Fragment av surrogatpyret VII - Tidningen Kulturen

Teratologisk sondering
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Fragment av surrogatpyret VII

Ja dinse tjasande mot Lottahemmanet å va snart i hälarna på morfar, som vappe å hypple framför mä i de overkliga strålkastarjuset, som gjorde de lätt å se å oskadlijöra inkräktare. Till höger om oss va ett bofällit sommarhus, till vänster ett vanskött fus, å bort mot mörkret lägder som tydligen höll på å ruttna i nån onämnbar å svårt smittsam jordsjukdom.

Ett dåftt å plågat jud bröt de tålmodit avsikstlösa vindvinandets förgängelsesmekande dödspuls. De lät som om nån eller nåt försökte sjunga utan att riktit ha käft å strupe lämpad för de … de skar genom nerverna å gjorde mä kräksjuk av onda föraningar … Å fram mot de murknande elchocksstängslet där ljuset tona bort pellre en varelse tjajtande, en sån som ja aldri trodde ja skulle behöva se … De va som en lurvi å mörk gigantisk mangalitzagris, men den hade en menisks anlete, å de va ett som ja vagt kände igen … De tog några sekunder innan ja insåg att nyllet va en obscen nattmarekopia av oligarken Gusinskijs väna nuna. Kräket framförde hest å skrovlit tungrotssluddrande en gammal marxistisk kampsång om Lenin:

”Han väckte uuuppp … en värld i sömn
med ord som blev maskiner,
blev till traktooorer och booostäder,
borrtooorn, tanks och minooor ...”

Ja stirra klentroget på kreaturet, men morfar verka helt oberörd. Innan ja tweintut å skelavilt hann fråga han va de här betydde kom ett annat jur hasande in i synkretsen. De va som en falvarsam å krömmut bantengoxe, men de äckliga fejset likna starkt mediemogulen Murdochs. Knappt hade svinhybriden tystna så börja oxmutanten sjunga, mullrande, beslöjat å slemtäppt. De va en gammal herrnhutiserande läsarsång, berätta morfar senare:

”Drag för ditt blod … allt fler och fler till sssåren,
för blodet har du … Herde … vård om fåren …
Igenom blodet flyter frid och kraft,
ack! låt ditt blod i oss bli lifsens sssaft …”

Morfar log älsklit å plocka ur lattjolajbanlådan fram sin beprövade slaktmask. Han locka me lugnande läten å ömsevis bombasmleninistiskt å floskulöst paulinskt skitprat till sä juren å klappa dom rogivande på dom lusätna mutanthuvena. Deras blickar va så sjuka att ja int orka me å se dom, dom grymta lidande å stöna osaligt. Morfar fäste varsamt läderkåperna runt skallen på grisen å maka järnplåten me hålet i till rätta … Sen drev han me ett våldsamt hammarslag den skarpslipade hålmejselsprinten in i hjärnan mellan ögonvalkarna. Samma procedur upprepades me oxen, som även han föll utan ett ljud. Snaddjen fortsatte me beundransvärd likgiltihet att yra över snaddjen, å vi tog några steg bort från döingarna, ja wa sjwasut å snusste till på några vissna bestånd av skackelballa å surtagg, ner i en tjilla me stååpan.
– Va va de här för typer, morfar?

 Ja du, pyret, de va dom sorgliga följderna av Lottas eller hennes lindrit utvecklingsstörda hollywoodmenaders idoga fritidshorande … De ä som ett sollsamt ett sjå å röja upp efter såna olecklihajta, men de måst ju göras. De va frukterna av ondskeuråldriga rituella tidelag, som manshaterskerna syssla me … Sanna mina govillesamma ord, som få de att hurves å hiir i åtskilliga av dom mycke-för-många : pathos d’ên deinotaton peri tas aichmalôtizomenas gunaikas. Ville dom alltså avla fram såna här vidunder?

– Ha du glömt din Lanz von Liebenfels? skratta morfar uppsluppet. I Der Affenmensch der Bibel trodde ja i min heliga dårskaps enfald att du fått slutgiltiga bevis för existensen av baziatis, pagutus å udumis … Å i Das Kabirengeheimnis förklara han ju me gravallvarlit skämtlynne: ”Bakom Kabirmysteriet och de andra hemliga kulterna döljer sig synden med juret, sodomin, eller för att uttrycka det skarpare: den systematiska, i kultformer klädda bestialiteten.” Å ursprungligen va de Lotta di Classe som kom på de sättet å hämnas på dom ofattbart jobbiga vita män som bara envetet fortsatte att komponera klassisk musik, uppfinna å konstruera tekniska underverk, måla å skulptera å bygga å tänka å skriva, utan att fatta att dom i all evihet va moraliskt dömda av Livmoderframfallets Förgrämt Humorlösa Dödsdomstol … A dusmoros, a talain’, hoion emêsato!

– Varför va Lotta så bitter då?

– En försmådd käring ä ingen vacker syn, pyret, å dessutom ä hon oftast vanmäktit gemen på ett sätt som va gäll illvilja kan utmana en vettskrämd väggträngd prästjävel. Tänk dä själv: du ha en atthallen gumma som waarg oppå å tro sä vara kosmos centrum, å kar efter kar som hon ta ihop de me stå bara ut ett kort tag … Till sist, när fägringen ha övergått i förruttnelse, ett stadium som nås rätt tidit hos vår tids festinriktade damer, återstå bara en kväljande känsla av svek å fasa i hennes dödsberusade krämarsjäl … Då kan ett sånt tokit hugskott som detta, att me utstuderad förstörelselust avla fram fördummande monstrum i den tidsinställda livmodern, tyckas helt förnuftit. Hon snärjde n’Mauritz Hamilton en helg då han låg avsmullen, men när han kom till sina sataniska sinnen haaite han oppa haalen å skynda sä från hennes näste … Ho de misôn pasas gunaikas tên sunousian ephugen! Förresten va väl mangalitza-å bantengmutanterna int så farliga, de va egentligen mer bara erbarmlit synd om dom … Terata gar pollôi kai toude thaumasiôtera kai kath’ hêmas etikton gunaikes,

– De ha du fanisnöuwen rätt i ... Å du jer lika framtölu som allti, men ja ä int tyckesgo.

– Nu ska vi ha oss en sup, bestämde morfar å slet fram en flaska Norrlandsakvavit. Här, halvtjönling, ta dä en redi satajävel å glöm die Herrschaft der Minderwertigen … Alla tachista tlête, gunaikeion penthos aposamenoi!

Sen tog han spriten från mä, bleemme å fradga.

– Så, då ha vi friska upp artamanblodet!, gorma skrobbhöveln. Känn du int hur allt stråla av Lucifers kallt genomskådande ljus, hur tillvaron stå öppen som ett vidunderlit svart hål till den obeskrivliga Intigheten?

– Nä, men no känns de väl hyfsat … De kunde ju int gärna bli mycke värre i alla fall …

– Oinos gar anthropo dioptron, Bärnt ...

Morfar schlompa gnekande upp på bron, spotta vämjelsedrabbad på en ohyrekryllande fäll å skrååppe hårt på dörrn samtidit som han bryskt ryckte i wärväln. Men dörrn va låst, å nån vråla besinningslöst där inifrån.
Forts. följer...

Nikanor Teratologen

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts