Minnen av Usama - Tidningen Kulturen

Hafez grav i Shiraz

Teratologisk sondering
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

"För att kunna älska en människa måste den människan hålla sig gömd - så fort den visar sitt ansikte är det slut med kärleken.”
- Ivan Karamazov

 

- ny novell av Nikanor Teratologen


Arsenal 1993

Arsenal 1993

I mål den mångårige landslagsspelaren David Seaman. På mittfältet dominerade Paul Merson,
trots att han då var såval alkoholist (något även Tony Adams i det läget var) som kokainist, och i anfallet levererade Alan Smith, Ian Wright och Kevin Campbell ständigt de avgörande målen. Den första match jag såg tillsammans med Usama var returmötet i sextondelsfinalen mot Odense den 29:e september 1993, 1-1 efter mål av Kevin Campbell. Då Arsenal hade vunnit borta blev det åttondelsfinal mot belgiska Standard Liège - den första matchen hemma den 20:e oktober, 3-0 efter två mål av Wright och ett av Merson, såg vi också tillsammans. Returen vann Arsenal med hela 7-0. Kvartsfinalen hemma mot Torino 15:e mars 1994, semifinalen mot Paris Saint-Germain 12:e april, och finalen mot Parma, med Tomas Brolin i laget, den 4:e maj i Köpenhamn, vanns samtliga med 1-0 (mål av Adams, Campbell och Wright) - och Usama och jag såg det hända, glada som bortskämda och aningslösa små barn.
Arsenal Euro 1994

Arsenal Euro 1994

Annons:

Jag förstår inte hur det kunde gå så illa. Det har varit och är svårt, eller snarare omöjligt, att få mina och min familjs minnesbilder av Usama bin Ladin från London och två dagar i Köpenhamn under hösten, vintern och våren 1993-94 att i någon mån överensstämma med vad som senare blivit känt, eller påstås, om hans föreställningsvärld och verksamhet, i synnerhet efter 2001. Nu när han sedan åratal är död, avrättad i sitt hem, känner jag paradoxalt nog ett slags sorg, därför att så många frågor med nödvändighet för alltid kommer att förbli obesvarade. Jag är kanske naiv, överkänslig, alltför "privat" i mitt sätt att tänka och känna - det ar fullt möjligt och kanske högst sannolikt.

Men jag har ändock dessa med vad som senare skulle följa så totalt oförenliga minnen av Usama, minnen som jag kortfattat vill sätta på pränt, och därigenom möjligen, det är min förhoppning, befria mig från det starka obehag och den dova nedstämdhet som dessa minnen, trots att de egentligen mestadels är så ljusa och oskyldiga, åsamkat mig under senare år.

Vid den tiden bodde min hustru och jag med våra två döttrar, då åtta och tio år, på Gillespie Road, helt nära Arsenals hemmaarena Highbury. Jag arbetade på min avhandling, "Passing the Ball, Scoring the Goal: Sport and Outdoors Metaphors for the Enlightened Word and the
Divine Love in Persian Sufi Poetry", och spenderade mycket tid i British Librarys tysta och trivsamma läsesalar. Jag och min i Iran födda hustru var även engagerade i The Royal British-Muslim Friendship Associations underavdelning Cultural Accommodation Centre for Distinguished Guests from The Muslim World, en organisation bakom vars pompösa namn en lite mer beskedlig och samtidigt krass verklighet dolde sig.

Vi hade i uppdrag att ordna lämpligt boende och kommunikationer, tillhandahålla nyttiga kontakter och biljetter till kultur-och idrottsevenemang för besökare från den muslimska världen. I viss mån tjänstgjorde vi även som ciceroner och sällskapsdamer, eller surrogatvänner, för de ensamresande, som var få till antalet. Oftast kom hela familjer, med barn, barnbarn, mor-och farföräldrar, farbröder och mostrar. Som man kan förstå var samtliga muslimer vi inom RBMFA/CACDGMW kom i kontakt med förmögna, många av dem avgjort konservativa, och ibland lite bortkomna i den västerländska storstaden.

Vissa av dem förstod och talade i princip ingen engelska, och vårt ansvar var att se till att dessa muslimska, oftast arabiska, familjer fick uppleva en vistelse som överensstämde med eller i varje fall inte kränkte deras förväntningar och sedvänjor. Jag tog lätt på min uppgift, tråkades ut av de besökare som var gnälliga, ängsliga, gravallvarliga och efterblivet dumdryga i sin reaktionära materialistiska förstockelse och kulturlöshet, men tror att jag förmådde dölja min irritation och i det stora hela gjorde ett rätt bra jobb. Jag hade ibland en viss behållning av att konversera med de mer kultiverade och frisinnade av gästerna, som kunde stanna en vecka eller ett år, beroende på deras intressen och sysselsättningar i London.

Jag visste absolut inget om Usama bin Ladin innan jag mötte honom på Heathrow en råkall morgon i oktober 1993. Jag har aldrig brytt mig om politik, denna människodeformationscirkus som inte ens har ett trivialt underhållningsvärde, och har ofta än i dag dålig koll på så kallade världshändelser. Jag har levt bland böcker och intresserat mig för idrott, i synnerhet fotboll, klassisk musik och konst. Efter att jag 1982, faktiskt mitt under fotbolls- VM i Spanien, bildade familj har en stor del av min tid och mitt intresse förstås ägnats åt hustru och barn. Så försvinner även den ihärdigaste och vildsintaste ande in i något slags bedövande mänsklighet till slut.

Usama var givetvis inte så omskriven och omtalad på den tiden. Hans namn hade nämnts, fick jag senare klart för mig, efter attentatet i World Trade Center 26:e februari 1993, det dåd som Ramzi Yousef skulle komma att dömas för. Usama nämndes som en finansiär i det internationella jihadnätverket, en mujahedinveteran från det USA-understödda gerillakriget mot Sovjetunionens eländiga marionettregim och den ryska ockupationen av Afghanistan.

Men som jag har förstått saken var det inte tal om några stora rubriker vid den tiden. Jag visste inte heller att Usamas familj officiellt hade brutit med honom tidigare under året, och likviderat hans tillgångar i den svinrika bin Ladinklanens byggföretag, inte heller att hans saudiska medborgarskap hade återkallats. Vad jag visste var att en 36-årig saudisk affärsman skulle anlända för att vistas i London ett tag. Det var så vitt jag visste ett rutinärende, och jag tänkte väl i mitt stilla sinne att det förmodligen skulle vara en rätt trist och stel herre, kanske med en hemlig men förtärande längtan efter köttsliga utsvävningar och ostentativ lyxkonsumtion, som skulle dyka upp.

Det första som slog mig när jag fick syn på Usama bin Ladin var hur oerhört högrest och magerlagd han var. Han var två meter lång och närmast utmärglad, iklädd en traditionell vit muslimsk mansdräkt med vit turban. Rörelsemönstret var lugnt, gesterna avmätta, leendet var blygt och rösten lågmäld. Ögonen föreföll mycket milda, de var mörka, lite sorgsna och trötta, men fyllda av ett milt inre ljus. Vi bytte några hövliga fraser på engelska och farsi medan vi väntade på Usamas bagage, två stora svarta luggslitna resväskor. Vi bar var sin av väskorna och begav oss ut i den dimmiga gråkylan. I taxin på väg till hans lägenhet diskuterade vi hans närmaste planer. Han bröt märkbart när han talade engelska och sökte efter de rätta orden. Hans ordförråd var inte dåligt, men lite boksynt och föråldrat. Han uppträdde mycket artigt och verkade vara försjunken i tankar. Jag frågade om han kände någon som var bosatt i London. Han svarade att han gjorde det, två landsmän vid namn al-Faqih och al-Masari, som grundat en förening som kritiserade den saudiska kungafamiljens despotiska, USA-allierade polisstat, och med små resurser försökte åstadkomma en förändring.

Jag tänkte inte närmare på vad detta kunde innebära utan nickade tankspritt medhåll. Jag minns deras namn därför att de nämndes även senare under vår kontakt. Jag blev glad när jag hörde att Usama älskade fotboll och att hans engelska favoritlag var Arsenal F.C. Sedan barndomen hade jag varit en Gunner, och nu när jag sedan några år tillbaka bodde ett stenkast från Highbury var det en självklarhet att jag gick på så många av deras hemmamatcher som jag hade möjlighet till. Jag förstod genast att Usama väl kände till lagets spelare, och överhuvudtaget var välorienterad vad gäller den internationella toppfotbollen. Usama berättade att han som liten tittat på all fotboll som sändes på TV, många matcher i den saudiarabiska ligan men tydligen också en hel del från Europa, samt VM förstås. I övrigt hade han tyckt om att titta på Bröderna Cartwright och en serie som hette Brave Stallion, om en föräldralös pojke som flyttar in på en amerikansk ranch och utvecklar ett speciellt tillgivet förhållande till den svarta hingsten Fury. Jag blev lite förvånad över att Usama delvis hade sett på samma TV-program jag själv gjorde när jag var barn.

Usama skulle bo i en tämligen luxuös lägenhet nära Tottenhams hemmaarena White Hart Lane, liksom min bostad belägen i norra London, ungefär fyra kilometer från Highbury i nordöstlig riktning. Han var trött och ville denna första dag mest bara vila, packa upp, installera sig. Jag förklarade för honom att det fanns gott om nyinköpt mat i skafferi och kylskåp i lägenheten, och att han vid telefonen i den skulle finna en lapp med nummer till tre närbelägna och riktigt bra restauranger som om han så önskade kunde leverera måltider till honom, eller sända en pojke som ledsagade honom till någon av restaurangerna.

Den första var libanesisk, den andra persisk, den tredje marockansk. I lägenheten fanns en mängd turistfoldrar och informationsmaterial, på arabiska, anpassade till en religiös muslimsk publiks sensibiliteter och förmodade intresseområden, och jag uppmanade Usama att tala om precis vad han ville göra när vi träffades nästa gång.

Vi kom överens om att jag skulle titta förbi hos honom vid tvåtiden nästa dag. Jag gjorde så. Usama mötte mig vid porten, konstaterade i förbigående att hans bostad var onödigt lyxig, och bad mig visa honom några parker eller offentliga trädgårdar. De kitschigaste och mest överexploaterade turistattraktionerna, Towern och Big Ben och Buckingham Palace och dylikt, intresserade honom inte, och han visade sig vara helt likgiltig inför alla tänkbara affärer, pubar, barer och restauranger. Inte heller hade han någon lust att gå på teater eller bio eller bevista evenemang för att lyssna på konsertmusik. Vad han egentligen hade för ärende i London var det inte min sak att fråga om. Jag tog varje kontakt med nya besökare så förutsättningslöst som möjligt, försökte bara uppträda lyhört, diskret och tillmötesgående.

Jag tog med honom till den vidunderligt växtrika och storslagna Kew Gardens, en bit västerut och söder om Themsen. Jag avstod dock från att visa honom The Evolution House, eftersom jag redan av vår hitintills rätt knapphändiga konversation, där vi lite trevande utväxlat hövligheter och han för att understryka sin uppfattning om någon fråga som jag glömt inflikat ett par korta Korancitat, förstått att han inte accepterade den moderna naturvetenskapens rön, inklusive evolutionsteorin. Vi hann även tillbringa ett par timmar några kilometer söderut, i Richmond Park, tittade på hjortarna och den sällsynt vackra Isabella Plantation, som även i oktober bevarade melankoliska spår av sin prunkande sommarskönhet.

Senare höll vi oss oftast mer centralt i staden, bl.a. i de mindre men fina Chelsea Physic Gardens och Ranelagh Gardens. Usama gick ofta ensam till parkerna och trädgårdarna, och han besökte även, till min milda förvåning, på egen hand både British Museum och Natural
History Museum, och berättade med en pojkliknande naivitet om sina intryck därifrån. Jag är nog egentligen en tämligen smidig och anpassningsbar människa, fast jag själv ofta upplever mig vara rätt klumpig och tafatt. Men exempelvis i umgänget med Usama föll det sig naturligt att vi efter att lågmält ha dryftat någon Koranvers eller diktstrof av Attar båda ägnade oss åt muslimsk bön.

I vardagen gör jag ju inte det, eftersom jag inte är troende på det sättet, inte ortodox i något avseende. Och om det finns en Gud vet jag inget om den varelsen, och han är helt säkert främmande för mig. Men för enkelhetens skull brukar jag när jag träffar muslimer eller hinduer eller buddhister eller kristna utan att göra någon stor sak av det ibland delta i deras andaktsövningar. De kan ju inte gärna veta att jag i själva verket multiplicerar oddsspelskombinationer när jag förefaller att be. Och det de inte vet far de inte illa av. Jag antar att Usama förmodade att jag hade konverterat, även om han aldrig frågade mig rakt ut om det.

Jag minns särskilt att vi diskuterade den 24:e suran, An-nur, den s.k. Ljussuran, och dess 21:a och 22:a verser:

"Troende! Följ inte i Djävulens spår! Djävulen uppmanar den som följer i hans spår att begå skamlösa handlingar och det som strider mot rimlighet och förnuft. Om Gud inte hade visat er godhet och förbarmat Sig över er, skulle ingen av er ha kunnat rena sig; men Gud låter den Han vill växa i renhet. Gud hör allt, ser allt.
De av er som åtnjuter en gynnad ställning och lever i välstånd får aldrig vägra att hjälpa sina närmaste och de nödställda och dem som övergett ondskans rike för Guds sak; har dessa begått fel skall de förlåta dem och glömma. Eller önskar ni inte att Gud skall ge er sin förlåtelse? Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig."

Jag fann Usama vara påfallande resonlig och mycket kunnig under denna improviserade Koranexeges av verser som dök upp under våra samtal. Det tycktes som om han hade ett genuint socialt rättvisepatos och en förmåga att se saker och ting från olika perspektiv. Han blev väldigt förtjust i de gamla persiska och arabiska manuskript jag visade honom på British Library och i mitt arbetsrum hemma, och vi hade båda utbyte av den högläsning och de tolkningar vi ibland ägnade oss åt. Han uppskattade också den persiska, arabiska och även indiska musik jag ibland spelade på stereon när vi träffades.

Vid tre eller fyra tillfällen åt Usama bin Ladin middag hemma hos oss. Han åt långsamt och lite, berömde matlagningen och uppträdde överhuvudtaget med storögt allvarlig artighet. Hans vänliga sätt tenderade i vissa lägen att slå över till något som liknade förskrämd skygghet, när min hustru måhända i hans fromma ögon uppträdde lite väl självständigt och så att säga sekulärt. Inga oanständigheter sades förstås, inte ens några svordomar yttrades, men Usama tycktes bli brydd av något han förmodligen inte var van vid: en kvinnas högljudda pärlande skratt, en smått retfull men kärvänligt omhändertagande skämtsamhet, ett stolt och självsäkert sätt att röra sig på.

Denna kvinna, min hustru, hade ju också sitt ursprung i den muslimska kulturkretsen, hon var till härkomsten iranska och hyste en stor kärlek till vissa religiösa, närmare bestämt sufiskt mystiska, uppenbarelseformer av den muslimska tron. Usama kunde sin Hafiz, Sa'di och Rumi, men han tolkade deras verser på ett strängare och allvarligare sätt än vi, som förvisso i många avseenden var och är fritänkare, gjorde. Då min hustru efter maten, när vi en vacker vårafton satt på terrassen och drack iste och jag och Usama kom in på de fotbollsdiskussioner hon hade så lite intresse av att delta i eller höra på, reciterade hon med stor känsla och klarhet sin favoritdikt av Hafiz:

"Du har lyckats väl
i denna vansinnets tävlan.
Du var modig i det heliga kriget.
Du har alla de ärorika såren
hos någon som sökt finna kärlek
där den Vackra Fågeln
inte dricker.

Kan jag få tala till dig
som om vi vore nära
och tillsammans sitter inlåsta?

En gång fann jag en vilsekommen kattunge
och jag brukade doppa mina fingrar
i varm mjölk;

Den kom att tro att jag var fem kattmammor
på en hand.

Vandrare,
varför inte vila din trötta kropp?
Luta dig tillbaka och slut dina ögon.

När morgonen kommer
ska jag knäböja vid din sida och mata dig.
Jag ska så varsamt
öppna din mun
och låta dig smaka något av mitt
heliga medvetande och liv.

Det är verkligen
något fel
med dina tankar om
Gud

Å, det är helt säkert något fel
med dina tankar om
Gud

Om du tror
att vår Älskade inte skulle vara så ömsint."

Usama stirrade plågat ut i den tilltagande skymningen. Vinden smekte de tåliga träden. Ljuden från den stora staden, den målmedvetna trafikens mullrande, myllret av ivrigt sysselsatta människor, var förunderligt dämpade, och en liten hund bjäbbade förtretat nere i parken. Därefter yttrade han, tyst och försynt, med ett leende som såg lite skamset och vädjande ut, ett par verser av Jalaluddin Rumi, som han nu under den senaste tiden för första gången läst på engelska:

"Tror du att jag vet vad jag sysslar med,
att jag för ett ögonblick, eller ens ett halvt ögonblick,
vet vilka verser som ska komma från min mun?

Jag är inget mer än en penna i en författares hand,
inte mer än en boll som slås omkring av en hästpoloklubba!"

Och jag, med huvudet surrande av min självvalda arbetslek med sufiska världsvisdomsbesvärjelser, kunde inte låta bli att, förmodligen med en munterhet jag inte riktigt uppriktigt förnam, citera ur Sa'dis Lustgården:

"Med mildhet kan man förvandla en fiende till en vän.
Men behandla en vän vårdslöst och du gör en fiende av honom;
Ingen ser ut att vara hård som ett städ i ansiktet
om han inte på sitt huvud fått smaka tillrättavisningens slägga;
Var inte sträng när du talar med en furste:
Men om du skulle finna honom vara hård, var då varsam i ditt sätt att vara!
Var tillmötesgående mot alla du träffar,
vare sig de är underordnade eller sådana som bär sina huvuden högt:
Ty de sistnämnda kan vänligt ändra sin styvnackade hållning om de möts av milda ord, och de förstnämnda böja sina huvuden.
Med en milt vältalande tunga kan man bära med sig bollen,
medan den i sitt beteende hårde och häftige mannen ständigt bär med sig bitterhet;
Lär dig av Sa'di att tala vänligt,
och be den man som har ett surmulet ansikte att gå och dö i bitterhet!"

Usama ville köpa en Arsenaltröja till sin sjuklige men fotbollsintresserade son Abdullah, som hade lämnat Sudan och återvänt till Saudiarabien och börjat arbeta i familjeföretaget, och kom där och då på terrassen fram till att den spelares tröja han helst ville ha var Ian Wrights, den svarte forwardens, som gjorde 128 mål på sina 221 Arsenalmatcher. Han ville förstås helst ha den signerad, och jag sade att jag säkert skulle kunna hjälpa honom att få Wrights namnteckning på den, eftersom jag lärt känna ett par av de verkliga trotjänarna i fanklubben.

Usama berättade en del om hur det var att vara bosatt i och utanför Khartoum i Sudan, dit han flyttat undan det han kortfattat betecknade som den saudiska kungafamiljens repression och illvilja. Orsaken till det dåliga förhållandet till familjen Saud var enligt Usama att han motsatt sig de amerikanska truppernas närvaro på den för en troende muslim heliga mark som hyste Mekka och Medina. Usama hade förespråkat att jihadkrigare skulle användas för att driva bort Saddam Husseins ockupationsarmé från Kuwait, och det hade de styrande i Saudiarabien inte velat.

I Sudan drev Usama ett byggföretag, födde upp hästar på ett par rancher, bevistade hästkapplöpningar och bedrev en solrosodling med tusentals anställda. Våra döttrar, som fann gästen vara en av flera lätt excentriska men alls inte obehagliga besökare i hemmet, kom ut på terrassen och krävde uppmärksamhet för sina intressen, så min hustru lämnade mig i det läget ensam med Usama.

- Människan har så lite tid till sitt förfogande, suckade han, och så mycket hon måste göra. Plikterna är oändliga, ansvaret gränslöst, fienderna otaliga. Orättfärdigheten i världen ar överväldigande, Allahs verk motverkas systematiskt och sataniskt av människor med makt att skada och förstöra den muslimska världen, de som under skydd av falskt tal om frihet och demokrati utövar en fasansfull finansiell och militär terror och strävar efter att förinta vår kultur.

- Ja, svarade jag, men var och en måste reformera och hela sig själv, lära sig att inte hata och inte vara hagalen. Våld föder våld, ett eskalerande bestialiskt våld, som så småningom blir sitt eget rättfärdigande.

- Det är en aspekt av saken, och måtte Allah skänka din själ lugn. Det finns ingen makt och ingen tillflykt annat än hos Allah, den högt prisade. Men man måste våga stå det onda emot, vara beredd att offra sig själv, bekämpa översitteri och förtryck och massmord med de medel man förfogar över.

- Ja, instämde jag, men genom att rannsaka sitt eget sinne och styra sitt eget beteende, försöka göra gott i det lilla, på ett anspråkslöst vis, kan man åstadkomma mer än man vanligtvis tror.
Jag tror att vi talade förbi varandra, som människor så ofta gör även när de är övertygade om motsatsen.

Arsenal hade våren 1993 vunnit både FA-cupen och Ligacupen, och säsongen 1993-94, när Usama bin Ladin dök upp i London, blev en stor framgång, tack vare lagets prestationer i Cupvinnarcupen. Laget innehöll fantastiska spelare, bl.a. en fyrbackslinje som av många anses vara den bästa som någonsin uppträtt i engelsk klubbfotboll, Lee Dixon-Martin Keown-Tony Adams-Nigel Winterburn.

I mål den mångårige landslagsspelaren David Seaman. På mittfältet dominerade Paul Merson,
trots att han då var såval alkoholist (något även Tony Adams i det läget var) som kokainist, och i anfallet levererade Alan Smith, Ian Wright och Kevin Campbell ständigt de avgörande målen. Den första match jag såg tillsammans med Usama var returmötet i sextondelsfinalen mot Odense den 29:e september 1993, 1-1 efter mål av Kevin Campbell. Då Arsenal hade vunnit borta blev det åttondelsfinal mot belgiska Standard Liège - den första matchen hemma den 20:e oktober, 3-0 efter två mål av Wright och ett av Merson, såg vi också tillsammans. Returen vann Arsenal med hela 7-0. Kvartsfinalen hemma mot Torino 15:e mars 1994, semifinalen mot Paris Saint-Germain 12:e april, och finalen mot Parma, med Tomas Brolin i laget, den 4:e maj i Köpenhamn, vanns samtliga med 1-0 (mål av Adams, Campbell och Wright) - och Usama och jag såg det hända, glada som bortskämda och aningslösa små barn.

Eftersom vi inte drack något och inte gick på pubar efter matcherna stod vi väl i viss mån utanför det kollektiva rus som drabbade fansen, men jag upplevde en genuin glädje och var övertygad om att Usama också gjorde det. Han uppvisade de yttre tecknen på glädje, han skrek inte, men han fullkomligt strålade. Efter semifinalen fick vi genom en vän i supporterklubbens ledning tillfälle att som hastigast träffa och skaka hand med ett par av spelarna - det var Tony Adams och Paul Merson, som då redan hunnit dricka en hel del lager. Om de tyckte att Usamas uppenbarelse var skrattretande udda så dolde de det i alla fall bra, de uppträdde hjärtligt och fryntligt så det förslog, och tackade oss for vårt stöd.

Och av all denna upplevda eller kanske inbillade glädje återstår nu några luggslitna och med tanke på allt det som hänt underliga och sorgliga minnen som måste hållas samman av de nakna hårda fakta som finns om Arsenals väg till seger i Cupvinnarcupen. Det hände i alla fall, de vann, det kan vi vara säkra på. Det är for mig ofattbart att Usama nu anklagas för att ha planerat en terroristattack mot det engelska fotbollslandslaget under matchen mot Tunisien i Marseille under fotbolls-VM 1998. Och att den som först skulle självmordsbombas till döds sägs ha varit Arsenals målvaktslegend David Seaman. Vad som sägs är alltså att det finns ett brev av en påstådd al-Qaidamedlem Ahmed Zaoui, som säger:

"The Sheikh [Usama bin Ladin], may God bless him, asks that we observe the movements of David Seaman, the goalkeeper, Alan Shearer, the most famous player, and the trainer, Hoddle. Also, thanks be to God, his attention has been drawn to two younger players who are becoming well known, David Beckham and Michael Owen ...we suggest that the point man for the mission should make his way to Seaman and blow himself up. This will be the signal for the other Brothers to start the rest of the operation."

Den franska säkerhetstjänsten lär ha upptäckt planerna innan VM-turneringen och i mars 1998 i Bryssel ha arresterat sju personer, flera av dem algeriska al-Qaidasympatiserande jihadister organiserade i Groupe Islamique Armé, som tagit anställning som volontärer och städare och vid gripandet förutom sprängämnen och vapen var i besittning av bilder på de engelska spelarna och kartor över Stade Velodrome i Marseille. Det påstås att GIA-terroristema även, på Usamas order, planerade att döda så många som möjligt av de amerikanska VM-spelarna på deras hotell, samt att tre av dem hade för avsikt att krascha ett plan in i en kärnreaktor. Om det är sant är det ohyggligt, men jag har inte forskat vidare i denna härva. Och i samtiden har världen sannerligen fullt upp med faktiskt förverkligade jihadistdåd.

Det är givetvis mycket svårt att rekonstruera exakt vad vi sade till varandra - jag har aldrig fört dagbok, och intrycken av Usama bin Ladin har liksom minnena av många andra människor jag mött smält samman till ett slags bearbetad och följaktligen tillrättalagd helhet. Jag upplevde honom ofta som dyster, allvarlig, bekymrad. Min grannlagenhet och respekt for andras integritet gjorde att jag inte frågade rakt på sak vad som tryckte honom. Han var i mångt och mycket, liksom jag själv, inte bekväm med eller tillfreds i den moderna världen. Jag lånade honom videos med samtliga avsnitt av Sherlock Holmes-TV-serien med Jeremy Brett i huvudrollen som "den mest ikoniske fiktive engelsmannen i sin epok", som Usama uttryckte det.

Vi enades om att det var en storartad serie, och Usama anmärkte att det London som skymtade där hade varit långt mer lockande att vistas i än det vi nu var hänvisade till. Han kommenterade också att den intellektuellt briljante narkomanen och gentlemannen med sin särpräglade hederskod hade ersatts som "den mest ikoniske fiktive engelsmannen" av James Bond, en försupen horkarl och psykopatisk mördare utan en tanke i huvudet, blint följande order och helt hängiven den ockernärda överklassens materialistiska njutningar. Ändå var Usama road av James Bond-filmerna, i synnerhet ett par med Sean Connery (From Russia With Love och Thunderball) och de två där Timothy Dalton spelade huvudrollen.

Antagligen märkte han även hur lite jag visste och brydde mig om dagens storpolitik, i annat fall kanske han skulle ha anförtrott mig mer av sina tankegångar. Han gjorde rimligen även den bedömningen att jag inte hade något att göra med den allt viktigare, och med nödvändighet så att säga sekretessbelagda, delen av hans liv. Det dröjde nog till strax innan julen 1993 innan jag fick klart för mig att Usama lett mujahedin i Afghanistan i gerillakriget mot sovjettrupperna och den kommunistiska marionettregimen. Brian Fyfield-Shayler var en vän till familjen, en språklärare med ett muntert och milt sinnelag, en inbiten ungkarl som under många år levt i flera arabiskspråkiga länder.

Vid något tillfälle i december 1993 råkade jag namna Usama bin Ladins namn och att jag kommit att uppskatta mina sammanträffanden med honom, och Brian sade genast att han varit Usamas lärare för drygt tjugo år sedan. Det var på Saudiarabiens bästa skola AI-Thaghr i Jiddah, och Fyfield-Shayler mindes klart sin forne elev, som varit mycket blyg, stillsam och artig, och inte helt lätt att undervisa vad gällde uttal, talad engelska, eftersom han inte gärna ville göra något misstag och i egna ögon då framstå som dum. Brian berättade kort om Usamas år som gerillaledare, jag ställde några följdfrågor och fick tämligen vaga svar, och därefter frågade han mig om vi inte skulle kunna träffas alla tre, och jag sade att jag skulle föreslå det för Usama och höra vad han hade att säga. bin Ladin verkade inte direkt förvånad och hade inget emot ett sådant möte.

Det blev en trevlig middag hemma hos Usamas gamle lärare. De återupplivade de gemensamma minnena från det tidiga 70-talet, och jag fick veta att varje årskurs bestod av omkring sextio pojkar, att de bar en skoluniform i form av en vit skjorta med button-down-krage och slips, grå byxor, svarta skor och strumpor samt på vintrarna svarta blazers. Varje morgon ställdes eleverna upp på led för en militärisk inspektion, och på en hög pall vid sidan om ledet av granskade elever satt en lärare med en rottingkäpp beredd att bestraffa de pojkar som inte uppförde sig genom att slå dem på båda fotsulorna. Brian och Usama log sorgmodigt åt minnen av andra lärare de båda tyckt om eller funnit vara underliga, och kom in på hur viktig fotbollen hade varit på skolan.

- Det var den syriske gymnastikläraren som var den mest entusiastiske på den fronten, eller hur? frågade Brian.
- Ja, det var Bashir som startade upp det när jag gick i åttan. Det måste alltså ha varit 1971.
- En medlem av Brödraskapet?
- Ja, han var mycket from...men en riktig idrottsman, vältränad och stilig. Vi spelade varje dag efter skolan, ja så ofta vi hade möjlighet.
- Vilken position på planen spelade du på, Usama? frågade jag.
- Jag fick spela center. Men när jag var mindre var jag alltid målvakt.
- Du var en duktig spelare, var det inte så? Du måste ha varit bra på att nicka? frågade Brian.
- Nej, jag vet inte det...Jag spelade för att det var roligt. Jag var nog rätt lat, rörde mig för lite. Dessutom tyckte jag inte om tacklingar och kivande pa planen. Och jag försökte låta bli att få bollen i huvudet.
- Men du tog aldrig av turbanen?
- Nej, och jag ville spela i långbyxor. De andra tog efter mig.
- Var det inte så att du var ett slags informell ledare och delade upp pojkarna i lag namngivna efter Profetens, må frid och välsignelse vara över honom, följeslagare, Abu Bakrlaget och så?

- Ja, det stämmer. Koranen och fotbollen var i sanning sammanvävda.
Efter middagen talade vi om humor, om hur olika folkslag såg på skämt, vad de tyckte var roligt, och om det fanns humor som verkligen överskred alla kultur-och språkgränser. Fyfield-Shayler var liksom jag själv är ett stort fan av Monty Python, och han spelade upp en video med ett antal av deras mest klassiska sketcher. Usama hade aldrig hört talas om Monty Python, och till en början satt han tyst och såg tämligen konfunderad ut. Så småningom började dock hans ansikte mjukna upp, glädjens allmänmänskliga spår kunde skönjas i hans normalt sa värdighetsbehärskade drag. Det var under den välkända papegojsketchen.

När den nått sitt slut bad han genast att få se den igen, och hans önskan uppfylldes. Och då han följde dialogen mellan John Cleese, som i god tro köpt en död och på pinnen fastspikad papegoja, och expediten i djuraffären, spelad av Michael Palin, som i det längsta nekar till att den på burens botten nedtrillade papegojan verkligen är död, började hela Usamas kropp darra och skälva av tillbakahållen, livslångt förnekad och undertryckt, munterhet. Hela hans ytterligt magra och långsträckta lekamen, som vanligt draperad i vitt, togs i besittning av en vild lust att skratta åt det utstuderat absurda upptaget.

Till sist brast han ut i halvkvävda stammanden :
- Pa-pape-papegojan ar ju död! Fågeln är stendöd! Han sålde den som död! En norsk blå papegoja! Såna finns ju inte ens! Den trånar inte efter fjordarna! Den har ju länge varit död! Och han vägrar erkänna det! Fast kunden skriker i papegojans öron och dunkar den i disken! Det är sjukt, stört, skadat! Den är död, död, död! Och så skrattade Usama bin Ladin på ett smittande och lössläppt satt, fast han dolde munnen med en hand, och vi fortsatte i timmar att titta på Monty Python, och därefter på Michael Palins Ripping Yarns.

Min sista kontakt med Usama ägde rum några dagar efter att vi återvänt från Cupvinnarcupfinalen i Köpenhamn. Det var i mitten av maj 1994, vi hade kommit överens om att mötas och promenera i Kensington Gardens och kanske äta något. När Usama ringde mig några timmar innan vi skulle träffas hörde jag genast att något var fel. Efter långa tystnader och halvkvädna visor sade han att han hade gått på bio.

Han hade sett att en film av Monty Python visades på bion ett par kvarter från hans bostad. Det var Life of Brian. Han sade att han köpt biljett i en ljus, munter och förväntansfull sinnesstämning, och att han lämnat biografsalongen med en känsla av att vara förledd, förrådd och besudlad. Han var både djupt sorgsen och fruktansvärt arg. Han sade att han inte förstått allt av filmen, men det han begripit hade varit mer än tillräckligt. Att göra som Monty Python gjort mot profeten Jesus var något totalt oursäktligt, och han ville inte tala mer om saken och vore tacksam om jag lämnade honom i fred.

Jag kom inte på något att säga, jag mumlade förläget ett nedstämt avsked, och varken hörde eller såg någonsin något mer av Usama bin Ladin, som jag fick höra en kort tid senare lämnade London för att aldrig återvända.

Nikanor Teratologen

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts