Lars Gustafsson inbjuden poet till Södermalms Poesifestival 4 och 5 september på Orionteatern - Tidningen Kulturen




Post Scriptum
Verktyg
Typografi

Lars Gustafsson. Foto: Benjamin GustavssonLars Gustafsson är poet, författare, essäist, filosof och ledamot i Akademie der Wissenschaften und der Literatur i Mainz, av Akademie der Künste i Berlin samt sedan 1995 i Ingenjörsvetenskapsakademien. Han har givit ut ett mycket stort antal böcker och är en av Sveriges mest produktiva författare sedan August Strindberg. Fler än tjugofem diktsamlingar har han publicerat. Han har mottagit de allra finaste utmärkelser och litterära priser i många länder. Gustafssons böcker är översatta till femton språk.

Crister Enander presenterar poeten och författaren Lars Gustafsson på följande sätt:

”Varifrån kommer den laddade magi, den lockande och nog så förföriska dragningskraft som Lars Gustafsson förmår skapa i sitt skrivande? Hans stil är särpräglad. Det är hans egen och omisskännligt genuina röst som hörs i allt han skriver. Efter bara några få meningar har han fångat uppmärksamheten, skapat en förväntan inför vad som ska ske härnäst.

Lars Gustafsson förfogar över en ovanlig förmåga som författare. Lars Gustafsson smittar. Hans formuleringsglädje blir till delad lust. Hans texter väcker liv i ett slumrande skikt, de öppnar nya och outforskade vägar i hjärnans mer dolda vrår. Många har sagt att Lars Gustafsson får läsaren att känna sig mer intelligent och kunnig än hon egentligen är. Och det är säkerligen sant. Han äger en ovanlig förmåga att stimulera och egga tanken.

 Men vad han framför allt lyckas med är att sprida en grundläggande inställning till världen och orden. Orden finns. De existerar, de är verktyg som finns för att brukas. De ska användas. Orden bär i Gustafssons texter på inneboende möjligheter, enorma möjligheter, som väntar på att bli realiserade på samma sätt som Aristoteles exempel med ekollonet. Ekollonet kan falla på ofruktbart hälleberg eller i bördig mylla och där växa sig stark till en ny mäktig ek. Ekollonets potential realiseras när de nya gröna ekbladen för första gången spricker ut en dag sent om våren. Den känslan av möjligheter och hägrande upptäckter förmedlar Lars Gustafssons texter. Med en beundransvärd envishet framhärdar han med uppmaningen: Låt det växa!  Låt orden bli starka.

Det meningsskapande sammanhanget – det som förklarar världen och gör den till en gripbar del av fattningsförmågan – ligger där rakt framför ögonen och väntar på att fästas på papper, att få ta steget från nyss väckt insikt till svarta bokstäver på dataskärmen. ´Vid minsta tecken är jag beredd att fylla hela världen omkring mig med betydelser, med signaler, med humaniora´, beskriver Lars Gustafsson själv denna nödvändiga längtan och detta grundläggande behov. I formulerandet ligger en väg till förståelse, världen öppnar sig, avslöjar de fördolda hemligheterna och blir därmed – i bästa fall – begriplig.

I hela sitt författarskap vårdar och framhåller Lars Gustafsson med samma stränghet som obesvärade lätthet detaljens avgörande betydelse. I det lilla speglas det stora. I det skenbart bagatellartade och vardagliga – den gamla gäddans sakta rörelser under den murkna träbryggan eller eldens betydelse för den inbitne piprökaren – döljs vittfamnande och inte sällan omvälvande sanningar och plötsligt skönjbara sammanhang. Det finns så gott som alltid, även i de minst pretentiösa och skenbart sorglösa texterna, en stark existentiell underton i vad Lars Gustafsson skriver. Han rör sig, inte olikt järnfilspån invid en stark magnet, mot de stora frågorna, ibland via omvägar eller genom att ge dem en oväntad och ofta överraskande belysning från sidan.

Att läsa Gustafsson är bland mycket annat en ständigt pågående lektion i konsten att se – att verkligen se, inte bara registrera eller iaktta. Det är ingen tillfällighet att orden ´egendomlig´ och ´märkvärdig´ så ofta dyker upp i hans texter. Dessa två ord förmedlar en ständig nyfikenhet på vardagen och världen. Plötsligt överraskas vi, och då är det nödvändigt att vi är beredda och mottagliga – annars missar vi ögonblicket och därmed insikten. Mot denna slöhet och mättnad för Lars Gustafsson ett sorts evigt gerillakrig. Han nöjer sig aldrig, han vilar aldrig på gamla lagrar, han slår sig aldrig till ro. Världen äger ofta i hans texter en förmåga att förbli ny, ännu inte till fullo utforskad eller kartlagd – den är jungfrulig i ordets mest positiva mening.

 Lars Gustafsson är en på många sätt genreöverskridande författare. Han låter sig inte begränsas av hävdvunna och givna litterära former. Han erkänner inte heller några kvalitativa indelningar av de många skiftande genrerna, vilket kanske bäst bevisas av hans stora intresse för science fiction vilket han demonstrerat i till exempel romanen Det sällsamma djuret från norr. Kanske kan man – som många gjort – kalla detta för en sorts lekfullhet, men jag ser det mer som utslag av en medveten hållning.

Lars Gustafsson är gränsöverskridande till sin läggning. Han söker ständigt nya vägar. Han vill finna svar.

Detta avspeglar sig inte minst i hans förhållande till naturvetenskaperna. De har alltid, ända sedan debuten, haft en framskjuten plats i författarskapet. Han rör sig med en vad jag måste kalla irriterande lätthet mellan de två kulturerna, för att tala med C P Snow. Humaniora samsas beredvilligt med naturvetenskaperna, och få författare äger samma förmåga att finna drabbande och exakta liknelser som enkelt åskådliggör vad som annars lätt kan framstå som krångligt och svårbegripligt för den ovane.

Litet tillspetsat formulerat går det att uttrycka som att genom att skriva upptäcker Lars Gustafsson världen på nytt. Han slår inte fast redan erövrade sanningar. Genom att skriva genomför han en undersökning. Återigen är det den okuvliga och ständigt hungrande – ja, glupska – nyfikenheten som är en av de avgörande drivkrafterna. ´Låt dig aldrig lura dig att den är liten´, som han skriver om jorden i en av denna boks skärvor. Det är en bestämmande inställning med flera filosofiska konsekvenser och implikationer än vad som självfallet ryms här.

I den självbiografiska boken Minnespalatset. Vertikala memoarer noterar Gustafsson: ”Om man vill att ett barn skall bli en diktare skall man sätta det i en låda ett par år. Barnet börjar då så att säga växa inåt.” Han beskriver även sig själv som ett ensamt barn, som i sin isolering och relativa övergivenhet fick uppfinna och skapa sina egna världar. ”Jag saknade stimuli”, skriver han. ”Jag satt mest på ett golv tycker jag. Jag lyssnade mycket på musiken i radio. Man hindrade mig från de flesta aktiviteter”. Kanske är det, trots Lars Gustafssons genom åren högst ambivalenta förhållande till Freud, en av förklaringarna till hans rika fantasiliv, hans glupande aptit på vad världen döljer och hans hunger efter kunskaper, egensinniga fakta och oväntade samband. Och denna hans häpnadsväckande förmåga att i detaljen och det snabbt förbiilande ögonblicket fånga en essentiell glimt av helheten och fylla den med mening – med tecken, med humaniora, med betydelser – framträder tydligt och magiskt lockande.

Crister Enander skrev följande om Lars Gustafssons diktsamling ”Den amerikanska flickans söndagar” som gavs ut då poeten fyllde sjuttio år: ”Lars Gustafssons kväde över denna tragiska händelse och detta sorgesamma livsöde är en berättelse lagd i kvinnans egen mun. Hon får komma till tals en sista gång. Hon får berätta sin egen berättelse, avge sitt vittnesmål från det liv som en gång var hennes. Det är en storslagen, drabbande och djupbottnad diktsamling skriven med en sällsynt skärpa och ett språk som likt en laservässad skalpell skär sig rakt in i läsarens hjärta. Denna stora och tysta ensamhet, denna smärta, dessa tankar om ett ensamt liv som inte är alldeles lätt att fullt ut förstå.

Kanske kommer jag nu att ägna mig åt den ädla och eftersatta konsten att svära i den svenska litteraturens heliga och allmänneliga kyrka. Men Lars Gustafsson är en större, viktigare och avsevärt angelägnare poet än Tomas Tranströmer. Hans lyrik präglas av ett distinktare tonfall och en mer övertygande och krävande röst än vad någonsin Göran Sonnevis en aning pratiga poetiska alster någonsin når upp till. Lars Gustafsson är, tveklöst och på ett alldeles självklart sätt, en av våra största nu levande lyriker. Det räcker att lite hastigt kasta en blick på de två bokhyllor han ensam har fyllt med sina böcker. Där står diktsamlingar som ”Kärleksförklaring till en serfadisk dam”, ”Världens tystnad före Bach” och ”Artesiska brunnar cartesianska drömmar” för att enbart nämna några få. Redan då, vid denna hastiga besiktning, inser man tydligt vidden, djupet och storheten i hans lyrikiska universum.”

 

 

 

Följande dikter av Lars Gustafsson är tidigare publicerade 1992 i samlingsvolymen ”Där alfabetet har tvåhundra bokstäver” (Natur och Kultur).

 

 

VÄRLDENS TYSTNAD FÖRE BACH

 Det måste ha funnits en värld före

Triosonatan i D, en värld före a-mollpartitan,

men hur var den världen?

Ett Europa av stora tomma rum utan genklang,

överallt ovetande instrument,

där Musikalisches Opfer och Wohltemperiertes Klavier

aldrig hade gått över en klaviatur.

Ödsligt belägna kyrkor

där aldrig Påskpassionens sopranstämma

i hjälplös kärlek slingrat sig kring flöjtens

mildare rörelser,

stora milda landskap

där bara gamla vedhuggare hörs med sina yxor

det friska ljudet av starka hundar om vintern

och – som en klocka – skridskor som biter i glanskis;

svalorna som svirrar i sommarluften

snäckan som barnet lyssnar till

och ingenstans Bach ingenstans Bach

världens skridskotystnad före Bach

 

 

 

 

TRE DIKTER OM DET STORA REGNET
I MEMPHIS, TENNESSEE

 

I

Det faller nu ett mycket tungt regn.

Flodens bruna vatten rör sig mycket bestämt.

Här hänger de kilometerlånga broarna i spindeltrådar.

En gammal ek går runt i virveln, med roten först,

ett epitafium,

ett kreatur på rygg, vit buk, en fallen ängel.

Kanske har floden gått genom en barockkyrka?

Floden vill bara veta av sig själv.

Kreatur, ekar, bryggor,

allt vrider och vänder den

i sina introverta jättevirvlar.

Denna flod är ett mycket gammalt djur,

mycket stort, mycket tungt, mycket farligt,

som tänker samma tanke om och om igen.

 

II

Inne i den bruka lobbyn till Hotell Tennessee,

där en gång de rika och de vackra kom och gick,

sover nu svarta ynglingar i sltna fåtöljer,

slår ännu regnet mot rutan,

hänger ännu mellan pelarna

de gamla cigarrernas lukt.

Portieren ser halvblind upp

mellan sportsidorna i Commercial Appeal

Bygger de små mississippispindlarna bo

i badrummets kran för isvatten?

I hissen finns ett slags bleka, rödhåriga män,

med kaninliknande profiler

som på ett obestämt sätt ser ut som patienter.

Genom korridorerna går plötsligt,

mycket snabbt, i samlad trupp,

långa, spänstiga, vältränade svarta män,

med mycket hårda profiler.

Ett avsigkommet basketlag ur en låg serie?

Eller ett hemligt ridderskap

med uppgifter att lösa i en framtidens värld

som vi inte kan överblicka?

Här nere vid packhusen, i bomullskvarteren,

finns hela gator att hyra billigt.

Downtown, bortglömdhet, regn.

Det är så många världar som blir över.

 

III

Bar, downtown Memphis, söndagskväll

med regn som slår mot rutorna.

Vadhållarna sitter bakom sina ölflaskor,

de unga hårda svarta i de blå tröjorna

skämtar med den lilla dansande barflickan,

mycket svart, i en blå klänning, blå

som en blues från Memphis.

Hon dansar mellan borden i regnet,

snabb, skrattande, hemlighetsfull.

En av de snabba partiklarna i kärnan.

 

 

 

DÄR ALFABETET HAR
TVÅHUNDRA BOKSTÄVER

 

Amerikanska godståg

har ingenting av de europeiska tågens

dramatiska, nervösa behov av att visa att de är på väg.

De amerikanska är på väg ändå.

Så långt att det ibland tycks tillbringa halva natten

bara med att passera mitt hus,

blir det amerikanska godståget ofta stående en

                                                                        förmiddag

ute i gräset: besättningen spelar krypkasino

under höga skratt i sin särskilda vagn

före den sista bromskuren.

De är inte olika min barndoms farbröder,

på sommarstugans veranda, glömska av världen.

När tågen i kvällningen gravitetiskt

fortsätter in i den texanska solnedgången

är det med ett episkt tålamod

som alldeles ger fan i om man ser dem eller inte,

inga barn väntas lyfta på huvudena i trädgårdarna för att

räkna vagnar; de är ouppräkneliga, och tankfullt

strövar dessa tåg som långa berättelser

eller kanske stora filosofiska system,

genom en kontinent som själv är en dikt

där alfabetet har tvåhundra bokstäver.

 

 

 

ÅSKBY ÖVER SEGELBÅT

 

Mer mörk, mer tung, mer skugglikt mäktig

kom sommarens sista åskby. Som någon halvt

förskjuten, tidigt bortglömd dröm, smalt

denna rusande och snabba skugga, dräktig.

av sin egen bild tillsammans med sin bild.

Och nu när båten kränger mot dess vägg

och skjuter fart, skärps ögonblickets egg,

det skär igenom tid, vars blankhet mild

vacklar framför maktens skugga. Var

kanske alltid sekunden före åskbyn en dåre,

i vars tomma blåa öga det skymtar grönt?

Var kanske alltid ögonblicket före skuggan

av stora blåa popplar speglat? Och vore

världen utan vacklan, mörkret, tyngden, mera skön?

 

 

 

FÅGLARNA

(Kanallandskap med tio slussar i nederländskt manér)

 

In

under träden, de gamla träden,

som trofast skuggar den ålderdomliga kanalen,

med sina slussvaktarstugor av vit kalk,

sina bikupor, sina vinstockar, sina vänliga,

alltför ofta sovande hundar, svart vatten,

där svalorna flyger blixtsnabbt

en tum över ytan utan att tveka,

flyger tätt över det strömmande svarta

som för alltid gömmer det tappade myntet,

som i sin tur i sin färd mot botten,

svirrande, för alltid skall återsända

det ursprungliga ljusets guldglans.

In i de uråldriga kanalsystemen

i det sällsamma land som för alltid

gömmer sig mellan motorvägarna,

där de tio gamla slussvaktarhusen

ännu bär sällsamma inskrifter på sina väggar,

där de gamla värdshusen öppnar mot kvällen

för resande från alla tio orterna,

som bänkar sig fredligt eller mindre fredligt,

och hundarna somnar i grönskan igen,

svalorna svirrar och rökarna driver hemvant

ut över vattnen som långsamma tankar.

Här kan vi tala igen, här är fåglarna ännu i flykt,

här stör oss ingen, och stör någon oss här,

är det just därför att han ingen är.

Och myntet på botten svirrar,

och är för alltid på sin väg.

(Om allt som ännu svävar)

Min grav syns ännu inte någonstans.

Och alltså svävar också jag:

vilar, mig själv ovetande,

också jag i ett lufthav.

Svävande med de svävande,

levande med de levande,

vilande med de vilande,

och, kanske också, utan att veta det,

död med de döda.

Det finns inget ord för detta:

det är ett sätt att sväva.

”I lufthavet” som gammaldags ballongfarare,

och detta lufthav är du själv.

En gång, i Texas, klockan sex på morgonen,

simmande över det kristallklara vattnet

i en mycket djup simbassäng,

avsedd egentligen för simhoppare,

blev simmandet plötsligt svävande för mig.

Seende ner genom simglasögonens små fönster

mot bottnens välstädade svarta och vita rutor,

från exakt den höjd som man inte längre överlever

i ett fritt fall, kunde jag ett ögonblick ana:

Att ständigt falla, vara i sitt fall

och ändå sväva, buren av något osynligt.

Vi genomskådar och ler åt de gamla målarna

och deras barnsliga trollkonst

att sätta några fåglar djupt in i bilden,

mycket små, svävande som sanslösa tecken

mellan jord och luft, mellan ljus och mörker,

mellan vatten och land, kort sagt,

det slags ting som finns mellan skillnaderna,

skymningens ting, som skapar det djup

som centralperspektivet inte ensamt förmår.

Så svävar alla dödliga i det inre

av sin egen bild, någonstans i skymningen,

och för detta svävande finns inget namn.

Så svävar också tecknen över de vita arken,

råkorna över snön, de goda över ond tid.

Så svävar allt. Det står, som änglarna står,

i oerhörd rörelse.

Och för världens flykt finns inget namn.

 

 

 

 

 

 

 

***

Om Lars Gustafssons diktsamling ”Elden och döttrarna. Valda och nya dikter”, utgiven på Atlantis 2012, skrev Crister Enander följande recension:

”Vad i vår värld, den verklighet vi fullkomligt oreflekterat tar för given varje morgon vi kliver ur sängen, är egentligen beständigt? Vad består genom år och sekler? Trä blir murket, förmultnar och blir åter jord. Kopparen blir grön och ärgig. Järn blir rost. Murbruket som håller samman de ståtligaste av Europas medeltida katedraler, de gotiska valven som genom sin blotta storslagna existens en gång skulle hylla den store guden, vittrar sakta sönder och faller ut från de omsorgsfullt brända tegelstenarna. Hus blir ruiner. Växter vissnar varje år då höst går mot vinter. Allt levande är på väg mot sin utplåning, sin förutbestämda förintelse. Liv växlar över i död.

 ´Allt fast förflyktigas´, skrev den tyske filosofen Karl Marx med en formulering vars rötter går tillbaka till Herakleitos. Det gamla citatet dyker osökt upp flera gånger i tankarna under läsningen av Lars Gustafssons nya och mycket rika diktsamling ´Elden och döttrarna´, en bok som i flera avseenden är en form av fristående fortsättning på den förra diktsamlingen ´Om begagnandet av elden´. Fysiska föremåls successiva och lagbundet obevekliga upplösning är ett ämne som Lars Gustafsson tidigare har berört vid ett flertal tillfällen i sitt omfattande författarskap.

Men nu är tonen en annan. Den är dovare, mer återhållen och – ibland – närmast försedd med en melankolisk udd, något för Gustafsson ytterst ovanligt. Ett skimmer av vackert vemod, en smått sorgsen begrundan över förgängligheten och årens gång sprider sig från dikterna.

 ´Allt järn längtar att bli rost, / sade den gamle metallurgen´, skriver Gustafsson och vidgar i diktens tredje strof tankemotivet avsevärt: ´Utopierna sjunker maktlöst ned / och blir till retorik´.

Minnen, levande rester från förfluten tid – ögonblick som verkar passerat alldeles nyss men är överrumplande skarpa bilder från barndomsåren, inte sällan från de där somrarna som aldrig tycktes ta slut – blandas med en form av stillsamma och avklarnade betraktelser. Tiden är förrädisk, alltid gäckande i sin fundamentala ogripbarhet. Och hinnan mellan förflutenheten och just denna morgons trötta timmar tycks tunn, mycket tunn. ´Just nu var mycket länge sedan. / Just nu är ingenstans alls.´

´Tid, hur skulle den kunna fördrivas? / Vi har så litet tid´, som det står i dikten ´Tidsfördrif´ – apropå en gammal gulnad tidskrift, sedan länge nedlagd, med just det namnet. ´Och om vi verkligen ville fördriva den – / hur skulle det egentligen gå till?´

  I dikten ´Primtalen´ – ´De första / är mörka fästningar´ – vidrörs tanken att något trots allt existerar ovanför eller utanför tiden.´De är byggda av en stenart / som ingen tid kan söndervittra´. Matematikens kalla rymd, i sin abstraktion och renhet höjd över tingens inneboende strävan mot utplåning, överlever alltid den rödögda mörtens lidande när den hugger efter brödsmulan, trädd på en ´krökt knappnål´. Mörten möter matematiken. Det är så utomordentligt karakteristiskt för Lars Gustafsson och hans förhållande till världens mångfald.

 Dikterna i ´Elden och döttrarna´ är finstämt avklarnade, tydliga och generöst öppna i sitt bildspråk. Och starkt stämningsmättade. Lars Gustafsson samtalar, som så ofta, direkt med läsaren.

Det är möjligt att känslan jag invaggas i är bedräglig. Men det är som att stillsamt och med stor eftertänksamhet ströva i ett landskap laddat med minnen där varje träd viskar välkända ord och varje sten beredvilligt berättar om nästan glömda äventyr från en svunnen tid med kortbyxor och sårskorpor på knäna. Reminiscenser, döda vänner – som en underbar dikt till den legendariske Björn Nilsson, särskilt för den som minns denna (som det nu avslöjas) påhittade historia om ´Monstret i Bo Gryta´, en uråldrig jättemal som skulle leva i det olodbara djupet av Åmänningen – och kristalliskt klara hågkomster från barndomens landskap där Lars Gustafsson fortfarande, såvitt jag förstår, tillbringar sina sommarmånader.

Och så då även de återkommande mörtarna med sina fula röda ögon som oberört och ovetande om sitt öde och sin existens simmar i det mörka humusmättade vattnet: ´De simmande var ett annat, ett främmande folk / och ändå lika verkliga som jag´ … och om lidandet, den svåra smärtan, då de fastnade i nätet:

 ´och de bar det med tystnad

 den tystnad som är denna världen egen.´

Återigen står det klart och höjt över varje tvivel att Lars Gustafsson är en av våra i särklass största och betydelsefullaste lyriker. Här möter en poesi som är en del av livet, inte en språkligt abstrakt lek. Orden lever närmast ett eget liv och för tankarna till ett underjordisk och fullkomligt orimligt möte mellan Gunnar Ekelöf och Bertil Malmberg. Och orden når fram. De skapar suggestiva bilder, väcker tankar och djupgående känslor och uppenbarar plötsliga samband och insikter på ett sätt som Lars Gustafsson är nästintill ensam om att skapa i dagens svenska poesi.

Även i en samling som förvisso ibland drar åt olika håll finns en inre konsekvens, den genuine och oförställde diktarens omisskännliga och drabbande röst, som förmår att frambringa en poesi av enastående skönhet. Jag undrar om inte ”Elden och döttrarna” innehåller några av Lars Gustafssons vackraste dikter. De må vara vemodiga och förmedla en sordinerad känsla av att det är sent på jorden, men de lyser av ett sällsamt och lockande ljus.”

 

***

 

 Om diktsamlingen “Den amerikanska flickans söndagar – en versberättelse” skrev Crister Enander: ”Formuleringar från hans poesi lever kvar i minnet sedan åratal, ja decennier tillbaka. De har fastnat, helt enkelt skapat sig en egen plats i minnets vindlingar. Tankar har slagit rot. Bilder lever kvar. Hans skenbart snabba infall har med sina egendomligt sega och envisa rötter skapat ett eget mycel i ens eget medvetandet. Hans ord lever, de förökar sig och skänker en oväntad dag, kanske en tung måndag i novembers dystra månad, en hälsosam hugsvalelse och plötsliga insikter.

 I ´Den amerikanska flickans söndagar´ visar Lars Gustafsson återigen sin virtuositet och sin överrumplande livfulla inlevelseförmåga, på samma sätt som han gjorde i kortromanen ´Windy berättar´ där han intog rollen som pladdrande damfrisörska. Här uppträder han då som Ada, en ung kvinna som lever ett ensamt, en aning sorgligt liv. Hon arbetar på nionde våningen i ett stort bibliotek. Hon sitter i en glasbur och har till enda uppgift att ansvara för borttappade lånekort och bortslarvade nycklar. Väggarna är omgivna av för henne stumma eller döda böcker som lika gärna kunde varit stenar i en ogenomtränglig mur, ty samtliga är skrivna på japanska. Men de skänker henne ändå en stillsam glädje genom att de förmår att öppna hennes fantasi, hennes egen tankevärld.

Vi möter henne bland annat framför spegeln och får på så sätt bekanta oss med hennes plågsamma missnöje med sitt utseende. Hon träffar knappt några människor. Hon lever i sin lilla trånga lägenhet med sina egna tankar och sina populärvetenskapliga tidskrifter som ständigt berättar om hotande katastrofer som kommer att leda till världens undergång. Om ohejdbara virus, ett allt tunnare ozonskikt, den kosmiska strålningen. Allt kommer att ”bidra till mänsklighetens / snara frånfälle. Som jag är den sista / att beklaga”.

Givetvis känns vissa teman igen från Lars Gustafssons tidigare produktion. Hans intresse för de döda tingens förmåga att minnas sin plats i tillvaron efter den långa mörka natten. Spegelmetaforerna som berättar om dolda djup, om hemliga skikt i människan. Den kluvna rädslan för att verkligen bli sedd, men likväl längtan att ändå få existerar, om så endast för en kort stund, i en annan människas ögon.

Ändå står ´Den amerikanska flickans söndagar´ för något nytt i Lars Gustafssons poesi. Den är mer avklarnad, kanske kan man säga mer avslappnad, i sin hållning till världen och språket. Den vilar tryggt och säkert i sig själv. Den väcker en sorgsen känsla till liv, en förtvivlan över en värld, ett samhälle, som alltmer har övergivit människorna, lämnat dem ensamma i en obönhörlig förskingring som ändå är till trängsel fylld av andra övergivna och ensamma människor. Här finns en existentiell smärta som skär djupt ner i vår egen skrämmande samtid, som drabbar oss själva rakt i själen, precis där vi alla är som mest sårbara, oskyddade och naket värnlösa.

Det är enkelt uttryckt storslagen poesi; poesi när den är som mest angelägen och viktigast. När lyriken fortfarande förmår att betyda någonting och inte har reducerats till tomma, kalla och ödsliga språkexperiment. Lars Gustafsson bevisar ännu en gång, nästan obesvärat och oberört, att han är en av Sveriges i särklass förnämsta och största lyriker.”

 

Annons

Annons

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Film. Med det intensiva thrillerdramat 'The Salesman' är Asghar Farhadi den fjärde regissören i filmhistorien som vinner en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film två gånger. Han tar därmed plats på en mycket prominent vinnarlista som hittills bestått av tre legendariska mästerregissörer: Federico Fellini, Vittorio De Sica och Ingmar Bergman.
Läs mer...

Kultur. 1612 – Svenska trupper, ledda av hertig Johan av Östergötland och Jesper Mattson Cruus af Edeby, besegrar en dansk här under kung Kristian IV, som är på återtåg från ett plundringståg i Västergötland, i slaget vid Kölleryd i Halland under det pågående Kalmarkriget. Efter att omkring 300 man har fallit (båda sidor inräknade) flyr danskarna till Varberg.
1808 – Utan föregående krigsförklaring går ryska trupper under ledning av general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden över den svensk-ryska gränsen vid Abborrfors i östra Finland. Detta blir inledningen till finska kriget, som pågår till året därpå och i vilket Sverige förlorar den östra rikshalvan till Ryssland.
1848 – De båda tyska politiska aktivisterna Karl Marx och Friedrich Engels utger den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund. Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”
1940 – Norrbottniska Pajala bombas av sju sovjetiska flygplan som navigerat fel under ett bombuppdrag över Finland. Flera byggnader i samhället brinner ner och kostnaderna för de materiella skadorna uppgår till 45 000 kronor. Lyckligtvis omkommer ingen människa och endast två skadas lindrigt. Redan samma dag inlämnar den svenska regeringen en protestnot till Sovjetunionen, som den 6 mars erkänner att bombningen är ett misstag av sovjetiska plan och sedermera betalar skadestånd på 40 000 kronor. Detta blir den enda kränkningen av svenskt territorium under andra världskriget, som Sovjetunionen erkänner.
1968 – Sveriges utbildningsminister Olof Palme deltar i en demonstration i Stockholm tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör och håller ett tal där han kritiserar USA för dess krigföring i Indokina och hävdar att kriget är ett hot mot demokratin. Detta leder till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där den amerikanske ambassadören i Sverige William Heath kallas hem till USA. Det dröjer till 1970, innan en ny amerikansk Sverigeambassadör utses, och de diplomatiska relationerna mellan länderna förblir kylig ännu längre, bland annat då Palme 1972 håller ett tal om de amerikanska bombningarna av Hanoi.
1972 – Den amerikanske presidenten Richard Nixon inleder ett oväntat men historiskt besök i Kina, vilket pågår till den 28 februari, och tas emot av landets ledare Mao Zedong. Syftet med besöket är att förbättra relationerna mellan länderna, som vid denna tid ser varandra som något av ärkefiender och det är första gången en amerikansk president besöker ett kommunistiskt land. Besöket leder till och med till att engelska språket berikas med metaforen Nixon in China, som uttryck för när en politiker gör något oväntat och okarakteristiskt.
1976 – De första paralympiska vinterspelen invigs i svenska Örnsköldsvik. Spelen har tillkommit för att personer med olika former av funktionsnedsättningar ska kunna delta i olympiska vinterspelsidrotter, men med anpassningar till deras nedsättningar. Paralympiska sommarspel har hållits sedan 1960.
1987 – Olof Johansson väljs till det svenska Centerpartiets ordförande, sedan den tidigare ledaren Karin Söder har avgått den 2 februari, på grund av dålig hälsa. Johansson förblir partiledare till 1998, då han lämnar posten några veckor före årets svenska riksdagsval.


Källa: Wikipedia
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen