Rune Stakset. Dikter - Tidningen Kulturen




Post Scriptum
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Rune StaksetRune Stakset, född 1957 i Steinkjer i Norge. Han flyttade hemifrån tidigt, har bott i Lofoten, på Söröya i Finnmark och arbetat på fiskebruk.

Han bodde också några år i Oslo och arbetade bland annat på Dikemarks mentalsjukhus, liksom han som ung reste omkring i Europa och i Nord-Afrika på 70-talet och i början av 80-talet. Sedan 1981 arbetar han på Posten.

Han har publicerat resereportage från Nord-Afrika, samt dikter i den norska litteraturtidskriften "Vinduet".

 



 

 

 

 

 

Nattåget till Oslo 30 oktober 1981





Jag och Antonio från Portugal i en enkel sovkupé.
Vi röker rulltobak och delar en flaska vin.
Jag skriver brev till min käresta som fyller 28 år.
Ute är det mörkt, tåget rusar genom Värmland. ...
Tidig på morgonen innan Oslo kommer två poliser in i kupén.
De ber mig komma med till en annan kupé som de låser.
Där kollar de igenom mitt bagage, mina kläder,
kroppsvisiterar mig och studerar mitt pass noga
och frågar vad jag gjorde i Nord-Afrika året innan.
Jag svarar att jag var på resa.
Sen får jag gå när de inte hittar det de söker.
Efter mig hämtade de Antonio.
Han kommer inte tillbaks men när vi kommer fram
ser jag honom gå av med poliserna på Oslo järnvägsstation.
Såg honom aldrig mer.

 

 *

 

Det blåser en kylig vind i försommarnatten.

Jag vaknar till och stänger fönstret.

Kan inte sova så jag klär mig i mörkret,

öppnar dörren försiktigt.

Vill inte väcka hon som sover.

Himlen är blåsvart, den ligger nära,

vakande över skogen där ute.

I ljuset från dörröppningen ser jag min

hustrus sovande ansikte.

Det rör sig.

Under de slutna ögonen leker ett litet barn

med en insekt av glas.

”Non omnis moriar”, skriver Wizlawa Szymborska någonstans.

 

 *

 

Så många som påstår så mycket i dessa tider.
De påstår att de känner arkitekturen i bombade städer
fast de aldrig har satt sin fot där. I brist på fantasi
läser de om världens obalans och skriker så lågt och
så länge vid tangentborden att ingen längre bryr sig.
Ingen hör vad som sägs bakom de många orden.
Fotografier av världen styr sinnet som de lögner
som flyr minnet - lik skogens många skuggor
i sommarnatten. Där läser de in sin egen oro.
Grannens galenskap. Han som sattes på undantag
men inte fick plats på dårhuset.
Jag kämpar emot. Jag påstår minst möjligt.
Jag misslyckas lika ofta men jag övar mig i konsten
att möta mitt tillkortakommande.
Ingen äger sanningen. Ingen vet exakt vad den andre
känner, vad den andre har upplevt. Men vi anar det.
Vem den andre är. Och han skrämmer oss. Med rätte.
Han äger nyckeln till den port som leder rakt in i
vårt gemensamma mörker.
Låt oss be om hjälp den dagen ingen frågar oss om lov.

 

Steinkjer

 

Cecilie kommer ikke hit mer, hun er bare en sang.

Og jeg ser utav vindu og jeg ser bare snö og mörke, ikkeno annet.

Februar, sent på dagen, et sterarinlys på mitt bord.

Jeg er trött men våken og drikker et glass vin.

To mennesker döde her et sted, de begikk selvmord, sa mor.

Stein regn!

Vi overgir hverandre som vi overgir verden.

Alt forgår.

Snart er det kveld og byen tom.

Husenes likegyldighet för de faller sammen.

De tidligere byggningenes siste sukk når stövet har lagt seg.

Vinden som leker med stövet.

Utenfor byen flyger svarte ravn lavt over åkrene.

 

Havet

 

Årstiden brenner tårer til dukater

En uendlighet av tid ruller over havet

Jeg löfter mitt hode og ser

Gud senker sorgen i min blikk

Båten ros av en slektning til oss

Men havet forteller ingen historie

De gikk ikke under

De löftet seg mot bunnen

Med hode i sand når menneske fram

All den tid det tar å ikke forstå hva som skjer

Hendelser i vann

Og et hav av uforstand

 

En varm dag i august 1998

 

Söndag ettermiddag
Koker kaffe til en nabo
Kjökkenvinduet er slått opp
og vinden i lövverket minner om en annen tid,
et annet sted

En slags sult...

Det ligner en brennmanet med meterlange tråder
og den ligger runt en sommer
som aldri vil ta slutt

Et hjertelöst insekt er insydd i matta på stua
så nå vet du hvem du ligner når du går

En slags död

Du kan kalle det vennskap
Eller manglende kommunikasjon


Men så lenge vi tar på hverandre er bara håpet ute,
ikke alt det andre

Og sengen minner oss om at vi en dag skal våkne til et annet liv

Uten hjelpemidler og dikt som ingen orker lese

 

Tanker renner over sidene

 

Hva om vi legger våre hoder i blöt?
Forståelsen ligger naere forvirringen.

Du gir meg en kopp med tid og sier;...
"Jeg vil ikke se deg drukne i den"!

Garantert en kjaerlig hilsen luftforsvaret.

En gammel man möter oss på veien hjem.
"Pisselykke!" skriker han og vifter med stokken.

Alderdommen er et himmelsk sted
Der er plass nok for alle gamlehjem

Men middelalderen er et vanskelig sted
Ikke mye annet enn insikter å vente seg der

Ingenting annet enn insikter

Jeg törker av et fotografi:

Morfar i et okkupert land

Han blir sendt til en konsentrationsleir i Polen

Mormor med sine barn står der, alene 

Byen ble brannbombet av tyske nazister

Til aske og ingenting

Farvel far

Sverige under krigen

Folket åpnet sine hjem

For norske flykninger

Den gang

I dag går solen ned i et hav av glemsel

Det sitter politikere i Festning Europa

og bekrefter det vi alle vet

Det fins ingen forståelse å hente der

Ingen forandring å vente

For Maktens Menn eier ikke spörsmål

De svarer på ting

Ingen har spurt dem om

Ord som gåter

Kryssord for sjelens tomhet

En sommerdag

Humlegården i Stockholm

Nynazister beskyttes av politet

I skyggen av Carl von Linné

Uten å skjemmes

Hva er det du ikke forstår?

Det er naermest ubegripelig, morfar

Men jeg unnskylder ingen av dem

For de vet hva de gjör

De krymper dette landet -

innvendig

Min arvedel ble ditt sverd

 

Hjemlengsel

 

Hjemlengsel er en gåte
Som Ilya Kabakovs album

Kroppen vil ikke reise mer
Tidens tog beveger seg utenfor ruten

En naerlesers minner
Alderdommens narrespill om ungdommen...

Glemsler til tonene av nostalgi
Men gåten hjemlengsel er som Ilyas labyrint av små sår

Mitt tinitusöre lytter til de små tonene:
"Kom tilbake lille mor"

Barnet dör i sitt hundrede år
Uten far

 

Hva nå?

 

Tankene snurrer rundt og rundt

Trenger en styrke jeg ikke har å holde noe fast

Noen holdepunkter:

Gå, sykle, lese, skrive, möte

En gammel venn som stod gjemt bak en dör

Hva hadde jeg glemt?

Faller fra hverandre:

Minnene, hukommelsen, skogen

Det liv jeg engang levde

De venner jeg en gang hadde

De möter jeg en gang bar med meg

( 2004 )

 

Fragment, dagboken 1994

 

Hjertet hopper over noen slag.

Det er den manglende sövnen som önsker seg en gave av himmelen.

 

Mitt öre suser av vindfrykt.

Det kalles også for tinnitus.

Kraftlös kontroll.

Ord ristet i sand.

Steiner som klukker av forakt ved stranden.

 

Jeg bude reise til Lisboa og besöke Pessoa.

Men istedet besöker jeg Torsten Renqvist på Liljevalchs i full figur!

 

På natten leser jeg ”Boken om E” av Ulla Isaksson

 

"Allt kan vara tusenannorlunda" skrev Gunnar Björling.

 

Snöen brenner.

Sövnen slukker ilden ombord.

Be for meg Gud.

Sengen er et skip som seiler gjennom natten.

Alt du får er et spörsmål som ikke har noe svar

Dagboken november 1994

Ikke et eneste ord trenger ut

Jeg når ikke fram likevel.

Du er like fjern som tanken er naer

Din kropp befinner seg på fotografier.

Maktlöshet. Ditt navn er beslektet.

Ta meg vekk fra vår kommende avskjed.

Det finnes ikke ord for sorgen du ikke er

Jeg venter bare alt jeg ikke vil.

Lev med din lede.

Den glade vil ikke glemme.

Loven om forandringer forklarer ingenting.

Numne fölelser fingrer forgjeves

 

Dagbok januari 1991

 

Skår, splitter

Det brenner i meg av tung sövnlöshet.

Sövnens lokkelse lover ingenting.

Faren ruller familiesteinen oppover bakkene

Jeg sitter i hans hus og trenger all den ro jeg ikke kan oppbringe selv

En penn, noen ark, tre ordböker og Cseslaw Milosz samlede dikt

Mitt liv i "gåseöyne" men det fungerer ikke.

En vinter uten snö.

Svartrosten söker föde med sin gule nebb der ute.

Hopper rundt så vakkert i sin svartglinsende drakt som skulle han på fest.

Det er bare jeg som bruker kjökkenbordet her på formiddagene

Det er ofte vanskelig å skrive.

Men ennå vaerre å lese det man skriver etterpå.

17 januar flyr 2000 amerikanske fly mot Irak

I Norge dör kong Olav.

Jeg venter på at selvmorderen skal ringe.

Jeg ringte selvmorderens söster og advarte henne.

Vi lever ikke i samme land.

Mellom oss ligger en usynlig grense av valium og blanke öyne.

Jeg leser Saarikoski "Angeläget eller ej"

Har anmelt meg på et kurs på ABF;

"Svenska för norsk och dansk-talande"

Mens krigen fortsetter i Midt-Östen

Nye opptöyer i Baltikum med dödsoffre.

I Riga denne gang.

Jeg föler ubehag.

Verden brenner og jeg bekymrer meg om mitt språk.

Det er lettere luft i det jeg ikke forstår enn i det jeg tydlig begriper.

Ordene jeg savner flyr rundt i rommet mellom skrivebordet og sengen.

Mine skuffer er fylt med ord fra en tid jeg ikke lenger bryr meg om.

 

Dagboken april 1990

 

Jeg leter etter ord.

Å skrive er aldri det jeg lengter etter.

Jeg skriver fordi jeg ikke kan.

Mitt språk, mitt mangelfulle språk, baerer meg ikke.

Ikke noen steder.

Mitt hjem er en hånfull samling hvite ark.

De skriker av tomhet!

Og de lar seg fylle av noe ennå större, noe ennå mere tomt.

En skrift uten vegger, ord uten mening, et tidlöst spor gjennom ingenting.

De er som skyggene av de fuglene jeg trodde meg se når de flöy forbi.

Som altid bare flyr forbi.

Stillheten er tung denne formiddagen

Aprilsolen varmer nesten ikke og hvitveisen i vinduskarmen

ser bedrövet ut mot snöfnuggene som blåser opp mot kjökkenvinduet utenfor.

Det var lillebror som kom med hvitveis i går.

Hans lysende glade ansikt sprenge mitt tungsind till filler og sang!

Han laerer meg å lytte, igjen og igjen, min 5 år gamle laeremester og oppdragsgiver.

Solen strekker på seg

mens himlen krydrer jorden med iskald hagel.

April! Du milde tid!

 

Dagboken mars 1991

 

Ordene ligger der.

Språket som skal före dem sammen savnes.

Framtiden har ingenting med dette å gjöre.

Fortid overalt.

Jeg legger meg på sengen men sovner ikke.

De våkne drömmene er som den populaere kulturens store intet.

Jeg tolker alt i sengens mittpunkt.

Mitt eget naervaer forstår jeg mindre av.

Jeg ligger her som ett giganstisk puslespill der flere biter har forsvunnet.

Tövaer.

Mine steg synker.

Underlaget er ikke hva det var igår.

Alt er usikkert i måneden mars.

Som om drabantbyens ikke-liv var noe vesentlig annerledes, et annet sted.

Et landskap uten land, skapt av sövngengere i en soveby.

Jeg bor i en soveby der jeg likevel ikke får sove.

Da oppstår tanken at de årene jeg har levt her ikke lar seg forklare.

Med mitt språk.

I min tankes hjemlöshet har tiden opphört å eksistere som noe annet enn tid.

Vakler rundt i en grå zone av gamle boligblokker mellom en vårvinter

og en forkjölet kropp som knapt nok lar seg forföre av en naken kvinne i et nyskuret badekar.

Finnes her noe annet liv enn underliv?

Denne femtitallsarkitekturen taler sitt tydlige språk.

Det handler ikke om ”hjemlöshet” eller ”tilhörighet”.

Når ingen eier tilhörighet og alle har flyttet hjemmefra, hva finnes det da?

Uro, sorg eller befrielse fra den tid som var full av forhåpninger om en bedre tid.

Jeg ser opp mot taket på nabohuset.

Stemmen som snakket om "Guds straff" har opphört.

Et vindu smalt igjen og en kråke löftet sine vinger og skrek.

Så har da Gud sagt sitt.

Nöklene ligger i vesken.

Vesken henger på knaggen.

Jeg roter rundt en stund.

Döra er stengt.

Baderomsgulvet vått.

 

Dagbok Alger december 1980

 

Vi åkte ner från de blå bergen och nådde Alger med sista bussen.

Det var redan sent på natten.

Vi som inte fick hotellrum eller inte hade pengar att muta någon med

samlades i överfyllda kaféer

där vi försökte hålla oss vakna med små koppar varmt kaffe.

De som somnade vid borden slängdes ut på gatan direkt.

Det var nollgradigt ute.

Jag såg flera som satt och sov med öppna ögon, stirrandes in i intet .

Men hatet jag kände för polisen som hotade oss i går var nu långt borta.

Som sömnen. Den avlägsnade sig mer och mer

En vänlig tiggare utan ben satt på en liten vagn och pekade med handen;

Gå dit så hittar ni järnvägsstationen.

Vi var tvungna att ta tåget ut ur Alger för att hitta ett rum.

Sova ute var uteslutet, dessutom var det kallt och alla hotell fullsatta.

Det hade varit en en stor jordbävningen i El Asnam inte lång därifrån -

Tusentals människor helt plötsligt utan bostad.

Vi kom med morgontåget till Blida på vägen mot Oran.

Hittade ett ledigt hotellrum ved hjälp av en vänlig lokalpolitiker.

Ett möte på tåget.

Sov sen i fjorton timmar.

 

Söröya 1977

 

Natta er tjukk og dyp blå

Ut av ingenting kommer en mann gående

Månen over er grå og hun ser innbilsk ut

Mannen stopper under en gatelykt

Graver fram en sigarett fra frakkelommen

Ser ned på sigaretten og deler den i to

Legger den ene stumpen i lommen igjen og tenner den andre

Han blir stående en stund under gatelykta

Så krytter han en ekstra knute på sitt skjerf og sukker mot månen

Går ned til havna der båten venter

Tanker er som sölvfisk og havet er svart

 

En jazzsangerinnes död

 

Fuktig blåste hösten inn i mitt rom

mens drömmen om en öststatsreise

langsomt löste seg opp.

Telefonen ringte syv singnaler.

Jeg visste ikke hva jeg hadde i vente,

jeg ventet ingen.

Denne lördag morgen stengte jeg ikke vinduet

men gikk ut i gatene etter sövnens raknede dröm.

De nylagte kopperplatene på Hedvig Elionora lå svöpt i dis.

Kirkeklokkene hang utydlige i fuktig stillhet.

I kafeen på Jungfrugatan satt tre menn ved hvert sitt bord.

Jeg forstod att nattens ukjente reise aldri tok slutt.

På ett bord: Dagens Nyheter med ordet FRED

den tjuetredje oktober nittenåttito, jeg leste

en setning: "Radka Toneff död"....og höstlövet

blåste over min hånd og hennes strupe - .

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen