Fragment av surrogatpyret VI - Tidningen Kulturen

Teratologisk sondering
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Fragment av surrogatpyret VI

Det finns sår i detta liv som liksom spetälska i avskildhet äter och sargar själen.

Dessa smärtor kan inte beskrivas för någon, eftersom man allmänt har för vana att betrakta dessa otroliga ting som om de hörde till sällsynta och egendomliga händelser och förhållanden, och om någon skulle tala och skriva om dem, så försöker folk med hjälp av gängse åsikter och egna föreställningar motta det med leenden fyllda av skepticism och löje – ty mänskligheten har ännu inte funnit på något botemedel eller någon medicin för dem, utan den enda drogen förblir glömska genom vin och konstlad sömn med hjälp av opium och andra narkotika – men tyvärr är sådana drogers verkan endast tillfällig, och i stället för lindring ökar efter en tid smärtan i våldsamhet.
– Sadeq Hedayat, Den blinda ugglan.

Låt oss sitta kvar i bilen lite, pyret…Veva ner rutan…De ska bli ännu värre ställt me världen innan ja slutgiltit tillåts lämna in… De här ä givetvis bara en maqamat på vår tariqat, salik… Vill du bli en arif, talib, eller vill du bli som ett av Per Ahlmarks rasmarsvin när du bli stor? Förinta din rädsla å känn dä som hemma. Glömt int att allt ä din Eigenthum.

Hemmanet va upplyst inuti å de lät som om nån levde öört därinne, å några meter upp på storgammel­asparna runt mangårdsbyggnaden satt strålkastare utplacerade å avslöja hur allt möjlit från den tid då de va ett levande jordbruk låg slängt å staplat hovendroven i de vildvuxna gräset: en potatmågg, en väintjärsjäppa, en Jakob-Jaksa, skurlainkar, fjölingar, klötterskelett…
– Ja tyck de verka rätt kuslit här, de stink ju vidrit, sa ja mens en rysning for genom min köldhärdiga å stryktåliga hjärnbark.
– Närmaste grannen ä ingen mindre än Mamma Scan, pyret, så där slaktas de å bränns kadaverrester dygnet runt. Dessutom ä Mamma Scan pälsjursallergiker, så hon offra i sammanbitet hat hekatomber av fängslade pälsjur i en närmast industriell process. Alexander Pitjusjkin hade förresten en lekstuga på hennes gård, där han lärde ut simultanschack. Å lite längre bort bodde n’Ossian Märklin, han som skrev Sångerna, vet du, ”a tale of the times of old! the deeds of days of other years!”… Men ja tro han ligg fastspänd på ett demensboende nu, tvångsintagen, misstänkt för å vara ”förnekare”… ”We shall pass away like a dream. No sound will remain in our fields of war. Our tombs will be lost in the heath. The hunter shall not know the place of our rest. Our names may be heard in song. What awails it, when our strength has ceased?”...
– Men hur kom de sä att du känn Lotta di Classe, morfar? Du bruka ju säja att dom där svinistersmorda trippelmackegallskrikarna int ä nå bra?
– Jo du, pyret, de ska ja berätta för dä, i form av en gåtfullt guttural å monstruöst svulsti å utdragen koan… Du ha förstås rätt i att ja ä kvinnernas käraste fiende, den ende som våga säja dom rakt i blygden att dom ä lika avskyvärda som karar, lika ansvariga för urartningen å undergången… Hur många gånger ha ja int drage dom gamla Diogenesvitsarna, typ när han såg dom där horerna hängda i olivträd å utbrast: ”Om bara alla träd bar så härliga frukter!”

De tisstre ini morfars ögåm å tiiten drog ihop sä i en syrli grimas som fick mä å ögles.
– Ja skulle vilja hävda att du måst gå ända bak till erövringen av Aryavarta, Bärnt, för å fatta hur de kom sä att ja å Lotta fann varann: men de ta för lång tid, å de hela va egentligen mycke mer mammaledit å misär­alldaglit än så. Ja hade hamna i ett tillstånd av pervers leda där ja va så övervänt på dödens njutning å helvetets frid att ja va beredd å söka efter ett gott skratt varhelst ja kunde finna de. Så en freda bestämde mä för å åka till Ume ugnifärsitet, som anordna en workshop me föreläsningar som ”Kvinnans anus i ett genusperspektiv” å ”En gumsjukt salongsradikal eloge till de bilbrännande, personrånande å gängvåldtagande banlieugossarna” eller va fan de nu rörde sä om… Så där kom ja dranglen i bragdum, Bärnt, en ulv bland hönerna å några erbarmliga gällade getabockar. Å så ställde sä då den vördnadsomvärvda feministikonen Lotta di Classe, barrikadfittan, placentatitanen, proggsugproppen, modertumören till otaliga papisteridissertationer, upp å lät ymnit sin urin, åtföljd av ett hjärtinnerlit härskri som fick alla att tystna å vända blickarna från den grå musen som självömkande tristessmalde på i katedern… Å sen höll hon en predikan så vild å ond å kynisk å misantropisk att ja int kunde annat än å följa efter hon när hon sent om sider hade fått nog av den unkna atmosfären. Å väl ute i råa hösthednaluften börja ja dryfta nåt me Lotta, de va nån överspänd fjollas tjollerprat vi tala om, hon va lasciv å sträv å locka mä till flera anstötlit upprymda kacklanden å huckranden…
– Minns du int va de va?
– Jo de va automessianismen, pyret.
– Va ä de? Frälsning genom bilen eller? Genom å äga å köra bil, eller därför att man bli ihjälkörd?
– Nej, ditt dumma svin!
– Frälsning genom runkande då?
– Nä, de rör sä om ”febermessianism”, nåt wallär Martin Buber raauta fram. Skit i de, för satan, teologer ha väl aldri yttra ett verklihetsförankrat ord? Men hur de nu va så börja vi umgås i samma kretsar, ja minns att hon fast hon va så pass till åren kommen vid ett tillfälle försökte äla av sä en gång till å fixa några dussin hudingar å muskingar som skulle runka av sä i en bytta mens hon bjöd på addjelsjen genom å drängfull drägelsuga på diverse djurkuksimiterande dildos, å sen trååtte hon in sperman i skrajta sin, men de blev ingen bäbis… Å de va no lika bra för de tilltänkta barnet, för Lotta låg genom en bulvan bakom den där kinesrestaurangen i Österjörn du vet, som fick slå igen när harmyndiheterna kom på att högjur kom i specialchartrade plan ända från Washington D.C. å Wall Street via Arvidsjaurs vådliga flygplats för å se när nån crackthaihora födde rakt ner i ett kokhett frityrkar, å sen festa dom på levande helfriterat spädbarn…
– De kan ju int gärna ha överlevt frityrkoket…
– De ha du rätt i, vattenskalle, men den olycksaliga ungjäveln va levande när den friterades å navelsträngen brast. Å de va de bankirerna å statsterroristerna va ute efter.

Från ett öppet fönster på övervåningen dåna Stiff Little Fingers Suspect Device:

They take away our freedom / In the name of liberty / Why don’t they all just fuck off / Why won’t they let us be? / They make us feel indebted / For saving us from hell / And then they put us through it / It’s time the bastards fell // Don’t believe them / Don’t believe them / Question everything you’re told / Just take a look around you / At the bitterness and spite / Why can’t we take over and try to put it right?

Morfar ruska uppfriskad på den av Klarsfelds eftersökta rashygieniskt mönstergilla skallen å sprack upp i ett spjuveraktit leende:
– Så, din armade karibel, nu gå vi å våldgästa vogmor, Lotta di Classe! ålåvades morfar, gripple sä ur biln å knååkke iväg mot förstutrappan, där konstiga hudar å skinn hängde över broräcket å blödde var.
– Kom nu, ditt ättaskwelskaller, beordra han, eljest ta ja dä n’täli du sent ska glömma! Å ja följde efter han, i de kalla ljuset kringgärdat av isande avgrundsmörker, å hade nån sett mä skulle dom no ha tyckt att ja stömle å tjoffle på.
Forts. följer...

Nikanor Teratologen

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts