Femton gånger Östersjön - Östersjöfestivalen för femtonde gången 21-29 augusti - Tidningen Kulturen




Oedipus Rex. Foto Arne Hyckenberg

Essäer om musik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Liksom förra året inleder man årets upplaga av Östersjöfestivalen på Kungliga operan, denna gång på stora scenen med pukor och trumpeter och en massa kungar. Närmare bestämt med Stravinskijs opera-oratorium ”Oidipus Rex” i centrum och ”Rex Gustav” i salongen. Tidningen kulturens utsände förblev dock sittande under kungssången, han erkänner inga kungar. Han önskar inte heller att kronan skall väga lätt på ”Rex Gustavs” hjässa utan enbart att han tar av sig den och placerar den på närmaste museum.


 

Aldrig har jag hört, sceniskt eller konsertant, ett lika musikaliskt fullödigt framförande. Det finns ingen anledning att ägna sig åt namedropping. Jag skulle i så fall få namnge varenda solist i sångarlaget och varenda orkestermedlem som tillsammans höll en nivå som jag aldrig tidigare mött (efter närmare tio sceniska uppsättningar och ett par konsertanta). Naturligtvis är detta till stor del en följd av ett dirigentsnilles skaparkraft, Valery Gergievs, av de livgivande impulser han oupphörligen sänder ut till solister och orkester och av ett koncept som i sin ytterst levande och dramatiska gestaltning, inte minst av sångarlaget, fick mig att stundtals tvivla på om detta enbart var ett konsertant framförande. Den sceniska närvaron fanns i sången och musiken. Till ett hundra procent!
Valery Gergiev

Valery Gergiev

Annons:



Det är en med all säkerhet en mindre våldsam historia än berättelsen om kung Oidipus grymma hädanfärd.

 

I händerna på Igor Stravinskij och Peter Sellars bjöd kvällen på ett helgjutet mästerverk, sällan framfört, åtminstone på svensk botten, av den enkla anledningen att just konstellationen Esa Pekka Salonen, Peter Sellars och Orphei Drängar inte tillhör vardagsvaran, vilket krävs för att göra verket full rättvisa. Bara Peter Sellars virtuost lekfulla sätt att hantera kören är en sann njutning att ta del av. Han gör rent hus med traditionella köruppställningar, och kören är hela tiden i rörelse, till och med körmedlemmarnas armar får han snurr på med ett koreograferat teckenspråk. Hans förmåga att nlocka fram det sceniska i nästan vad som helst är imponerande.

 

Någon risk för att man skulle missa själva storyn förelåg knappast, den meddelas oss av kören på latin, berättaren på franska, en följsam textmaskin på svenska och Stravinskijs vidunderligt effektiva orkestersats, där kontrabasarna, bastuban och pukorna roterar runt i de lägre registren, med en slags torrhet i uttrycket och träffsäker pregnans i de ofta drastiskt korthuggna formuleringarna. Och som ett omkväde återupprepas hela tiden den ödesdigra spådomen, att Oidipus skall döda sin fader och äkta sin moder. Librettot som förhåller sig ganska fritt till Sofokles förlaga är signerat Jean Cocteau, en sorgesång fri från sentimentalitet och romantiska böjelser, om man vad gäller musiken bortser från en aria av Iokaste, där Stravinskij inte kan avhålla sig från vissa blinkningar åt Verdi-hållet på sitt personliga, pastischartade sätt.

 

 

 

Fel gud

 

Dessvärre innebär den koppling som man gör till det efter paus kommande Stravinskij-verket, ”Psalmsymfonin”, att vägen ligger öppen för en ohämmad sentimentalitet, alldeles bortsett från det anakronistiska i själva tilltaget.

 

Oidipus som i Sofokles tragedi slutar sina dagar som blind tiggare, efter att ha tagit ett par hårnålar från den döda modern, och stuckit ut sina ögon, leds nu in på den tomma scenen till ”Psalmsymfonin”. Men vad är det som vi egentligen ser? Jo, att Oidipus har återvänt från dödsriket och är på väg in i kristen tid för att prisa och lovsjunga den kristne guden för hans storhet. Vart tog Apollon vägen? Den kristne guden var inte ens uppfunnen på Oidipus tid och än mindre hade han, alltså Oidipus, någon anledning att prisa och lovsjunga honom. För vad? För hans tragiska öde, det vill säga en död moder och fader och ett par utstuckna ögon. Dessvärre innebär denna koppling - och det är det riktigt allvarliga - att man dränker ”Oidipus Rex” i kristen retorik. Därmed inte sagt att det är något som helst fel på ”Psalmsymfonin”. Det är ett storartat verk. Men det ska framföras fristående, skilt från ”Oidipus Rex”. Det handlar om Stravinskijs egen, kristna tro, inget annat,

 

 

 

Bästa vänner?

 

Nästa konsert innebar också på en problematisk koppling, den mellan Sibelius och Mahler. De båda herrarna hade inte mycket till övers för varandras musik, åtminstone såg de olika på symfonins uppgift, skilde sig radikalt åt i estetik. Sibelius såg symfonin som en sluten, logiskt gestaltad enhet som enbart handlade om sig själv, medan Mahler såg på den som en öppen historia som kunde innesluta hela världen, allt. Alltså även rent utommusikaliska fenomen. Rent musikteoretiskt ligger Sibelius förstås närmast sanningen, men en symfoni är inget teoribygge utan ett stycke klingande materia där det står var och en fritt att läsa in vad den önskar. Den är öppen och sluten på samma gång.

 

Det har Susanna Mälkki också tagit fasta på i sin tolkning av verken, Sibelius sjunde symfoni och Mahlers Das Lied von der Erde. I presentationen av henne räknades upp en rad orkestrar som hon är chefsdirigent för och annat meriterande, men att hon under en längre period var ansvarig för den kanske bästa ensemblen för ny musik i världen, Ensemble InterContemporain i Paris, . nämndes inte alls. Jag vill gärna tro att hennes expressivitet, precision och detaljskärpa i närläsningen av musiken har med hennes förtrogenhet med betydligt komplexare partitur att göra. Dessutom att den erfarenheten spelar en viktig roll i hennes handhavande med klassikerna. Jag tror dessutom att både Sibelius och Mahler i sina himlar var mycket nöjda denna kväll, kanske de till och med kunde uppskatta varandras musik. Orkestern, Helsingfors Stadsorkester, kunde de i varje fall inte klaga på.

 

Om verken kan man säga att de förmodligen är det bästa de båda herrarna skrivit, om man i Mahlers fall begränsar sig till sista satsen, ”Der Abschied”, i sångcykeln. Sibelius sjua är som en minnesakt, ett utvecklat koncentrat av stämningar och melodik i hans sex tidigare symfonier, samtidigt som han ger dem en sista kärleksfull kyss. Mahlers Sångcykel, sista satsen, är något liknande. Visserligen väntade den nionde symfonin strax runt hörnet, hans absoluta mästerverk, men med betydligt större längd och omfång än denna sista sats, där han ändå hinner säga allt väsentligt i kondenserad form. Det är två klingande, oerhört vackra avsked.

 

 

 

Halvannan timmes stiltje

 

Evig, evig …”, slutar Mahlers sångcykel, vilket är en passande övergång till Anders Hillborgs nya verk, ”Aeterna” som betyder just evighet, men i detta fallet med ett osynligt frågetecken efter. För det handlar väl om vår planets vara eller icke vara? Eller gör det inte det? Jag blir inte riktigt klok på denna bildsatta resa genom tidsåldrarna. Det är ett work in progress, en resa på väg mot en långfilm som Hillborg företagit tillsammans med filmarna Jesper Kurlandsky och Fredrik Wenzel. Vars syfte är …ja, vaddå? Att visa att vi levde i balans med naturen och vår planet endast då vi var primitiva naturmänniskor? För att sedan mer och mer bejaka obalansen? Eller handlar den alls om detta? Kanske ska man se den som en turistfilm för utomjordingar. Och långfilm? För Guds skull, gör den inte längre. Den bör istället kortas eller än bättre läggas till handlingarna.

 

För vad händer? Egentligen ingenting. Vackra men ganska intetsägande bilder från människans liv på jorden utan någon som helst dramaturgi eller spänning. Det är riktigt tråkigt. Till det olustiga hör också en, som jag upplever det, närmast underförstådd teknikfientlighet, om man över huvud taget skall leta efter ett syfte, som säger att ju mer knappar vi får att trycka på och ju fler blinkande neonskyltar vi bombarderas av desto större obalans, när det istället handlar om människans imponerande seger över de tuffa yttre omständigheterna. Eller vad? Som sagt, jag blir inte klok på detta.

 

Lyckad är däremot den ungefär femton minuter långa inledningen som är en inzoomning från någonstans i yttre rymden mot planeten jorden genom ett myller av solsystem och vintergator. Det känns som att dyka rätt in i en action painting av Jackson Pollock. Det fungerar bra. Musik och bild talar samma språk. Andra konstnärsnamn som jag associerar till under den defilering av enskilda individer som kommer mot slutet av filmen, där de står på små podier i frusna positioner, utställda som på museum. Som ett Ecce Homo. De kan påminna om en skulptör som Ron Mueck och dennes kusligt illusoriska människogestalter eller om gestalter i Bill Violas videokonst (det äldre paret exempelvis, om det inte rent av är inlånat från honom).

 

Anders Hillborgs musik består till stor del av stora och små klangkroppar som långsamt förflyttar sig, med förtätningar och kulminationer och med en längre minimalistisk reverens till Philip Glass och hans film, Koyaanisqatsi, också det en film med liknande ambitioner (?) men med ett tydligt uppsåt. Man förstår vad den handlar om. Jag drar mig till minnes en gammal recension i tidskriften Chaplin av den ryska filmen ”Stilla flyter Don”, som jag tycker passar in i sammanhanget, som bara bestod av ett ord: ”Ja”.

 

 

 

Åter på fast mark

 

Tillbaka på festivalspåret igen efter en rejäl urspårning. Det känns bra. Det känns särskilt bra när det handlar om Dimitri Sjostakovitjs första symfoni som gjorde en hejdundrande succé vid uruppförandet 1926. Han var då tjugo år och framtiden syntes hur ljus som helst för detta unga geni, där ingenting tycktes omöjligt. Tvärtom. Alla vägar låg öppna. Det självförtroende som symfonin utstrålar i varje takt är omisskännligt. Musik på grönbete. Här finns hela verktygslådan på plats redan från början, det lyriska, de tvära kasten mellan musikmijöerna, de snabba och oväntade tempovalen och det galghumoristiska. Med en tydlig förkärlek för pianot, slagverket och brasset. Överhuvud finns där en befriande våghalsighet, långt borta från den Stalin som senare skulle sätta tänderna i hans musik.

 

Paavo Järvi ledde Estlands av honom själv handplockade festivalorkester i ett lysande framförande, där han analytiskt och distinkt frilade varje segment och fick dem att skimra var för sig, samtidigt som han pusslade samman dem till en fullödig helhet. I absolut kontrast till framförandet efter paus av Sibelius vid det här laget närmast sönderspelade andra symfoni, där dynamiken genomgående var felkalibrerad. Det lät plötsligt och dunsigt och illa repeterat. Det trollska suset från de stora finska skogarna var som bortblåst.

 

 

 

 

Dårar och hjältar

 

Inte bara Wagner är på plats utan också Valery Gergiev och Mariinskijteaterns orkester med sångsolister, och det för att konsertant framföra tredje akten ur ”Parsifal” och hela ”Renguldet”. Dessa exekutörer har varit stående inslag under de femton åren, och det har genomgående handlat om absolut högsta kvalitet. Så också denna gång. Att Valery Gergiev är en polititiskt kontroversiell person är en annan historia. Detta är ingen politik- eller politikerfestival. Tack och lov för det. Vilka politiska dårar som helst är välkomna så länge de ägnar sig åt musik, inte åt politik, och gör det på högsta konstnärliga nivå. Vilket än så länge inskränker antalet kandidater till enbart en person, Valery Gergiev.

 

Parsifal, ”den rene dåren”, liksom Siegfried, ”den rene hjälten”, är ett slags idealgestalter hos Wagner, men knappast några karlakarlar. Båda ropar på mamma, ”Mutti!”, när de konfronteras med det motsatta könet, med Kundry respektive Brynhilde. Men det är nog mer sina egna känslor de är rädda för, sin sexualitet, än det motsatta könet. Wagners musik med dess kromatik och laddade harmoniska upplösningar, där den som i det berömda ”Tristanackordet” till och med spränger tonalitetens gränser och banar väg för vad som komma skall, kan på sina ställen jämföras med rent erotiska orgasmer. Mest påtagligt förstås i ”Tristan och Isolde”. I ”Parsifal” slingrar sig musiken fram i undersköna, melodiska omfamningar, i ständiga återkommande vågformationer. Som att kliva ned i ett renande bad.

 

Men musiken kommenterar också och lägger till i direkt anslutning till den dramatiska recitativsången, som är Wagners egen uppfinning, vilken Gurnemanz och Parsifal ägnar sig åt under större delen av akten. Där Jurij Vorobiev uträttar stordåd som Gurnemanz med sina mäktiga basgångar. De andra sångarna, kören, orkestern och inte minst maestro själv finns det förstås bara gott att säga om, låt vara att jag föredrar andra akten, som håller sig mer på jorden, medan den tredje försvinna upp i himlen via blodsmystik och helande spjutspetsar.

 

 

 

Rent guld

 

Reningsbad kan man knappast kalla det för som svartalven Alberich sysslar med när han, ordentligt upphetsad, jagar de tre rhendöttrarna i floden Rhen. Och då han inte kan få någon av dem förbannar han kärleken och är därmed direktkvalificerad till att smida en ring av rhenguldet, som han stjäl från rhendöttrarna, vilken ger honom världsherravälde. Kärleken eller makten, valet dem emellan är vad ”Nibelungens ring” handlar om, där ”Rhenguldet” är första delen av fyra.

 

Ibland händer det, inte så ofta visserligen men det händer, att man har varit med om en föreställning eller konsert som upplevts som den ultimata som svårligen kan överträffas. Detta var ett sådant tillfälle. Där allt stämde. Lite ”fusk” är det förstås, i ett konsertant framförande behöver man inte ta hänsyn till det sceniska utan kan ägna all energi åt musiken. Vilket med råge skedde här. ”Rhenguldet” brukar räknas som den svagaste av de fyra delarna. Den kallas också för ett förspel (som ett slags positionering inför vad som komma skall). Det betraktelsesättet håller inte längre eller ska vi säga, det räcker inte till längre, inte efter detta framförande.

 

Aldrig har jag hört, sceniskt eller konsertant, ett lika musikaliskt fullödigt framförande. Det finns ingen anledning att ägna sig åt namedropping. Jag skulle i så fall få namnge varenda solist i sångarlaget och varenda orkestermedlem som tillsammans höll en nivå som jag aldrig tidigare mött (efter närmare tio sceniska uppsättningar och ett par konsertanta). Naturligtvis är detta till stor del en följd av ett dirigentsnilles skaparkraft, Valery Gergievs, av de livgivande impulser han oupphörligen sänder ut till solister och orkester och av ett koncept som i sin ytterst levande och dramatiska gestaltning, inte minst av sångarlaget, fick mig att stundtals tvivla på om detta enbart var ett konsertant framförande. Den sceniska närvaron fanns i sången och musiken. Till ett hundra procent!

 

Detta blev mer panegyrik än musik, men ställs man inför renaste guld …

 

 

 

Den sista årstiden

 

Hur många årstider finns det egentligen? Fyra svarar nog de flesta, även om gränserna börjar suddas ut mellan dem. Kanske vi är på väg mot den femte årstiden, den sista, då Permafrosten tagit över och jorden blir en djupfryst produkt i universums jätteskafferi. Kvarglömd i ett hörn där ingen längre tittar. Fortsätter vi på den klimatosmarta väg vi valt är detta skräckscenario fullt möjligt.

 

Vad har då Vivaldi med detta att göra, bortsett från att han skrivit fyra violinkonserter som tillsammans går under betäckningen ”De fyra årstiderna”. Som till och med Nisse i Hökarängen känner till. Det är var mans egendom. Gott och väl, det är fantastisk musik. I händerna på Musica Vitae och dessa ledare Malin Broman, som är ett svenskt svar på den italienska ensemblen Il Giardino Armonico eller om det är tvärtom, låter Vivaldi alldeles underbart. Med en energi och ett utspel som det slår gnistor om. Som ett rivjärn på särdeles gott humör.

 

Denna idyll, som det trots allt rör sig om, möter sin raka motsats i Marie Samuelssons musik, vilken är inlagd mellan Vivaldis årstider och inleds med elektroniskt genererade, ytterst frostiga och isiga klanger. Över ett ödelagt landskap, får man förmoda. Som får sin fortsättning i Musica Vitaes stråkar i en aggressivt pulserande rytm. Kontrasten till Vivaldi är lika överväldigande som den är tankeväckande, lika enkel som genial. Det handlar om kommunikation över seklen, tonsättare emellan. Ödesdiger kommunikation. Det räcker mer än väl så, när samtalet förs på denna höga nivå. Ta bort den interfolierade, upplästa poesin, särskilt Stina Ekblads sockersöta gullande med publiken. Det tillför inget, snarare det motsatta.

 

 

 

Ombytta roller

 

Sibelius och Mahler dyker upp igen. Denna gång i ombytta roller. Förra gången var Sibelius den absoluta musikens försvarare och Mahler den utommusikaliskas dito. Denna gång är Sibelius sagoberättare med fyra legender, Lemminkäinen-sviten, för orkester, följaktligen ett stycke programmusik. Och Mahler är leverantör av ett stycke absolut musik, den sjätte symfonin. Fast egentligen, när det kommer till kritan, handlar de inte om detta utan enbart om musik, bra eller dålig, och inte om aldrig så uttalade program och estetiska teorier. Den klingande sanningen avgör. Il Momento della Verita.

 

Esa Pekka Salonen är en stor beundrare av Sibelius, det vet vi, särskilt av den musikaliska arkitekturen i dennes sjunde symfoni, som är ett slags perpetuum mobile, en aldrig avstannande rörelse som långsamt, nästan omärkligt ömsar skinn, vilket också gäller för Salonens cellokonsert, ett hyperexpressivt stycke, där solisten går på högvarv i en aldrig avstannande rörelse. Med en solist och orkester av mästarklass, den endast nittonårige Jonathan Roozeman och elever vid Sibeliusakademin och Juilliard School of Music. Två av världens främsta musikhögskolor. I den efter paus avslutande Lemminkäinen-sviten fick Esa Pekka Salonen (och publiken) sitt lystmäte på Sibelius och det hördes att han älskade varje takt i sviten.

 

Olga Neuwirth inledde den sista konserten med ett synnerligen svårsmält stycke, ”A Clock without a hand”, där hon tangerade smärtgränsen för vad en orkester kan spela och en publik kan lyssna till. Hennes eventuella förhållande till Mahler, som antyds i programkommentaren, är svår att hitta, bortsett från några kletzmertakter mot slutet. De första tio minuterna (av 20) kändes som ett besök hos tandläkaren. Aggressivt och utan misskund. Därvidlag sällar hon sig till två andra, kompromisslösa österrikiska konstnärer, Elfriede Jelinek och Thomas Bernhard.

 

Bättre då med Mahlers sexa, hans mörkaste och tillsammans med sjuan hans kanske svårtillgängligaste symfoni. Vilket kan bero på att de blickar framåt, medan de andra symfonierna sammanfattar det förflutna, blickar bakåt, om jag tillåts generalisera. Daniel Harding och radiosymfonikerna hade valt att ge järnet. Det fungerade utmärkt. Sexan inbjuder till att göra detta, med sitt starka beroende av brass, slagverk och träblås liksom av kontrabasarnas kraftigt rytmiserande passager, där Mahlers svaghet för marscher tydligt accentueras. Ett helgjutet verk i ett helgjutet framförande

 

I en helgjuten festival!

 

 

 

 

 

Ulf Stenberg

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen