Essäer om musik - Tidningen Kulturen




Essäer om musik

Blå TågetMan ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade på fyra stycken boxar. Med tanke på att recensionen motsvarar det utgivna materialets massiva format har vi på redaktionen valt att även presentera texten i fyra delar. Dock publicerar vi samtliga fyra samtidigt, för att den verkligt hugade läsaren skall ges en möjlighet att läsa texten i sin fullständiga helhet. Mycket nöje!

 

 

 

 

 

 

FJÄRDE BOXEN: MELODISK ROCK

Blå Tåget. Sändningsdatum 740112.

För den ovane progglyssnaren måste den fjärde temaboxen i ”Progglådan” te sig som den mest lättillgängliga. Här finns flera av proggens mest kända artister, och i fallet Blå Tåget också en av epokens fixstjärnor. Liksom Träd, Gräs Och Stenar hade Blå Tåget en större innebörd än vad de hade spelskicklighet. Till deras stora förebilder hörde The Fugs och annan amerikansk alternativkultur som betonade skapandet mer än den tekniska briljansen.

Blå Tåget hade också produktiva låtskrivare, vilket gjorde deras musik mångsidig. Kabaré, visa, rock, folkmusik och kupletter blev hos Blå Tåget en fullständigt självklar blandning. Mest kända blev de väl när Ebba Grön förvandlade ”Den ena handen vet vad den andra gör” till ”Staten och kapitalet”. ”Den ena handen vet” finns med här, och det gör också en annan av Blå Tågets absolut bästa låtar; ”I hajars djupa vatten”, som är låtskrivaren Mats G. Bengtssons verkliga tour de force.

På det hela taget låter Blå Tåget som de brukar göra. Det vinglar lite, det stilblandas hej vilt och är på sedvanligt vis till lika delar klantigt och underbart.

Läs mer...

 

PF Commando från GävleVad är det som får folk att betala hundratals kronor, ibland mer, för en bit plast från band som knappt kan spela, än mindre sjunga, och som i låtskrivandet praktiskt taget saknar all finess överhuvudtaget? Samlardjävulen är väl en del av svaret, den där lilla behornade rackaren som sitter på somligas axlar och som är snudd på omöjlig att bli kvitt. Föder man honom med nostalgi är det bara att ge efter och erkänna sig slagen. Då är man i hans våld för gott.

Utifrån det perspektivet är det ingalunda konstigt att gamla svenska punksinglar är högvilt på samlarmarknaden. Utifrån punkens hållning är det däremot ytterst motsägelsefullt. Var det något som punken stod för var det antikommersialism. Visst är det något osmakligt över att ett exemplar av en singel som något band skramlade ihop pengar för att kunna ge ut och sedan sålde för några kronor till de närmast sörjande, idag byter ägare för summor som var helt otänkbara för bandet självt. Men det är tidens ironi och den rår vi inte på. Det är bättre att koncentrera sig på innebörden i dessa små plastbitar med hemkopierade, taffligt formgivna omslag.

Läs mer...

 Chico Mello: Pills or SerenadesDen tolfte upplagan av Berlins stora nutida musikfestival – Maerzmusik – har nyss avslutats (15-24/4) och förpassats till det auditiva minnets utmarker. De tio dagarna var uppdelade i två delar eftersom årets festival baserades på två huvudteman: Dels så uppmärksammas slagverkets ständigt ökande betydelse och utveckling inom konstmusiken, dels sätter ledningen fokus på den så kallade arabiska våren och dess klingande konstnärliga konsekvenser via ett antal konserter med musik från länder kring medelhavet med starka islamistiska fästen, som bl.a. Libanon, Syrien, Turkiet och Egypten. Festivalledningens ursprungliga intention om ”partially interwoven themes” stannar dessvärre som ett tjusigt påstående i programboken. Men oavsett vissa avsikters ihålighet presenterar sig denna festival åter igen som en av de mest kvalitativa festivalerna för ny musik.

Brasiliansk popmusikteater i parallella världar

Paradoxalt nog inleder jag mitt festivalbesök med en föreställning som helt svär sig fri från årets tematik. Den brasilianske tonsättaren och gitarristen Chico Mello (f. 1957) uruppför tillsammans med en åttahövdad ensemble Pills or Serenades – a study in moods and modes; ett nittio minuter långt musikteaterverk utan vare sig islamistiska eller dominant perkussiva inslag.

Läs mer...

Konvolutet till Anti-Hund Minas sida Den kontroversiella framsidan på splitskivan med Pöbel Möbel 1985  (Pissed Records)Rakade skallar, Dr Martens-kängor och nazistiska åsikter är tre attribut som gärna sammankopplas med skinheadkulturen och Oi!-musiken. (Nid)bilden är en stereotyp sådan som inte minst befästs genom filmer som American History X och Romper Stomper. Det finns dock betydligt mer nyanserade alternativ inom Oi!-punken, väl värda att lyfta fram i en rapsodi över genrens utveckling; från 80-talets Thatcherengland till den sedan länge slutsålda festivalen som går av stapeln på Fryshuset i Stockholm i påskhelgen.

Under andra hälften av 1970-talet slog punken igenom med full kraft i England, och i efterdyningarna av band som Sex Pistols, The Damned och The Clash dök ett band med än starkare verklighetsförankring upp - Sham 69. Där Johnny Rotten och Joe Strummer sjöng ”God Save the Queen” och ”I´m so Bored with the USA” ledde den karismatiske sångaren Jimmy Pursey sitt Sham 69 i låtar med titlar som ”Borstal Breakout”, ”What Have We Got?”och ”Sunday Morning Nightmare”, fast förankrade i den londonska arbetarungdomens verklighet. Just Sham 69 blev bryggan mellan den första punkvågen (1976-1978) och den så kallade Oi!-punken. Från östra Londons hamnarbetarområden kom så Cockney Rejects och från gruvarbetarnas Nordengland kom Angelic Upstarts – två band vars arbetaridentitet var än starkare än Purseys, vilken dock vid sidan av Sham 69 producerade skivor med dem. Cockney Rejects skaffade sig snabbt en trogen skara West Ham-huliganer bland sina supportrar medan Angelic Upstarts gjorde sig högst impopulära hos lokalpolisen genom att sparka omkring ett grishuvud ifört polishjälm på scenen, men också via låttitlar som ”Police Oppression”och ”The Murder of Liddle Towers”, vilken handlade om en amatörboxare som avlidit i arresten.

Läs mer...

Boltanski, L’album de la famille D (1971)Om relationella ramverk, bilder av identitet, igenkännandets betydelse och tixotropiska förbindelser i konsten via den norske tonsättaren Lars Petter Hagen och hans tankedialog med den franske installationskonstnären Christian Boltanski

”På mange måter jobber jeg med musikk som minnesmerker. Christian Boltanski har sagt noe sånt som at ’jeg tror jeg vil kunsten min skal handle mer om gjenkjennelse enn oppdagelse’, et utsagn jeg uforbeholdent kan stille meg bak. Samtidsmusikken har siden begynnelsen av dette århundret legitimert seg selv gjennom en ’oppdagelsesretorikk’, men jeg er ikke så sikker på at musikken er det mediet som er best egnet til å klekke ut nye ideer i. I hvert fall ikke i øyeblikket. Derimot er jeg helt sikker på at musikken er ekstremt velegnet til å skape nye forbindelser mellom ideer, både bevisst og ubevisst, og på den måten komme med nye perspektiver. Nettopp dette mellomstadiet, det skisseaktige, interesserer meg.”

Att Hagen (f. 1976) citerar Boltanski (f. 1944) är inte direkt överraskande. Jag har själv följt Boltanski sedan upptäckten av honom och hans verk för cirka femton år sedan och jag skönjer hos Hagen ett försök till en musikalisk rekonstruktion av Boltanskis nu snart fyrtio år gamla beprövade metod och tillika konstnärliga övertygelse. Hagen liknar, provar och utforskar likt Boltanski, i metod och process; i själva skissen till verket att finna en relation till samtiden och till historien. Skillnaden är att i Boltanskis installationer är betraktaren i ständig rörelse, kretsande kring verket med både kropp och sinne medan i Hagens fall är betraktaren stillasittande, men omvandlar den klingande lyssnarupplevelsen till rörelse, till en relation som enligt Hagen kan fungera minst lika starkt som det visuella.

Läs mer...

Referenspunkt”Det är institutionernas ansvar att sörja för en konstnärlig återväxt som inte räds att ta ut svängarna och i en del fall rasera daterade förväntningar på konstformen som sådan.” Frågan gällande institutionernas egen plikt att föra konstformen framåt ställde tonsättaren och skribenten Magnus Bunnskog i sin föregående essä: Vem bär ansvaret för att föra utvecklingen framåt inom det musikdramatiska fältet i Sverige? Och vad händer på landets institutioner? I denna andra del av tre om musikdramatikens framtid vidareutvecklar han sina tankar kring detta tema.

Konstnärlig forskning har under de senaste åren börjat etablera sig som en möjlig väg för konstnärliga utövare, och nu vidgas även möjligheten på landets Musikhögskolor, liksom för Stockholms Dramatiska Högskola och Operahögskolan med nya doktorandtjänster. Projektet är fortfarande att betrakta som varande i sin linda, men med en stor potential för den som vill ägna koncentrerad tid åt projekt som ligger utanför institutionella allfartsvägar och dessutom kunna reflektera över sin konstnärliga gärning.

Under våren startar Vadstenaakademin projektet Tonetext med en första Operastorming; ett ambitiöst, tvåårigt projekt som består av seminarier och symposium som avser att väcka frågor om den framtida operakonsten i Norden, samt utbildning i form av coachning av tonsättare och librettister med målet att arbeta under ledning av ett antal etablerade namn inom fältet.

Läs mer...

Richard Wagner av August Friedrich PechtI år är det 200 år sedan Wagner föddes och 130 sedan han dog. Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del – både ris och ros. Men en sak är säker, det var med Wagner som ett nytt modernare sätt att skapa både musik och musikalisk teater föddes. I denna korta essä, som inte skall betraktas som en biografi, vill jag lyfta fram några viktiga punkter i hans musikaliska kreativa process.

Wagner föddes i Leipzig 1813 och dog i Venedig 1883. I honom ser vi romantikens punkter och strukturer; hur han lyckades skapa någonting annat bortom skuggorna från och fäblesserna för klassicismen. Hans dröm var att förena konstarterna i en och samma konstnärliga verklighet, med en ny och gränsöverskridande form om än med arkaiskt, i det närmaste mytologiskt innehåll. Dessa delar av en och samma konceptuella enhet benämndes Wort-Ton-Drama; där ord och ljud hade en och samma födelseort i artistens (skaparens) själ, medan dansen – hela den visuella aspekten i en föreställning enligt Wagners estetiska skrifter– krävde en alldeles noggrann och kostsam iscensättning.

Wagner lämnar operans traditionella dramaturgi och söker sina källor i myten; i de nordiska myterna, i en tid utan tid, obestämdhetens tid, i historiens gryning när gudarna var hjältar och hjältarna gudar. Men denna, minst sagt, dramaturgiska revolution är bara en liten sak jämfört med den musikaliska utvecklingen; hans musik kan sägas fungera som en skiljelinje mellan all övrig dåtida musik före och efter honom. Redan hos den tyske operatonsättaren Carl Maria von Weber (1749-1814) fanns ett tydligt behov av att befria rösten och sången från sina slutna former samt att kunna följa dramats tillblivelse i alla möjliga utvecklingar.. Men traditionen blev kvar, klassicismen i musiken var svår att besegra eftersom publiken ville behålla den.

Läs mer...

 En fördummande lyssning?Under julledigheten hörde jag för första gången Michael Bublés julskiva ”Christmas”. Det är en samling med de allra mest vanliga jullåtarna i schablonartad jazztappning – i sig inget uppseendeväckande, men skivan kom ändå att få en omskakande verkan på mig. Låt efter låt lyssnade jag på de smakfullt arrangerade, varma storbandsarrangemangen men rös ändå av kylan som skivan ingöt i kroppen. Musiken var död, rösten saknade all karaktär och var helt och hållet själlös. Anledningen: Ett lager av datoriserad censur förlagd mellan utövare och lyssnare.

Det finns en mängd olika varianter av så kallade hjälpmedel eller verktyg vid skapandet av dagens ljudideal. Jag tänker fokusera på en särskild sådan: Pitch-Correction (tonhöjdskorrigering). Den introducerades på marknaden 1997 och är precis vad den utger sig för att vara, nämligen ett sätt att i realtid eller i efterhand redigera och justera tonhöjd på en melodi. Flitigast använd är den inom den västerländska popmusiken och då främst av vokalister. I studiosammanhang är tanken att man ska kunna korrigera mindre falskheter i en tagning istället för att ta om hela partier, i livesammanhang att man alltid ska leverera en perfekt intonerad konsert.

Det finns många skilda åsikter både för och emot användandet av dessa hjälpmedel. Under början av 2000-talet kom kanske den mest vanligt förekommande kritiken upp i debatten; nämligen frågan om autenticitet: Med hjälp av pitch-correction behöver artisterna i praktiken inte längre kunna sjunga rent. Detta upprörde såväl åhörarna som kritikerna. Och det är klart att när jag lyssnar till Bublés julskiva, som i mina öron närmast klingar kliniskt tillrättalagd, så slår mig tanken; hur illa sjunger han egentligen? (Här bör kanske nämnas att jag egentligen inte vet exakt hur den slutgiltiga mixningen och produktionen av just denna skiva gått till, men att jag har både erfarenhet och kännedom kring hur mixning och produktion går till i mer generella termer.)

Läs mer...

 Leif Nylén and Tore Berger of Gunder Hägg/Blå TågetThe sixties and seventies shaped my musical world and me. It was in the decades when politics and progressive music came together. In Sweden a number of new bands emerged, creating a heterogeneous field with rock and folk music, cabaret, chanson, and classical influences, all melted together with the critical vocabulary of political writing, mostly left wing. Three of the leading members of the progg movement in Sweden; Torkel Rasmusson, Leif Nylén and Tore Berger of Gunder Hägg/Blå Tåget, have published a new book – “I tidens Rififi” (“In the Rififi of time”) – about one of the most important bands of the era.

It all started 1967 in Vaxholm; a small bourgeois village in the Stockholm archipelago. Two young men had started a recording studio that was to become Musiknätet Waxholm – MNW (The musical network of Vaxholm,), they were about to make their first recording and were looking for musicians. One of their friends was the visual artist Tore Berger, who also played the clarinet. One thing led to another, but let us first go back in time. One of the members of Gunder Hägg/Blå Tåget; Leif Nylén, an art critic who was to become drummer in the band, knew Tore Berger from their childhood days in Saltsjöbaden; one of the most rich and conservative parts of Stockholm. They both contributed in the prolific literary magazine Rondo 1961, together with poet Torkel Rasmusson. The three got together in Råsunda, north of Stockholm and started a modernist multi-performance group called Gorillaorkestern (The Gorilla Orchestra). They were, among other things, interested in the new political satire by the elder artist Åke Hodell; who protested against the Vietnam War, a protest that was to become a great movement in Sweden, which also welcomed American refugee soldiers.

Working with the anthology Svisch (which included artists like Elis Eriksson, P.O. Ultvedt, Öyvind Fahlström, Carl Fredrik Reuterswärd and Bengt Emil Jonsson) they met with another poet, Mats G. Bengtsson; who was to become the pianist of the band. Svisch consisted of concrete poetry and “imaginary poems” and an exhibition took place at The Museum of Modern Art in Stockholm. It was the forerunner of poetry slam and rap, with roots in the Dadaist poetry from Zürich, and it was put together with images and film – a cultural melting pot. The exhibition in 1965 moved to Stuttgart, with writers like Hans-Jörgen Nielsen, and art critic Torsten Ekbom. And the now four members of what was to become Gorillaorkestern made a political calendar – The Gorilla.

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts