Essäer om musik - Tidningen Kulturen




Essäer om musik

trumvirvlar

Denna text vill vara den första delen av en artikelserie om musiken. Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas läsaren kommer att läsa mellan raderna i denna första del. Inget begreppsligt fastställande av musikens väsen är möjligt förutsatt att det jag påstår här är sant. Jag kan därför inte skriva en regelrätt essä. Musiken talar till oss, till mig. Jag måste lyssna. Språket, det systematiska, det akademiska språket tillhör inte denna skrift. Jag försöker samla olika bitar som i en mosaik för att kunna säga det som annars skulle förbli outsägligt.

Vi talar om musiken som kvintessensen av ett universum i vilket den agerar som ett slags demiurg. Musiken är inte bara ”en organiserad oordning” som Edgar Varèse en gång uttryckte saken. Musiken har till uppgift att bringa positiv ordning i kaos. Jag talar om musik i dess ursprungliga betydelse, härledd ur grekiskans mousik. Det grekiska ordet syftar på muserna, en grupp gudinnor som i den antika mytologin ansågs inspirera och beskydda diktning, tonkonst, bildkonst, dans, kroppsövningar och andlig bildning. Den grekiska termen mousiké (eller mousiké techné – "musisk konst") hade ursprungligen en annan, mycket vidare betydelse, där det vi idag kallar musik ingick som en förvisso viktig men avgränsad del.

Vad gäller språket, bär många av de ord vi använder för att kommunicera på en gömd ursprunglig betydelse som vi inte längre är medvetna om. Den arkaiska människan levde på ett helt annat sätt sina ord, eftersom hon uppfattade dem som en gåva från gudarna. Idag har vi ett helt annat förhållande till dem. Då den moderna människan diktar eller tonsätter kan dock ordet plötsligt och mirakulöst återta den betydelse och rytm det en gång hade.

Diktens ord förtydligar. Utsagan förmedlar poesins verkliga väsen. Ord, toner, uttryck som vi inte förmår tillgå och använda i det dagliga livets konkreta möten kan vi förtydliga i skrift, i bild, med hälp av toner. Konsten är därmed en positiv livsnödvändighet, inte bara, som exempelvis psykoanalysen hävdar, en sublimering av ett urspungligt trauma.  

Läs mer...

 Nordiska musikdagarna 2012s programEn av Nordens äldsta festivaler med massor av år på nacken har återigen hamnat i Stockholm. Det är en festival som gått lite på tomgång och varit kraftigt ifrågasatt, rent konstnärligt, där ofta en slags representationsprincip överordnats det konstnärliga innehållet, vilket naturligtvis inte håller i längden, ungefär som för ISCM, dess internationella motsvarighet. En festival står och faller med dess konstnärliga potens, inget annat. Konstnärlig ledare har varit Catharina Backman.

Delaktighet, närvaro här och nu, är några signalord för årets festival. Ett tydligt tilltal ett annat. Även om den nya musiken ofta är en främmande gäst i det vardagliga institutionella tilltalet och samtalet handlar den faktiskt om oss här och nu. Det vill säga en musik som inte bara stryker publiken medhårs utan där du som lyssnare måste ta några steg själv, vara tillmötesgående, och inte enbart förlita dig på att musiken skall vara det. I det mötet kan spännande saker hända. Och varför inte lära dig se med öronen och höra med ögonen ? "Ears and eyes" är också underrubriken på årets festival. Som jag besökt till och från under dagarna tre av inalles fyra. Jag fokuserar på det som föll mig på läppen. Det var en hel del. Ett klavertramp noterde jag dock, men det var ett klavertramp av principiellt intresse. Mer om det längre fram.

Invigningskonserten i onsdags förra veckan bestod till ett hundra procent av blåsmusik i olika tappningar, eftersom Nybrokajen 11 numera (hur länge är ovisst) är hemmascen för Stockholms Blåsarsymfoniker. Det kan naturligtvis bli lite träigt och bleckigt i överkant, vilket ligger i sakens natur. På väg upp till konsertsalen hamnade vi mitt i "Unfinished Symphony" av Rasmus Zwicki från Danmark” och överöstes av konfetti och blås, i ett slags delaktighet får man förmoda som åtminstone undertecknad försökte förbigå så fort som möjligt. Roligare hade man under det egentliga öppningsstycket, islänningen Áki Ásgeirssons "284°", där rena Lützendimman framkallades medelst kraftig rökutveckling och laserstrålar som sköt som blixtrande projektiler rakt igenom molnformationerna och där dirigenten, tonsättaren själv, som en annan Gustav den Adolf försökte få rätsida på anfallet. Mer nyanserat och varierat blås följde, men de tre efterföljande konserterna denna kväll innehöll mer av konstnärlig substans.

Läs mer...

JazzzEfter trettio år utomhus på Skeppsholmen - en fantastisk miljö när det inte regnar för mycket, och en ständig kamp mot ekonomisk överlevnad som vartefter styrde festivalen mot inte bara starka utan också kommersiella akter (fler soulartister) - flyttade jazzfestivalen inomhus. Vi kan fälla ihop våra paraplyer i entrén och komma in i värmen. I år har Stockholms Stad, Kulturrådet och Landstinget i fallande skala bidragit med 1,2 miljoner, Statens Musikverk har skjutit till 1 miljon i omställningsbidrag, och sponsring och privata bidrag uppgår till cirka 400 000 kronor.

Inget ont om soulstjärnor som drar stor (och delvis annan) publik, men nu har jazzklubben Fasching som producerat festivalen satsat på artister som brukar räknas in i jazzfåran. Vad som nu brukar räknas dit har många svar, beroende på vem man frågar. Diskussionen pågår och måste ständigt pågå.

På de tre huvudscenerna, Fasching Konserthuset och Kulturhuset, räknar jag till 27 olika konserter, och på andra scener mellan Huddinge och Täby ytterligare 36 konserter med olika band. Flitigast bland off-huvudscenerna är Glenn Miller Café med konserter varje kväll. På huvudscenerna är cirka en tredjedel av banden utomnordiska, mestadels från USA och kan nog kallas dragplåster, på off-scenerna är det få icke-svenska, och egentligen inte något större problem. Jag skulle personligen önska mer europeisk jazz, musiker från de livaktiga scenerna i öst till exempel. Och kanske mera av nya blandband som kan ta jazzen vidare. (Några var med.)

Läs mer...

John Cage

Det har skrivits en del om och av John Milton Cage Jr. (1912-1992). Så till den milda grad att jag i egenskap av både tonsättare och skribent instinktivt vill undvika ämnet; dels på grund av det stora omfånget texter – ett omfång som fått en tämligen ensidig och okritisk slagsida och dels min uppenbara och problematiska ambivalens inför denna ikonoklast, samt att det i tillägg finns en hel del annat intressant i den senare konstmusiken som borde uppmärksammas. Men hans musik lockar och framförs fortfarande i stora delar av världen. Och till hundraårsjubileet av hans födelsedag den femte september har antalet framförda verk under året och antalet artiklar den senaste månaden formligen exploderat och saknar motsvarighet i den moderna tonsättarsfären.

 Varför? På grund av att han under större delen av 1900-talet följde sin egen väg; oavsett yttre påtryckningar och tidens strömningar vidhöll han sin antiestetiska estetik och sitt informella formtänkande. Med provocerande texter, föreläsningar, happenings och musik, nådde han utanför de initierade kretsarna. Med preparerade pianon som ställföreträdande slagverksinstrument nådde han så tidigt som på 1940-talet helt nya lyssnarskaror, inte minst genom den moderna dansvärlden och det i flera decennier täta samarbetet med sin livspartner koreografen Merce Cunningham. I en personlig och konsistent blandning av avantgardistiskt anarkistiskt tänkande, zenbuddistiska influenser, konkreta objekt, tystnaden som avgörande parameter, extrema durationer, slumpprocesser, hantverksförnekande, etc., står han numera stadigt som en av 1900-talets mest framträdande figurer inom konstmusiken.

Läs mer...

Eraritjaritjaka av Heiner GoebbelsUltimafestivalen i Oslo har nyss avslutats. Årets tema Listan kändes som ett halvlyckat försök att lista allt som kan tänkas utgöra möjliga tentakler till det vi omnämner som den nya, experimentella musikscenen. Här bjöds med andra ord på lite av allt bland högt och lågt, gott och blandat i oklara samband. I stället för att koncentrera sig på och runt ett angeläget tema; en aktuell tonsättare, en specifik term eller parameter i den nutida musiken, ville festivalledningen omfamna allt. Resultatet blev därefter – en överfylld behållare som slutligen sprack och rann ut som oklart vatten av skiftande kvalitet.

Eller som festivalens konstnärlige ledare LP Hagen själv uttrycker det i programmets förord: ”Jag har det ofta på det viset när jag lyssnar till musik. Jag låter tankarna flyta omkring och upptäcker ständigt nya oväntade sammanhang. Så har vi även tänkt när vi har satt samman årets program på Ultimafestivalen. Var eller hur sammanhangen uppstår är svårt att förutse.

Men det är inte väsentligt. Det som är väsentligt är att vilyssnar, och genom att lyssna förhåller vi oss öppna, och det är helt nödvändigt”. Med tanke på dessa oförutsägbara, ibland långsökta och ofta helt oförståeliga samband blev det till slut nödvändigt för undertecknad att koncentrera mig på ett av programmets alla potentiella musikaliska uttryck; dels för att kunna bedöma de enskilda verkens inneboende kvaliteter, dels för att kunna göra adekvata jämförelser med andra verk inom genren.

Läs mer...

John Cage 100 år!Ett typiskt Cage-uttalande - vars texter är lika uppfriskande som hans musik - från en konstnär som älskar paradoxen. Att vända upp och ner på vedertagna sanningar och begrepp och få oss att känna hur marken under våra fötter skakar en smula. Närmare bestämt hur den västerländska konstmusikens fundament, även de seriella som stadfästes i Darmstadt efter kriget för att skapa ordning i den stora oredan efter tonalitetens upplösning i början av förra seklet, undermineras.

Bestämdhet - ordning och reda - ersätts av obestämdhet - slump och tillfälligheter. Slutenhet med öppenhet. Man skulle kunna travestera filosofen Wittgenstein och säga att "musik är allt som är fallet". Hur som helst ett verkligt paradigmskifte enligt tonsättaren Lars Gunnar Bodin, som hade en hel del att göra med John Cage när han var här på 60-talet. Musiken släpptes ut ur den determinerande darmstadtska buren och John Cage tillönskade publiken "Happy New Ears". Pierre Boulez och Karlheinz Stockhausen var däremot inte lika roade.

Läs mer...

Matti SalminenÖstersjöfestivalen fyller tio år, ett initiativ av trojkan Esa-Pekka Salonen, Valery Gergiev och Michael Tydén, med den förstnämnde som konstnärlig ledare. Det är en festival med ambitioner, inte bara konstnärliga, utan miljön - Östersjön - och ledarskapet är också viktiga signalord i sammanhanget. Det tillhör inte vanligheterna med musikfestivaler med så uttalade utommusikaliska ambitioner, till vad nytta och räckvidd de månde hava. Det inommusikaliska, själva musiken, är naturligtvis det centrala och direkt avläsbara. Och vad ledarskapet har där att göra är inte alldeles lätt att förstå (kanske som en gest åt näringslivet och potentiella sponsorer?). Hade det inte räckt med Östersjön och allt vad den inbegriper? Där finns tillräckligt att ösa ur.

Man öppnade storstilat, ja, mer storstilat är det svårt att öppna, nämligen med Wagners "Tristan och Isolde" i en version som har sju år på nacken efter premiären på Bastille-operan i Paris. Det är ofrånkomligt att inte jämföra de båda uppsättningarna, eftersom jag var på premiären. Det är ett samarbete mellan videokonstnären Bill Viola, som gjort sig känd för raffinerade och närmast stillastående rörliga bilder där "slow motion" bara är förnamnet, den högst egensinnige regissören Peter Sellars, vars regikoncept alltid överraskar, och den store (lille) och internationellt etablerade dirigenten Esa-Pekka Salonen.

Läs mer...

Det mäktiga SkulebergetSkulefestivalen vid Skuleberget i Docksta vid Höga kusten i Ångermanland är kanske den minst profilerade. I år rockmusik, blues, visor, psalmer, jojk, dialekt och norrländska delikatesser.

Sommarsverige vimlar av festivaler. Vår korta sommar är späckad med utomhusarrangemang och de allra flesta är nischade efter arrangörernas intresse och spekulativa idéer. Ibland också efter lokala möjligheter och egenheter. Flera festivaler är relativt gamla, inarbetade och folkkära.

Några av de mera kända exemplen - som nu är tjugo år eller äldre - är Hultsfredsfestvalen som är en rockfestival för ungdomar. Den brukar ligga före midsommar, i mitten av juni i år. En annan rockfestival anordnas i Arvika i juli. Bluesfestivalen i Åmål i början av juli brukar intressera gamla s.k. raggare och äldre och medelålders mcåkare. Visfestivalen i Västervik, drar till sig båtfolk och semesterfirare från hela landet. Dessa festivaler är både lokala och riksangelägenheter. Bondkomikerfestivalen i Munkfors är en lokal värmländsk företeelse, men med artister från andra delar av landet, artister som uppträder i samma anda. Dialekt är en nödvändig, uppskattad och självklar ingrediens. Men det pris som årligen delas ut går till komiker och andra som på något sätt kan påstås arbeta i Fridolf Rhudins anda.

Läs mer...

Der Tag ist schön auf jener HöhnSå inleds “Kindertotenlieder” av Gustav Mahler. Vad jag här vill arbeta mig fram till är en insikt i hur ljuset av en ide’ omvandlas och ger ett utslag i ett helt livsverk. Samt det som hindrat mig att slutföra mitt största koncept. Genom decennier.

I Mahlers fall kretsade hans skapande ständigt kring brodern Ernst död. Ernst den sjuklige alltsedan födseln drabbad av invaliditet och plåga i den form som på den tiden accepterades som ett öde, och därför finns ingen diagnos i dagens mening. Han tvinar bort och dör. Mahler tillbragte mycket av sin barndom med att trösta brodern på hans ständiga sjukläger med berättelser, sagor. Och vill man förstå Mahlers musik måste man förstå att varje verk är en abstraherad berättelse, de saknar en programmusikalisk musiks konkreta åtbörder men bär en alltid en kärna, en urhistoria, en formskapande primärfantasi som konstituerar allting gravitationspunkt…

Denna urfantasi är som den mexikanskamerikansktyske psykoanalytikern Stuart Feder visat fratricide, brodermordet…

Jag vill här antyda det syskonmord, barnamord och dess ursprung i en invertering av fadermordet vår kultur så strängt bygger på, antingen det är förnekat, fördolt, förskjutet eller utvidgat.

Den som har bestigit Ane den Gamles hög då det ännu var tillåtet har medvetet eller omedvetet varit i kontakt med dessa dolda skikt av förhistoria och myt. Myten innehåller alltid en kärna av verklig reell natur och ett element av psykisk bearbetning av ett psykologiskt behov, en dröm, en gestaltning av en inre konflikt…

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen