Essäer om musik - Tidningen Kulturen




×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Essäer om musik

CD:s  FramsidaDen 15e december släpper saxofonisten och improvisatören Johan Jutterström skivan ”In pursuit of anti-aesthetics and musical ethics” på skivbolaget Pink Pamphlet. Skivan är ett försök att omsätta begreppen anti-estetik och musikalisk etik i handling. I följande essä gör Johan ett försök till att presentera idéerna som ligger till grund för skivan.

För att undvika förvirring vill jag tydliggöra att de åsikter som presenteras i den här texten är subjektiva och inte på något sätt ett uppradande av tidigare, allmänna, eller av andra uttalade idéer om musik eller estetik. Som ingressen förklarar så presenterar den här texten bara mina tankar kring mitt arbete med skivan In pursuit of anti-aesthetics and musical ethics. Texten handlar om min musik. Även om texten, i min mening, kan appliceras på skriven musik och musik i andra genrer än improvisationsmusik så är den skriven utifrån min musik. Eventuella problem i översättningen till t.ex. skriven musik har jag i den här texten inget intresse av att lyfta. Det överlåter jag till läsaren. Mycket är paradoxalt, men att bara redogöra för redan skrivna idéer eller att skriva att 1+1=2, räcker inte till när jag i ett ärligt försök ger mig i kast med att blottlägga mina tankar.

I den här texten använder jag genomgående ordet musik. Jag kommer inte använda mig av ordet konst även om det jag skriver kan tyckas vara förenligt med problematik inom andra konstarter. Jag använder ordet musik för att den här texten handlar om musik. Konst som övergripande begrepp vilar på uppfattningen om de estetiska uttrycken som ekvivalenta för att de bygger på estetik. Begreppet anti-estetik omöjliggör konst som övergripande begrepp. De olika företeelserna som tidigare återfanns under (det övergripande) begreppet konst friställs från varandra och tillåts en egen logik och sanning. Musik behöver således inte förhålla sig till exempelvis måleri eller poesi. Med det menar jag inte att musik och t.ex. poesi inte skulle förhålla sig till rytm på liknande sätt osv. utan bara att de i sitt väsen inte är samma sak. Med andra ord: Bara för att olika företeelser uppfattas genom samma mekanismer betyder det inte att de är samma företeelser.

Läs mer...

Śruti

Det bibliska uttrycket ”i begynnelsen var ordet” är inte en produkt av ”civilisationen” utan är ett av de mest arkaiska begreppen i mänsklighetens historia. Det finns urbefolkningar i bland annat Afrika, till exempel Uitotostammen, vilken har en tradition som artikuleras: ”I begynnelsen skapade Ordet Fadern”. Detta begrepp, närvarande i många andra kulturer, har av några forskare tolkats som uppenbarelsen av mysteriet som de sakrala krafterna skänkte till oss i mänsklighetens gryning. Konceptet Ord är någonting vilseledande, eftersom det handlar om någonting som genetiskt uppträder före det specifika ordet och alla logiskt grundade koncept. Det handlar i stället om någonting som inte går att konceptualiseras, och som får det rationalistiska tänkandet att avskeda detta som något absurt och obegripligt.

Egyptierna kallade detta ursprungliga element ett skratt, ett skrik av guden Thoth. Den vediska traditionen talar om en icke-materiell varelse som från intets stillhet plötsligt börjar klinga, och universum blir till. Goethe hade kanske förstått ljudets verkliga betydelse när han skrev ”Musiken skänker konsten värdighet eftersom den inte har någon materia att konfrontera sig med”. Den indiske filosofen Anandavardhana sade på 900-talet i sin Dhvanyâloka (en bok om det poetiska sättet att tala) att det rena ljudet betyder mer än det talade ordet. För honom var ljudet (Dhvani) diktens själ. En mening ska uttalas tydligt och korrekt, men den är bara ett verktyg för att kunna uttrycka någonting djupare, det outsägliga kan endast kommuniceras med hjälp av Dhvani, det vill säga den ton som bebor diktens essens och som inuti oss väcker det mysterium som ordet bara anspelar på. Ljudets djupare betydelse, som inte alltid stämmer överens med de metaforiska ordens betydelse, träder sakta in i oss. Det är bara efter att det sagda ordet börjat klinga i resonans som det liksom kyrkklockorna börjar vibrera.

Läs mer...

 Vridning – Motstånd – StoftDenna essä är ett försök till att avhandla historiens dialog med den nutida tyska musiken genom att belysa Beethovens inverkan på tre tyska tonsättare och deras respektive tankemodeller och verk från den senare delen av 1900-talet. Allt utifrån en förhoppning om att kunna påvisa betydelsen av samtligas arv från musikhistoriens titan samt resonera kring tre individuellt unika konstnärskap som möts i en gemensam faktor i det att deras musikaliska byggstenar är baserade på ett avgjort viktigt förhållande till traditionen – hur deras musik enbart utifrån klang kan förmedla en medvetenhet om historien och samtiden.

Först kort om Beethoven: Han har alltid ryckt och slitit i mig. Och har gjort så länge jag kan minnas att jag har lyssnat till klassisk musik. I början handlade det om kraften, energin och sentimentet i en fulländad tematiskt genomkomponerad mix där framförallt vissa satser ur hans pianosonater och sena stråkkvartetter fortfarande slår undan benen på mig. Men mitt i denna fulländade musik uppenbarade sig då och då för mig märkliga ting; störande moment i form av alldeles för enkla och naiva delar eller satser. Jag frågade mig själv: Hur kunde en gigant som Beethoven släppa ifrån sig sådana tokerier och floskler? Inte förrän jag kom till att läsa texter av och om Adorno, klarnade tingen och jag blev några insikter rikare.

Mot slutet av sitt verksamma liv funderade nämligen Adorno på att färdigställa sitt ständigt pågående verk om Beethoven. Arbetet var, liksom i fallet med Mahler, inriktat på tonsättarens Spätstil, d.v.s. de sena verken, den avslutande estetiken, den avgörande problematiken. Det som intresserade Adorno hos både Mahler och Beethoven var inte det fulländade livsverket, som ofta är fallet när det gäller beskrivningar av tonsättares liv och verk, utan det rakt motsatta. I stället för att stirra sig blind på logik, stringens och fulländning gav sig Adorno i kast med brotten mot regler och normer och kanske framförallt Beethovens brytning gentemot sig själv och sina verk.

Läs mer...

Wassily Kandinskij – ”The Singer” (1903) Alla har vi väl vid något tillfälle stött på uttrycket: Det konstnärliga egot. Om det är någon som känner sig ny inför begreppet så kan i alla fall de flesta av oss enas om att det ibland utmålas en bild av konstnärer som självupptagna och kanske rent av egoistiska. Jag själv har en längre tid jobbat som sångerska och musiker och också utbildat mig inom konstnärliga ämnen större delen av mitt liv och jag känner mig ofrivilligt träffad av begreppet. Vad är det egentligen jag håller på med när jag vill verka inom min konstform, fördjupa mig i mitt hantverk och min förståelse av mig själv och min utveckling? När jag ytterligare rannsakar mig själv finner jag också ett behov av att göra det arbete jag gör synligt för min omgivning, vilket också lyfter in exhibitionistiska aspekter. Egoist och exhibitionist – två egenskaper jag som både människa och musiker aldrig skulle kunna förlika mig med att bära. Därför inser jag också att jag måste ta ställning i frågan: Är allt konstnärligt arbete till slut bara en form av egoism?

Frågor rörande konst och konstnärlighet tenderar ofta bli svårfångade om ens möjliga att fånga – något jag som läsare av diverse estetiska texter lärde mig ganska fort då de flesta undersökningar istället för att leda fram till svar oftast mynnar ut i fler frågeställningar. Som författare av denna text inser jag därför redan nu hopplösheten inför min påtagna uppgift; att försöka ge ett svar på den ovan formulerade frågan, samtidigt som jag som verksam musiker och konstnär ändå finner det viktigt att frågan ställs, och då inte bara av mig själv för mig själv, utan även inför andra. Det behövs en debatt kring frågan.

Frågan är långt dragen och jag tror att få av oss känner igen oss i beskrivningen av konst som något enbart egoistiskt men om inte vi som intresserar oss för eller är verksamma inom konstnärliga uttryck finner ett sätt att formulera varför den inte kan vara just enbart egoistisk så befinner vi oss snart i ett läge där konsten helt tappar sin slagstyrka.

Läs mer...

New European EnsembleMusik är det man väljer att lyssna till som musik och följaktligen är musikinstrument de man väljer att använda som sådana. Även en symaskin. Konstigare än så behöver det inte vara, om jag tillåts bygga vidare på tonsättaren Luciano Berios definition av begreppet musik. Det handlar om att få lyssnaren att ställa upp, att förhålla sig musiskt till de ljud och instrumentanhopningar som dukas upp. Kvalitet är däremot något annat och betydligt knepigare.

Lite fantasieggande är det ändå att greve Lautreamonts gamla symaskin från den banbrytande prosadiktsamlingen "Maldorors sånger", där det legendariska mötet mellan en symaskin och ett paraply äger rum på ett operationsbord, dyker upp i musikaliska sammanhang. En genre som annars föll mellan stolarna i den surrealistiska rörelsen, där denna provocerande konstellation blev ett slags utgångspunkt för Andre Breton, Salvador Dali och de andra. Surrealistisk musik var en tautologi för dem. Och så är det säkert också för oss. För vad är realistisk musik?

För tredje året i rad arrangerades förra veckan i kulturhuset "Sound of Stockholm", en festival som vill samla det fria konstmusiklivet utanför institutionerna, såväl den noterade som den improviserade musiken, instrumental och elektroakustisk, med nationell och internationell representation. Ett slags uppföljare till "Stockholm New Music" som gick i graven tillsammans med Svenska Rikskonserter. Och, det måste sägas, treåringen rör sig kavat och frimodigt i den allt annat än lättforcerade terrängen. Symaskinen fanns också på plats, trakterad av, för att citera ur programboken, "en av världens främsta symaskinsmusiker", Leo Correia de Verdier. Så nu vet ni det. Men ögat hade nog roligare än örat.

Läs mer...

trumvirvlar

Denna text vill vara den första delen av en artikelserie om musiken. Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas läsaren kommer att läsa mellan raderna i denna första del. Inget begreppsligt fastställande av musikens väsen är möjligt förutsatt att det jag påstår här är sant. Jag kan därför inte skriva en regelrätt essä. Musiken talar till oss, till mig. Jag måste lyssna. Språket, det systematiska, det akademiska språket tillhör inte denna skrift. Jag försöker samla olika bitar som i en mosaik för att kunna säga det som annars skulle förbli outsägligt.

Vi talar om musiken som kvintessensen av ett universum i vilket den agerar som ett slags demiurg. Musiken är inte bara ”en organiserad oordning” som Edgar Varèse en gång uttryckte saken. Musiken har till uppgift att bringa positiv ordning i kaos. Jag talar om musik i dess ursprungliga betydelse, härledd ur grekiskans mousik. Det grekiska ordet syftar på muserna, en grupp gudinnor som i den antika mytologin ansågs inspirera och beskydda diktning, tonkonst, bildkonst, dans, kroppsövningar och andlig bildning. Den grekiska termen mousiké (eller mousiké techné – "musisk konst") hade ursprungligen en annan, mycket vidare betydelse, där det vi idag kallar musik ingick som en förvisso viktig men avgränsad del.

Vad gäller språket, bär många av de ord vi använder för att kommunicera på en gömd ursprunglig betydelse som vi inte längre är medvetna om. Den arkaiska människan levde på ett helt annat sätt sina ord, eftersom hon uppfattade dem som en gåva från gudarna. Idag har vi ett helt annat förhållande till dem. Då den moderna människan diktar eller tonsätter kan dock ordet plötsligt och mirakulöst återta den betydelse och rytm det en gång hade.

Diktens ord förtydligar. Utsagan förmedlar poesins verkliga väsen. Ord, toner, uttryck som vi inte förmår tillgå och använda i det dagliga livets konkreta möten kan vi förtydliga i skrift, i bild, med hälp av toner. Konsten är därmed en positiv livsnödvändighet, inte bara, som exempelvis psykoanalysen hävdar, en sublimering av ett urspungligt trauma.  

Läs mer...

 Nordiska musikdagarna 2012s programEn av Nordens äldsta festivaler med massor av år på nacken har återigen hamnat i Stockholm. Det är en festival som gått lite på tomgång och varit kraftigt ifrågasatt, rent konstnärligt, där ofta en slags representationsprincip överordnats det konstnärliga innehållet, vilket naturligtvis inte håller i längden, ungefär som för ISCM, dess internationella motsvarighet. En festival står och faller med dess konstnärliga potens, inget annat. Konstnärlig ledare har varit Catharina Backman.

Delaktighet, närvaro här och nu, är några signalord för årets festival. Ett tydligt tilltal ett annat. Även om den nya musiken ofta är en främmande gäst i det vardagliga institutionella tilltalet och samtalet handlar den faktiskt om oss här och nu. Det vill säga en musik som inte bara stryker publiken medhårs utan där du som lyssnare måste ta några steg själv, vara tillmötesgående, och inte enbart förlita dig på att musiken skall vara det. I det mötet kan spännande saker hända. Och varför inte lära dig se med öronen och höra med ögonen ? "Ears and eyes" är också underrubriken på årets festival. Som jag besökt till och från under dagarna tre av inalles fyra. Jag fokuserar på det som föll mig på läppen. Det var en hel del. Ett klavertramp noterde jag dock, men det var ett klavertramp av principiellt intresse. Mer om det längre fram.

Invigningskonserten i onsdags förra veckan bestod till ett hundra procent av blåsmusik i olika tappningar, eftersom Nybrokajen 11 numera (hur länge är ovisst) är hemmascen för Stockholms Blåsarsymfoniker. Det kan naturligtvis bli lite träigt och bleckigt i överkant, vilket ligger i sakens natur. På väg upp till konsertsalen hamnade vi mitt i "Unfinished Symphony" av Rasmus Zwicki från Danmark” och överöstes av konfetti och blås, i ett slags delaktighet får man förmoda som åtminstone undertecknad försökte förbigå så fort som möjligt. Roligare hade man under det egentliga öppningsstycket, islänningen Áki Ásgeirssons "284°", där rena Lützendimman framkallades medelst kraftig rökutveckling och laserstrålar som sköt som blixtrande projektiler rakt igenom molnformationerna och där dirigenten, tonsättaren själv, som en annan Gustav den Adolf försökte få rätsida på anfallet. Mer nyanserat och varierat blås följde, men de tre efterföljande konserterna denna kväll innehöll mer av konstnärlig substans.

Läs mer...

JazzzEfter trettio år utomhus på Skeppsholmen - en fantastisk miljö när det inte regnar för mycket, och en ständig kamp mot ekonomisk överlevnad som vartefter styrde festivalen mot inte bara starka utan också kommersiella akter (fler soulartister) - flyttade jazzfestivalen inomhus. Vi kan fälla ihop våra paraplyer i entrén och komma in i värmen. I år har Stockholms Stad, Kulturrådet och Landstinget i fallande skala bidragit med 1,2 miljoner, Statens Musikverk har skjutit till 1 miljon i omställningsbidrag, och sponsring och privata bidrag uppgår till cirka 400 000 kronor.

Inget ont om soulstjärnor som drar stor (och delvis annan) publik, men nu har jazzklubben Fasching som producerat festivalen satsat på artister som brukar räknas in i jazzfåran. Vad som nu brukar räknas dit har många svar, beroende på vem man frågar. Diskussionen pågår och måste ständigt pågå.

På de tre huvudscenerna, Fasching Konserthuset och Kulturhuset, räknar jag till 27 olika konserter, och på andra scener mellan Huddinge och Täby ytterligare 36 konserter med olika band. Flitigast bland off-huvudscenerna är Glenn Miller Café med konserter varje kväll. På huvudscenerna är cirka en tredjedel av banden utomnordiska, mestadels från USA och kan nog kallas dragplåster, på off-scenerna är det få icke-svenska, och egentligen inte något större problem. Jag skulle personligen önska mer europeisk jazz, musiker från de livaktiga scenerna i öst till exempel. Och kanske mera av nya blandband som kan ta jazzen vidare. (Några var med.)

Läs mer...

John Cage

Det har skrivits en del om och av John Milton Cage Jr. (1912-1992). Så till den milda grad att jag i egenskap av både tonsättare och skribent instinktivt vill undvika ämnet; dels på grund av det stora omfånget texter – ett omfång som fått en tämligen ensidig och okritisk slagsida och dels min uppenbara och problematiska ambivalens inför denna ikonoklast, samt att det i tillägg finns en hel del annat intressant i den senare konstmusiken som borde uppmärksammas. Men hans musik lockar och framförs fortfarande i stora delar av världen. Och till hundraårsjubileet av hans födelsedag den femte september har antalet framförda verk under året och antalet artiklar den senaste månaden formligen exploderat och saknar motsvarighet i den moderna tonsättarsfären.

 Varför? På grund av att han under större delen av 1900-talet följde sin egen väg; oavsett yttre påtryckningar och tidens strömningar vidhöll han sin antiestetiska estetik och sitt informella formtänkande. Med provocerande texter, föreläsningar, happenings och musik, nådde han utanför de initierade kretsarna. Med preparerade pianon som ställföreträdande slagverksinstrument nådde han så tidigt som på 1940-talet helt nya lyssnarskaror, inte minst genom den moderna dansvärlden och det i flera decennier täta samarbetet med sin livspartner koreografen Merce Cunningham. I en personlig och konsistent blandning av avantgardistiskt anarkistiskt tänkande, zenbuddistiska influenser, konkreta objekt, tystnaden som avgörande parameter, extrema durationer, slumpprocesser, hantverksförnekande, etc., står han numera stadigt som en av 1900-talets mest framträdande figurer inom konstmusiken.

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen