Varför finns opera? - Tidningen Kulturen




Essäer om musik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
Också en fråga! Opera finns.
Jamen varför?
Det finns som en del av vårt kulturarv.
Jamen varför?
Opera är skrik och bråk, var det någon som skrev för länge sedan. Är det kultur?

Montserrat Caballe

Montserrat Caballe

Montserrat Caballé- själv en av världens mest innerligt älskade sopraner, vilket betyder mer än att hon var uppskattad för sång och röst – älskad !- lär ha sagt att det handlar om moderskap. Moderns röst är ljus, behaglig och tröstande. Lilla barnet slutar gråta, får mat och blir ompysslat. Samma tankegångar finns också hos lyssnare och musikälskare. Den ljusa kvinnorösten som ger tröst och kärlek.

Annons:



Alla som någonsin intresserat sig för opera vet. Alla som någonsin sjungit opera eller på annat sätt deltagit i uppsättningar, från scenarbetare och statister till världskända Divor, vet. Alla som lyssnat vet.

Opera är löjligt. Det är absurt, orimligt, många gånger faktiskt tråkigt, krävande och orimligt svårt. Opera är något många – flertalet? Helst undviker.

Ändå finns opera. Varför?

 

De är dessutom otidsenliga. Dess intriger går långt utanför det som krävs för att en vanlig människa skall klara av sin vardag och få ihop till middagen.

Betecknande för många operor är hur maktstrider och politik kopplas samman med komplicerad kärlek, svartsjuka och svek.

 

Opera är berörande, mäktigt, vackert, urtrist och inte riktigt klokt.

 

Jag såg Otello, (Verdi) sista akten, på youtube. Svartsjuka Othello mördar sin hustru. Aktualiteten är skrämmande. Jag såg Turandot, (Puccini) 2a aktens början. Prinsessan Turandot låter halshugga de friare som inte kan gissa hennes gåtor. Där finns en spännvid mellan dessa båda operor, väl värd att beakta.

 

Den svartsjuka hustrumördaren, den grymma prinsessan.

 

Semiramis

 

Rossini. Urpremiär 1823. Bygger på en tragedi av Voltaire.

 

Jag bryter ihop av skratt. Varje gång.

Drottning Semiramis och prins Assur har just förgiftat hennes man, kung Nino.  Han dog, och Assur planerar att ta över tronen. Semiramis är kär i sin härförare, Alsace, som älskar prinsessan Azema i smyg – och hon honom. Semiramis ser till att Azema gifter sig med en av Semiramis egna friare – för att inte stå emellan henne och Arsace. Är ni med? Inte jag. Vänjer mig aldrig, men gör mitt bästa. (Fast det påminner lite om Morden i Midsumer eller Ett fall för Vera -)

Den förgiftade kung Nino dyker upp som spöke. Han sjunger ut sanningen med kraftig bas. På nytt bryter jag ihop. Det bara inte går! Visst är jag en religiös esoteriker, men det här blir för mycket!

 

Men – så sjunger de.

Min favvo är Serbami ognor si fido (förbli alltid redo för mig lika troget). Semiramis, Montserrat Caballé sjunger med sin vackra sopranstämma om Arsaces trofasta beskydd. Arsace, Marilyn Hornes innerligt berörande mezzo bekräftar, att han är beredd att dö för sin drottning. Då återkommer den vackra sopranen: Nej, du skall leva med mig. Och världen stillnar, redan kring hennes första ton.

Det är en underbar duett, i vildsint utstyrsel. Sexig? Vet ej. Horne med hjälm och stort rött plymbuskage på huvudet, vit bröstsköld där det ser lite kvinnlig runt ut, fladdrande röd mantel med guldbård och käcka sandaler. Obekväma? Var det så härförarna tog sig ut förr i välden?

Semiramis, helt och hållet vitpudrad från det midjelånga krusiga håret, diadem, klänning med långa puffärmar, markerad midja, stora vida kjolar. Passion, längtan, amore.

Intrigen utvecklar sig och sången för den vidare.

En lång bas (Samuel Ramey)i svarta kläder (kung Ninos spöke) hävdar att Arsace måste hämnas hans död. ”Vendetta”. Assur tänker emellertid lönnmörda Arsace. Dock har Semiramis och Arsace nu förstått sambandet dem emellan – mor och son, sjungen i en av Bel Cantos vackraste duetter. (Giorno d' orrore) Mamma Semiramis slänger sig därefter framför svärdet för att rädda sin son. Hon dör. Arsace utropas till kung.

 

Norma

Av Bellini. Urpremiär1831.

Här finns en av världens vackraste arior, Casta Diva.  Prästinnan Norma vänder sig till mångudinnan för att be om vägledning och tecken till kamp mot de förhatliga romarna. Tiden: 1 f. Kr. Plats: Gallien. Callas, Cabballe, Sutherland med massor av flera har sjungit. Min favvo actualmente et per siempre: la espanjola Montserrat Caballé. Ingen som hon.

 

Norma har brutit sin heliga ed och förälskat sig i den romerska konsuln, Pollione.  De har två gemensamma barn.

Polliones känslor för Norma har emellertid hamnat på sparlåga. En glöd, däremot, har tänts i honom för den unga prästinnan Adalgisa, som han vill skall följa med honom till Rom.

Adalgisa anförtror sig till sin mentor och ledarinna – Norma, som blir rörd över att känna igen sin egen situation hos den yngre prästinnan. Hon vet ju inte, att det handlar om hennes egen älskare, Pollione.

Många vackra sånger. Underbar duett: Mira o Norma (Se här, Norma) mellan Norma, sopran, och Adalgisa, mezzo, som vädjar om Normas medkänsla med barnen.

De förenas i sången, i musiken, i värmande kram.

 

När sanningen avslöjas, blir Norma förstås inte lätt att tas med. Hon blir, om man säger, hemskt arg, rentav rasande. Mest går det ut över den svekfulla karlen, Pollione, medan Adalgisa förhåller sig mer neutral och bedyrar att hon tappat sina varma känslor för Pollione, och numera handlar det enbart om vänskap.

Det går undan i operornas värld.

 

Och barnen?

I den ursprungliga tragedin – (av förf. Louis Alexander Soumet) dödar Norma barnen så att Pollione inte skall få hand om dem. I operan, däremot, klarar Norma inte att ta livet av sina egna barn. När hon vädjar till Pollione att han skall lämna Adalgisa för att återvända till henne, vägrar han, varpå Norma signalerar strid (guerra), där Pollione skall offras. Jobbigt, tycker Norma, och försöker finna en lösning, men bara om han lämnar Adalgisa. Ojojoj. Ingen villkorslös kärlek här inte!

 

Till slut erbjuder Norma sig själv som offer till lågorna. Då, minsann, flammar Polliones kärlek upp på nytt, kastar sig efter sin själs älskade, varpå elden förtär dem båda.

 

Hå hå ja ja. Inget att skratta åt, förstås, och hur gick det för Adalgisa, utan såväl älskare som väninnans värmande famn? Och barnen?

Ridå. Blommor. Applåder. Brava bravo brave –

 

Norma är ett av operahistoriens stora kvinnoporträtt, läser jag i Wikipedia. Det finns fler. Ett antal operor slutar med den vackert sjungande sopranens död. Mme. Fjäril, Japanskan som tar sitt liv när den engelske mannen sviker. (Puccini)

Gilda, dottern till den puckelryggige narren i Rigoletto, och som kryper in i säcken där fadern tror att den otrogna älskaren ligger. Han låter döda, ovetande, sin egen dotter. (Verdi)

Många fler. Alla. Mest Verdi och Puccini, alltså italiensk opera.

Men vi har också t.ex. Isolde (Wagner) som dör i Tristans armar efter många minuters vacker sång.

Salome (Strauss) mördas av sin styvfar, sedan hon, vansinnig, (!) kysst Johannes Döparens avhuggna huvud.

”All those crazy women,” som Joan Sutherland sa om sin repertoar.

 

Listan kan göras lång, men jag gör det inte. Jag försöker här komma åt en princip, kvinnosyn och den erkänt konstnärliga och musikaliska gestaltning som utgörs av europeisk opera och som ständigt lockar nya artister och ny publik. Mest den tragiska operan, men det finns s.k. komisk opera eller opera buffa. Mozart t.ex. tar inte gärna livet av sina hjältinnor – om han gör det alls. Även Rossini kan föredra levande hjältinnor vid ridåfallet.

 

Sopranen

Sopra= hög. Sopra tutto. Högre än allt. (hm. Alt=lågt röstläge. Alto=hög.)Framför allt, säger vi på svenska. Ja, varför den höga sopranen?

Montserrat Caballé- själv en av världens mest innerligt älskade sopraner, vilket betyder mer än att hon var uppskattad för sång och röst – älskad !- lär ha sagt att det handlar om moderskap. Moderns röst är ljus, behaglig och tröstande. Lilla barnet slutar gråta, får mat och blir ompysslat. Samma tankegångar finns också hos lyssnare och musikälskare. Den ljusa kvinnorösten som ger tröst och kärlek.

Visst. Men varför död och galenskap? Och vart tar de andra rösterna vägen i sammanhanget?

 

En sopran har sin bästa tid mellan, ungefär, tjugo och fyrtiofem års ålder. Rösten ändras, inte alltid till det sämre. Sopranen blir mezzo och karriären kan ta en annan väg. Eller karriären är över, ibland snabbt och sorgligt.

Många sopraner, som vågar ta ton efter en viss ålder, ca 55-60, får också veta det. Stämman är slut, basta.

 

Inte alltid är moderns röst okomplicerad och tröstande. Den kan göra slut på lek, den ställer krav, sätter obekväma gränser, blir trött och irriterad.

 

Varför dör sopranen?

Violetta – La Traviata (Verdi)  ropar efter Alfredos kärlek –

( Amami Alfredo) Något senare avlider hon i tbc.

Tosca – Puccini – begår självmord efter fästmannen Marios avrättning.

Etc.

Detta är de populära operornas rituella uppbyggnad.

Eller om Alfredo resp. Mario förälskat sig i en kontra-alt? Och Violettas vädjan om kärlek ligger två oktaver ned?

Liksom Toscas Vissi d' arte? (Jag levde för konsten och kärleken – varför straffar ni mig så här? Toscas vädjan till Scarpia, baryton) Låt alltså Birgit Nilsson byta roll med t.ex. Ficher- Diskau? Om Nilsson kunde gestalta en kraftfull Valkyria, varför inte en stenhård byråkrat som Scarpia? Med högt röstläge.

 

Eller, varför inte, finalen i Aida:

 Terra addio o valle di piante (farväl jord med dina tårfyllda dalar)– sjunger Aida, baryton. Medan Radames, sopran, sjunger om sina starka armar (delle mie forti braccia) Eller Aida smiter iväg tillsammans med sin rival och härskarinna Amneris (alt) – eller valfria röstlägen och rollbyten, som vi behagar!

 

Förutsättningen måste vara bra sångare, oavsett röstlägen, ålder eller kön. Samt att musiken tillgodoses med skicklig orkester, kör och dirigent.  Om det inte rör sig om att skapa rena trams-versioner och göra kul grejer. 

Sedan kommer ju frågan om publiken verkligen skulle strömma till.

 

Gärna också enkönade kärlekspar.

Tenor-baryton i Boheme, (Puccini) Kontra-alt och mezzo i Romeo och Julia (Charles Gounod).

Det kanske redan görs, i dessa hbtq-tider. Vad vet jag? I så fall: fortsätt så! Lek med orden, rösten, rollen, tillvarons smärta, tillvarons glädje och lust.

 

De enkönade kärleksparen har givetvis funnits länge inom scenkonsten. Män spelade kvinnor, så länge kvinnor var förbjudna att uppträda. Och så har vi byxrollerna – d.v.s. en mezzo eller alt i manskläder, som häftigt omfamnar/omfamnas av en trånande sopran. Ex: Rosenkavaljeren (Strauss) Semiramis (Rossini)

 

Musiken drar iväg med våra sinnen. Med det som vi kallar förnuft.

”Sjöng ni, fägnar mig att höra – ”

 

Någonting i mig lämnas helt kallsinnig inför operornas vrål och skrik. Å andra sidan – kan det vara precis tvärtom.

 

Världen är beströdd med operahus och konserthallar. Det byggs nya. Det repareras gamla. Det byggs idrottsarenor som kan hysa såväl pop som opera. Det kostar pengar och får tydligen kosta. Instrument byggs och vårdas.

 

Medlemmarna i symfoniorkestrarna må förefalla anonyma, men var och en av dem är noggrann, musikalisk, utbildad och tar hand om sitt instrument. De kan vara stolta intill jobbighet, har jag hört ryktesvägen. Tänk på det nästa gång ni ser altfiolens stråke långt bakom Divan! För att nu inte tala om blås-sektionen!

 

Musiken ställer sig nära den eviga tystnaden, som en dimension bortom tal och tanke.

 

Mitt nästa tanke-steg ligger i Himalayas tunna luft och höga snövita bergstoppar. Oåtkomliga, även om många riskerar livet för att nå dit. Och dör på vägen.

 

Annakarin Svedberg

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts