Fragment av surrogatpyret XVI - Tidningen Kulturen

Teratologisk sondering
Verktyg
Typografi
Image

Ja vill bara säja dej en sak, Holger Holmlund från Hebbershålet, framhärda Göte grälsjukt å klia sitt aldri läkta å ständit varande sår i ljumsken, där en lömsk minderåri marknadsfundamentalist en gång i den mest vanställande men för gubben eggande dödsspasmen högg han, å he jer att ja ha pina mä fram genom detta tidevarv, som ä dräktit av den mest kväljande gemenhet å som nödslakta varje redli menisk så snart den börja ta sä ton, utan å bekymra mä om nån sataförbannad slutseger… Ja ha ofta vare brenken, känt mä som en annan tomtjållkraskus eller nåt bällmakar till distriktshjon, men då ha storsinnet allti rädda mä ur förlägenheten. Under livskrälandets spermadödande möder ha alla förgråtna böghorers översägivna gnyenden om inbillade förlorade paradis int bekomme mä mer än den folkkära frågan om vilket dildofabrikat som få Carola å ryta mest bestialiskt…

– Ja ha lefvat ett herrligt lif, sucka morfar melankoliskt, fastän de för den oinvigde kan tyckas domt å dunsit. ”Ett folk, förnedradt till förtviflans rand, stod upp att värna sina fäders land”, å där stoltsera ja i bräschen, outtröttlit förbannande vardandetörsten å tillblivelsebegäret å elakartat kränkande varje liten förstucken helihet å trygghet å tröst människostackarna klamra sä fast vid i den själssörplande, hjärtfrätande, hjärnskållande folkmordsstormen, hela tiden ackompanjerad av Mahlers uppståndelsesymfoni framförd av Rafael Kubelik å bayerska ölhävarorkestern,… Men du, söte Göte, din gamla bonobo, håll du rent på å reingt ein? Ha Flibbertigibbet tage dä i besittning?

– Hur så? wappla Göte stött.

– Ha du ett rent hjärta?

– He jer nydesinficerat me Zyklon B.

– Ja vet int vars ja ha dä längre… Va hände egentligen när vahannuhette töwle till dä å störta ner dä i Kågeälven? Du va borta länge, å när du kom tillbak va du, ja vet int hur ja ska säja…

– ”Poi piovve dentro all’alta fantasia

un, crucifisso, dispettoso e fero

nella sua vista, e cotal si moría:

intorno ad esso era il grande Assüero,

Ester sua sposa e ’l giusto Mardoceo,

che fu al dire e al far cosí intero,

v‘avimmo spaccato o culo e merda…”, fyllde Lotta di Classe sluddrande i, efter att hon gett upp försöket att me gester å miner övertyga Mensträsksuggerna om att Mera om oss barn i     Bullerbyn va ett djärvt försök att förena spinozism, sabbatianism, bogumilism å Ahnenerbeesoterism.

– Just de, Lotta, du fånga de hela fint där, den Göte Röös som uppenbara sä efter den långvariga bortavaron va liksom korsfäst av skam å skuld å samvete å moral, en besegrad, i revolten martyriserad träl… Vars va du, å va riktit hände me dä?

– Du hade ju ett inbundet pirelipyre som hette Helge på den tiden, han va nästan lika vidri som halgen du ha nu – å de va den bytingen som höll på å bli min död å för åratal framöver utlämna min arma kropp åt fiendevärlden. Ja sköljdes av den svarta älven genom forsar å sel å slog i skallen så ja int va mä själv längre… mina rop eka ödslit, ja va som förlamad… å ja hade bara en vagt bävande övertygelse om att hårjudarma skulle håva upp mä när ja nådde älvsmynningen, för de säjs ju vara där dom ha samlats nu, för å mala ner självspillingskadavren till vitaminpulver!

– Ja du, de låt ju väldit trolit… Du böhöv väl för satan hur som helst int gaalm som om du vore gafsn?

Ja knapra diskret i mä några Hawaiian Baby Woodrose-frön å börja snart se tillvaron från ett lite mer upphöjt å förklarat perspektiv… Gubbarna fick mässa på bäst dom kunde å försöka bräcka varann genom hänvisningar till gnostiska apokryfer å kyrkofaderliga traktater å citat från dom obskyraste tankemördare å vältaligaste mörkermän å minnesfragment från vansinniga vistelser i förstörelsemaktlekarnas skändligaste epicentra… ja lät dom tollra å noppas bäst dom orka å sväva bortom räckhåll, lyssnande på Death in Junes Wolf Wind:

”We bind the dark mood fast in our vigil state

No earthly glory but a cold heart’s hermit cave

No wisdom without our cruel share of winters

No victory without our blood sea of rage

Like scavengers we feast

 Where wolf wind hangman swings…”

När ja börja uppfatta den skuggjuckande, ursprungsförstörda vardasverkliheten igen hade Göte ändå int hunne så långt i sin berättelse:

– Hela tiden hade dom ju älta sitt nonsens om att ”du måst nännas unna dä att idas orka” å va fan de alltmest va för skitprat. Men när ja spyddes ut i Kågefjärdens dölivmoder vältra ja mä redlöst i existensäcklet… ja rääke å skulle väl antagligen slutgiltit ha tyynge om int ett mirakel hade inträffa… Vikargerontofilen hade drage av mä kläderna, rötsimpan hade brosksuge mina mormorstissar å kittla mä i svångsidan, cancerskarven hade stule min SS-ring, blåljugsmusslan hade knipsa av mina kölddomnade stortår, fjäskskvättan hade skite mä i ögona å ishavsgråsuggan hade viska slippriheter i mina oskuldsskälvande gubböron, när ja plötslit fiskades upp av ett polskt fartyg på väg från Kågehamnen me en last bestående av akvareller på timmeravlägg å foton av blivande telefonstolpar… Å då hamna ja i ett sällskap av förråade solidaritetsvidunder som int neka sä nånting: bland dom mer harmlösa sysselsättningarna va att genom ett kontaktnät av djävulsdyrkande barnmorsker tillhandahålla mordknullsobjekt åt förmögna skumraskbankirer, som bara knulla fontanellen å hjärnan på bäbisar på väg ut ur moderseländeskvedet, samtidit som dom ströp mamman… För dom hävda att varje havandeskap va ett nidingsverk.

Ja bestämde mä för att int lyssna mer på Götes yranden om smotbestarna, men innan ja hann fjärma mä från den påträngande omgivningen hände nåt överraskande; golvet höjdes hullelit, en tung lucka lyftes kättingskramlande å gångjärnsgnisslande, å ur mörkret pyynje ett par butiga å förgrämda ögon upp under ett paraprygel gjort av tasmansk infördingshud. Varelsen klängde sä mäcklande upp men slog sä tydligen n’kalvdö å svor på en dialekt som väckte nåt inom mä, som påminde mä om farmor å kröp under huden på texten: de va tydlit att här kom en förhärdad överlevare till Burträskkäring upp ur underjorden, å hon, a’Dagny från Porrhålen, va int ensam. Strax efter den riskabla donafocken kom två välskapta å marknadsmässiga unga fitter, Sue Nami å Irma Wurm, endast iförda löskukar å lite gummi å läder. Dom ledde i strypkoppel tre små tingestar som ja först int blev klok på: dom va int större än fyraåringar å nästan perfekta små kopier av Måd Olovson, Måna Salin, å Töppan Rainfält. Dom hade tillåmé på sä politikergrisarnas typiska officiella utstyrslar, å ja fatta direkt att dom hade danats för å tillfredsställa udda fetischer. Dagny hade en multnande gammalluden å mögli lantbrukaroveråll på sä å fällde me viss möda ihop sitt paraprygel. Hon blyssja å verka omängd, huden i de knotiga ansiktet va som täckt av nå olg eller nåt. Irma å Sue hade tydligen gett knulldockerna för mycke slekamån, så Dagny grymta nåt om att hon no va tvungen å haalremmes å nöffla för å få fason på ekipagen. Hon utbytte några sträva väsningar me sin vogmor Lotta, som hon hade amma en gång i tiden å nu hade ett besynnerlit förhållande till, tjänstvillit tillmötesgående å samtidit otidit uppkäfti mest hela tiden. Dom tre småttingarna hadd trots att dom strängsatte sä börja få jörabila, å Töppan börja öltra lite, så Dagny tjälva han ett rapp me tjurkukspiskan rakt i nyllet, å de fick tyst på han.

– ”Depuis le plus jeune âge, la résignation de leurs qualités vives et de parties de leur corps est devenue pour les arbres une exercice familier”, taoistmästra Desirée syrlit utan att nån fatta va hon syfta på.

– Morfar, kan vi int åka härifrån? fråga ja utan å tänka mä för när ångesten rev i inälverna, men ja fick förstås inget svar.

– ”Les jours, les jours… Qui donc soupire et qui m’appelle,    pour quelle fête ou quel supplice ou quel pardon?” gnattra Desirée å peka finger åt mä.

Dagny stana bönnsam, andstor å bårådd på morfar å klämde på sin vansklit gassvullna mage.

– Du ha allti vare n’barmheta till kar, Holger, e riktit basa, wavelsam å bjällrut så att… Så du ha int komme dä nederom joolbanne? När du nu ha hitta hit tro ja, må Satan skända mä om ja ha fel, att vi jer ytesjt i äfsingen. Må blödande änglatunger slicka dina feberheta testiklar, å sorgdarrande kerubläppar förlösa ditt ursinniga blodskamsollon.

Desirée slet ur sitt vådlit berusade inre fram en strof som ja int vet om den hylla eller gjorde narr av morfar:

– ”Là-haut, l’ermite gardait le col, elle savait son histoire. Qu’il venait des plateaux du nord, du pays où sur le chapeau frise le duvet d’aigle; qu’il animait les peaux et la vieille chanson. Il lui avait montré sa langue, un soir: ’C’est sans appui que l’on profère. Tout vient par le ravissement…”

Morfar sa bara:

– Så korsas våra ödsliga stigar igen, Dagny, i den här raljan bredawéfolk… Så du gilla barn du? Just de ja, å vände sä sen till fröken di Classe:

– Jahadu, Lotta, de ä alltså bara porr du lev på nuförtiden? Alla egalitära å feministiska seminarieteorier mynna ut i detta? Du jer verkligen onatans oröytjen å osnaskeli, log morfar förtjusande.

– Cărtărescu knorra, me rätta, i Nostalgia att ”litteraturen är läran om människans missbildningar”, påminde hallicknegern Abu Garcia, när Lotta förblev tyst.

– Nu vill ja hamra in en annan, minst lika gilti å hårtslående tes i era klentrogna vattenskallar: ”pornografins totala mobilisering å globala triumf ha gjort människovärlden obotli å outhärdli.” Sug på den, era hugstulna kuksugare!

Forts. följer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts