Jessica Johansson är inbjuden poet till Södermalms Poesifestival 4 och 5 september på Orionteatern - Tidningen Kulturen




Post Scriptum
Verktyg
Typografi

Jessica JohanssonJessica Johansson är född 1985 och bor i Stockholm. Hon är en del av poesikollektivet ”La poème kalashnikov”. Hon romandebuterade hösten 2013 med ”Thrillerliv” (X Publishing). Hon är litteraturvetare, skribent, ritar teckningar och arbetar på bibliotek. Just nu skriver hon på sin tredje roman.

 

 

 

 

 

 

 

ZAPPA MÖRKER

Jag har letat efter svar i varenda skosten och rynka
dragit ifrån och lagt till
sett en svunnen människas anletsdrag i mina mardrömmar
när han sa att jag var äcklig
jag har sökt mig till bränder och högprocentig alkohol,
när fiktionen sviker mig och ledan blir övermäktig
har jag suktat efter vapen och värdetransporter att äga hela världen med
jag fiktionaliserar även det mest banala för att uthärda
ja, ibland tror jag mig själv vara en fiktion
jag har burit en annans narkotika i väskan från Sergels torg
till Burger King på centralstationen
jag var tjugo år
och när jag gjorde det kände jag ingenting
de inbillade dödsdomarna är något slags omvänt syre
i gryningens klyschiga ensamhet
jag svävar en bit ovanför marken med en tung kedja kring foten
den drar mig nedåt
när jag vill bo i skrattet drar en skugga över mitt leende
och du ska ana att därunder finns det verkligt kompakta
jag kan inte leva en sekund utan slutet i horisonten
som om meningen med allt är att det en dag tar slut
i bilderna i de glossiga magasinen
söker jag ångest som vore det en drog
jag försmäktar utan dig på den ö som är mitt liv
och i förgrunden bugar sig maktens män
för rasistiska ideologier och lättklädda brunetter
jag kan inte längre zappa bort det absoluta
frenetiskt river jag sönder mina nagelband och tuggar tills käkarna värker
särpräglad och outhärdlig tills ingen längre lyssnar
en generation som sminkar sig i mörkret
och borstar håret med ryggen mot spegeln
det har gått för långt alltihop
känn slutet i mellanrummet mellan varje stavelse och
du ska salig vara i evinnerligt vakuum.

 

KAOSTID


Gråta tårar i kök kvällen före julafton
hur överleva evigheter av framtid
ensam på jord
presenterna är ännu inte inslagna
blir det mardröm eller marshmallows
i morgon till frukost
ensamhet och onda bråda döden
pannkaka av alltihopa
eller vyssjan lull koka kittelen full av kärleksblickar och brända mandlar
hugg hellre en kniv i mig
hugg hellre en fucking kniv
än livet utan honom
någon väser okvädesord som ett illvilligt norrsken över plattformen
vi kom genom regnet och tårarna och vi tog oss ända hit
din röst tonlös när du sa att det här var slutet
tror ni jag poserar
världen vänder ansiktet bort från mig i avsmak
mina fascistoida tendenser att gorma sådant jag inte menar
sagt är sagt och kommer aldrig igen
rewindknappar i verkligheten, jag drömmer om dem ännu
det ska komma att flimra framför mina ögon innan jag dör
det dröjer nog
men den här allén pulsar jag mig inte igenom på egen hand
pendla trettio gånger varje dag mellan djupaste sorg och
mäktigaste glädje

OCH:

du sitter och våndas med dina storblommiga monologer
och köper klänningar på kredit
du karvar i dig själv med vasstandad såg som ett förvuxet emo
tårarna lämnar rännilar som stuprännor längs dina kinder
du är billiga berättelser efter läggdags
du är nylonstrumpbyxor av dålig kvalitet
nyhetsankaret låter oberörd på rösten
när han matar ur sig världsliga vidrigheter
vi är alla ett varumärke för det är du värd
han har ätit upp sin medicin den här veckan igen
blir spillror av förlista skepp i soffans ena hörn
läser konstböcker och poesi
jag läser en novellsamling som känns sydamerikansk i tonaliteten
jag äter kanelbullar tills jag mår illa och googlar på porslinsburkar
med lock från rörstrand
proppar mig full av det här habegäret
köket är en ocean av brödsmulor och disk och skvättar av listerine
smulorna krasar under min strumpläst när jag kokar kaffe
det privata är politiskt och min man tappar sina tänder
hans mamma var i fas 3
nu skurar hon golv och sover hela kvällarna
det här är inte kvalitet,
det här är en kopia av en imitation
såsom vi alla är kopior av imitationer
i askfatet glöder fortfarande våra upprökta cigaretter
vi ber om nåd
så jävla mycket nåd
upprörda folkmassor ser vi aldrig numera
folk gäsptwittrar
folk hostar blod och petar i värmeljusens stearin
det kanske inte finns någon nåd att få
bara svälja tjackbomber i björnsan och krita läsk i kiosken
bara vada i denna utstuderade tomhet
med tuperat hår och önskedrömmar
bara rita tills alla tankar försvinner
kaostider är våra tider
ljuset är manipulerat i photoshop
du är inte sådär vacker egentligen
på ett kassettband från barndomen
min lillasysters röst nära mitt öra
hon säger att hon älskar alla årstider och alla djur
jag har inte haft min barndom så nära på tio år
jag vill grabba tag i den och fly in i den
gömma mig i den ett slag
att göra-listorna sträcker sig över många mil
ut på E4:an och aldrig återvända,

OCH:

jag sviker och sviker
glömmer att tvätta ansiktet tre kvällar i rad eller struntar i det
glömmer att jag inte ska skrika mera så jag skriker mera
som om skrikandet aldrig ville ta slut, som vore det inte jag som skrek.
Mitt i den här tomheten tappar du således slutligt bort dig själv
det finns ingen styrsel i din frisyr och det gör den obehaglig
reklamen tränger sig in i mina nattliga drömmar och gör mig
vrång och oberäknelig
hur många horor har du legat med i ditt liv
hur många porrfilmer har du runkat till i ditt liv
har du då motat bort tanken på hur unga de är, hur skadade, hur drogade?
i spaljén ska jag sitta i korgstolar från sekelskiftet, ja,
jag drömmer numera bara om lugn och fokus
dramatik har jag nog av
den har så hårda hovar och skoningslösa orkestrar som aldrig lägger av
men i mousserande vin skålar vi för 70-talet
vi tror, vi tror, vi tror
inte längre på framtid och
tänk om jag inte vill ha några barn att förstöra,
tänk om det räcker med mig själv,
jag har mig själv och ett smutsigt kakelgolv fullt av gifter
här är det bara katten som njuter
som väljer att kura ihop sig till en boll
och somna ifrån våra gräl
att existera betyder att träda ut, säger du,
sedan kritar du en femma i hökis och äter upp din
veckodos av iktorivil på två dagar
men jag älskar dig
OCH:
cancerogena havsvikar
hyacinter som dör, dör, dör
du befinner dig i en samtidigt euforisk och obehaglig miljö
samtidigt giftig, vedervärdig och alldeles, alldeles underbar
sju burkar urdrucken folköl i rad längsmed teakskåpet
och så mycket död
jag klär mig i långa spetshandskar och sorgflor och

skrider sedan igenom stresstunneln på centralen
man har tagit bort två pinnar på bänkarna på flygplatsen i

Paris så att det ska gå att sitta på den en stund men inte sova
jag har inget mer att säga om det
det säger sig självt

jag rusar fram i livet
och vet inte vad jag flyr ifrån,
eller så orkar jag inte tänka efter
prestera 24-7 eller döden dö


OCH:

jag läser en bok om forna tiders fallna kvinnor
hur de skickades till fängelseliknande kaserner

för att lära sig att veta hut
de eleganta var demimonder
de smutsiga berglärkor
och andra bara dödsdömda
jag studerar deras anletsdrag
vill skriva romaner om dem
jag bokar upp min tid och den tid som blir över

vaskar jag som champagne
polisen spelar in mina samtal och sparar mina mejl
jag hör inte längre protesterna för

det finns inte längre några protester
jag har en besk smak i munnen

den växer som hallucinogena svampar


OCH:


fascinationen för ytterligheter
min mun rymmer lager på lager av

vilseledande och apokalyptiska profetior
jag förefaller ofta mer abstrakt

än jag verkligen är
ännu en gång fläckas mina tänder av rödvin och

vi vandrar hand i hand i sidled motströms
längs de förbjudna tankarnas landsväg
ur tiden är all substans utrotad
det andefattiga blir ett självändamål

och fredagsmyset dess ledstjärna
ensam sitter jag på podiet och förställer mig
spegelbilden blir grumlig och försvinner strax

fullständigt i dimma
orkar ni höra mer om mina frätskador och våndor
det tror jag knappast
flickan på bilden är fastfrusen i en vanvettig pose
hon påminner om svunna tiders poesirörelser
som en rykande cigarett i sänghalmen
nu ropar himlarna, nu gråter gravarna –
hur ska jag orka skriva mera
parera katastroferna och förutse psykoserna
de neuroleptiska sprutorna gjorde att han

endast med svårighet

kunde ligga ner
jag längtar efter allt jag aldrig fick uppleva och

banaliteten i mina ord har en verkan lika stor som blödande skärsår
som att jag medvetet förminskar mig för att bekräfta skevaste självbilden i universum
i biktstolen håller jag andan och räknar till tio
fiktionaliserar för att stå ut
noll förblir noll
en ros är en taggtråd är en handskfackspistol klädd i strass och spets
sanningen bor i tiggarens blick när han spänner den i dig

och i ditt hjärta när det spjärnar emot
erkänn att du behöver pundaren för att fjärma dig från honom
känna att du är något mer
du är varken mer eller mindre men det visste du –
OCH:
välj mellan rasism och plastikoperation,
svårt amerikanska uppfarter eller

svårt medelklassiga midsommarfiranden
steloperera leenden och åsikter
det är nu jag måste väja för invanda mönster
vanlig är lika med jämngrått snöslask
på de låtsade nålarna sticker jag mig
för alltid livet som golgatavandring
som hånfullt hopp
hemmasnickrade regler för att bara förinta mig själv
som vore förintelsen det enda jag kunde i sömnen
i spegeln, denna eviga spegel,
i spegeln är ett förvridet ögonkast med gapande mun
förfäran och förskräckelse över nya dygn av blomstrande ovisshet
förgör dig själv och du ska möta samma förtvinande blick i

fladdrande kandelabrar och rusande taxibilar i asfalt och regn
i motljus och medsol ska du möta samma svarta blick
om du förtvinar som jag förtvinar
och i resterna som återstår när allt det illvilliga är raderat genom år av terapi och återhämtning ska du ändå stå vilsen och fet och dallra i en återvändsgränd –

OCH:

att gå runt i livet med hjärtan som kan stanna precis närsomhelst
att läsa om tåg som skenar
om unga pojkar som dör av för mycket tabletter och alkohol
saker händer fast de inte får hända
ont blod flyter runt i det lilla rummet och jag går sträckan fram och tillbaka medan regenter regnar ner i gropar och täcks av jord
jag läser en bok som innehåller ett helt sekel
som handlar om köksmänniskor och förtryck och sorg och glädje
om ståtliga palats och sotiga mardrömmar
i tre veckor lever jag med boken
vi blir alla vidriga om omständigheterna tvingar oss
varje dag konfronteras jag med min egen förmåga till onda handlingar
jag är inte den jag alltid trott att jag var
jag är inte snäll och sprudlande
jag är ett däggdjur som under fel omständigheter handlar primitivt
så vrider sig min människosyn i spasmer
så tappar jag bort viktiga papper igen igen igen
så sitter jag mitt i smutsen och får dammiga lungor
och ritar mig igenom kris efter kris med köksmänniskor bankande innanför tunikan
jag var kall och karg i det mörka konferensrummet
vargen mutade mig med cigaretter och billigt vin
på den tiden var jag ännu inte för fet för vippiga kjolar
jag minns de där månaderna med galla i munnen och nävarna knutna till kamp
jag gick snedvriden och oförlöst genom motorvägarnas dova brus
jag gick sned och vind ut i livet
jag täckte varje nykter nittonårig tanke med hot om kalorier och vanvettig fylla
det fanns ett tomrum mellan tanke och handling
som jag fyllde med tatuerade män och tröstlösa stockholmsnätter som bara var och var och var


OCH:


du står och fingrar på dina nyckelben och letar efter nya ord för samma gamla
du är bubbelgumsrosa eufori i en ironisk bisats
det sura regnet och de splittrade granaterna
de slocknade gatlyktorna och det irrbloss som skymtar i någon annans fönsterkarm
ska vara min taggtrådsvandring om du inte har förstått det än
förlösningen är ett varsel om något vackert som finns i fantasin
jag försöker berätta om en verklighet utan regnbågar och svalor
men publiken är munlös och oformlig och min piedestal svajig och skör
förled gärna min oro med trelitersdunkar av rödvin och allvar
men minns att jag står här dumt och småler vid tidens slut
när morgonen nalkas –
jag förblir trotsigt blank
jag tvättar mig ren i eld och svavel
jag är ett förlist skepp på Fridhemsplan
men även det är banalt
viskningar och whisky grumlar inte min syn

jag står ensam här och ropar på dig, min kärlek,

men du kan inte höra någons rop i limbo
jag har ingen plats för barndom på de här raderna
kanske ryms här inget annat

än rå narcissism och blekfett damm av ånger –

 

 

 

IRREPARABEL

Mitt liv har varit ett akuttillstånd
ett rop på hjälp bland kaktus och svärta
det brinner i din lägenhet, fröken Johansson,
föreställer jag mig katastrofsamtalet från grannarna
att sträcka ut den öppna handflatan i kompakt januarimorgon
och förvänta sig ett piskrapp till svar
att jag har slutat skriva utan deadlines är också ett akut tillstånd
av fruktlösa drömmerier
som inte blev som jag trodde
jag har slutat konstla mig i illvilliga sammanhang
jag tackar nej till alla fester
reder mig hellre med kaffe och nikotin
i de gropar jag grävt mig suktar jag efter socker och pianofingrar
att ledigt vifta med för ännu ett glas
evigt skapa eller evigt förfalla
ordlös blir jag fotogenisk och blid
eller vad går att säga mer i ett samhälle som blivit bara ruiner och egoism

lämnas jag skrikande i skitig etta med förutsägbar musik och ensamma flyktförsök
så flyr jag in i berättelser om andra konstnärsliv och trasig, trasig Dolores Haze
så,
jag ser läkarens min framför mig den dagen jag ska få reda på att jag har en irreparabel hjärntumör, maligna lungsäckar, cancerogena dödsbesked i tåligt melanin
jag brukar föreställa mig katastroferna som vore de smultron att trä på strån
då mumlar jag
vad har jag gjort
vad är det jag har gjort med mitt liv

efter djupa psykoser och ändlösa timmar av narkotikainnehav

väntar således en lång renovering av det som skaver och blöder
själsliga ruiner och älskvärda ögon som kisar mot solnedgången
jag gick aldrig ensam genom katastrofen och

inne i den blev jag märkligt samlad och frånvarande
som en film med osynlig regissör
och
du och döden i svarta blanka tygsjok och sorgflor

Låt oss diagnosticera ner till minsta skavank,
FASS ska bli vår livbåt på stormande hav

Sommaren tycks pressa mig sönder och samman,
tycks vingpressa mig bakom glas på upphängd tavla

när kärleken blir hat och sedan kärlek igen och

jag famlar efter livlinor men inser att jag inte har några livlinor mera

Du skriver under på den streckade linjen och förbinder dig till livslång leda

Jag skriver inte under på någonting annat än svala sovsalar och
grumliga gryningar som får mig att längta hem

Det är blickarna som sliter loss stora bitar av min hud
och blottar skelett och dallrande fett

Jag och drömmen om kokongen, jag och drömmen om upproret,
du och döden i svarta blanka tygsjok och sorgflor.
och
jag blir inte kvitt bilden av omedelbara ambulanser
jag ägnar mig åt det ytterst irrelevanta
kanske vågar jag inte annat
och när spegeln helt krasst talar sanning glider

jag in i namnlöst undergångsland
med mina neuroser och mina cigaretter
ja, du ser,
även den här gången ska du gå ensam på tompavor och skadligt strössel

lilla Aurora,

även den här gången ska ingen springa ikapp för att hindra dig
som en salig virvelvind ska du springa gråtande i kulvertarna under psykakuten
medelklassigt nerva dig och falla sönder och samman
vet du inte, Aurora, att samlade kvinnor reser sig och rättar till kjolen
ingen romantik i kvinnligt förfall
bara bourbon och coccilana
på tunnelbanan tänker du att du vill falla handlöst

och vara osynlig inför andras blickar
blekblåa dina läppar som du fåfängt täcker med blodrött Dior
tror du någonsin att ditt primalskrik ekar hörbart i gränderna
nej, Aurora petite.

du gråter ensam i nyrenoverade rum
dina ögonfransar fladdrar vackert

när du närmar dig marmorgolv och eldslågor
haha,
du skrattar rastlöst och febrilt åt mina parenteser
livet som sönderstampade smultron på strå
hej där folk jag är bobby vilseledd
leder mig själv in på de mest slingrande stigar och

fördärvar alla chanser till rehabilitering
jag kan inte ens skratta mera åt min spegelbild
finner inte den vansinniga komiken i den
solen ligger varm och mjuk som ett hån över södermalmsgatorna
den kan däremot skratta hejdlöst åt min patetik
jag är konfiskerad där jag jäser i soffan
konfiskerad som hånleenden och narkotikabeslag
mina nerver behöver en insatsstyrka för att orka
insatsstyrkor av vin och vodka,
som vore han död befinner han sig nu i ett spegelland utan under
han vandrar i dödens dal och när jag sträcker mig

efter hans hand eller

ropar högt så att han ska veta att jag finns

så kan han inte längre höra mig
och
jag har aldrig lärt känna de här korridorerna

det blir nog bra, det blir bättre
jag stirrar på boken i flera timmar utan att läsa

och när jag slutar stirra har det blivit kväll
inga ord kan närma sig psykosen
den är bortom både förstånd och vanvett
du tittar på mig men jag är en cyanidhäxa i din blick
utan lindrande imovane
det här med eskapism och utfyllnad har jag övat på i många år

men nu greppar jag efter dina medicinpåsar och känner prövande på iktorivilens textur
som att fingra på en ensam framtid

med bara reklambladsdunsen från hallen som sällskap
tveksamt balansera på gränsen till illegala avlyssnade telefonsamtal

och veta att nu har jag inget val längre
inga ljusnande morgnar på landet väntar längre på den här grusvägen

klara färdiga gå
men
trots allt har jag alltid i någon mån kunnat kontrollera

nonstoptankarna

liksom skruva ner hjärnbruset när det brusat för högt

som en skottsäker väst när skotten viner som tätast
nu kan jag inte täta springorna längre
utan skydd tvingas jag lyssna till det oväsen som är min skalle
jag kan inte kontrollera galenskapen
den härjar nu fritt i ditt huvud bakom lås och bom
får dig att tveka när du hör min röst
jag viskar hör du inte att det är jag
du är bortom mig nu älskling
ensam i utomjorden med vanföreställningar och svettiga handflator
de gav dig tre sprutor i går men du förblir i mörkret
jag kan inte skriva mera

det brusar för högt   det brusar för högt
kanske:
mördade änglar fortfarande sprakande av liv ligger strödda i hela spaljén
inget blundande får bort dessa löpsedlar ur mitt inre
om jag önskar mig en för tidig död tänker jag att den snart knackar på

med lie och bestämda nypor
och efter döden följer evig svärta
jag slocknar hårt och omedelbart
utan dig är jag bara kroppsdelar och automatik
för
det finns en stad som suger musten ur dig
som lämnar dig blek och frustrerad i de låsta avdelningarnas famn
det finns mediciner mot ledan men

medicinen förvandlar dig till en annan
den andra vill du inte väl, tro mig

jag brukar skymta bränder och dödsbesked i varje smilgrop,

brukar frysa fast i kvävande ögonblick av tänkbara diagnoser
signalerna ekar obesvarade i mitt öra och jag ser

fruktansvärda begravningar och evig sorg
alltså
bränderna och krigen mot min pyttiga ångest

och ändå är den allt jag har, där den sprattlar i min maggrop
och
skrivlivet, tänker jag i mina dramadrottning-stunder, skrivlivet blir aldrig mitt
jag vågar inte fullt ut och när jag dör dör jag bortglömd
längst in i min själ finns kolorerat strössel och en miljon my little ponys
fettet som jello kring potentiell produktivitet
Jessica nervosa
i soffhörnet igen med oron som tätt cellofan kring varje punkt på att göra-listan
mitt land är ett mentalt katastroftillstånd av narcissism och leda
vi ska köpa oss nuet som en virkad filt att vira kring anklarna
morgonen därpå är det taggtråd kring våra hjärtan
och ett vi och dom-tänk som plundrar och härdar
du kan det här utantill och blundar hårt i varje reklampaus
och jag sjunger moderna undergångssånger när jag inte är på fucking mute
tystnaden kan bli makaber när jag inte pallar mer
då blir jag passiv istället för upprorisk, då blir jag lat istället för taggad,

då blir jag en farlig medborgare med strömmen
och strömmen vill alltid illa

jag klär i svart och ritar blodröda teckningar i drivor
snarare champagnesocialist än på barrikaderna
snarare iakttagare än deltagare
ensam i natten irrar han onåbar kring centralen och letar efter tjack och ambitioner
när jag ringer är mobilen avstängd och jag tänker självmord hoppat från en bro
jag tänker tusen steg framåt som illvilliga skenande hästar med vilda blickar i stockholmsnatten
röntgenbilder med tårdrypande konturer och lastbilar som inte hinner bromsa
marmorgolv och klass 3-stormar
på min gravsten ska det stå

HON VISSTE DET HELA TIDEN.

 

 

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts