Essäer om musik - Tidningen Kulturen




Essäer om musik

 Randerna gick aldrig urHur kommer det sig att den svenska proggen känns så angelägen 2013 när den är gjord i en tid så olik vår egen? Det går inte att svara på den frågan, för den är fel ställd, på felaktiga premisser. Vår tid är egentligen inte så olik 70-talet om man ser till människors grundläggande behov. Individen lider fortfarande lika mycket av tungrodd, lomhörd och halvblind byråkrati och trycket uppifrån; från ett ideologiskt kompakt riksdagshus, är om möjligt ännu större idag än vad det för 40 år sedan. Människor far minst lika illa dag av en totalitär politik, med den skillnaden att den idag har sitt ursprung i marknadsideologi istället för en visserligen välment men överdriven medborgaromsorg – där människor far illa har proggen en funktion.

Ett problem är att många får allt för snäva associationer när de hör ordet progg. När ordet nämns ser många, baserat på en ytlig kännedom om proggen och dess konstruerade överbyggnad musikrörelsen, en orakad bokstavsvänster med näbbstövlar som med kampsånger och plakat ropar efter proletariatets diktatur.

Läs mer...

Nostalghia (1983)Bisogna attraversare l’acqua con la candela accesa”. Så säger den sinnessjuke Domenico (förtjänstfullt gestaltad av Erland Josephson) i filmen Nostalghia (1983) av den ryske filmskaparen Andrei Tarkovsky. Repliken betyder: ”Du måste korsa vattnet med det tända ljuset”. Medan han säger detta har Domenico tänt en liten ljusstump som han håller upp för att accentuera vikten av sitt påstående. Vattnet han refererar till är den uttorkade bassängen vid ett gammalt stenkloster. Han talar till filmens protagonist; den ryske författaren Andrei, de båda befinner sig i en förfallen gårdsbyggnad, golvet är översvämmat och det droppar långsamt från taket.

Precis innan detta har Domenico förkunnat att han skall berätta för Andrei hur han kan rädda världen. Tarkovsky tycks, åtminstone på ett metafysiskt plan, säga att det är upp till den kreativa människan att rädda världen, att axla den kollektiva människans öde, och att det är genom symboliska handlingar som det sker.

Det var de här stora gesterna som drog mig till Tarkovsky, och som lockade mig att se förbi mitt instrumentala komponerande och försöka mig på att göra film. Det som fascinerar mig med Tarkovsky kompositioner är hur rika de är på innehåll, utan att bli överbelastade konstruktioner, utan att bli grötiga av alltför många simultana intentioner.

Läs mer...

Salvatore Sciarrino. Luci mie traditrici. Foto Attilio MaranzanoFrån att ha etablerat sig som ett samtida scenkonstuttryck med stor attraktionskraft på såväl dåtida tonsättare som publik har idag operakonsten på institutionsnivå övergått till ett vegetativt, reproducerande stadium. Genom att enbart vända sig till generalprogrammen hos de nationella scenerna kan man tro att nittonhundratalets musikhistoria aldrig har existerat. Parallellt med en stadigt stigande önskan hos kollegor i alla läger att annektera begreppet opera, på olika bevekelsegrunder och med varierande resultat.

Låt oss först och främst konstatera följande: Scenkonsten har under det föregångna seklet genomgått ett antal dramatiska utvecklingar. Samtliga byggstenar har ifrågasatts och inventerats; narrativitet, spatialitet, intersektionalitet. Performativitet har speglats genom fluxus, modernism, textljudkomposition och intermedialitet. Tonkonsten fann nya uttrycksmedel i hörspelet och den radioegna konsten. I dagsläget kan barriärerna mellan performance, dans, intermedial konst och progressiv teater upplevas som utraderade. Men operakonsten, av den samtida konstmusiken satt i karantän för att sedan återerövras och införlivas, är ett märkvärdigt undantag från ovan nämnda utveckling.

Läs mer...

 The explorer. Bild: E. LadensteinEn essä. Tonsättaren och skribenten Emanuel Ladenstein företar en undersökande och reflekterande resa på skapandets ocean, på vilken han möter upptäckare som Schönberg och Columbus. Och sig själv. Det är en Odysseus irrande seglats mellan olika öar i tid och rum. Det är en hyllning till upptäckandet, till det okända, till osäkerheten.

På östersjön, utanför Nynäshamn en augustikväll 2001

Reling. Jeans. Ung man. Fartygsdäck. Uppbrott. Värme. Ryggsäck. Rädsla. Hatt. Kvällsbris. Förtvivlan. Hopp. Måsar. Flykt. Längtan. Sol. Dröm. Skär. Grund. Dyning. Aftonrodnad. Reflektion. Solnedgång. Vidd. Hav. Natt…

Palos, Andalusien, 3 augusti 1492

Karavellerna Pinta, Niña och Santa Maria lättar ankar. Deras besättningar under befäl av amiral don Cristobal de Colón, som för oss är mera känd som Christoffer Columbus, beger sig under uppdrag av kronan av Kastilien, ut på en resa västerut, in i det okända. Drivkraften bakom företaget är Colón själv, som med envis målmedvetenhet har arbetat under hela sitt unga vuxna liv för att få denna expedition finansierad och att hitta kungligt beskydd åt den. Dess mål är att i väster hitta en sjöväg till Kina och Indien. Övertygelsen att jorden var rund och inte platt och en sådan resa alltså teoretiskt var möjlig, var enligt våra moderna historiker, långt mera utbredd bland dåtidens människor än vad man länge har trott.

Läs mer...

CD:s  FramsidaDen 15e december släpper saxofonisten och improvisatören Johan Jutterström skivan ”In pursuit of anti-aesthetics and musical ethics” på skivbolaget Pink Pamphlet. Skivan är ett försök att omsätta begreppen anti-estetik och musikalisk etik i handling. I följande essä gör Johan ett försök till att presentera idéerna som ligger till grund för skivan.

För att undvika förvirring vill jag tydliggöra att de åsikter som presenteras i den här texten är subjektiva och inte på något sätt ett uppradande av tidigare, allmänna, eller av andra uttalade idéer om musik eller estetik. Som ingressen förklarar så presenterar den här texten bara mina tankar kring mitt arbete med skivan In pursuit of anti-aesthetics and musical ethics. Texten handlar om min musik. Även om texten, i min mening, kan appliceras på skriven musik och musik i andra genrer än improvisationsmusik så är den skriven utifrån min musik. Eventuella problem i översättningen till t.ex. skriven musik har jag i den här texten inget intresse av att lyfta. Det överlåter jag till läsaren. Mycket är paradoxalt, men att bara redogöra för redan skrivna idéer eller att skriva att 1+1=2, räcker inte till när jag i ett ärligt försök ger mig i kast med att blottlägga mina tankar.

I den här texten använder jag genomgående ordet musik. Jag kommer inte använda mig av ordet konst även om det jag skriver kan tyckas vara förenligt med problematik inom andra konstarter. Jag använder ordet musik för att den här texten handlar om musik. Konst som övergripande begrepp vilar på uppfattningen om de estetiska uttrycken som ekvivalenta för att de bygger på estetik. Begreppet anti-estetik omöjliggör konst som övergripande begrepp. De olika företeelserna som tidigare återfanns under (det övergripande) begreppet konst friställs från varandra och tillåts en egen logik och sanning. Musik behöver således inte förhålla sig till exempelvis måleri eller poesi. Med det menar jag inte att musik och t.ex. poesi inte skulle förhålla sig till rytm på liknande sätt osv. utan bara att de i sitt väsen inte är samma sak. Med andra ord: Bara för att olika företeelser uppfattas genom samma mekanismer betyder det inte att de är samma företeelser.

Läs mer...

Śruti

Det bibliska uttrycket ”i begynnelsen var ordet” är inte en produkt av ”civilisationen” utan är ett av de mest arkaiska begreppen i mänsklighetens historia. Det finns urbefolkningar i bland annat Afrika, till exempel Uitotostammen, vilken har en tradition som artikuleras: ”I begynnelsen skapade Ordet Fadern”. Detta begrepp, närvarande i många andra kulturer, har av några forskare tolkats som uppenbarelsen av mysteriet som de sakrala krafterna skänkte till oss i mänsklighetens gryning. Konceptet Ord är någonting vilseledande, eftersom det handlar om någonting som genetiskt uppträder före det specifika ordet och alla logiskt grundade koncept. Det handlar i stället om någonting som inte går att konceptualiseras, och som får det rationalistiska tänkandet att avskeda detta som något absurt och obegripligt.

Egyptierna kallade detta ursprungliga element ett skratt, ett skrik av guden Thoth. Den vediska traditionen talar om en icke-materiell varelse som från intets stillhet plötsligt börjar klinga, och universum blir till. Goethe hade kanske förstått ljudets verkliga betydelse när han skrev ”Musiken skänker konsten värdighet eftersom den inte har någon materia att konfrontera sig med”. Den indiske filosofen Anandavardhana sade på 900-talet i sin Dhvanyâloka (en bok om det poetiska sättet att tala) att det rena ljudet betyder mer än det talade ordet. För honom var ljudet (Dhvani) diktens själ. En mening ska uttalas tydligt och korrekt, men den är bara ett verktyg för att kunna uttrycka någonting djupare, det outsägliga kan endast kommuniceras med hjälp av Dhvani, det vill säga den ton som bebor diktens essens och som inuti oss väcker det mysterium som ordet bara anspelar på. Ljudets djupare betydelse, som inte alltid stämmer överens med de metaforiska ordens betydelse, träder sakta in i oss. Det är bara efter att det sagda ordet börjat klinga i resonans som det liksom kyrkklockorna börjar vibrera.

Läs mer...

 Vridning – Motstånd – StoftDenna essä är ett försök till att avhandla historiens dialog med den nutida tyska musiken genom att belysa Beethovens inverkan på tre tyska tonsättare och deras respektive tankemodeller och verk från den senare delen av 1900-talet. Allt utifrån en förhoppning om att kunna påvisa betydelsen av samtligas arv från musikhistoriens titan samt resonera kring tre individuellt unika konstnärskap som möts i en gemensam faktor i det att deras musikaliska byggstenar är baserade på ett avgjort viktigt förhållande till traditionen – hur deras musik enbart utifrån klang kan förmedla en medvetenhet om historien och samtiden.

Först kort om Beethoven: Han har alltid ryckt och slitit i mig. Och har gjort så länge jag kan minnas att jag har lyssnat till klassisk musik. I början handlade det om kraften, energin och sentimentet i en fulländad tematiskt genomkomponerad mix där framförallt vissa satser ur hans pianosonater och sena stråkkvartetter fortfarande slår undan benen på mig. Men mitt i denna fulländade musik uppenbarade sig då och då för mig märkliga ting; störande moment i form av alldeles för enkla och naiva delar eller satser. Jag frågade mig själv: Hur kunde en gigant som Beethoven släppa ifrån sig sådana tokerier och floskler? Inte förrän jag kom till att läsa texter av och om Adorno, klarnade tingen och jag blev några insikter rikare.

Mot slutet av sitt verksamma liv funderade nämligen Adorno på att färdigställa sitt ständigt pågående verk om Beethoven. Arbetet var, liksom i fallet med Mahler, inriktat på tonsättarens Spätstil, d.v.s. de sena verken, den avslutande estetiken, den avgörande problematiken. Det som intresserade Adorno hos både Mahler och Beethoven var inte det fulländade livsverket, som ofta är fallet när det gäller beskrivningar av tonsättares liv och verk, utan det rakt motsatta. I stället för att stirra sig blind på logik, stringens och fulländning gav sig Adorno i kast med brotten mot regler och normer och kanske framförallt Beethovens brytning gentemot sig själv och sina verk.

Läs mer...

Wassily Kandinskij – ”The Singer” (1903) Alla har vi väl vid något tillfälle stött på uttrycket: Det konstnärliga egot. Om det är någon som känner sig ny inför begreppet så kan i alla fall de flesta av oss enas om att det ibland utmålas en bild av konstnärer som självupptagna och kanske rent av egoistiska. Jag själv har en längre tid jobbat som sångerska och musiker och också utbildat mig inom konstnärliga ämnen större delen av mitt liv och jag känner mig ofrivilligt träffad av begreppet. Vad är det egentligen jag håller på med när jag vill verka inom min konstform, fördjupa mig i mitt hantverk och min förståelse av mig själv och min utveckling? När jag ytterligare rannsakar mig själv finner jag också ett behov av att göra det arbete jag gör synligt för min omgivning, vilket också lyfter in exhibitionistiska aspekter. Egoist och exhibitionist – två egenskaper jag som både människa och musiker aldrig skulle kunna förlika mig med att bära. Därför inser jag också att jag måste ta ställning i frågan: Är allt konstnärligt arbete till slut bara en form av egoism?

Frågor rörande konst och konstnärlighet tenderar ofta bli svårfångade om ens möjliga att fånga – något jag som läsare av diverse estetiska texter lärde mig ganska fort då de flesta undersökningar istället för att leda fram till svar oftast mynnar ut i fler frågeställningar. Som författare av denna text inser jag därför redan nu hopplösheten inför min påtagna uppgift; att försöka ge ett svar på den ovan formulerade frågan, samtidigt som jag som verksam musiker och konstnär ändå finner det viktigt att frågan ställs, och då inte bara av mig själv för mig själv, utan även inför andra. Det behövs en debatt kring frågan.

Frågan är långt dragen och jag tror att få av oss känner igen oss i beskrivningen av konst som något enbart egoistiskt men om inte vi som intresserar oss för eller är verksamma inom konstnärliga uttryck finner ett sätt att formulera varför den inte kan vara just enbart egoistisk så befinner vi oss snart i ett läge där konsten helt tappar sin slagstyrka.

Läs mer...

New European EnsembleMusik är det man väljer att lyssna till som musik och följaktligen är musikinstrument de man väljer att använda som sådana. Även en symaskin. Konstigare än så behöver det inte vara, om jag tillåts bygga vidare på tonsättaren Luciano Berios definition av begreppet musik. Det handlar om att få lyssnaren att ställa upp, att förhålla sig musiskt till de ljud och instrumentanhopningar som dukas upp. Kvalitet är däremot något annat och betydligt knepigare.

Lite fantasieggande är det ändå att greve Lautreamonts gamla symaskin från den banbrytande prosadiktsamlingen "Maldorors sånger", där det legendariska mötet mellan en symaskin och ett paraply äger rum på ett operationsbord, dyker upp i musikaliska sammanhang. En genre som annars föll mellan stolarna i den surrealistiska rörelsen, där denna provocerande konstellation blev ett slags utgångspunkt för Andre Breton, Salvador Dali och de andra. Surrealistisk musik var en tautologi för dem. Och så är det säkert också för oss. För vad är realistisk musik?

För tredje året i rad arrangerades förra veckan i kulturhuset "Sound of Stockholm", en festival som vill samla det fria konstmusiklivet utanför institutionerna, såväl den noterade som den improviserade musiken, instrumental och elektroakustisk, med nationell och internationell representation. Ett slags uppföljare till "Stockholm New Music" som gick i graven tillsammans med Svenska Rikskonserter. Och, det måste sägas, treåringen rör sig kavat och frimodigt i den allt annat än lättforcerade terrängen. Symaskinen fanns också på plats, trakterad av, för att citera ur programboken, "en av världens främsta symaskinsmusiker", Leo Correia de Verdier. Så nu vet ni det. Men ögat hade nog roligare än örat.

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen