På väg mot musiken - Tidningen Kulturen




Essäer om musik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas läsaren kommer att läsa mellan raderna. Inget begreppsligt fastställande av musikens väsen är möjligt förutsatt att det jag påstår här är sant. Jag kan därför inte skriva en regelrätt essä. Denna text är en bearbetad version av en tidigare artikelserie om musiken.



 

 

Det finns ingen teknisk reproduktion av konstverket. Kopiorna är hybrider. Ett verk som skapas för att underhålla är en begränsad form av ”entretien”. Konsten är Suprema ratio, men samtidigt är den ett förräderi. Konsten förråder livet.

 

Musiken talar till oss, till mig.

Jag måste lyssna. Språket, det systematiska, det akademiska språket tillhör inte denna skrift. Jag försöker samla olika bitar som i en mosaik för att kunna säga det som annars skulle förbli outsägligt.

Musiken och ordet

Vi talar om musiken som kvintessensen av ett universum i vilket den agerar som ett slags demiurg. Musiken är inte bara ”en organiserad oordning” som Edgar Varèse en gång uttryckte saken. Musiken har till uppgift att bringa positiv ordning i kaos. Jag talar om musik i dess ursprungliga betydelse, härledd ur grekiskans mousik. Det grekiska ordet syftar på muserna, en grupp gudinnor som i den antika mytologin ansågs inspirera och beskydda diktning, tonkonst, bildkonst, dans, kroppsövningar och andlig bildning. Den grekiska termen mousiké (eller mousiké techné – "musisk konst") hade ursprungligen en annan, mycket vidare betydelse, där det vi idag kallar musik ingick som en förvisso viktig men avgränsad del.

Vad gäller språket, bär många av de ord vi använder för att kommunicera på en gömd ursprunglig betydelse som vi inte längre är medvetna om. Den arkaiska människan levde på ett helt annat sätt sina ord, eftersom hon uppfattade dem som en gåva från gudarna. Idag har vi ett helt annat förhållande till dem. Då den moderna människan diktar eller tonsätter kan dock ordet plötsligt och mirakulöst återta den betydelse och rytm det en gång hade.

Diktens ord förtydligar. Utsagan förmedlar poesins verkliga väsen. Ord, toner, uttryck som vi inte förmår tillgå och använda i det dagliga livets konkreta möten kan vi förtydliga i skrift, i bild, med hälp av toner. Konsten är därmed en positiv livsnödvändighet, inte bara, som exempelvis psykoanalysen hävdar, en sublimering av ett urspungligt trauma.  

En av de många. Denna text handlar inte om musiken, inte helt i alla fall. Denna text handlar om ljudet innan det blir musik. I den första delen undersöker jag relationen mellan ordet och musiken. I andra delar av mitt projekt kommer jag att skriva om den sång eller de ljud som bebor ting, människor, djur och växter.
Ordet

”Allt skrivande är poesi, jag erkänner inte prosans existens, allt skrivande är polyfont.” (Michail Bachtin)

Jag föreställer mig ett tillstånd av nåd, ett plötsligt bortförande, någonting så rent att det blir omöjligt att uthärda. Vår verklighet är någonting i vilket vi är liksom doppade. En nedsänkning som gör oss blinda och döva, någonting verkligt till vilket vi bara är åskådarna. En bild, ett ljud, i deras försök att bli plurala. Under vår livstid är vi åskådare, och döden sliter oss bort från livet genom en bild som nödvändigtvis förblir stum. Därför att det som vi verkligen begär är det som vi saknar. Och människans desperation grundar sig på en kropp som är drömmen innan den blir ting.

Känner vi ibland nödvändigheten att yttra ord som aldrig tidigare blev sagda? Är inte begäret att uttrycka det outsägliga ett bevis på vår språkliga impotens?

Det finns inga ord i diktandet som inte går att förtydliga, även om dikten handlar om det hermetiska. Sägbarheten är poesins verkliga betydelse. Ord, toner, uttryck som vi inte klarar i livet kan vi förtydliga genom skrivandet, genom bilden, genom tonen. Konsten är sanningen, inte en sublimering av en förlust. Sublimeringen, till exempel av det vi inte fullständigt har kunnat leva, är bara en psykisk störning. En andlig sjukdom. Strävan att intellektuellt vilja förklara det som kan tydas poetiskt är en neuros. Artisten kan vara neurotisk men inte hans verk.

Det finns ingen teknisk reproduktion av konstverket. Kopiorna är hybrider. Ett verk som skapas för att underhålla är en begränsad form av ”entretien”. Konsten är Suprema ratio, men samtidigt är den ett förräderi. Konsten förråder livet.

Det som vi kallar liv och det vi som vi kallar konst är inte synonymer, de är motsatser. På samma sätt är ordet liv endast ett ord med vilket vi försöker beskriva händelser, tillblivelser, rytmer, allt det som vi upplever direkt eller indirekt. En föreställning i vilken vi bara är betraktare. Livet är inte motsatsen till döden på samma sätt som döden inte är motsatsen till livet. Vi borde mynta nya ord för liv och för död. Jag menar ord, inte begrepp. Livet ÄR, döden ÄR, allt annat är spekulationer. Men kan konsten skapa nya ord i stånd att utsäga inte vad det är utan hur det är? Kan ordet i konsten bli ett hur?

Musiken

Nietzsche, lämnar i Menschliches, Allzumenschliches och Die fröhliche Wissenschaft (la gaya scienza) tron på den ”sanna konsten” bakom sig – det vill säga den konst som står i förbindelse med myten, och alltså inte bara är ett renodlat estetiskt fenomen. Istället börjar han ironisera och problematisera konstbegreppet, ångrande sina ord i Zur Geschichte der Theognideischen Spruchsammlung. Dock avstår han från frestelsen att söka formulera en ny musikfilosofi. I några fragment från 1877 inskränker han sig till att antyda att naturen förblir stum inför vetenskapen och det rationella tänkandet. Kvar blir för människans del en stum och färglös natur där konsten inte längre förmår suggerera tillvarons kvintessens. Människornas ögon och öron har återbildats till rudimentära organ; sinnenas vittnesbörd kan inte längre hävda sig gentemot de abstrakta, vetenskapliga modellerna.

Musiken – enligt Nietzsche den sista av de konstformer som går i blom inom en given kulturkrets – vittnar om en redan förgången värld. För pythagoreerna var omvänt musiken den kraft som skapade ordning ur kaos. Under 1700-talets senare hälft hade industrialiseringen och vetenskapen dock gjort sådana framsteg att uppfattningen om musiken som världarnas harmoni, tvingats på reträtt och ersatts av en musikteori som betonade det enskilda subjektets betydelse. Detta var exempelvis fallet hos det unga tyska 1700-talssnillet Wilhelm Wackenroder. Enligt hans romantiska uppfattning var musiken den konstform par excellence genom vilken människan förmår uttrycka sitt eget innersta väsen. På så vis förlorade musiken sin relation till den objektiva, ”opersonliga” naturen och kosmos.

Den rotlöshet som detta nya konstbegrepp implicerar står i intim dialektisk förbindelse med föreställningen om naturen som maskin. Den demoniska lidelsen – representerad av allt från Mary ShelleysFrankenstein, via romantikens Sturm-und-Drang-konstnärer fram till Thomas Manns Doktor Faustus – syftade till att artificiellt söka reproducera naturen. Som följd blev även musiken tvetydig: å ena sidan accepterar den sin egen konstgjordhet, å andra sidan stegras det utopiska hoppet om en framtida återförening med Naturen.

Schönberg var antagligen inte medveten om att han genom att överge det pytagoeriska tonala systemets grundval, naturtonserien, definitivt utrotade alla kvardröjande naturliga element inom musiken. Snarare tänkte han sig dodekafonin som en sorts högre matematik, genom vilken tonsättarna skulle bli i stånd att finna nya harmoniska relationer, allt mer subtila och dissonanta, vilka han själv upplevde som legitima. Men även om hans ansats inte var naturalistisk, var det heller inte någon religiös impuls som fick honom att hävda att ”det finns någonting högre än naturen”. Det var snarare hans medvetenhet om det fåfänga i att finna en ny giltig musikalisk formel för naturen som ersättning för det pythagoreiska system som under 2500 år fullgjort denna funktion.
 

Det kosmiska Självet

Det existerar inget verkligt tidsförlopp i musiken. Det musikaliska tempot är någonting ex-centriskt i förhållande till den historiska tiden, musiken och historien är aldrig samtida, på samma sätt som människan är ex-centrisk i förhållande till den historiska kronologin. I musiken antar formen en metahistorisk temporalitet (världslighet) av ursprunget så att den blir plötslig och absolut, precis som skeendet i världen är plötsligt och absolut. Ursprunget är inte någonting vi finner i det förflutna, därför att ursprunget alltid och i varje ögonblick är just detta precisa ögonblick, i nuet.

Musiken är ljudet vi skapar för att det i all oändlighet ska kunna komma tillbaka till oss själva, därför att musiken syftar till Självet som lyssnandets form. Skapelsen och apokalypsen, början och slutet av tiden, innesluter musiken. Johannes sista trumpetstöt blir det som Beethoven återupprepar i slutet av Fidelio: ett ljud som hejdar don Pizarros mordiska hand, får tiden att stanna, och ser till att de befriade fångarna kan nå denna ”namenlose Freude”. Den namnlösa glädjen i mötet med Självet.
Den musik som lyssnar till oss blir vårt Själv. Men är detta Själv inne i människan? Är det hennes psyke? Eller är det sammanfogandet av psyke och kropp? Eller står erfarenheten i relation till världen? Är det musiken? Talar det om vårt inre eller om det som är Öppet?

Martin Heidegger ställde sig många frågor i På väg mot språket. Genom att ställa sig frågor om språket var Heidegger tvungen att också antyda ljudet. Vi kan, även om vi inte finner ett riktigt svar, åtminstone söka hjälp hos honom: ”Blånaden är det av mörkret skyddade ljuset. Ljus, det vill säga framtonande, är ursprungligen den ton som ljuder ur stillhetens skyddande och därmed ljusnas. Blånaden framtonar i sitt ljusa, genom sin ton. I sitt framtonande ljusa lyser blånadens mörker. Främlingens steg ljuder genom den av silver glänsande och klingande natten.”

Enligt Heidegger åkallas världen av det poetiska ordet. Ord i sin fyrfaldiga hänvisning till himlen, till jorden, till gudarna  och till människan. Förbundet mellan tingen och världen är markerat av skillnaden dem emellan (Heidegger talar om skillnad för att understryka deras enväldiga och absoluta egenskaper). Denna skillnad liknar en Kallelse på vilken språket grundar sig. En kallelse som i sig själv är samlad och som behöver ljudet för att verbalisera sig, ett ljud, något klingande. Vi kan tala bara om vi lyssnar, säger Heidegger. På samma sätt kan musiken bli möjlig bara om vi lyssnar på ljudet, det fysiska ljudet som bebor språket utan att dock påverka dess väsen.

Men vem alstrar detta ljud? Är ljudet fött av Självet eller är ljudet den omständighet som gör födelsen möjlig? 

Det handlar inte om ett psykiskt Själv, inte heller om en personlig eller kollektiv medvetenhet.

Nu behöver vi ett nytt ord, ett adjektiv: det kosmiska Självet. Människorna spelar och komponerar musik inte bara för att kunna lyssna på sitt eget Själv, de gör det också för att svara på ljudets vädjan.

Musiken är mycket mer än ett främmande språk av vilket vi förstår syntaxen utan att känna till hela lexikonet.

Musiken är någonting mer än vad Lèvi-Strauss säger: ”språket förminskat av sin betydelse” .

Musiken är någonting radikalt, en alteritet i relation till dialektiken betydelse – icke-betydelse.

Musiken är symboliskt komplementär till språket.

Musiken är i viss mån gränssättande för språket utan att föreställa sig som motsats.
Musiken är ett icke-språk som ändå förblir ljudets språk, oljudets språk, det icke språkliga hos språket.

Musiken är inte bara något att utföra och tonsätta, den är framförallt något att färdas i.

 

På väg mot musiken.

Det oändliga begränsar människan, hon är tvungen att forma det, eller snarare att bli dess gräns. Men det som begränsar tillhör det som begränsas. Ty människan är ändlig. Det oändliga (makrokosmos) blir här en symbol för människan, och människan (mikrokosmos) blir en symbol för det oändliga.

Offerritualen i Vedatraditionen behövde musiken för att lovprisa gudarna och därigenom kunna återupprätta den balans och harmoni som offerakten hade stört. Idag kanske musiken, även om den skulle tillhöra det meningslösa, kan upprätta en ordning i det kaos av meddelanden, språk, information som finns i vår teknokratiska civilisation. Ett estetiskt eller politiskt beslut som behöver musiken för att kunna förverkligas är i behov av att anpassa sig till det ekologiska fält som musiken kräver.

Musiken besitter den kraft som åkallar Gudarnas återkomst, ty på grund av ett icke-tecken är den bortom alla ting.

 
Vår akustiska natur

Det bibliska uttrycket ”i begynnelsen var ordet” är inte en produkt av ”civilisationen” utan är ett av de mest arkaiska begreppen i mänsklighetens historia. Det finns urbefolkningar i bland annat Afrika, till exempel Uitotostammen, vilken har en tradition som artikuleras: ”I begynnelsen skapade Ordet Fadern”. Detta begrepp, närvarande i många andra kulturer, har av några forskare tolkats som uppenbarelsen av mysteriet som de sakrala krafterna skänkte till oss i mänsklighetens gryning. Konceptet Ord är någonting vilseledande, eftersom det handlar om någonting som genetiskt uppträder före det specifika ordet och alla logiskt grundade koncept. Det handlar i stället om någonting som inte går att konceptualiseras, och som får det rationalistiska tänkandet att avskeda detta som något absurt och obegripligt.

Egyptierna kallade detta ursprungliga element ett skratt, ett skrik av guden Thoth. Den vediska traditionen talar om en icke-materiell varelse som från intets stillhet plötsligt börjar klinga, och universum blir till. Goethe hade kanske förstått ljudets verkliga betydelse när han skrev ”Musiken skänker konsten värdighet eftersom den inte har någon materia att konfrontera sig med”. Den indiske filosofen Anandavardhana sade på 900-talet i sin Dhvanyâloka (en bok om det poetiska sättet att tala) att det rena ljudet betyder mer än det talade ordet. För honom var ljudet (Dhvani) diktens själ. En mening ska uttalas tydligt och korrekt, men den är bara ett verktyg för att kunna uttrycka någonting djupare, det outsägliga kan endast kommuniceras med hjälp av Dhvani, det vill säga den ton som bebor diktens essens och som inuti oss väcker det mysterium som ordet bara anspelar på. Ljudets djupare betydelse, som inte alltid stämmer överens med de metaforiska ordens betydelse, träder sakta in i oss. Det är bara efter att det sagda ordet börjat klinga i resonans som det liksom kyrkklockorna börjar vibrera.

Śruti (devanāgarī, också Śrūti eller Śrúti: "lyssnat") är ett sanskritsubstantiv (feminint) som antyder den kunskap som människan lyssnade till i tidernas begynnelse och som sedan muntligt förtydligades av brahminerna (prästernas kast). Dessa olika kunskaper som, enligt traditionen, de mystiska krafterna avslöjade enbart för ” de som måste sjunga”, det vill säga de ursprungliga heliga sångarna (Sri),  kallas apauruyeya (det som ingen komponerade). Dessa Śruti är en fundament i den hinduiska religionen. Musikinstrumentet (rösten men också trumman, flöjten, lyran) är en skapelsens akt, det är Ordet av de som offrade livet för att bygga instrumentet. Människan som sjunger (lever) firar rituellt denna händelse.  

Det måste dock finnas en symbios mellan instrumentet och den som spelar det, risken är annars att riten minskar i kraft och betydelse.

Den tidsperiod jag försöker analysera här är mer arkaisk, den roll som musiken intar blir tydligare. Denna musik har ingenting att göra med konst och underhållning utan upprättar en förbindelse med det vardagliga livets enklaste händelser och blir ett metafysiskt verktyg i människornas händer. I en kult eller ritual som inte använder sig av musiken eller av det akustiska ordet förblir varje handling svag, eftersom riternas verkningsfullhet står i intim förbindelse med Ljudet.

Eftersom världen som vi lever i fått sin konkreta form genom materialiseringen av dessa arkaiska akustiska data, är varje varelses väsen med nödvändighet akustisk. Det är därför man inom flera kulturer tror att varje individ äger ett skrik som är personligt och som bebos av den individuella livskraften. 

Från en metafysisk synvinkel är det mänskliga samhället en polyfoni. Rytmen reglerar samspelet mellan världens harmoniska krafter. Denna rytm är grunden till alla förvandlingar i tid och rum som sker i universum. Kanske det var för att framhäva musikens avgörande roll i det kosmiska livet som musikens och äktenskapens Gud hade i det forntida Kina samma namn.  

 

Ljudet och kosmos

 

 

Vi är omringade av ljud. Aldrig tidigare i människans historia har ljudet (som oväsen och som harmoni) haft en så pass stor makt över vår vardag. Men världen har aldrig varit ljudlös. Oavsett om vi tror på gudomliga krafter eller på teorin om Big bang så började själva skapelsen med ljudet.

Ljudet skapar inte bara vår konkreta verklighet och ger tingens liv en kvalitet, utan det reglerar även förhållandet mellan subjekt och objekt. Den rytmiska kraften begränsar sig inte till att ”sjunga” i varje varelses inre värld eller inre liv; ljudstrålarnas mest förnimbara uppenbarelser gör att vi överhuvudtaget kan höra. En rytm utstrålad i den externa världen blir sårbar i förhållande till sin egen brytning och i sitt progressiva avlägsnande från sin ursprungliga källa. Om vi hör någon skrika är skriket aldrig detsamma hos oss som lyssnar som hos den som skriker. Ljudet blir fångat eller manipulerat av en annan resonans, utan att den ursprungliga källan eller personen som utsände det kan påverka det. Hela kosmos, och i det även materien, har en akustisk natur, vilket innebär att det som kropparna, det vill säga resonanslådorna, utsänder, mottager och alstrar, följer samma lag.

Varje varelse bär sitt eget ljud som bara han eller hon kan uppfatta, detta kan vi kalla ”det lilla ordet”. Det är genom relationen till de kosmiska ljudflödena som det individuella ljudet kan bli del av det ”stora ordet”, av det ”ursprungliga ordet”. Det handlar om en rytm som inte alla kan höra och som blir tydlig bara för de varelser som har en röst. Det är möjligt att ”det lilla ordet” och ”det stora ordet” motsvarar det lilla och det stora viskande trädet hos aboriginerna i Australien. Det första trädet symboliserar det individuella ödet, det stora trädet symboliserar samhället. Idén om den akustiska symbolen betecknas av ideogrammet ”Ming” i Kina; ett tecken som också betyder – jämte dess mångtydiga innebörder som cirklar kring sol, fönster, måne samt farkost, som ofta symboliserar att det inte finns något ting som inte är ljus – liv och öde. Ty ljudet är människoödet.

Att ingjuta eller att blåsa liv i eller att genom sången (mässandet) träda in med sitt ”ord” i någon annan för att väcka denne till konkret existens.

Begreppet finner vi också hos oss i den västerländska traditionen. Vi finner spår av det – med undantag för ritualerna – även i sagorna, där det räcker med att en trollkarl eller en trollkvinna enbart blåser, viskar, sjunger eller klappar med händerna för att det önskade objektet ska träda fram. En förälder i dag hade dock knappast sagt: ”Jag skulle vilja att ni förvandlades till korpar”, så att barnen förvandlades till svarta korpar och flög sin väg över himlen. Begäret blir verklighet när det finner en adekvat ljudformel, det vill säga så snart ens rytm stämmer överens med det önskade objektet.

Den psykologiska beskyddaren av Ordet är begäret som gör ljud av ett vanligt ord och ger det nytt liv och ny betydelse. På så sätt förvandlas språket till något kreativt, språket kan börja skapa. Jacob Grimm var en betydande forskare inom språk, litteratur och myt. I sin bok ”Deutsche Mythologie” skriver han att ordet Wunsch (begär) är ett ord som kan relateras till Wotan (Oden). Wotan blir också kallad Omi som betyder ljud, oväsen. Enligt Grimm kan därför ordet Wunsch ersättas med en guds namn.

En av de basala formerna av begär är skriket; samma skrik genom vilket den egyptiska guden Thoth skapade världen.

 
Prajapati

Den ursprungliga namnlösa guden Prajapati (som egentligen är ett appellativ och betyder Alltets herre, och alltså i den bemärkelsen inte är ett riktigt namn) i Vedaskrifterna hade till en början inget namn och ingen identitet, när den väl får ett namn kallas den Ka av Indra (I vedisk religion är Indra den klart viktigaste och mest populära guden. Detta syns bland annat i Rigveda där över 250 hymner är tillägnade honom, fler än till någon annan gud.) . Om vi jämför Prajapati med monoteisternas gud är den mer dunkel och distanserad, familjär men samtidigt undvikande. Det är i tanken som man kan möta Prajapati och man möter guden där Ordet skapas och tar gestalt. Prajapati sover men när Indra väcker honom genom att kalla honom Ka, då känner Prajapati att han är hungrig, och han skapar världarna genom ett skrik.

Även den abrahamitiska gudens namn var onämnbart; han fick enbart ett ljudande smeknamn eller ett appellativ från tetragrammet JHVH och blev Jahve. Jahve skapar världen genom begär och Ord, i likhet med Prajapati. När begärets akustiska väsen kommer till uttryck och tar den åkallade gestalten i besittning – genom viljan att växa och leva – blir det ett väckelseskrik som är mycket viktigt under de ritualer som är knutna till våren.

 

En gång i tiden i Västafrika, i en stam som hette Bambara, brukade en man springa genom ett sädesfält och upprätthålla ett skrik som liknade det som ett nyfött barn utstöter (se Bronislaw Malinowskis "Coral gardens and their magic"). Befolkningen som bebor Massimernas område på Nya Guinea slår i jorden och skriker högt, eftersom skriket och dansen skänker den energi och den värme som växterna behöver (se Maurice Leenhardts "Notes d'éthnographie néo-Calédonienne"). Även i Europa brukade man uppliva till exempel linet efter den långa vintern med skrik och dans. Dessa fenomen förekommer också i andra magiska ritualer. I Torres sund – som ligger mellan Australien och den melanesiska ön Nya Guinea – måste den person som åkallar regn sjunga strupsånger och dansa frenetiskt.

Under initiationsritualerna hos Kurnai eller Gunai i Sydöstra Australien blir de invigda först kastade upp i luften, sedan blir de lagda på eller begravda i jorden, allt med höga rituella skrik. Det är dessa skrik som ligger till grund för hela den magiska handlingen; skriket väcker de 'ofödda' och ger dem virila krafter. (Se Alfred William Howitts "The native tribes of South-East Australia"). Under vissa bröllop i Frankrike, när brudparet utväxlar ringar, brukar bröllopsgästerna skrika högt. I Spanien kan det hända att den unge man som friar ger ifrån sig ett gällt ljud utanför de framtida svärföräldrarnas dörr.

Enligt den kinesiska guden Pangu motsvarar skriket och skrattet våren och hösten. Pangu är jämförbar med gudarna Atlas och Ymer; de är jättar. Enligt Zheng Xu fanns i begynnelsen bara mörker och Kaos. Ur detta skapades Universum och i Universum uppstod ett ägg. I ägget låg Pangu och sov under många tusen år. När Pangu vaknade sträckte han på sig och äggskalet sprack. Vissa bitar steg uppåt med ljusets kraft (Yang Ki) och bildade himlen. Andra bitar av skalet sjönk nedåt med mörkrets krafter (Yin Ki) och bildade jorden. Pangu höll ihop Yin och Yang och allt var till en början mycket litet.

Sången blir central också under regnsäsongen och betyder vilja och trohet, den representerar den vitala mitten. Klagan och jämmern är livsvindens rytmer, som inspirerar till elegier och vackra sånger, utöver att ge näring till de jämrande döende människorna, renar sången den dem, från dödens element.

 

Den shamaniska sången

Serien: klagan-jämmer-åkallan-skratt-sång är den akustiska essensen av det ”stora ordet”, av det ”ursprungliga ordet”. Det är uppväxtens akustiska spiral på vilken alla generationer rör sig sedan begynnelsen, och som ständigt upprepas i varje mikrokosmos och individ. Denna akustiska spiral som baulerna i Indien ritar i luften med en bjällra i handen kan motsvara spiralormen Kundalini i Vasishta yoga. I mitten av magens hundra nerver finns en nerv som heter Antar-vestanika som liknar en vriden orm som vibrerar konstant. I denna Nadi (flod) bor Parashakti som är Kundalinis viktigaste kraft och ande. Parashakti darrar och visslar som en arg kobra.

Till Kundalini ansluts även hjärtats nerver. Denna fysiska och andliga energiflod löper nedåt men samtidigt upp genom kroppen, och som Sâman ljuder i hjärtats mitt. Även för det afrikanska Dogonfolket (i sydöstra Mali) består sångens vitala kraft eller ”fuktiga röst” av en spiralformad rörelse; symboliserad genom en koppartråd vilken lindar deras trummor till timglasets form, eftersom de tror att den vitala kraften är förfädernas sånger som vrider sig kring livmodern.

Om en vuxen människa som liknar en förälder säger Dogonfolket att hon lindar in faderns eller moderns ord. Ordet liknar, till exempel, livsträdet som är omringat av grenar i spiraler, ordet blir kvar i trumman som är gjort av trä. På det här sättet blir floden, spiralen och trädet Ordets språkverktyg. Ordet är ”den rätta rösten” därför att ljudet återskapar den ursprungliga källan till varje ord och ljud, därför att det förenar gudarnas och människornas öde.

Det sägs att den som sjunger på ett rituellt och shamanistiskt vis kan reproducera förfädernas ord. Det är tack vare den sjungande shamanen hos Dogonfolket (men inte bara hos dem) som den mystiska återföreningen med förfäderna blir möjlig. Ty förfäderna bebor Ordet. Men den totemiska dansaren lyckas trots alla sina ansträngningar bara bristfälligt härma förfadern som sprider kraften. Han kan förverkliga identifieringen med sin mystiska förfader bara genom den enastående härmande kraften som tillhör människorösten. När den mystiska förbindelsen äntligen är nådd kan förfadern tala genom sångarens röst eftersom alla skillnader mellan subjekt och objekt hos den gemensamma akustiska substansen då försvinner. Det är enbart därför som den ”rätta rösten” eller det akustiska offret (frambärandet) kan forma den centrala delen av förfädernas kult.

Rösten – ett slags lungsvett – är som Kassia ett 'underjordiskt väsen', som Plinius säger pryds av bevingade ormar och som den triumferande psykologin associerar med det kvinnliga könsorganet, vilket därför är omringat av flygande ”fallosar”. Emellertid är Kassia inget annat än röst, bokstaven U i Arthur Rimbauds ”Vokaler”. Efter att ha avslöjat ordets underjordiska värld (Mundus Subterraneus) möter rösten det sagolika (fantastikon på forngrekiska) som föreställer denna värld i liturgiska dräkter under vilka det rör sig ett hypotetiskt ”Ett” av Parmenides: ”inte likartat, inte olikartat, inte identiskt, inte icke-identiskt”.
Enligt den fornteologiska kryptografin var universum sammanfattat av tre böcker: Séfer (skriften), Sófer (numret), och Sífur (ordet).

Ändå var det rösten som fungerade som kosmisk kodnyckel, som spår för att återföra symbolen till den värld i vilken den hade uppenbarat sig: själva människokroppen. Man skulle kunna säga att det som i rösten är häpnadsväckande beror på dess mystiska sätt att vara ”någonting annat”. Och detta liknar mer en exil än ett fosterland
 

Guido Zeccola Text. Hebriana Alainentalo. Bilder

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts