraste revivalorkester. Och inte en enda feministisk kommentar om 13 herrar och en dam på scenen, för så var det väl 1930. Whoops, we did it again, lär Max Raabe konstatera.

Thomas Wihlman

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts