Essäer om musik - Tidningen Kulturen




Essäer om musik

Image
Gustav Mahler
Mats Myrstener om Gustav Mahler i den musikaliska Umeå.

En mycket viktig person i mitt musikaliska Umeå där jag växte upp, var discjockeyn i Burmans musikaffär, Stanley. Stanley var en välskräddad, välondulerad, språkligt nyanserad "cool" kille, tyckte vi alla ungdomar som trängdes framför skivdisken i den lilla butiken på gågatan i centrum, granne med EPA och Domus.

Han styrde över de telefonliknande hörlurarna, där vi kunde lyssna till de senaste singlarna av Tages, Hep Stars, Shanes eller Ola och Janglers. Kön kunde bli lång framför disken, men Stanley var omutlig, och tiden vid disken översteg sällan de obligatoriska tre minuterna för en skivsida. Stanleys "Nästa!" avbröt sedan lyckoruset, och så var man sist i kön igen.

Mitt bästa minne av Stanley var när han erbjöd mig köpa en hel box symfonier av den österrikiske kompositören Gustav Mahler, i den klassiska inspelningen från 1972 med Rafael Kubelik och Bayerska radions symfoniorkester, på Deutsche Grammophon. Vi hade talat lite om klassisk musik, som väl inte var så värst gångbart på Burmans, och jag hade just fått recensera några konserter i Västerbottens-Kuriren. Så Stanley kom med ett förslag jag inte kunde stå emot.

Läs mer...

Spridda noteringar om läderbögar, barnafödande, danska politiker och Nick Caves femtioårskris.

Mattias from Örebro!

Where are you?

Remember last year at Rosklide?

I never got your last name.

THIS IS YOUR SON:

(En bild på en söt unge)

Please meet us by gate 7, Sunday 14:00

Camilla

Läs mer...

Från mars 1854 till sin död i juli 1856 var Robert Schumann på egen begäran intagen på ett privat mentalsjukhus i Endenich, strax utanför Bonn. Den omedelbara anledningen var att han fyrtiotreårig i sinnesförvirring den 17 februari kastat sig i Rhen men räddats. Familjen, Clara Schumann och sju barn, bodde i Düsseldorf. Han var själv rädd för att kunna skada de anhöriga. Sjukhuset leddes av en dr Franz Richarz som disputerat på en avhandling med den anspråksfulla titeln "Hur man igenkänner och botar vansinne".

Läs mer...

Tidningen Kulturens Sunna och Liv Nordgren besökte årets Peace and Love festival i Dalarna. ImageÅrets Peace and Love festival var större än någonsin, både vad det gäller publik och artister. 

Numera är den rankad som Sveriges näst största, något som både har sina för- och nackdelar. Artisterna är inställda på att det faktiskt är en fred- och kärleksfestival de spelar på, medan publiken verkar ha glömt det för länge sedan.

Första dagen på musikfestivalen har alla fullt med adrenalin och hoppar och armbågar sig fram genom folkmassorna framför de stora scenerna. Under exempelvis The Hives konsert bryts både en och annan fot och näsor spräcks, säkerhetspersonalen finns där men har ingen som helst chans att lugna den aggressiva publiken. Men som sagt så har de som uppträder som tur är inte glömt bort festivalens originalbudskap och uppmanar hela tiden sina fans att ta hand om varandra och framåt andra dagen har det lugnat ned sig betydligt. Helt plötsligt är det möjligt att fatiskt höra och uppleva musiken, det finns t.o.m. utrymme för dans för de som vill.

Läs mer...

Image

För exakt 40 år sedan lämnade musikern Syd Barrett Pink Floyd, den grupp han hade grundat. Magnus Ödmark porträtterar Barrett som var myt redan innan han blev legend.

I konstnärsbiografin är mental ohälsa på ålderns höst närmare regel än undantag: Nietzsche, Artaud, Schumann, Pound, Hemingway, Fröding med stirrande blick sittande på någon säng iförd tvångströja. Trots horder av experimentella avantgardister, solitärer, krigsivrare, absintdrinkare, och knasbollar i största allmänhet som, inte minst 1900-talets första decennium frambragt på konstscenen, är det svårt att hitta ett enda namn där vansinne – i betydelsen over the edge är synonymt med upphovsmannens konstnärliga verk.

I denna tvivelaktiga nisch helt utan egenvärde mer än, som det kan verka för en och annan förvirrad death metalgrupp, finns det egentligen bara en enda aspirant med någorlunda alibi: Syd Barrett.

Läs mer...

trio.jpg
 

Aldo Clementi och den slutna cirkeln

Björn Nilsson och skivbolaget Content producerar inte så många titlar, men en av årets utgivningar kan gott etiketteras som årets bästa skiva. Det rör sig om verket Fragment & Symmetries, en dubbel-cd med musik av den italienske kompositören Aldo Clementi.
Jag känner alltid en form av rädsla när jag närmar mig Clementis musik. En Timor Dei (Guds fruktan) inför en musik som inte låter sig tolkas med ord. Ordet existerar före tank­en och intuitionen hos Aldo Clementi. Ordet innefattar en egen styrka, bortom betydelse och mening. Ordet är en aktör utan regissör. Det som finns är språket, språket med sin egen inre logik, starkare och våldsammare än syllogismen. Detta ord är Clementis musik. En musik som kompenserar det som poeten saknar.

Läs mer...

Israelisk musik
från många kulturer

yasmin_levy.jpgIsraels 6 miljoner invånare omfattar 100 nationaliteter. Uppgiften kommer från cd-häftet till The Rough Guide To The Music Of Israel. Förvånande? Kan det stämma? Det beror lite på vad man menar och hur man räknar. Med "100 nationaliteter" syftar Dan Rosenberg, som sammanställt albumet, på att befolkningen har sin bakgrund i så många olika länder och kulturer. Vilket innebär att Israel är – eller har blivit – ett högst mångkulturellt land.

Det bekräftas av musiken. Några hade jag hört förut, men på Rough Guide-samlingen finns också enstaka spår – ett spår per namn – med nya, för mig okända artister, musiker och grupper som lockar mig ut på nätet för att leta efter deras album. Sången och musiken, oftare tonerna och rytmerna än orden, fördjupar och förändrar dessutom bilden av Israel.

Läs mer...

Oskuldens svärta

Musikens svarta pärla, Jimi Hendrix, porträtteras av tidningen Kulturens Bo I Cavefors som finner annorlunda meta-akustiska ritninga­r i kultfiguren från Seattle. 

Svarta madonnor vittnar om Kyrkans självkännedom: allt präglas av kombinationen synd och kärlek. Black is beautiful. Paul Celan talar i Todesfuge om "schwarze Milch der Frühe". Kanske menade Celan omedvetet aktiviteterna i det svarta Harlems djungler. Och dess aktörer: som Malcolm X, Charlie Parker, Jimi Hendrix och den eminente ParisMarkisen, vars skugga finns överallt och i alla tider. Malcolm X självbiografi (The Autobiography of Malcolm X, Grove Press, New York 1965) är en av det fåtal böcker som lär ut något om hur människor förvandlas, förändras och växer för att fylla ut kostymen Någon skurit och tråcklat ihop av diverse gener och håller i beredskap.

vittnar om Kyrkans självkännedom: allt präglas av kombinationen synd och kärlek. Black is beautiful. Paul Celan talar i Todesfuge om "schwarze Milch der Frühe". Kanske menade Celan omedvetet aktiviteterna i det svarta Harlems djungler. Och dess aktörer: som Malcolm X, Charlie Parker, Jimi Hendrix och den eminente ParisMarkisen, vars skugga finns överallt och i alla tider. Malcolm X självbiografi (The Autobiography of Malcolm X, Grove Press, New York 1965) är en av det fåtal böcker som lär ut något om hur människor förvandlas, förändras och växer för att fylla ut kostymen Någon skurit och tråcklat ihop av diverse gener och håller i beredskap.
Läs mer...

Marginell mästare

I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan kunde man läsa Ju-Ju och på den andra Pastime. Båda var improvisationer på standardlåtar. Ju-Ju baserad på Indiana och Pastime You go to my head.

Det musikaliska resultatet var revolutionerande. Något liknande hade tidigare aldrig hörts. Var pianisten Lennie Tristano en tentakelförsedd bläckfisk försedd med ett otal fingrar i stället för normalt två händer med tio fingrar? En sorts pianots Paganini som sålt sig till djävulen i utbyte mot denna ekvilibristik?

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen