Fragment av surrogatpyret V - Tidningen Kulturen

Teratologisk sondering
Verktyg
Typografi

Fragment av surrogatpyret V

Hur ska man egentligen uttrycka sig, då ju detta ord själv lånar sin prägel från den skatosociologiska dyngan och helgar denna som stilmönster? Hur ska man komma undan denna kacka-foni, då tystnaden (enligt specialisterna) är ännu mera stinkande vältalig än rösten? Språket skulle behöva tömmas på sin skit en gång för alla. - - - Försöka återskänka tanken den fundamentala och otänkbara tvetydighet som trots allt är verkligheten: dissekera språket och ta sig ut ur litteraturen. Lautréamont, Hölderlin, Rimbaud, Mallarmé, Jarry, Fargue, Jacques Vaché ... Det är för övrigt omöjligt. Misslyckande i första graden.

- Julien Torma, Euforismer

- Ja vet int, morfar, svara ja, du hade kanske vare snäll å lyckli om int mormor hade tulta på å trigga dä å fått dä å tilta?

- Säkert, pyret, hosta han, fliira å for skraatt. Men sen vart han unheimlich allvarli.

- Du tyck alltså int att ja verka lyckli å snäll?

- Njae, ja mena int så, men mormor va väl int den lättaste å tas we? De satte väl ändå sina spår? De kan du väl int förneka, även om du förneka allt från goternas ansvar för Roms undergång till att Moshe Peer som litet barn överlevde masser av g-g-gasningar i Belsen?

- Va fan tjata du om mormor för, din arselfitta! Ha vi int viktigare saker å tänka på nu?!

Han försjönk i svartsynt misantropisk kontemplation en stund å gav mä en mörk blick som va flöuwende ärj. När vi svängde av på grusvägen börja han predika igen, de kom en kryptkwäfft ur käften:

- Kågemarken va frontzonen under Tredje Mongokriget, Bärnt... De va på de viset att ersmarkarna hade avla fram en sån ohyggli mängd downiesar att trakten svämma över av dom, å de va int som dom gullepluttmongos som finns nuförtiden, nä huvvaligen...

Dom hade worte besegrade i två bittert utdragna krig å underkuvade av de fisförnäma småfolket som hörsamma tjyrkplikten, å som använde dom till alldela för å själva kunna doola på å duura i evangelisk fylledvala... Å du vet äre nåt mongos int ä av så jere djeru, dom ä mer som nå dätter eller dallkusar eller bekkel, så ha naturen nu en gång alstra dom, må den njuta av sin oskuldsfulla ondska... Å allmogen hadd fullt upp me å dissiplinprygla mongosarna, som växte sä osunt stora å kraftiga å tålmodit uthärdande bida sin tid, å dom va lika tjåsut å åsäschläfft som nånsin tillförne. Men hur de nu va så tyckte torparna att he va som aandjaingt me dom här upptuktelserna, dom ville ha nå ånöijest, å då fanns de en viss Henning som hadd en pajk, n'Peder, som han intala sä skulle bli tungviktsmästare... han va väl int mer än en sexton år men vägde säkert hundratjuge kilo, både muskler å fett. Men han hade en glaskäke, eller va fan säj ja, käken va så satans ömtåli att om han fick en jabb, om man bara deette uti fjunilillhakan hans, så fläätte han, dövre nå så erbarmlit, järrmades å börja fläänn... Å då beslöt sä Henning för å låta han göra karriär genom å slåss me dom kromosomberikade, som va i rätt viktklass men så nertryckta att dom int slog tillbak.

Så dom största å till synes harmlösaste mongona avskildes från vardasslitet, där dom hade reducerats till Seelenlose deillfång å döinggrävar, å sattes i träning för å bli lydiga slagpåsar åt n' Peder. Men bland dom utvalda fanns ett mongo som va atta illonn, han kallades "Brännö" å gömde bakom sin fjärrkesemask å tyyattityd en kallt beräknande hämndlysten avsmak mot populasen. Han hadd fått en hjärna som man int trodde ett mongo kunde ha, en lemlästningsgrym å mordglad skallklump...

He dååske å va nästan som ett gårail när vi närme oss Lotta di Classes hemman. Morfar svor över de defekta heljuset å dom hackiga vindrutetorkarna å att he gåva så inne i biln.

- De säjs att meniheten hade samles bortanför Elddiket nära Barnatjärn för å se Peder å Brännö göra upp hanngainges... Mongosarna va där också, dom brydde man sä int om. Ja såg ju int själv de här, men de vart int som n'Henning å förslamningsborna hade räkna me, utan Brännö rev ut ögona på Peder, bet av han tungan å sparka sönder testiklarna på han, å så bröt rena helvetet lös... Dom här Downiesarna visa sä nu vara som Philadelphia Flyers nya ungdomsstjärna, den där hörselskadade bråkstaken du vet, Steve Downie... de fanns ingen hjälp å få för dom förvekligade å dumdryga ersmarkarna. Dom worte uti eeint å skavle å småla å gnepades å gråtades å slog grämmja på varann, men de hade dom inge för, ty moggisarna hade klura ut deras svaga å ömma punkter, å de va allmogens egen åtfäla... Några sturska enstöringar rädda sä tillfällit till nån lada i utmarkerna, i Ersmarksbodarna eller Ersmarksängarna, de va Anton "Maxin" Eriksson, Ferdinand Nilsson-Kling, "Anton-Nischa", "Jonä-Jonk" å nån till, men dom allra flesta av dom andra blev slaktade eller internerade i ett konstipationsläger... Å där satt då folket i grannbyarna å undra när de va deras tur å duka under för mongostormen. Dom börja dessutom misstänka att mongotillståndet smög sä på deras närmaste, de viskades om kryptomongos å mongoblivandets dunkla cellförändringsprocesser... Prästen i Kusmark mötte prästen i Storkåge, å dom sög varandras kukar så alla förundrades över hur fårrkna å grådu gubbasen verka, å de va syndatårar å Hosianna å Halleluja å tungomålstal utan å komma ett uns närmare nån Endlösung på mongofrågan... Å de hemskaste va no att dom me Downsyndrom styrde Ersmark minst lika bra som de hade vare ställt förut. Dom fick småfolket å hugga tag å ligga i som aldri förr, dom puula på å baawke å drånge å sprätte djönningen, liderna kalhöggs å djörrjugroovarna torrlades å dööllerna sändes ut för å fnaska i Skjellet mens gloparna drillades till rånmördare. Men dom va trots allt mongos, storhetsvansinniga å härsklystna mongos, å de ruvades runt om i bygden på hur man skulle kunna få tillbak den gamla maktordningen, så man slapp betala tull till mongos å tillbe avgudabilder av dr Down om man färdades från kustslemmet uppför Kågedalsrämnan... Mongona hade konfiskera alla vapen å öva sä ständit i deras bruk, dom tatuera sä å gick klädda i läder å gummi... Till sist gav sä en delegation av från Drängsmark å Storkågeträsk, dom färdades barfota å försmäktande av nykterhet till Jörn, där dom bad EFS-maffian om hjälp. Å dom styrande familjerna ställde förstås vissa krav, som bönebröderna ödmjukt foga sä efter, å lagom till midsommar drog ett horribelt skroderande å skövlande härfölje via Boliden å Varuträsk till Ersmark, där den avgörande striden kom å stå just här i Kågemarken, när dom retirerande mongosarna, som överraskats i nattsömnen, gick i ställning me sina Mausergevär på Kvistbergets sydsluttning å blev nerkämpade me Kalasjnikovs å granatkastare å bajonetter. Å så blev Lägre å Mellersta Kågedalen kristen, kälkborgerli, käringakti å lite lagom efterbliven igen, å dom mongos som finns nu ä i jämförelse me dom som revoltera under Tredje Mongokriget kramgoa å harmlösa muppar.

- Vet du, morfar, ja tro int på dä.

- Men va jer henna för åtforen, ha du rent inge fetasjefft, Bärnt! Ska du missunna en äldre arisk herre å dikta sä ur samsarainfernot lite? log morfar, hääre gammel­volvon å svängde in på ett Taikonliknande gårdstun.

- Nu ä vi förresten framme. Å no verka den äntligen galla gammstintan vara vid liv å hemma allti, ljust jere då som när man vänta på Luzifers Hofgesind.

Nikanor Teratologen

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts