Fragment av surrogatpyret XII - Tidningen Kulturen

Teratologisk sondering
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Vi sprecke, tjompe å bultre oss ut i hallen me Tjååsers livaktit galna jiayu cunyanlegend ekande i skallarna (”Our firste fo, the serpent Sathanas...kitte his throte, and in a pit him caste”), först morfar, sen Lotta å sist ja. De sjärke å dürre när ja slängde igen den gångjärnsskeva å halvt sönderklösta dörrn. Där ute va juset mer dämpat å fladdra int. Ja hata dom där fjollfjantorden ”tambur” å ”farstu”, de ena låt som om de vore en sugåslicktoki schlagertransa från den senmoguliska förfallsperioden å de andra som om de vore ett tarvlit krösstusarsle som på pin kiv ä förstoppat. Hallen va full av skit, rånutjiilten, sotuklea, reijestabben, såar av multnande rover å röbetter, smedrenen sjelakräken, skållbaljan, róbree, sjylsette...I en grååbb som likna en tommel bland tjörrpen å tööllarna skymta ja ett halvruttet lappkranium omsvärmat av likmaskar, å längre bort i en råådd i hallen stod va som verka vara ett markskre av tjasskussar å krasslare. De va fyra sjnullikkar, så vitt ja kunde se, som spärra vägen för å blängde på oss.

 

I de läget visste ja int vilka dom va, men de kröp ju fram sen. Längst till vänster stod Mamma Scan i nymanglad charkdisksutstyrsel , hon bliisje på mä me sina hatiska sjienögon å bälltjese på me slappra som om hon forma tysta gammaltestamentliga slaktförbannelser. Brevi hon försökte vadmalsreliken Ossian Märklin, som hade rymt från demensboendet, hålla sä på bena fast han va så aadråkke att han borde ha lega ner å fått hjärtat å stanna vid de här laget. Där vänta även Lorenz Wucher, som hade komme långt sunnanäätt, ett förljuget girit tyskäckel utan skrupler me stööjpaliknande nylle, som hade ena handen i melatjötte, den andra i njüssken, endast iklädd säckiga byxer kladdiga av lakkserfar å magapärr, å Desirée Luxemburg-Kollontaj, en warjlo me tjetahosta som böönne på mä i fullt seinn, en trendit å exklusivt klädd kulturkoftetjäling av värsta sorten, mamma till Hillarykonstverket på toan å en hel del annat ravel, från den ökända sågställartangon till den ohyggliga stomkoxarpolskan.

- Giftstruma å sorkfeber, sangknen å sarrjen, hälsa morfar höviskt på gammaldags västerbottensmanér å mosa påpasslit en langråmperåtta under högerstöveln. – Ha ni int en klämmtar magenbitter å bjuda en gammal morfar å hans kusmat på?

Inget av asen svara. De gick en stråff när man bara hörde tung osund andning å sprättskorvens knäppande, å de kändes som om ja skulle få ett onneliil

Å så kom musiken i gång längre in i hemmanet igen, först en strukku av Carolas sötsliskit falska å demonbesatta röst som jolma fram nåt om hur härlit de va me sionistmilitären som behärska Betlehem å all högheli jursex i krubban hon bespetsa sä på eller va fan de nu va, men de avlöstes snart av Michael Regeners väna stämma när pojkbandet Die Lunikoff Verschwörung körde en liveversion av „Frei geboren – frei sterben“:

„frei geboren zu werden ist schicksal
frei zu leben nicht
und frei zu sterben - das ist pflicht!

das sklavenglück der schoßhündchen
lässt den alten wolf kalt
während sie an der leine kläffen
zieht er stolz durch den tiefen wald
und nichts und niemand
kann ihm seine freiheit nehmen
der jäger kann ihn töten
aber niemals zähmen!

was auch immer sie versuchen
du bleibst standhaft, kamerad
sieh durch die gitter den blauen himmel
bis zu ihm reicht kein stacheldraht
kein unglück währt ewig
auch die zeit hier wird vergeh'n
sie können uns einsperren, sie können uns quälen
sie werden uns niemals auf knien seh'n!“
 - Dämpa musiken, för i helvete, slaskfitter! vråla Lotta, å fick till svar såväl sänkt volym som en harang nordlit alstrade å avgjort gubbaktiga skymfer å smädelser, på vilka hon svara: - Cacate n’mane e datte nu schiaffo, figlio é zoccola! Muglierete o piglie n´culo da e marenare!

Från Wuchers buk hördes en vidrit förkvävd å köttslemmi men ändå genomträngande stämma som kvad ädla gamla ord:

 „“Der tôt uns sêre roubet“, sprach Giselher daz kint „nu lâzet iuwer weinen, und gê wir an den wint, daz uns die ringe erkuolen uns sturmmüeden man. jâ waen’uns got niht langer hie zu lebene engan.“  Då ja först hörde de mässa inifrån inälverna trodde ja n’Lorenz va en buktalare, men de visa sä att han va en av dessa sällsynta gudstillbedjare som förunnas eller tvingas ha en levande förkrympt tvilling i den egna bukhålan. Morfar betrakta me kall avsmak dom fyras gäng, men han försökte ändå när han hastit svindlartänkt över sitsen vi hade hamna i lätta upp stämningen genom å bete sä så otvunget som han me rätta ä vida känd för å kunna göra om bara promillehalten ä den rätta. Han tyckte sä ana att dom ville göra gemensam front mot oss senkomlingar å rikta in sä på å splittra dom från hatbrottsflocken, en i taget, å på så sätt nästla sä längre in i storbööninga å sprida kaos.

- Ossian, min vän i hednaförskingringen, hyllra han me ett förtjusande leende å tog med ledit kroppsspråk ett inbjudande kliv över megsegan som kom från toan å rann tvärs över hallgolvet, ledd i sin snäva fåra av omgivande ornäsäplagg å mögeldöjja, du verka minsann vara mer knor än ja nånsin ha sett dä...Åtminstone tycks du mä mer knöij än du ha vare sen elakaste euforin efter Palmeskotten...Å att du ha tage dä från demenshemme å rädda dä själv från bingotanterna, de gör mä ända in i min tvångsdonerade tonårslever nästan rubbat lyckli.

- He jer illta lär sä nytt häri löiten, morfar, de ska du ha klart för dä, jämre sä kagerneven skränihaanaaktit.- Å vi ha haft mycke lastelit å illsnedut ihop genom åren, i å me att vi båda tillhörde tapparsia å int va riktit i ordning...Men ja vet rent int om I kan teel deill att du kom in här å börja leva jävul å bräätt oppå, hur hjärna ja än skulle vilja önskedrömma om att du å a’Desirée å n’Lorenz å n’Abu å n´Göte å a’Mamma Scan krama om varann å verkligen försök rå om varann...Ja tro nämligen int att du gå å ha i möblerade rum. Du jer rena synnastraffe. Du jer mer eller mindre själve faaruln.

- Men hur kan du säja så, Ossian?, genmälde morfar riktit varjtjöm, å samtidit på ett olustit sätt bärtjen.- Ja ha väl aldri gjort en menisk nåt illa...Nu bli ja rent lessen. Ja jäsch int me sånt här, snolle han.

- Ja mena bara att du jer nalta...glaasut ibland, nalta...dalkut...nalta...epikurisk, tveka Ossian å sökte dom i spritdomningen bortflyende orden.

- Vonse voore, sa Desirée överraskande gåfft, vill ha nå bråk. Men ja ha hört så mycke hemst om dej, din gotiikar, så ja kallsvettas bara ja tänk tanken att du ska besudla de rum i vilket ja om ja ä på de humöret behaga yttra mina celesta sentenser. Å ja vill int ens me dom enklaste rita-å-peka-ord beröra de lån till sådd du ha i följe, de hör ju för fan hemma på nåt hem.

- Ja ha ansetts vara en prydnad å en tillgång för dom mest uppburna kretsar, fröken Luxemburg-Kollontaj, gnårke morfar stramt å krömmut, å på ett allmogegälla som detta, där allehanda rackelmakare till kreatur krool uppå å kloor varann för nöjes skull, så vore de brano underlit om ja int ä mer än välkommen.

- He lönsch int att vi gnäfftes, fastslog Ossian, som faktiskt verka skärpa sä när han prata me morfar, även om han va bra osjellju å som en sleekapeinn. – Du jer ett tosster, morfar, du ska allti riidjära å fähles...Å ändå bruka du föra me dä misär å tragedi varhelst du träng in...Nu be ja dä från bottenslammet av min änglalika berusning: va int så eintjameli å ätthallen.

- Ja vill int ge mä in i nån Geplänkel me en Volksschädling, gnällde Wucher ängslit. – Ja tyck int om hans ögon. Å va ä de för n´rasikk till pirvel han släpa me sä, de likna ju ingenting...

Mitt själatåg vägra gå i svaromål. Ja ä inställd på utfodring. Min själs pessar klucka vacuummotsträvit.

- Käften, din smorselstömmel till spädbarnsknullare! Jäckel int me gammelberguven när han ha smått å se efter!

- Ett rävaangn å ett gapagiller, fnös Mamma Scan raspit å vasst, måta månnom å anteckna nåt i en skalm hon höll mot buken, de va precis va festen behövde. Du ä å förbli ett av Gud utskitet döföddfoster, Holger, som Djävulen sen på råfyllan sluka å spydde upp i Guds avsmullna drägelnylle. Du ä ett vandrande kadaver som stink upp i himmelens bomullstusshöjd.

- Nu, Mamma Scan, ska du int tigga om nödslakt om du int ä fullt mogen för de, flänne morfar, å dom smärre misshälliheter vi haft kan ja bara, som den galanta å malenka herrskapskar ja nu råka vara, beklaga att du fortsätt älta å gräma dä över.

- Puozz murí, mumla Lotta di Classe utan att de va klart vem hon vände sä till, å ja visste int om de skulle tjäna nåt till om ja sa eller gjorde nåt. De jeehra till av olust å ja kände hur ja börja dänjes ännu värre.

Då öppnades en dörr till vänster, alldeles att-ve där ja stod, å ett avgrundsmörkt svordomsmuttrande negerhuve kom till synes. Bakom den svarta skallen såg ja en grällt upplyst brattnevägg från vilken tre grova styva kukar stack ut genom borrade å skavskyddstejpade hål. På dom kukarna sög me upprymda miner å stor iver tre fruntimmer iförda tomteluver å inge mer: senare fick ja klart för mä att de va en mormor, en mamma å en dotter, den äldsta 45, den yngsta 15 år, bördiga från Mensträsk. Dom jobba hårt för å skapa äkta julstämning, de måst ja erkänna, dom va alldeles svettdrypande å rödäppelmoskindat dibarnsglupska...

 forts. följer

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts