Essäer om musik - Tidningen Kulturen




Essäer om musik

Publik på festivalenÅrets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en av de få kvarvarande fungerande och välmående musikfestivalerna i Sverige.

10-års jubileum

Första gången Metaltown anordnades var 2004 och med andra ord firade festivalen 10 år i år. Det kan kräva sin summering. Likheterna mellan den första festivalen och den sista är få. Utan att vara alltför insatt i detaljer så är det tillsynes bara musiken och publiken som är sig lik.

Under åren 2004–2007 var Metaltown en endagsfestival som huserade i Göteborgs hamn. 2008 utökade man festivalen till två dagar och i år, lagom till 10-årsjubileet, ökade man ytterligare en dag till tre dagar. 2011 började festivalen anordnas på Göteborg galopp utanför Göteborg. Anledningen till att man bytte område var att publiken, under In Flames-konsert 2010, hoppade fram sprickor i hamnen.

Läs mer...

progglådanMan ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade på fyra stycken boxar. Med tanke på att recensionen motsvarar det utgivna materialets massiva format har vi på redaktionen valt att även presentera texten i fyra delar. Dock publicerar vi samtliga fyra samtidigt, för att den verkligt hugade läsaren skall ges en möjlighet att läsa texten i sin fullständiga helhet. Mycket nöje!

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det.

Jag är knappast den enda som år efter år hoppats på att Sveriges Radio skulle lätta på förlåten och öppna sina arkiv med liveinspelningar gjorda för framför allt programmet Tonkraft som sändes mellan 1972 och 1983, och som föregicks av en liknande serie program under vinjetten Midnight Hour. Man hoppades ju på åtminstone någon platta med Kebnekajse, lite Samla Mammas Manna kanske, eller Peps. När det väl kommer, så är det i form av en kubformad box med 40 CD! Blotta mängden får en att tappa andan!

Aldrig hade jag kunnat föreställa mig ett projekt av detta omfång, och med ett så brett urval. För här får man den svenska proggen presenterade i så gott som alla dess skiftningar och nyanser, från det politiska till det psykedeliska. Här finns artister som står som hörnstenar i den svenska 70-talsmusiken, här finns band som inte sett sina originalskivor tillgängliga i affärerna på vem vet hur många år, och här finns band som inte fick ge ut någon skiva alls under sin existens. ”Progglådan” går både på djupet och tvären. Därmed kommer den att med tiden räknas som ett standardverk för alla som är intresserade av proggen och musikrörelsen. Som referensmaterial kommer den att bli oundgänglig. Vilket också sätter fokus på lådans tillkortakommanden, som lyckligtvis nog inte står att finna på det rent musikaliska planet, men väl i själva presentationen.

Läs mer...

RagnarökMan ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade på fyra stycken boxar. Med tanke på att recensionen motsvarar det utgivna materialets massiva format har vi på redaktionen valt att även presentera texten i fyra delar. Dock publicerar vi samtliga fyra samtidigt, för att den verkligt hugade läsaren skall ges en möjlighet att läsa texten i sin fullständiga helhet. Mycket nöje!

 

 

 

 

ANDRA BOXEN: INSTRUMENTALA, EXPERIMENTELLA, URPROGGARE, PUNK

Ragnarök. Sändningsdatum 760204(?)/791017.

Ragnarök hör till proggens obesjungna hjältar, eller åtminstone de inte tillräckligt besjungna. Detta Kalmar-band, anförda av gitarristen Peter Bryngelsson, gjorde ursprungligen en kvartett skivor av lyrisk och personlig instrumentalmusik. I Tonkraft-sammanhang figurerade de fyra gånger. Tyvärr behandlas Ragnarök lite styvmoderligt i ”Progglådan”, då deras avdelning är blott en halvtimme lång och dessutom en sammanslagning av två konserter. Den ena uppges vara inspelad 1975, och är möjligtvis den som sändes i februari 1976. Det är alldeles utmärkt musik och både den och låtarna från 1979 visar upp ett Ragnarök i god, representativ form. Men jag hade velat ha mer, allra helst en hel konsert. Ragnarök förtjänar det, och på grund av att de endast presenteras i urval är deras avdelning något av en besvikelse.

Läs mer...

Folk & RackareMan ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade på fyra stycken boxar. Med tanke på att recensionen motsvarar det utgivna materialets massiva format har vi på redaktionen valt att även presentera texten i fyra delar. Dock publicerar vi samtliga fyra samtidigt, för att den verkligt hugade läsaren skall ges en möjlighet att läsa texten i sin fullständiga helhet. Mycket nöje!

 

 

 

 

 

TREDJE BOXEN: FOLKPROGG & SJUNGANDE LÅTSKRIVARE

Bernt Staf. Inspelningsdatum 1971/700818

Bernt Staf är för många synonym med landsplågan ”Familjelycka”. Hans gälla, nasala röst hördes i radion under stora delar av 70-talet. I övrigt verkar han mer eller mindre bortglömd. Hade proggen ett ”one hit wonder”, så var det Bernt Staf.

Frågan är väl om det egentligen är någon förlust. Av våra singer/songwriters, eller som de på ett väldigt tilltalande sätt kallas här; sjungande låtskrivare, hör han till de mindre lyckade. Jämte Kjell Höglund, Ola Magnell och John Holm bleknar han till genomskinlighet. Stundtals fick han till det, som här i ”Landsbygdens avfolkning”, men allt som oftast tycker jag hans låtar aldrig kommer till skott. Och hans pressade röst blir ganska snart påfrestande. Varför John Holm endast finns med i form av en förkortad konsert när Bernt Staf presenteras i helformat kan jag bara inte begripa.

Konserten från Midnight Hour 1971 fylls ut med en snutt från inspelningarna av ”Lokalt över Sverige”.

Läs mer...

Blå TågetMan ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade på fyra stycken boxar. Med tanke på att recensionen motsvarar det utgivna materialets massiva format har vi på redaktionen valt att även presentera texten i fyra delar. Dock publicerar vi samtliga fyra samtidigt, för att den verkligt hugade läsaren skall ges en möjlighet att läsa texten i sin fullständiga helhet. Mycket nöje!

 

 

 

 

 

 

FJÄRDE BOXEN: MELODISK ROCK

Blå Tåget. Sändningsdatum 740112.

För den ovane progglyssnaren måste den fjärde temaboxen i ”Progglådan” te sig som den mest lättillgängliga. Här finns flera av proggens mest kända artister, och i fallet Blå Tåget också en av epokens fixstjärnor. Liksom Träd, Gräs Och Stenar hade Blå Tåget en större innebörd än vad de hade spelskicklighet. Till deras stora förebilder hörde The Fugs och annan amerikansk alternativkultur som betonade skapandet mer än den tekniska briljansen.

Blå Tåget hade också produktiva låtskrivare, vilket gjorde deras musik mångsidig. Kabaré, visa, rock, folkmusik och kupletter blev hos Blå Tåget en fullständigt självklar blandning. Mest kända blev de väl när Ebba Grön förvandlade ”Den ena handen vet vad den andra gör” till ”Staten och kapitalet”. ”Den ena handen vet” finns med här, och det gör också en annan av Blå Tågets absolut bästa låtar; ”I hajars djupa vatten”, som är låtskrivaren Mats G. Bengtssons verkliga tour de force.

På det hela taget låter Blå Tåget som de brukar göra. Det vinglar lite, det stilblandas hej vilt och är på sedvanligt vis till lika delar klantigt och underbart.

Läs mer...

 

PF Commando från GävleVad är det som får folk att betala hundratals kronor, ibland mer, för en bit plast från band som knappt kan spela, än mindre sjunga, och som i låtskrivandet praktiskt taget saknar all finess överhuvudtaget? Samlardjävulen är väl en del av svaret, den där lilla behornade rackaren som sitter på somligas axlar och som är snudd på omöjlig att bli kvitt. Föder man honom med nostalgi är det bara att ge efter och erkänna sig slagen. Då är man i hans våld för gott.

Utifrån det perspektivet är det ingalunda konstigt att gamla svenska punksinglar är högvilt på samlarmarknaden. Utifrån punkens hållning är det däremot ytterst motsägelsefullt. Var det något som punken stod för var det antikommersialism. Visst är det något osmakligt över att ett exemplar av en singel som något band skramlade ihop pengar för att kunna ge ut och sedan sålde för några kronor till de närmast sörjande, idag byter ägare för summor som var helt otänkbara för bandet självt. Men det är tidens ironi och den rår vi inte på. Det är bättre att koncentrera sig på innebörden i dessa små plastbitar med hemkopierade, taffligt formgivna omslag.

Läs mer...

 Chico Mello: Pills or SerenadesDen tolfte upplagan av Berlins stora nutida musikfestival – Maerzmusik – har nyss avslutats (15-24/4) och förpassats till det auditiva minnets utmarker. De tio dagarna var uppdelade i två delar eftersom årets festival baserades på två huvudteman: Dels så uppmärksammas slagverkets ständigt ökande betydelse och utveckling inom konstmusiken, dels sätter ledningen fokus på den så kallade arabiska våren och dess klingande konstnärliga konsekvenser via ett antal konserter med musik från länder kring medelhavet med starka islamistiska fästen, som bl.a. Libanon, Syrien, Turkiet och Egypten. Festivalledningens ursprungliga intention om ”partially interwoven themes” stannar dessvärre som ett tjusigt påstående i programboken. Men oavsett vissa avsikters ihålighet presenterar sig denna festival åter igen som en av de mest kvalitativa festivalerna för ny musik.

Brasiliansk popmusikteater i parallella världar

Paradoxalt nog inleder jag mitt festivalbesök med en föreställning som helt svär sig fri från årets tematik. Den brasilianske tonsättaren och gitarristen Chico Mello (f. 1957) uruppför tillsammans med en åttahövdad ensemble Pills or Serenades – a study in moods and modes; ett nittio minuter långt musikteaterverk utan vare sig islamistiska eller dominant perkussiva inslag.

Läs mer...

Konvolutet till Anti-Hund Minas sida Den kontroversiella framsidan på splitskivan med Pöbel Möbel 1985  (Pissed Records)Rakade skallar, Dr Martens-kängor och nazistiska åsikter är tre attribut som gärna sammankopplas med skinheadkulturen och Oi!-musiken. (Nid)bilden är en stereotyp sådan som inte minst befästs genom filmer som American History X och Romper Stomper. Det finns dock betydligt mer nyanserade alternativ inom Oi!-punken, väl värda att lyfta fram i en rapsodi över genrens utveckling; från 80-talets Thatcherengland till den sedan länge slutsålda festivalen som går av stapeln på Fryshuset i Stockholm i påskhelgen.

Under andra hälften av 1970-talet slog punken igenom med full kraft i England, och i efterdyningarna av band som Sex Pistols, The Damned och The Clash dök ett band med än starkare verklighetsförankring upp - Sham 69. Där Johnny Rotten och Joe Strummer sjöng ”God Save the Queen” och ”I´m so Bored with the USA” ledde den karismatiske sångaren Jimmy Pursey sitt Sham 69 i låtar med titlar som ”Borstal Breakout”, ”What Have We Got?”och ”Sunday Morning Nightmare”, fast förankrade i den londonska arbetarungdomens verklighet. Just Sham 69 blev bryggan mellan den första punkvågen (1976-1978) och den så kallade Oi!-punken. Från östra Londons hamnarbetarområden kom så Cockney Rejects och från gruvarbetarnas Nordengland kom Angelic Upstarts – två band vars arbetaridentitet var än starkare än Purseys, vilken dock vid sidan av Sham 69 producerade skivor med dem. Cockney Rejects skaffade sig snabbt en trogen skara West Ham-huliganer bland sina supportrar medan Angelic Upstarts gjorde sig högst impopulära hos lokalpolisen genom att sparka omkring ett grishuvud ifört polishjälm på scenen, men också via låttitlar som ”Police Oppression”och ”The Murder of Liddle Towers”, vilken handlade om en amatörboxare som avlidit i arresten.

Läs mer...

Boltanski, L’album de la famille D (1971)Om relationella ramverk, bilder av identitet, igenkännandets betydelse och tixotropiska förbindelser i konsten via den norske tonsättaren Lars Petter Hagen och hans tankedialog med den franske installationskonstnären Christian Boltanski

”På mange måter jobber jeg med musikk som minnesmerker. Christian Boltanski har sagt noe sånt som at ’jeg tror jeg vil kunsten min skal handle mer om gjenkjennelse enn oppdagelse’, et utsagn jeg uforbeholdent kan stille meg bak. Samtidsmusikken har siden begynnelsen av dette århundret legitimert seg selv gjennom en ’oppdagelsesretorikk’, men jeg er ikke så sikker på at musikken er det mediet som er best egnet til å klekke ut nye ideer i. I hvert fall ikke i øyeblikket. Derimot er jeg helt sikker på at musikken er ekstremt velegnet til å skape nye forbindelser mellom ideer, både bevisst og ubevisst, og på den måten komme med nye perspektiver. Nettopp dette mellomstadiet, det skisseaktige, interesserer meg.”

Att Hagen (f. 1976) citerar Boltanski (f. 1944) är inte direkt överraskande. Jag har själv följt Boltanski sedan upptäckten av honom och hans verk för cirka femton år sedan och jag skönjer hos Hagen ett försök till en musikalisk rekonstruktion av Boltanskis nu snart fyrtio år gamla beprövade metod och tillika konstnärliga övertygelse. Hagen liknar, provar och utforskar likt Boltanski, i metod och process; i själva skissen till verket att finna en relation till samtiden och till historien. Skillnaden är att i Boltanskis installationer är betraktaren i ständig rörelse, kretsande kring verket med både kropp och sinne medan i Hagens fall är betraktaren stillasittande, men omvandlar den klingande lyssnarupplevelsen till rörelse, till en relation som enligt Hagen kan fungera minst lika starkt som det visuella.

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen