Fragment av surrogatpyret XV - Tidningen Kulturen

Teratologisk sondering
Verktyg
Typografi

Image

När Ester återvände me mat å dryck hade hon dom tre gloryholekuksugerskerna i fnittrit slamsande följe. Tindra, Blossa å Grådask va nu påklädda i vanliga käringpalter å luderutstyrslar å verka brano avslappnade å lättfärdiga, Tindra kungjorde högt å stolt att ”vorum forum jer viven”. Morfar svor av vrede å äckel på ett språk ingen kunde förstå å gjorde hotfullt ritualförbannande gester vars innebörder gått förlorade för oräkneliga släktled sen, men Mensträskfruntimren brydde sä int utan slog sä kvittertjattrande ner på golvet på några skabbhåriga lappfällar. Den kvalförtärde Lorenz Wucher maka sä ansträngt en liten bit från kvinnerna, de mullra i hans buk å dödsanletet blekna än mer av häpet förebrående smärta. Han kved nåt obegripli om att han bar de dödfödda Tysklands tvångsaborterade foster i sitt inre å citera nåt dolskt ur Jan Dlugoszs 1400-talskrönika om litauernas hedniska människoeldoffer å att kristna slavar ska offras till den svarte guden Zcerneboch.

Ester servera så gott hon nu kunde av delikatesserna som belamra den väldiga brickan hon kom vinglande me… grillade å ankomna pälsjursköttbitar å svedda svålar från vädurskaniner å andra kreatur som pensionerats från sitt lukrativa barnaknullande, i bältet hade hon sämre sortens spritflasker som hon generöst hällde upp vederfrestande vätska ur i smutsiga glas gästerna fick plocka upp från golvet bäst dom förmådde… Den undertryckt lessna, svassande å fjäskande Ester skulle förklara nåt för den berusade Lotta:

– Ja gjorde nåt konstit me appamojen där, avslöja Ester, ja ändra på pilledutten så att hela tjolimocken börja skångra å shunten svischa… Å så ligg ju Posener i kökssoffan å ha int vare upp ur han på flera vecker, å de ä ju som svårt å hovasera hur mycke mat han behöv när han ä så stilla. Åsså vet ja ju int om han förtjäna nå schwöbben eller int, den slirusen. Egentligen ä han ju bra triven å, å ja vill ju int vara ösksam, men då börja ja känna mä så där vhimsk å vekalönnum igen…

– Håll käften, rossla Lotta ejtrut me hatiskt besudlande blick, e nun me scassá ’o cazz!, å Ester slank stukad ut i köksregionerna igen å jeeste tydligen dörrn efter sä.

Sällskapet sorla oartikulerat, söp å njega på köttslamser, i väntan på att några förflugna ord skulle förgripa sä på den förskämda förstämningen…

– Grattis till framfallet å frånfället, huckra Ossian osammanhängande rakt ut i riktning mot Mensträskgygrerna. – Smält en kuk av tårar? Nä, ja mena väl de, snarare styvna han om de ä nå bevänt me syndaköttet, om de helgats av Den Onde Andre, å ä i sitt blodsvullna raseri beredd på skoningslös vedergällning… Ja hadd skadeskutte en ekorre, förstå du, å när ja kom fram till där den hadd falle å den titta upp på mä så där tillgivet vädjande å vemodit urskuldande såg ja ju me ens att he va pappa min som återfötts i en ekorrkropp. Å sen dröjde de int länge förrän ja va ute å meta gädda i Latrinselet, å när ja skulle kolla hur den dödskvalssprattlande agnmörten mådde me en rosti krok i ryggköttet såg ja i hennes rött blängande ögon att he va mamma som hade reinkarnerats… Så ja hade den där ekorren å den där mörten hemma tills dom självdog, å du ska veta att ja hade många djupa samtal me dom, som gav mä enormt mycke… Ja tyckte som att he va släntelet å villgo omsorgen… ”Makator”, knarra ja, å pappa svara ”nåkerstjähla”… ”Brurshel” eller ”rattdell”, vråla ja, å mamma pep ”kallestjärn” eller ”nästan i dy”…

”Annejire”, sa ja till dom, å ekorrn svara ”wyschen deln”… ”Meaforen”, domdera ja, å mörten viska ”aråm lånnåm”. Börja på en mening ä de meningslösaste man kan ägna sä åt, enades ja om me pappaekorrn å mammamörten… Å de va många sorgesamt tänkvärda saker vi, mens vi tejse oppå fast vi va så utpejlä där i våran tjalmututmark, kom fram till, insikter om levandesplågan å dödsbefrielsen som int lämpa sä att avslöja för lumpproletära ögonknullare å njutningssuktande marknadshjon som ni. Dom ångra no lite att dom hadd fött de uråldrit svartsynta dödsbarnet ändå, den styvsinta uppfostringspajken i undantagskammarn, den förprogrammerade självavlivningen på fanatiskt självbevarande å reproduktionstokit gendriven cancercellsnivå…

Abu satt å vagga me slutna ögon å bläämme mens han bleemme å drack tappert som en i tarmvreden hemmastadd gangsterneger… Efter en apotropeisk snorharkling å en livsbejakande spottloska på golvet börja han hacka på mä:

– Ha du bara öga för de fula, smak för de bittra, öron för de falska, luktsinne för de förruttnade å känsel för de smärtsamma? Vars ha du ovare egentligen? Va ha du ojort där? Kristi heliga kondylomvårter å dom fyra elementen, blod, sperma, tårar å var! Du gör mä outsäglit förbannad å äcklad, du se allt fel å beskriv de så konstit att ja bara vill kasta upp, de finns ju ingen möjlihet för vanliga menisker å leva å må bra å rå om varann som du gå på… Jer du rent jörniganste ond?

Grovhuggarn gav mä en hurril, gick bröstgänges tillväga, tog ett skamlit grabbatag kring mä å slet upp mä på fötter… Göte Röös kackla i kakafonin av råa skratt ”Nun Volk, steh’ auf, und Sturm, brich los!” å satte på Landsers Sturmführer:

 Neulich hab ich auf dem Dachboden ’ne
                Kiste entdeckt
Die hat mein Großvater ’45 da versteckt
Drin war’n all die schönen Sachen aus der
                guten alten Zeit
Und oben drauf lag Opa’s Uniform bereit

Opa war Sturmführer bei der SS
Opa war Sturmführer bei der SS
Opa war Sturmführer bei der SS
Sturmführer, Sturmführer bei der SS!

   

Abu stampa vildsint takten, kötta på, fläska till, grotta ner å stuvarbögvråla me i refrängen, ja dingla som en trasdocka när han tvinga mä å dansa som en fjortissvennehora på ecstacy, eller som en prästgårdskviga utlämnad åt en galen tattartjur…

Bei ’ner Panzerdivision war Opa einst dabei
Man hat aufgeräumt in der Russerei
Kein Politkommisar kam ihnen davon
Denn für Bolschewiken gab es kein Pardon


Drum freut’s mich heut auch jeden Tag enorm
Seh’ ich meines Großvaters alte Uniform
Dann seh’ ich auf der Mütze den
                Totenschädel blitzen
Und weiß, daß all die Schweine bald schon
wieder flitzen


Denn der Enkel wird Sturmführer bei der SS
Der Enkel wird Sturmführer bei der SS
Der Enkel wird Sturmführer bei der SS
Sturmführer, Sturmführer bei der SS!

 Nästa låt va Death in Junes Rose Clouds of Holocaust, å ja låg andlöst leduttänjd efter den rasande dansen, slängd på mage mitt på golvet, å försökte mens de tjalmese å tjipprese i mä att int lyssna på gubbarna som gagga på om att ja skulle bli den beskedligaste å pippinettaste Sturmführern nånsin å att morfar sannerligen hade skrapa upp bottengrumset av sina avlägsna ättelägg när han hitta mej...

   
Rose clouds of holocaust
Rose clouds of lies
Rose clouds of bitter
Bitter, bitter lies

And, when the angels of ignorance
Fall down from your eyes
Rose clouds of holocaust
Rose clouds of lies…
   

Urspråksförstummad lyssna ja mot min vilja på tokpratet som kringrände mä… Abu va i sitt esse å gorma dominant om hur Sidonius Apollinaris berätta hur sachsarna dränkte eller korsfäste var tionde krigsfånge innan dom lätta ankar efter enhärjning å att Dudo av St.Quentin meddela att nordmännen inför en vådli å påfrestande hemfärd i offersyfte dränkte en man, krossa hans skalle, tydde hans inälver å hjärta, smorde in sä me blodet å segla iväg… Desirée Luxemburg-Kollontaj hade en genomträngande nasal å sarkastisk stämma som skar genom märg å ben:

– ”Quand viennent gens, je cours et happe un pot, au vin m’en vais, sans demener grand bruit”…

– Säkert, om de bara vore så väl, käringjävel, snäste morfar, å Desirée mindes då nån vers som hon prompt snobbande ville använda för å beskriva ”Olgér Olmlunn”, som allti på nåt sätt lyckades hitta ett hemmans ondvegi å där inrätta sä som om han ägde valplatsen: – ”Les yeux ouverts, les oreilles bien grandes, fier en parler, cauteleux en demandes, rébarbatif quand son coeur il décharge, bref, digne d’être auz Enfers en sa charge”.

Månen stirra ilsket förtörnad å oförstående in genom ett flugmosit fönster, å ja undra hur långt vintern hade hunne, om den äntligen skulle lyckas krama ihjäl allt liv den här gången å vi kunde försänkas i en evi natt där allas grämelseanlupna gamla slasktrattsansikten int längre me förvärkta käkmuskler så mödosamt skulle tvingas forma ord ingen förstå va dom ska vara bra för… människan å hennes regredierade avkomlingar ha tala sä ur världen å ner i helvetet i sin envetna vägran att lyssna på naturens tysta maning till besinning. Den sämpersamt durerande tomtervun ha fått folk å vask på, å physis kruptesthai philei.

– Va vill du egentligen, Desirée?, undra den jordnära vardasmordmaskinen Mamma Scan sammanbitet.

– ”Je veux ouvrir au vent l’Averne vicieux, qui d’air empoisonné fasse noircir les cieux… Percer de ces infects les pestes et les rognes, ouvrir les fonds hideux, les horribles charognes des sépulcres blanchis: ceux qui verront ceci, en bouchant les naseaux, fronceront le sourcil… ” Ja ha skåda ljuset, å de ä kallt å bländande: men för varje småbarn ja slakta i en knullorgie förunnas ja dväljas här i infernot ett dygn till… Likt dom gamla inkas förnya ja tiden genom att offra barn på istäckta bergstoppar…

– Om Lucifer endast skänk mä slutsegern lova ja, svor morfar, att likt Alalius i Paulus Diaconus langobardhistoria fylla en brunn me prästtestiklar…

– Glöm nu int, påminde Göte å räta upp sä i soffan så de njeka å njistre, att Alalius, fast han va rätte tampen, besegrades å stympades av sina fiender så att bara den oformlit lemlästade bålen återstod.

– Å du Götestackarn mena alltså, om nu tolka ditt drägelfradgande lallande rätt, att man int skulle kunna segra även om man råka ha oturen att reduceras till en blodit smärtande torso me avhuggna lemmar å huve?

Forts. följer..

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen