Porträtt - Tidningen Kulturen




Porträtt

Emanuel SwedenborgAugust Strindbergs intresse för Emanuel Swedenborg tog ordentlig fart år 1896. En viktig katalysator var Strindbergs svärmor Marie Uhl.

Sensommaren detta år reste Strindberg till Oberösterreich, närmare bestämt var byarna Saxen och Klam de geografiska målen. I Saxen bodde då svärmor Marie Uhl, hos vilken Strindbergs och Frida Uhls då drygt två år gamla dotter Kerstin fanns; i Klam levde svärmoderns tvillingsyster Melanie Samek. Strindbergs öppet deklarerade avsikt och önskan var att få träffa Kerstin, som han inte sett sedan han lämnade fru och barn i Dornach i augusti 1894 och reste till Paris. Outtalat hade han även en önskan om att få träffa sin fru , en laglig skilsmässa kom först året därpå, hade antytt att även hon skulle finnas i de två byarna, men så blev det inte: Hon befann sig i Bayern hos sin syster Marie Weyr, där hennes intresse för det motsatta könet nu i första hand var riktat mot författaren och skådespelaren Frank Wedekind, med vilken hon senare fick sonen Friedrich, som genom gentlemannamässigt uppträdande av Strindberg tilläts bära hans svenska familjenamn. I likhet med Marie Uhls omsorger och omhändertagande av Kerstin, ett ansvar som modern Frida inte på något sätt prioriterade, fick hon nu med stöd av sin tvillingsyster vara den viktigaste representanten för familjen Uhl under svärsonens tre månader långa vistelse i landet.

Den nyupptagna relationen far-dotter började inte bra. Kerstin förhöll sig avvaktande och den barnkäre fadern, som vid denna tid vare sig var harmonisk eller allmänt sett nöjd med sin tillvaro var olycklig, accentuerat av hustruns icke-närvaro. Men efter en kort tid vändes blad och ett förtroligt förhållande far-dotter kom till stånd.

Byborna såg på Strindberg som en knivbeväpnad kuf och knäppgök. Utanför fönstret tyckte han sig se beväpnade soldater som skulle hämta honom. I verkligheten var det trätoppar han skymtade i morgondimman. En morgon låg han iklädd svarta kläder med fötterna på huvudkudden. Han ville känna hur det var att vara död.

Läs mer...

YassineJag visste inte att han nyligen hämtat sig efter hjärninfarkt och lungcancer-operation. Sedan den där julidagen har jag hunnit möta Abdel-Qader Yassine några gånger. Och när jag väl kommit över min överdrivna respekt för Yassine upptäckte jag en vänlig och hjälpsam människa - tvärtemot hans rykte som burdus och hårdslående.

Men framför allt har Yassine kommit att betyda mycket för mig genom det han skrivit. Det mesta av vad han producerat har jag läst. Och det är ganska mycket det. Det är alltid kunnigt och beläst med stora, breda perspektiv på historien och samtiden.

En fråga dyker upp i Yassines böcker gång på gång: vad gör du med ditt liv, din stund på jorden? Det är en djupt moralisk fråga. Den har hemsökt författaren under hela hans liv, och han jagar läsaren med den. Yassine låter en inte slingra sig undan, och man har inte en chans att fly. Till slut står man där mot väggen: du har ett ansvar för ditt liv och det kan inte lämpas över på någon annan människa.

När världen ständigt "fördjävligas", som Yassine skulle uttrycka saken, har varje människa ansvar inför hela mänskligheten. Det finns ett djupt engagemang i denna fordran. Men också en obarmhärtig piska. Världsläget kräver hela tiden av Yassine att han skall sätta sig vid sin dator och formulera sig. Det finns något beundransvärt men samtidigt djupt skrämmande i denna vägran att slå sig till ro. Det är en värld utan nåd.

Samtidigt finns också en annan sida av Abdel-Qader Yassine. Att han är en människa som faktiskt förverkligat det liv han drömde om. "Visst har jag utfört en hel del men det har inte varit lönearbete eller ålagd plikt utan lustfyllt arbete... Att jag försörjer mig på att göra vad jag vill upphör inte att förvåna mig."

Läs mer...

En ny bekantskap som skänker erfarenheter som det hittills gångna livet. Erfarenheter att behandla, skriva om och på så sätt göra till sina. Så beskriver Marie Silkeberg och Ghayaths Almadhoun sin vänskap och sitt fleråriga poetiska samarbete, som i vår kommer att visas i boken Till Damaskus. – Hellre fem som lyssnar än hundra som inte gör det.  

Ghayath Almadhoun syftar på bokmässans Rum för poesi, som trots sitt sporadiskt låga besökarantal inbegriper en lyssnande besökarmassa, en deltagande sådan. Vid några tillfällen är rummet lika fullt av läsande poeter som åhörare. Två av dessa är Ghayath Almadhoun och Marie Silkeberg, som har kommit för att läsa två av de dikter som i april utkommer med deras gemensamma bok Till Damaskus. 

Det började för fem år sedan. Marie Silkeberg arbetade tillsammans med Fredrik Arsæus Nauckhoff med vadsom till sist resulterade boken Ödeläggelse och fyra poesifilmer. Till en början kretsade projektet helt kring poesifilmer, och Silkeberg reste till Japan, Vietnam och Auschwitz. 

– Jag läste in mina dikter ur diktsamlingen 23:23 på olika platser, filmade. I Auschwitz läste jag en text skriven av en kvinna som överlevde lägret - Charlotte Delbo. 

Efter resan insåg Silkeberg och Arsæus Nauckhoff att de ville göra en bok – att filmerna hade med poesi och förflyttning ut ur poesins trånga rum att göra. 

– Vi behövde text, men jag kunde inte skriva den själv, säger Silkeberg och förklarar hur hon då bad många poeter från olika länder att skriva ett textverk över ordet "ödeläggelse". Även en fotograf och en konstnär tillfrågades. 

Läs mer...

Krishnananda i unga år med sin chef och läromästare SivanandaUnder en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi kom dit berodde på att där låg ett känt ashram, The Divine Life Society, där vi bodde i flera dar. Och ledande där var Swami Krishnananda, 71 år gammal. Han var sjuklig (dog 2001) och bodde på sjukhuset, så vi som ville ta del av hans visdom, fick sitta på golvet i en sjukhuskorridor. Av alla upplevelserna i Indien är det just dessa stunder på golvet i korridoren, som jag minns bäst. Och det beror tydligen på den man som vi väntade på och lyssnade till.

 I efterhand har jag förstått, att han var en märklig man. Hans läromästare var Swami Sivananda, som grundade The Divine Life Society och själv gav ut 296 böcker (!) och dog 1963. Under rubriken ”He is a Wonder to Me!” skrev Sivananda följande till den senares 75-årsdag:

”Krishnanandaji är ett under för mig! Han har överträffat mig, han har överträffati Sankara. Han har överträffat Dakshinamurthy. Han kom för några år sedan. /.../ Sedan, hur han gradvis utvecklades och växte till i kunskap och visdom är ett under för mig.

Swami Krishnanandaji är en mästare också I västerländsk filosofi. Det är på grund av den intensiva törst efter kunskap, som han har. Han vill jämföra västerländsk filosofi med indisk filosofi. /…/ Folk är överväldigade av hans kunskap. Med dålig föda, dålig hälsa och manga besvärligheter, hur Swami Krishnanandaji har uträttat så mycket, är ett under. /---/

Inte ett enda hårt ord har han uttalat. Han blir aldrig arg. Han klagar aldrig. Jag tror inte det finns någon i detta ashram av hans typ.” 

Läs mer...

Kampanjknappar för McGovern och hans båda vice presidentkandidater Eagleton och Shriver.Nyligen avled George McGovern (1922-2012). Han blev 90 år, men hur många svenskar minns honom annat än möjligen som den man som vid presidentvalet 1972 gick mot en brakförlust medan Richard Nixon inhöstade en jordskredsseger, som senare visade sig vara en pyrrhusseger.

Inbrottet i demokraternas kontor i Watergate var ett av Nixons ”dirty tricks” för att vinna valet. När det avslöjades hotades Nixon av ”impeachment” (ungefär: riksrätt) och Nixon tvingades avgå under förödmjukande former. Men då var skadan redan skedd. Vad hjälpte det att McGoverns anhängare gick omkring med T-shirts där det stod: ”Skyll inte på mig – jag röstade på McGovern”.

George McGovern – den liberale metodisten och idealisten, medaljerad som kallblodig pilot under det andra världsskriget – uppfattades av väljarna som alltför långt ute på vänsterkanten och anklagades i vanlig ordning för att vara socialist och kommunist, vilket för den vidskepliga högerkristna minoriteten i USA är detsamma som liberal.

Läs mer...

Samuel Beckett"Knappt hade Watt stigit in över mr Knotts tröskel förrän
han såg att det inte var så mörkt i huset som han först hade trott.
Det brann ett ljus i köket."

 Samuel Beckett har liksom sin lärofader James Joyce en litterär bas i det katolska Dublin. Här föds den moderna romanen med dess reducering av form och innehåll. Ibland har Beckett beskrivits som Joyce´

sekreterare, där den språkliga gestaltningen utvecklats till" verbal musik". Samtidigt som den ordrika gestaltningen drivs framåt i språkets virvlande serpentiner och omtagningar - i böcker och över scengolvets avdramatiserade scenografi - är budskapet existentiell fokusering. De båda författarna bygger ofta sina verk på en religiös plattform, vilket i sin tur ger en mångfacetterad klangbotten. Tolkningsvägar och -stigar är många, liksom läsaren kan fascineras över hur filosofi, psykologi, språkvetenskap och teologi förenas. Redan i en essay om Joyce 1929 skriver Beckett följande: "Här är formen innehållet, innehållet är formen." Denna skrivmetodik vidareutvecklar den inre monologens frihet och skapar överraskande samband, där bibeltext och skönlitterär text förenas i en spontan allians med det kollektiva minnet, varat och tiden.

Aftonbön vid moderns sida

Vid fyra års ålder ber Samuel sin aftonbön. Modern sägs vara sträng och ha ett starkt inflytande över sonen. Föräldrarna tillhör kväkarna och bosatta på ett Irland, där religiösa strukturer och levnadsmönster är djupt rotade. Det oskyldiga barnet, det sårbara och känsla, finns här i den tidige Becketts liv.

Kanske är det i de unga, känsliga åren som de inre omedvetna känslorna i personligheten tar form. Här formas allt det där som blir både oåtkomligt och synligt i vuxen åldern. Också en ovisshet om vad det är som slår igenom av drömmar och inre psykologiska överväganden, då livet och dess existentiella villkor manifesterar sig i det personliga nuet.

Läs mer...

Seamus HeaneyIrländarna är ett läsande folk som vet att uppskatta sina författare. Man kan möta fyra av dem på konstverk i mer än dubbel storlek i en bokhandel i centrala Dublin, den kvartett som tilldelades nobelpriset: dramatikerna  George Bernhard Shaw och Samuel Beckett och poeterna William Butler Yeats och Seamus Heaney. Pjäsförfattarna höll till utomlands, den tvåspråkige Becket bland annat i Paris, och Shaw Corner kan man besöka i den lilla byn Ayot St Lawrence nära St. Albans väster om London.

Men Yeats blev kvar på den gröna ön, liksom Heaney även om han tidvis var professor i Harvard och Oxford. De borde förstås ha varit fem, allra minst. Den mest berömde av dem alla, han som lämnade den gröna ön redan några år in på förra århundradet, hade Svenska Akademien många år på sig att hedra med ett pris. James Joyce dog först 1941, och Bloomsday som firas till hans minne är en årlig begivenhet som firas allt ivrigare år från år. Om det stämmer som det sägs att irländska författare är skattebefriade så drar nationen in stora pengar på kulten kring honom. Att guida turister i hans spår genom Dublin, med ”Ulysses” i hand, har blivit en inbringande cottage industry.

Läs mer...

Frank Heller Ända sedan Conan Doyle med början 1887 (romanen ”En studie i rött”) framgångsrikt producerade ett antal berättelser, de flesta noveller, med Sherlock Holmes i The Strand Magazine, har författare av mordfall och andra brott vinnlagt sig om att skapa liknande gestalter med särdrag, som skiljer dem från andra litterära problemlösare, individer som lämpar sig för seriella skrönor i det kortare formatet.

Tidigt ute var Jacques Futrelle, som följde med Titanic ner i djupet, med sin Tankemaskinen, Professor Augustus S.F.X. Van Dusen, ett problemlösargeni med ovanligt stort huvud, antagligen för att få plats med den effektiva tankemaskinen. Även svenska författare har skapat sådana varelser. I 60 nummer av Alibi-magasinet med början i slutet av 1940-talet lät Lennart Forssberg under pseudonymen Rolf Berge sin sömnige hjälte Henning ”Latmasken” Örn somna då han borde vara vaken. Idén var suverän, men tyvärr utnyttjade författaren den bara vid något enstaka tillfälle fullt ut.

Den svensk som enligt min åsikt lyckats bäst med att åstadkomma en problemlösare skräddarsydd för serieproduktion är Frank Heller med det freudianska originalet doktor Joseph Zimmertür, bosatt på Heerengracht 124 i Amsterdam mitt emot en av stadens berömda kanaler. Zimmertür debuterade 1926, dels i Svenska Dagbladet och Bonniers Veckotidning och dels i novellboken ”Doktor Z.” Doktor Zimmertür är en holländsk jude, psykoanalytiker och drömtydare.

Zimmertür är kalkerad på den schablonmässiga bilden av en europeisk jude i början av 1900-talet, en stereotyp om utseende och beteende som i sig självt var en ren karikatyr, men som fortfarande ligger och molar i mångas föreställningsvärld. Den kroknäste juden är en myt som tar lång tid på sig att försvinna.

Men Frank Heller har med avstamp i dessa klichéer som var allenarådande under första halvan av 1900-talet skapat den generöse doktor Zimmertür, en sympatisk krumelur som både är enstöring och sällskapsmänniska, en gestalt som har humor, klassisk bildning och självironi. Samt en svindlande förmåga att lösa problem.

Läs mer...

Frank Oppenheimer av David BarkerNär Manhattanprojektet närmade sig sanningens minut kallade Robert Oppenheimer på sin yngre bror Frank, också han fysiker. Hukande intill varandra såg bröderna bomben detonera. Ingenting skulle sedan bli sig likt. Världen förändrades. Robert Oppenheimer stannade kvar i hetluften, medan Frank länge förblev fullständigt okänd, för att så småningom gå till historien som tekniknörden med de stora undervisningsidéerna.

Nu finns hans liv klarlagt tack vare journalisten K C Coles spännande bok ”Something Incredibly Wonderful Happens. Frank Oppenheimer and the World He Made Up”, Houghton Mifflin Harcourt, Boston, 2009.

Bröderna Oppenheimer fick en trygg uppväxt i New York. Fadern Julius hade som sjuttonåring emigrerat till USA från Tyskland 1888 och gift sig med konstnären Ella Friedman. Han började importera tyger från Europa, och familjen fick snart en position i New Yorks burgna överklass. Hemmets konstsamling inkluderade Picasso, van Gogh och Renoir. Livet var kultiverat, noga övervägt och ambitiöst. Endast de bästa skolorna dög åt sönerna. Frank spelade flöjt när han inte smet iväg till ett ställe som sålde gamla motorer - medan den 8 år äldre Robert satt och läste.

Båda bröderna studerade fysik utomlands. Frank berättade om sina starka minnen från Cavendish Laboratory i Cambridge och från Florens där forskarna arbetade till sent in på nätterna. Där gjorde han långa besök i Uffizierna och njöt av konsten. Men han noterade också marscherande soldater utanför labbet, precis som han sett i Tyskland. Där hade han dessutom skrämts av att se hur vännerna tvingades bära särskilda armbindlar och utestängdes från arbete. År 1935 anslöt sig Frank - då 23 år gammal - till brodern i Kalifornien för att doktorera vid California Institute of Technology, Caltech, ett drivhus för begåvade fysiker, många med tysk bakgrund. Det bästa med Caltech var enligt Frank de vilda fredagsdiskussionerna hemma hos fysikern Charles Lauritsen.

Läs mer...

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen