Essäer om musik - Tidningen Kulturen




×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Essäer om musik

Gustav MahlerSällsamt tillfälle. Äntligen Mahlers åttonde symfoni i levande närvarande form, utförande. Katarina Kyrkan är fylld av förväntan och bristningsgräns. Här är nu då utlovat ”Historiens största och mäktigaste musikstycke” alternativt enligt Adorno ”Symbolische Riesenschwatze”, ”Symboliskt jättepladder”. Beroende på om man vill öppna sig för kärleksbudet eller sluta sig i den intellektuella snobbismens lustmördande kåpa av förment asketisk stränghet. Ett verk som vid sitt uruppförande i Wien 1910 krävde 1028 personer, därav två blandade körer, en gosskör, åtta solister stor symfoniorkester förstärkt med en extra bleckorkester orgel, harpor och harmonium… Även nu och här är besättningen stor, enorm. Men några stillsamma inledande ord av prästen Olle Carlsson anger topos, platsen, därefter körens och solisternas procession till hymnen Bereden väg för Herran vilket ger alla ett ansikte, ett uttryck och en förmänskligad gestalt åt det ofattbara som här skall ske.

Stämningen elektrifieras med visshet av det faktum att här samlas amatörer, professionella, ett nätverk av alla dem som brinner för företaget, färdiga att ge mer än sitt yttersta, beredda att överträffa sig själva.

Där vi som senfärdiga sitter på vänstra sidan bland getterna då vi inte varit vaksamma i tid blir solisterna för oss mera närvarande som röster utan klar kroppslig gestalt, smälter de in i den stora helheten. Här representerar de det professionella inslaget, med de bästa namn såsom Erika Sunnegårdh, Hillevi Martinpelto, Hanna Fritzson, Marianne Eklöf, Ingrid Tobiasson, Carl Unander Scharin, Marcus Jupither ersatt av Ulf Lundmark pga. Sjukdom, och slutligen Andreas Franzén. Orkestern består till stor del av amatörer ur nätverket Filialen, utfyllt av bleck och blåsare ur olika sammanhang även de amatörer. Även Solna Brass är med. Konserthuset och Berwaldhallen har genom uppmuntran gett ett andligt stöd för hela företaget under Svenska kyrkans, Katarina församlings ledning. Dirigent är primus motor Hans Vainikainen.

Och så begynner skapelsen att ljuda, hela kyrkorummet fylls av klang. Barock prakt, allt vibrerar.

Mahlers 8 sällsamt ny och dock bekant i klangen, naturljudets fallande kvart, språnget upp till septiman och sedan den punkterade rytmens fall ner. Detta var Mahlers epifani, och efter detta följer allt som i ett enda svep av glödande inspiration. Och trots att örat urskiljer oväntat kärva ljud från blåsarna sitter tonerna rena och klara insatserna exakta. Solisterna bär fram individens, människans röst, exakt, lidelsefullt. Allt är här ljus, extas, kraft, även chiaroscuro buret av djupa toners väldiga fundament… Efterhand medan jag skriver på detta får jag veta att bland blåsarsektionen finns ovanliga kontraband, med kornetter och andra ’främmande’ instrument vilka här skärper konturerna i kyrkans efterklangsrika rymd av återkastade ekon. Inslaget av dessa instrument finns i den ”avlägsna bleckorkestern på läktaren”. Hela kyrkan med dess höga kupol skälver i resonans och extas. Veni Creator bärs fram av de tre körerna, solister orgeln och orkestern. Medeltidslatinet bryter ner tid och rum, vi befinner oss i ett bortom…I den totala närvarons grepp, som i Guds hand. Accende lumen sensibus, fyll våra sinnen med ljus…ja så sker sannerligen, efter den trevande passagen i genomföringen, Infirma nostri där kroppens skröplighet berör vårt memento mori.

Fienden skall fördrivas långt bort, och nu följer så apex, den väldiga trippelfugan över Creator temat, spiritus temat som till sist kombineras med Accende temat, och vi når den absoluta höjdpunkten vid reprisens inträde, markerat av cymbalens ljusblixt, bönen besvarad och uppfylld. Allt förankras nu i en intensifierad kadens där satsen samlar allt material i en stor koda som avslutas i Jakobsstegens retoriska figur…Här är det som om publiken ville brista ut i en spontan applåd men behärskar sig…Vi måste bereda oss på fortsättningen efter paus. Min hustru som efter mindre övertalaning följt med, mest för att få se Altaruppsatsen: ”Närvaro genom frånvaro” även hon överväldigad utbrister: Jag tyckte oerhört mycket om detta! Hoppas bara jag inte blir besviken på fortsättningen.

Läs mer...

Bob DylanSommaren 2009 stoppades en man av polis i Long Branch, New Jersey. Regnet vräkte ner. Mannen stoppades efter att en boende i området hade ringt polisen och berättat om en skum och udda person som kikat in genom fönstren på ett hus som var till salu. Polisen som stoppade mannen hette Kristie Buble och var vid tillfället 24 år. Hon frågade efter mannens namn och undrade vad han gjorde där. Hon kände inte igen honom, möjligen reagerade hon på namnet men inte tillräckligt för att låta honom gå. Han var genomblöt, iförd luva. Buble frågade om legitimation men det hade mannen inte med sig. Hon körde honom dit där han sa att hans legitimation var, hon körde honom till en turnébuss. Mannen legitimerade sig som Bob Dylan.

Den 23 september 1949 föddes Bruce Frederick Joseph Springsteen i Long Branch, New Jersey och det var där som han 1974 skrev det album som för alltid skulle förändra hans liv, det var där Born to run skrevs. Sannolikt var det så att det var just det huset, där Springsteen skrev rockhistoria, som Dylan letade efter.

Jag vet inte om Dylan är nostalgisk eller bara intresserad, möjligen vill han göra någon form av bokslut med sin egen och rockens historia. För oavsett om det stämmer, att han gick omkring i regnet i Long Branch på grund av Springsteen, så har han även tidigare sökt upp platser tydligt knutna till rockmusiken och dess utövare. Månaderna innan Dylan blev stoppad av Kristie Buble hade han hunnit med att besöka både Neil Youngs och John Lennons barndomshem.

Det var i samband med en konsert i Winnipeg som Dylan sökte upp huset där den förstnämnde växte upp. Vid besöket frågade Dylan de nuvarande ägarna om han kunde få komma in och se sig omkring och han förhörde sig om var Young hade haft sitt sovrum och var han antogs ha spelat gitarr.

Det är känt att Dylan och Young uppskattar, och genom åren har inspirerat, varandra. Ett bevis för det är låten Highlands, från Dylans album Time out of mind, från 1997, en låt som i sin tur har ett tema som sannolikt är inspirerat av Robert Burns dikt, My heart's in the highlands, från 1790.

I’m listening to Neil Young, I gotta turn up the sound
Someone’s always yelling turn it down
Feel like I’m drifting
Drifting from scene to scene
I’m wondering what in the devil could it all possibly mean?

Läs mer...

requiescant in paceDödens skugga faller över skapelsen, det outsägliga vemod Walter Benjamin beskriver, syndafallet och exilen, utdrivningen vi lever i gestaltar vi ständigt åter och åter i konst, i dikt, i musiken.

Memento mori viskar han ständigt i vårt öra…

Om vi nu alla har att förhålla oss till detta oundvikliga, döden som genom syndafallet släpptes in i vår värld, vilket skydd har vi att ställa upp, vad kan avvärja synen av dess absoluta förkrossande makt? Detta inte än, glömskan av det som ligger framför oss, ännu en liten tid och…

Underhållningen, förströelsen, ögonblickets tillfredställelse skyler över skräcken uppskjuter illusoriskt, och ytan, ytligheten är den tunna skärm som hindrar oss att se…

Men denna fascination då, detta sysslande, denna upptagenhet? Vad utlöste behovet att skapa Messa da Requiem, Ein Deutsches Requiem? Mozarts så berömda, ryktbara notoriskt kända Requiem var ju ursprungligen ett beställningsverk av en viss greve Walsegg som avsåg att uppföra det som sitt eget verk till sin döda hustrus ära. Därav en hemlighetsfullhet som utlöste Mozarts svåra ångest och övertygelse att ”budbäraren”, mannen i den gråa kappan var ett dödens sändebud och att requiet var avsett för Mozart själv. Sjuk och ångestfylld kom han att anse sig förgiftad med aqua tofu, och därom har ju gjorts både skådespel och film… verket förblev ju som bekant ofullbordat men en elev lyckades få till stånd den version som än idag anses acceptabel och älskad… Givetvis är helheten ojämn. Men vi kan konstatera att det innehåller partier av det djupaste, mest kraftfulla och mästerliga Mozart någonsin skrev. Det är helt tydligt att han pressad som han var i begynnelsen föll tillbaka på ett Funeral Ode av Händel, men att han snabbt inspirerades till ett eget spontant skapande… Resultatet är djupt skakande kanske även i sin *trasighet’. Elevens satsfel och klumpigheter sticker av… Men Sûssmayer gjorde dock ett mästerligt val då han skapade en symmetri genom att i slutet använda Mozarts Introitus och Kyrie-Christe eleison dubbelfugan som sådan nu till texten Cum Sancto Spiritu…

Och nu till dem som är förmålet för denna essä, Brahms och Verdi. Verk av två agnostiker, tvivlare och sökare. Ytterligt motsatta i sitt budskap, det ena tröstande, mildrande hoppingivande trots tro i tvivel, det andra en uppgörelse, ja en anklagelse utslungad mot den frånvarande Guden som övergivit människan åt skräck, sorg, nöd och död…

Läs mer...

Sell all you have, and give it to the kittens

To acquire the karma of a cat

Någon gång under 80-talets andra hälft befann sig David Tibet på taket till sångerskan Rose McDowalls hus i Muswell Hill i London. McDowall ingick vid denna tid i en krets av bekanta som umgicks kring Tibets band Current 93, en krets vars medlemmar ofta var en del av egna musikaliska projekt som samarbetade med varandra i mer eller mindre instabila konstellationer. Hit hörde även musiker som Douglas Pearce (Death in June), John Balance (Coil) och Boyd Rice (NON).

Vad som föranledde Tibet att klättra upp på Rose McDowalls tak framgår inte av hans berättelse. Väl på taket tittade han emellertid upp mot himlen och blev varse något som måste ha förvånat även honom, välbekant som han var med förändrade medvetandetillstånd av skilda slag. Från himlavalvet hängde barnboksfiguren Noddy korsfäst iförd en röd toppluva. Föga förvånande verkar upplevelsen ha varit omtumlande. Tibet berättar historien för att förklara varför han vid denna tid var fixerad vid Noddy. En fixering som bland annat tog sig uttryck i att han tvångsmässigt samlade föremål med anknytning till den populära pojken från författarinnan Enid Blytons böcker.

”I just started hoovering around and would come back with bin-liners full of anything with Noddy on. Rugs, mugs, jugs, didn't matter, bought it all, to the extent that I started wandering around London wearing a red Noddy hat with a bell on the end”, säger Tibet i en intervju med författaren och journalisten David Keenan i England’s Hidden Reverse, (2003), s 151.

Fixeringen letade sig tillslut in i Current 93:s musik, vilket tydligt framgår på skivor som Swastikas for Noddy (1988) där referenserna till Noddy snabbt trängde in bredvid anspelningar på brittisk ockultism, tibetansk buddhism och andra religiösa traditioner som redan gick att finna överallt i bandets musik och texter.

Läs mer...

Kaija SaariahoEn beskrivning av platsen som den nutida konstmusiken får i Finland skulle kräva ett utrymme som egentligen inte är möjlig. Det är därför som Stefan Thorsson koncentrerar sig på den finska tonsättaren Kaija Saariaho, en av de mest betydande idag.I början av det förra seklet kollapsar tonaliteten och musiken blev enligt några förespråkare plötsligt fri. Beroende på var man stod så ansåg en del att friheten var oändlig och att detta skulle lyfta musiken till högre höjder medan andra upplevde att den hade förlorat sitt fotfäste.

Det existerade inte längre en standard eller referens att förhålla sig till och denna avsaknad av tradition upplevdes på olika vis. Efter andra världskriget ville modernismen bryta med det förflutna genom att radera ut all möjlig barlast – det fanns ingen återvändo, ingen väg tillbaka, man skulle inte blicka bakåt. Upprepning och återanvändning gav inte längre någon mening och betraktades som yta och ornament. Motståndarna ansåg att detta neo­akademiska, elitistiska förhållningssätt kunde jämställas med det hårdnande, auktoritära politiska klimatet och därmed lades grunden för protester, uppbrott och manifestationer som genomsyrade stora delar av 1960-talet. När dammet hade lagt sig och parollerna rullats ihop infann sig en period av resignerat lugn. I stället för att söka nya vägar försökte en del att skapa mening med det som redan fanns, det som traditionen frambringat och som utvecklingen av den samma burit med sig.

Att försöka sig på en beskrivning av hur den nutida musiken klingar idag vore naturligtvis förmätet av mig; förgreningarna är alltför många och disparata. Men i egenskap av tonsättare, med nyss avslutade kompositionsstudier i Sverige och Tyskland, kan jag hursomhelst konstatera tendenser, och resonemanget kring situationen idag handlar ofta om den ständiga polariteten mellan konstruktion och emotion. På den ena kanten finns den intellektuella kompositionsmetodiken med tonsättare som tar sin utgångspunkt i en absolut musik som endast styrs av musikaliska parametrar – de komponerar från en absolut nollpunkt uteslutande baserat på matematiska talserier och problematiserar samtidigt intuitionen som, enligt vissa, är bunden av traditioner och inbitna vanor. På den andra kanten finns det en längtan tillbaka till romantiska och expressionistiska idiom, vilket delvis kan ses som en reaktion mot den absoluta musikens massiva regelverk där kompositionsarbetet ständigt kantas av påbud och förbud. Dessa tonsättare vill i stället återuppliva och släppa lös inre konstnärliga krafter, baserade på intuition och känslor med förhoppningen att finna fantasins tillhåll – verket bör helt enkelt söka sig själv och finna sin form genom nedärvda dofter och bilder. Är det möjligt att kombinera dessa två konstnärliga incitament och ställa dem i paritet med varandra?

Läs mer...

Perfekt

Vet någon hur många skivor det finns? Går det alls att göra så mycket som en uppskattning av alla olika titlar som givits ut genom decennierna, i alla genrer? Hur stor summan än är, är den naturligtvis helt meningslös kunskap, och jag hoppas att folk har bättre saker för sig än att faktiskt försöka räkna efter. Men trots att det redan finns så ofantligt mycket musik längtar man ändå efter den som ännu inte spelats in. Eller den som finns men som inte blivit utgiven. Särskilt den sistnämnda sorten har en speciell sorts lockelse. Alla dessa så kallat legendariska, outgivna plattor som stoppats undan i arkiven. Velvet Undergrounds fjärde som ännu inte fått en tillfredsställande behandling. En översyn av vad som idag skulle kunna göras med Turtles ”Shell Shock” vore också välkommet. Så har vi John Fogertys ”Hoodoo” där masterbanden sägs ha förstörts av Fogerty själv och där allt som tycks cirkulera är gravt överstyrda inspelningar. Buffalo Springfields ”Stampede”, fast den finns väl mest bara som en tanke och inte ens fullständigt inspelad. Freddie Wadlings tredje coverplatta för MNW. Cortex' uppföljare till ”Spinal Injuries”. Soft Boys tredje som enligt Robyn Hitchcock är ”legendarisk bara för att den är för dålig för att ges ut”.  

Läs mer...

Prometheus ger elden till mäniskorna. Av Heinrich Friedrich FügerBeethoven hör till de genier inför vilka vi förstummas. I än så högre grad inträffar detta då det finns ett såväl ett immanent som externt uttalat begär att formulera sig. Det finns en kvalitet i det sublima, ja transcendenta som inte låter sig penetreras. Det sublima är aldrig till sin essens älskvärt. Det är skräckinjagande. Förfärligt som Rilkes änglar. Iakttaget på avstånd kan det förminskas till något mer hanterligt och begripligt men förlorar då sitt sanna väsen. Beethoven måste i kanon ställas vid sidan av sådana namn som Shakespeare, Dante, Michelangelo Rembrandt … Monument utanför tid och rum. Problemet är att dessa monument förlorar sitt liv, förvandlas till dataålderns ikoner, tomma signifianter utan innehåll och liv. Stenstoden, den petrifierade fadersgestalten förföljer oss likt ryttarmonumentet i Pusjkins dikt, i Don Giovanni...

Beethoven är inte det älskvärda evigt geniala barnet likt en Mozart, inte det vitala livgivande bondebarnet som en Haydn, inte det totalt integrerade intellektuella numinösa geniet som Bach, han är den eviga pubertala koppärriga Titanen Prometheus i ständig kamp med fadern tyrannen Zeus. I Evigt Våldsamt Uppror. Den som ”vill fatta ödet vid strupen”.

Vid Beethoven häftar något ”unheimlich”, det kusliga, fortfarande efter över två sekler, något skenbart välbekant ( det utslitna, utspelade) och så fort vi bemödar oss att lyssna och utforska slås vi av detta som redan hans samtid klagade över, det bisarra, våldsamma. En Mozarts demoniska sida bryts här sönder i sin motsatts, det är ingen ”sida” utan det förhåller sig tvärtom så att helheten är diabolisk i sin våldsamhet och att detta klämts in i en fruktansvärt sträng, ja oförliknelig formstramhet. Detta ger upphov till en ”obegriplighet” i det att Beethoven givetvis kan tolkas i en rent reduktionistisk positivistisk anda, dvs. det som vi nu anser att är klassicistisk. Eller så kan vi tolka honom som en romantisk, expressionistisk ”Tondiktare”.

Läs mer...

Deadheads vid Red Rocks Amphitheatre 1987. Foto: Mark KnowlesSubkulturer inom musik brukar ofta vara förknippade med en specifik genre. Tänk punk, rockabilly eller black metal. Men det händer också att en subkultur odlas kring ett enda band. Ett sådant exempel är deadheads, vilket var namnet på särskilt hängivna fans till Grateful Dead som följde bandet från spelning till spelning, år ut och år in. Ibland under flera decennier.

Bandet började spela tillsammans 1965 och var aktiva under 30 år. När frontfiguren Jerry Garcia dog 1995 slocknade en hel subkultur som varit en självklar del av amerikansk populärkultur. Grateful Dead, eller The Dead som fansen valde att kalla dem, förknippas ofta med användandet av LSD. Inte så konstigt kanske då de tidigaste spelningarna ägde rum på ”acid tests”, ett slags multimediaevenemang arrangerade av en grupp människor med anknytning till beatkulturen som kallade sig The Merry Pranksters. Gruppens centralgestalt var författaren Ken Kesey som några år tidigare hyllats för sin debutroman "Gökboet". Grateful Dead agerade husband på festerna, där besökarna tog LSD ihop och dansade till bandets långa bluesjam och blixtrande stroboskop. Det bör tilläggas att drogen fortfarande var laglig vid den här tiden, vilket gjorde att festerna kunde pågå förhållandevis ostörda. Men Grateful Deads kopplingar till LSD tog inte slut med att acid test-festerna upphörde. Bandet lockade till sig en publik som långt efter sextiotalet fortsatte att ta drogen.

Läs mer...

Idoljuryn 2011Jag tittar regelbundet på Idol. Både det amerikanska och det svenska. Jag har under hösten till och med följt True Talent, trots att det går i en kanal som vanligtvis inte ens når upp på listan för sämsta tänkbara kanaler. När TV4:s The Voice drar igång kommer jag säkert att titta på det också.

Varför?

Det är inte för programkvaliténs skull. Det är inte sällan medryckande, för hela programformatet bygger på just detta, att vara medryckande och vardagsöverslätande. Men det är inte vad jag kallar bra TV.

Inte heller är det för att de blivande artisterna är exceptionellt bra. Några enstaka utpräglade och genuina röster har låtit höra sig genom åren, men de allra, allra flesta är personlighetsfattiga medelmåttor.

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen