I den grymmaste av månader… Passionstid - Tidningen Kulturen




Essäer om musik
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Vi som lever i denna avförtrollade tid, nära nog utan någon levande anknytning till myter och den visdom de bar på, rester av den tradering vårt förhistoriska arv bevarat, har kvar endast några fragment, skärvor via konsten. Men även dessa fönster mot vår arts förflutna och dess emotionella och existentiella grund håller på att muras igen, bli blindfönster, ogenomskinliga, ogenomträngliga.

Matthias Grünewald

Bachs två stora passioner Johannes- och Matteuspassionerna är fortfarande något som ger oss en öppning bakåt, mot det sakrala, mot det heliga, och därmed mot offerritualen och det blod som inte får bli sett eller synligt. Och dock har vi även här att göra med en ruin, en torso. Enligt Bachs testamente hade han skrivit fem passioner. Två har överlevt, en Lukaspassion anses vara falsk och den Markuspassion som rekonstruerats med hjälp av recitativ tagna från en av den samtida Kaisers passioner ju inte kan anses vara annat än en hybrid, och sedan den spårlöst försvunna femte passionen som möjligvis var en version av Matteuspassionen för endast en kör och orkester… Så vi har alltså två femtedelar av Bachs passionsverk bevarat. Torso, ruin? Lyckligtvis är de två helheter vi ärvt av högsta kvalitet, och speciellt Matteuspassionen är ett av hans mest ambitiösa verk någonsin. Noggrant nedpräntat med olika färgers bläck, för att betona de heliga orden…

Vi kan ju med fasa minnas berättelsen om hur stora delar av Bachs efterlämnade kyrkliga produktion låg i ett skåp, varifrån skolpojkarna i Thomaskyrkan rev sidor för att slå in sina smörgås paket osv. sant eller inte… i varje fall verkar det som om den äldste sonen Wilhelm Friedemann slarvat bort och sålt en hel del av musiken. Man kan säga att en tredjedel gått förlorad.Men hur ser Venus di Milo ut med armar? Det får vi aldrig veta… Inte heller ur de antika statyerna verkligen såg ut färglagda och granna som de var.

Vi förlorar något och får något annat i stället, som för oss blir kanon.

Titelblatt der Reinschrift BachsVår föreställning om Passionerna är ju att de är väldiga konstverk, oöverträffade Zenit i den tidens art. Slutpunkter, apex. I den tidens musik. Efter detta följer en tid av avspänning, att rikta sig mot det behagliga, ljusa upplysta. För sin samtid framstod ju Bach som den store reaktionären, bevararen av något obsolet. Och detta måste ha sammanhängt med upplysningens inställning till det sakrala, religionen och dess funktion. Hade man ställt frågan: ”tror du på Gud” till Bach hade han inte förstått den. Han var knappast speciellt from i vår mening. Han bara vilade i sin tillvaro där Gud var grunden och meningen bakom allt. Sin musik skapade han till Guds ära, inte för att imponera eller så. Men för att ära Gud måste han göra den så fulländad som möjligt. Och i detta värv förhöll han sig nog mer som en vetenskapsman än som en sentimental konstnär driven av ett behov att "uttrycka" sig. Det verkar ju som om han betraktade den ”nya” tidens musik som en förflackning och ett lättsinne. Som en vetenskapsman betraktar charlataner…

Det som för oss är tro, måste för Bach i betydligt högre grad ha varit vetande, hans värld var skapad av Gud, Jesus fanns som ett svar på all vår nöd och ångest. Men jag är övertygad att han med en djup och personlig kunskap om Bibeln var väl medveten om konflikterna och motsägelserna där. I allt fanns den psykologiska inre sanningens ljus. Tillvaron var honom genomträngd av det gudomliga, in i minsta detalj. Och även hans eget namn bildade i noter en kiasm ett kors. All musik av Bach är SDG, Soli Deo Gloria… till Guds ära.

Men må vi nu lämna detta panoramaperspektiv för att gå in i det mer informativa, via jämförelsen. Varför betraktar man då dessa två verk som två syskon varav det först tillkomna i så hög grad ställts i skuggan av sitt mer storslagna syskon? Själv är jag benägen att betrakta detta ur René Girards synvinkel--- Johannespassionen maskerar inte offerdramat alls i samma meditativa och episka anda. Johannespassionen är avskalad, naken och rå. Ett våldsamt drama. Hat, hyckleri och ren mordlust fyller berättelsen. De poetiska avsnitten, d.v.s., ariorna är i sin text långt ifrån den lyriska fulländning som finns i många av Matteuspassionens överjordiska arior. Den som haft illusionen om Johannes som ’Kärlekens apostel’ rycks nog brutalt ur den villfarelsen. Ur anakronistiskt perspektiv finns här mycket av ”antisemitism”. Var då Bach antisemit? Inte i vår mening. Tvärtom finns det en tendens att mildra det inslaget i musiken. Reflektionerna handlar ju alltid om menigheten själv som speglas i detta. Det är de oförbätterliga, styvnackade, hatiska det gäller, inte ras eller religion.

Beginn des Rezitativs Nr. 71 För Bach fanns det ingen ”ersättningsteologi” eller dröm om att befria NT från GT. Dessa idéer kom senare. För Bach gällde än Quam olim Abrahae… Och vi måste betänka att Händel hämtade nästan allt stoff till sina oratorier ur GT. De var levande texter. Det är först Wagner och hans samtid som avfärdade GT som grymt och oläsligt, och drömde om en Kristendom befriad från sin gammaltestamentliga barlast, Wagners Parsifal utgör en demonstration av detta. Och något som den tyska kyrkans regimtrogna del följde under nazitiden. Och Bonhoeffer föll offer för. Att Bach gjorde sin största satsning just i fråga om Matteus som betonar den absoluta kontinuiteten är något man bör beakta. Varav det hatiska och brutalt blodiga i Johannespassionen består av vet jag inte, men om det stämmer att följden av texterna och musiken följde NTs kronologi är det givet att Johannespassionen som då uppfördes på Långfredagen måste vara den naknaste, blodigaste och våldsammaste. Matteuspassionen den ödmjuka beredelsen inför påskens stora drama. Johannespassionen går ju hela vägen på något sätt emot våra förväntningar. Själva inledningskören med dess text: Herr unser Herrscher wie herrlich med en text som hyllar Guds storhet och härlighet är tonsatt till en musik av ytterst dyster, orolig och ångestfylld karaktär. Fruktan, och skräck. Oro. Stormigt böljande, som ett hav i uppror. Det är en skräckens musik, klagande duett av oboer, rastlöst stormande viloliner och ångestfyllt sammanträngda körstämmor. Ingen rast, ingen ro, och allt faller sönder när själva grunden, basens continuo rycks med i detta stormande hav. Vår tro sviktar och vi sjunker.

Johannespassionen inrymmer mer sammanhängande och konsekvent genom förda dramatiska turbakörer än Matteuspassionen där de ofta är mycket korta trots dubbelkörigheten. Vi bör lägga märke till den stora dramatiska scenen där judarna övertalar Pontius Pilatus att döma Jesus som en missdådare, där de själva samtidigt både hycklande och blodtörstiga förklarar sig icke kunna döda någon… Här i en våldsam polyfon fuga sats där skeendet avbryts av Pilatus försök att rädda den han uppfattar som oskyldig, och fortsätter i ett harmoniskt modulerande skeende där vi tvingas in ett skeende där vi genom går en spiral av tonarter. Intensifiering. Och för den som behärskar partiturläsning framgår av studie att helheten bestäms av modulation genom alla tonarter, uppåt via kvintcirkeln ända till extremer som giss-moll, och Fiss-dur… och nedåt passeras tonarter som b-moll, längst ner i mörkret. Men ramen sätts vid E-durs transcendens och f-molls passionstonart. Bach överskrider här vad som tidigare varit möjligt genom de landvinningar han gjort i Das Wohltemperiertes Clavier I han skapat ett par år innan. Vad som tidigare skapats för ett didaktiskt, dvs. vetenskapligt syfte i mindre format används nu för att tjäna den högsta konstnärliga form. Samtiden var inte okritisk. Verket ansågs alltför dramatiskt, opera-mässigt och vi kan förstå detta. Vi kastas handlöst in mitt i ett dramatiskt skeende och själva inledningskören är ju som sagt fylld av något helt annat än beredelse eller meditation. Herr, Herr, Herr unser Herrscher, wie Herrlich, inget av härlighet eller ljus, utan fruktan inför Gud och domen och det oerhörda brott som skall ske och skett.

Die Arie Nr. 41 GeduldBach vill rycka oss med, bli vittnen till mordet.

Detta är musik, ett drama som river itu förhänget i Templet och blottar det som förhänget skall dölja: Blodet på altaret.

Något gåtfullt finns det i denna extrema pendling mellan upphöjelse och förnedring, ära och skam något som enligt traditionen är det centrala temat för Johannesevangeliet. Inget av det majestätiska lugnet i Matteuspassionen. Och ingen möda med att bevisa att Jesus är av konungaätt. Han är Ordet och Gud och samtidigt människa i yttersta nöd, djupaste skam och förnedring. Människan Jesus dör, Ordet, Gud i gestalt av Kristus är hela tiden totalt lugn, medveten och har total kontroll över skeendet. Han är oberörd… ” and Thou did not let Your Holy one see corruption” som det sägs ut i Händels Messiah. Pantokrator. Därför är Johannespassionen ett drama om det godas kamp mot det onda… Dualism

Den ” Stora Passionen” Matteuspassionen känd och älskad av så många anlägger en helt annan aspekt. Detta upplever vi omedelbart redan i den väldiga inledningskören. Här ställs omedelbart tre skikt emot varandra. Den böljande trokeiska ångestfyllda trokeiska rytmens klagosång, Kommt ihr Töchter Sion helft mir klagen den andra körens aningslösa frågande utrop, was, och Wen. Först konstlöst utspridda aningslösa ackord. Nästan slumpmässigt utspridda… sedan den översta stämmans tröstande överjordiska törst och fasta gestalt över all denna oro och förvirring. O Lamm Gottes unschuldig Och den andra kören börjar fatta svaren, frågar wohin, får en riktning, och då koralen hunnit till utropet Erbarm Dich O Jesu, rycks den tvivlande och okunniga delen av mänskligheten med i klagan

Rezitativ Nr. 24Det vi här ser och hör är att mot korsfästelsetonartens e-moll ställs koralens G-dur. Gosskören noterad överst, rösten från himlen. Vad Bach gör här är något oerhört och utan något som funnits innan. Hur idéen uppstått, kan vi inte veta. Men det måste ha varit Bachs själv som talar här. Picander hans librettist kan inte själv ha formulerat tanken så på egen hand. Förmodligen finns här Bachs svar på den kritik han fått utstå från sitt konsistorium och sin samtid, att Johannespassionen var för ”operamässig "för dramatisk, och alltför litet skapat en stämning av from meditation. Egentligen måste ju Bach ha ansett och insett att kritiken var absurd och obefogad, det var ju just det operamässiga och vulgära han strukit i text och musik. Där fanns inte Brockes svulstigheter. Samarbetet med Picander gav ju helt andra möjligheter vad textens kvalitet och inriktning gäller. Och detta resulterar i ett idealt verk, något som aldrig kan överträffas, och i något som är omistligt. Bach skapar med denna inledning den fond mot vilket allt kan utspelas. En trots allt bergfast grund för det drama som skall utspelas. Evangelistens testo kommer därför som en chock, ridån går upp… Da Jesus diese Rede vollendet hatte… klingar obevekligt som trivia… och vad är det Jesus sagt? Vi får anta att Bach här avser profetian om Jerusalems och templets förstörelse, och som Sions döttrar skall komma att begråta… Men samtidigt visar de bakåt mot kapitlet innan där Jesus talat om de rättfärdiga som tog hand om de fattiga och hemlösa. Och de orättfärdiga som förvisas till evigt straff. Den tidens människor kunde sin Bibel och visste… om jag ville visa på en möjlig tolkning ytterligare hänvisas här även till GT där man betonar att man bör vara god mot flyktingar då man själv en gång varit flykting och slav. Så mycket ger jag för Bachs förmenta antisemitism och judarnas förmenta högmod och exklusivitet…

Men här profeterar Jesus omedelbart om sin egen korsfästelse. Omgiven den gloria av stråkar Bach lånat från Heinrich Schütz i hans Jesu sju ord på korset… Gekreutziget ordet sönderbrutet, i en kromatisk sjunkande linje… I en ännu inte av tvivel och vetande sönderbruten värld måste givetvis alla sådana effekter varit än mer drabbande. Samtiden tycks inte ha fäst någon uppmärksamhet åt flerkörigheten, det enorma uppbådet osv. Säkert väckte det respekt, men antagligen även ovilja, både hos de purister som ständigt jagade efter ” operamässiga inslag” samtidigt som andra då åter uppfattade det hela som för ”lärt”, gammaldags och strängt. Inget av ”Aufklärung” galanteri eller något behagligt. Dessutom var Bach inte ”lärd” i akademisk mening utan autodidakt. Han hade aldrig studerat vid något universitet. Han kom att utgöra den absoluta höjdpunkten och slutpunkten i korsningen av två utvecklingslinjer, den lineära polyfonin och den expressiva harmonikens kiasm. Ingen har senare överträffat denna ideala förening. Själv tycks han efter en viss period av vredgad kamp och polemik resignerat och dragit sig undan för att skapa de esoteriska sista verken.

Choral Nr. 55 mit einem dissonanten Septakkord als AuftakNu måste vi dock återgå till Matteuspassionen han visste att han kunde uppföra i sin helhet ännu under sin livstid. Koralerna som i vardera passionen spelar en avgörande roll, som församlingens reaktion och bön efter läsningen och meditationen följer här. Koraler som för alla var kända. Alla deltagit i sjungit. Men här försedda med alla dessa harmoniska och konstfulla expressiva finesser som lett även de till kontroverser. Igen respekt men motstånd, Här är den dock en enkel förundran över det orättvisa straffet som skall falla över Guds Lamm. Den ologiska, motsägelsefullheten i prästernas tänkande kommer fram de skall intet göra under festen för att undvika att folket gör uppror. Men de gör det ändå, Kanske är Judas då den som driver fram det hela. Som om det vore en följd av hans och lärjungarnas förargelse över slöseriet med oljan. Dumhet och ondska kryper fram här, den botfärdiga själens reflektion. och så denna själens reflektion över bot och ånger, det beklämda hjärttas stora sång. Men det är nu Judas hastar i väg för att förråda. Kanske han likt dagens ekonomiska makthavare anser att hålet i kassan måste fyllas. Konsekvenserna kan man ju hantera i ett senare skede. Det gällde att förvalta sitt pund… Eller?

Kanske man sällan analyserat denna skillnad mellan konkret och symboliskt tänkande. Trots att det är så tydligt framställt. Lärjungarnas konkreta enkla och handfasta tänkande och Jesu symboliskt poetiska och episka… Nu följer då den stora arian om barnet som närts vid hans barm och nu visar sig ha förvandlats till en orm. Blute nur Du liebes Herz… åter igen detta sönderbrutna kromatiska vid ord som ”ermorden” och zur ”Schlange worden”. Åter en scenväxling där lärjungarnas naivt enkla och glada förväntan uttrycks i kören där de frågar var Jesus vill fira påsken. Alla onda aningar är som bortsopade, Svaret kommer högtidligt. Och trots detta döljer sig även här i trivia korset, kiasmen vid orden ” Min tid är kommen ”Men nu i konungslig treklang. Så bereds måltiden och plötsligt faller skuggan tung över det hela där Jesus säger att en ibland er kommer att förråda mig. Den korta kören där alla lärjungarna förskräckta frågar: Herr, bin ich’s… herre är det jag. Elva gånger ljuder ropet. Judas tiger… Och så församlingens reaktion i koralen Ich bin’s ich sollte büssen… där vi åter kan se att detta inte handlar om annat än oss själva, Vi bär alla en Judas inom oss, vi är judarna och prästerna, vi är de rädda lärjungarna som sviker och flyr. Judas avslöjar sig genom sin sent ställda fråga och får svaret: Du sade det… Här faller stråkarna ur sin skimrande gloria i en slinga som profeterar om slutkörens slut motiv. Allt är förutbestämt som Jesus redan sagt…

Nu följer då instiftandet av nattvarden i Jesu enda arioso. Han bryter brödet och tömmer bägaren…

Ende von Nr. 24 und Anfang von Nr. 25 in Bachs originaler Reinschrift mit Angabe der BesetzungOm man studerar allt detta, häpnar man ständigt över varje detalj, över varje skede, och över hur obetvingligt allt inordnas i helheten, den totala planen. Vi måste därför lämna detta därhän. Annars kommer denna essä aldrig att slutföras. Så min uppmaning blir: Minns! Lyssna! Meditera! Be genom att studera partituret… även om ni inte kan läsa noter är själva not bilden hänförande vacker. Ni kan se och räkna ut att temat för Judas aria med dess gestik av silverslantar som slängs ut över tempelgolvet innehåller exakt trettio noter. Vi kan se de olika skikten, det lägsta i hatet och mordkusten, i sveket, i Jesu förnedring, ångest hån, pina och död. Det högsta i den inledningskören, slutkören till första delen, i Jesu ord, och i avslutningskören. i de förtröstansfulla ariorna, i det ångerfulla, i de oskuldfullas röster. Två körer, två orkestrar, allt utnyttjat med oerhörd exakthet, och så alla dessa instrumentala effekter, oboe d’amore, oboe da caccia, gambans mödosamma dignande under korset. Inget är här slump eller godtycke, samtidigt som allt är levande blodfyllt, rentav köttsligt påtagligt. Ja starkt erotiskt laddat. Två ord uttjänta och tabubelagda är ofrånkomliga här. Denna musik är Helig, sakral och hjälper oss att inse att här har begåtts ett mord på en oskyldig, något som sker överallt alltfort. Och att detta är genialt i den meningen att vi överhuvudtaget inte kan förklara denna storhet eller denna rikedom. Vi kan aldrig tänka oss en värld utan Bach, den är otänkbar för den som en gång på allvar konfronterats med den. Omistlig som Dante, Homeros, Goethe de grekiska tragöderna, Shakespeare, Beethoven Wienklassicismen.

Lucas Cranach  Om nu någon vill hävda att detta är ytterst begränsat och handlar om västerländskt högmod, säger jag att det kanske finns en rättmätig anledning till stolthet här, Utan att fördenskull vilja förminska Bahavadgitha, Veda skrifterna, Rumis poesi med mera. Ingen annan kultur har producerat något som motsvarar den västerländska polyfonin och harmoniken. Förmågan att tänka i flera skikt samtidigt. Något som kan förklara den västerländska vetenskapens genombrott. Galileo Galileis far var kompositören Vincenzo Galilei, och just i musiken hade man utvecklat tanken på hur samma tonföljd kunde noteras och utföras i olika hastigheter. I något som kallades proportionskanon. Exakt det Galileo gjorde då han undersökte kroppars fall och acceleration… Bach ger alla dessa landvinningar den absolut sanna form endast konsten förmår. Studera Passionernas gravitations punkter, centra. I Johannespassionen finns detta nadir i arian ”Erwäge” varefter ett långsamts stigande börjar… I Matteuspassionen i recitativet Ach Golgata… och så givetvis i Eli, eli där Jesus förlorar sin gloria, och dessutom blir totalt missförstådd. en döende människa som befinner sig utanför nåden… förskjuten av alla, försjuten av Gud, Det enda han som återstår är kärleken och längtan till Gud… Bach var väl bekant med denna känsla, båda hans föräldrar dog snabbt efter varandra då han fyllt tio, han miste flera barn, och hans första hustru och två av barnen var döda då han kom hem efter en resa 1720, Job…

Och precis som Bach, Bruno Walther, Dostojevskij Girard och många tänkande är jag djupt oroad av denna tendens att hela tiden syssla med det lägre, med förströelse och underhållning, mord som fiktiv sensation, förnekelse och trivialiseringen av sådana skeenden. Bachs passioner är bland de få barriärer, förhängen mot detta barbariskt lättvindiga som vill ta över…”So schlafen unsre Sünden ein”. Och ” Lass Ihn Kreuzigen” höjs åter som ett rop. Men nu kan det gälla hela folk… Vi lyfte Gud ur ekvationen och rev ner förhänget. Blodet ropar… Freud ger oss en varning i sina skrifter Totem und Tabu, Moses Monoteismen i Gruppenpsychologie. Där var förnekelse av att ett mord skett. Fadermordet, eller mordet på hans ställföreträdande son skett finns en oförmåga att känna skuld och skam, och därmed en tendens att fortsätta mördandet. Vi kan se att detta tyvärr kan besannas. Så gå in i Passionerna i Bachs värld där hans signatur B A C H samtidigt är ett kors, och en symbol för Evigheten då det i notskrift är identiskt med sin omvänding.

Oliver Parland

 

 

Matteuspassionen 

https://www.youtube.com/watch?v=oj78ApTLofc

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen