Porträtt - Tidningen Kulturen




Porträtt

Viktor Rydberg omkring 1890 Foto  WikipediaI en av mina favorittidskrifter Allt om Historia läser jag om hur den 17-åriga Kalmarflickan Jenny Nyström kom att börja illustrera Viktor Rydbergs julsaga Lille Viggs äfventyr på julafton. Hon läste den på julafton 1871 i Göteborgs Handels -och Sjöfartstidning och skickade hoppfullt några illustrationer till dess chefredaktör Sven Adolf Hedlund.

Så tillkom sagans klassiska illustrationer, många gånger omtryckta i nya upplagor.

Jenny Nyström skulle aldrig bli kvitt sina tomteillustrationer, hon skulle fortsätta med dem livet ut. Hon var konstutbildad, bl.a. i Paris, men tomtarna blev hennes största inkomst, och efter hennes död 1946 fortsatte sonen Curt produktionen.

Sagan handlar om den lille grå tomten, som bjuder pojken Vigg på en åktur med sina små hästar och besöker gårdar med supande och svärande fäder, gnatiga mödrar, elaka bönder och svältande barn, och överallt delar tomten ut sina gåvor.

I varje gård möts de av gårdens egen hustomte som berättar om årets mödor, och i konungens slott vägs sedan vid resans slut gott mot ont. I den sista scenen möter de den fattiga mor Gertrud (porträtterad efter Rydbergs älskade fostermor) som också får sin julgåva: pepparkakor, grenljus, och raggsockor.

Viktor Rydberg var vid slutet av 1800-talet en av Sveriges mest uppburna författare, ja närmast att betrakta som en nationalskald. Han föddes 1828 i Jönköping, men blev tidigt moderlös och bortlämnades som s.k. sockenbarn. Hans far var en försupen vaktkonstapel vid stadens fängelse och han hade en svår uppväxt. Hans medkänsla för de som hade det svårt skulle leva med honom livet ut.

Läs mer...

Jean GebserDet finns en bok av Jean Gebser som överträffar det mesta. Originalet heter Ursprung und Gegenwart och är från 1949/1953/1973. Översättningen till engelska från 1984 av Noel Barstad m fl (Ohio University Press Athens) heter The Ever Present Origin och omfattar 621 sidor, men de är av en storlek, som jag aldrig sett maken till; i själva verket kanske likvärdiga med 1500 vanliga sidor. Det är denna översättning till engelska, som kommer till användning här (den engelska titeln är Gebsers egen; om översättningens långa historia, se s. xv ff). Första upplagan är alltså ganska gammal, men den engelska utgåvan 1984 är på alla sätt förd up to date.

I en sådan bok kan man bara presentera och diskutera huvudlinjerna, om ens det, och klippa ut aspekter, som tycks särskilt intressanta. Men det är också så, att Gebser inlåter sig i långa resonemang med föregångare, som känns mindre angelägna. Och han vrider och vänder gärna på problemen ett eller två varv mer än vad som kan tyckas nödvändigt; det gäller att kryssa mellan dessa partier.

Författaren föddes i Poznan 1905, då staden var tysk, och fick förnamnet Hans, men han tycks aldrig ha känt sig tysk. I varje fall flydde han landet, när det började uppträda brunskjortor i München, och han bytte sitt förnamn till Jean. Via Italien och Frankrike kom han till Spanien, där han lärde sig spanska så väl, att han fick anställning i kulturdepartementet. Men tolv timmar innan hans lägenhet i Madrid bombarderades hösten 1936 flydde han till Paris, för att därifrån 1939 ta sig över gränsen till Schweiz, två timmar innan den stängdes. Där stannade han sedan livet ut, samarbetade med Jung och utarbetade sitt stora verk, som han första gången publicerade, när han bara var 44 år gammal. Han dog 1973 i Bern. (xviii ff)

Läs mer...

Guy DebordGuy Debord är en tidsinställd bomb, svår att desarmera.

Men försök har gjorts och görs – att neutralisera och urvattna honom, att estetiserande förneka hans originalitet. Verkningslöst. Debord förblir dynamit som riskerar att explodera i händerna på den som försöker göra den obrukbar.

Ett sådant exempel ingår i en antologi redigerad av Philippe Sollers.1 Debord reduceras här till en ”litterär dandy”, en författare med en iögonenfallande stil: ”Allt som består hos honom är litteratur.” I hans verk ”har etiken uppgått i estetiken”.

Hur införlivar man ett revolutionärt verk som La Société du spectacle Skådespelssamhället – med denna aseptiska åskådning? På enklast tänkbara sätt – du ignorerar det.

Såsom ett ”opersonligt teoretiskt arbete” saknar det egentligt intresse eftersom det inte är skrivet i första person singularis.

Dessutom är det alltför märkt av fraseologiska vändningar och ett ordförråd lånat från den unge Marx och från Hegel, vilket skämmer den sköna stilen. ”När han överger de stora tyskarna, påverkar det hans stil. Till det bättre.” Denne skribent vill snarare hänvisa till Rivarol och Ezra Pound än till Marx och Hegel. Av stilistiska skäl, naturligtvis.

Andra, däremot, refererar endast till Debords bok från 1967, eller snarare till dess titel, och inskränker dess teser till en banal kritik av massmedia. Emellertid, det han benämnde ”skådespelssamhället” syftar inte bara på televisionens tyranni – den ytligaste och mest omedelbara manifestationen av en djupare verklighet – utan på den moderna kapitalismens hela ekonomiska, sociala och politiska system (och dess byråkratiska kopia i öst). Det har sin grund i individens förvandling till en passiv åskådare av varornas rörelse och av händelser överhuvudtaget. Detta system avskiljer människorna från varandra bland annat genom ett produktionssätt som oavbrutet tenderar att återskapa allt – från bilen till televisionen – som föder isolering och avskildhet. Det moderna skådespelet, som Guy Debord vackert formulerade saken, är ett ”episkt poem”, men till skillnad från Iliaden sjunger det inte om ”vapnen och människan” – det besjunger ”varorna och deras passioner”.2

Läs mer...

Martha Nussbaum 2008 wikipediaAlla instanser som på ett eller annat sätt förvaltar ett pedagogiskt uppdrag måste bidra till att fostra världsmedborgaren, menar Martha Nussbaum. Att vara världsmedborgare innebär kort sagt att ha en kalejdoskopisk kulturell blick, att på ett inkännande och ansvarfullt sätt förstå likheter och skillnader mellan kulturer: att vara medveten om ”interkulturella kopplingar”.

Man måste också ha förmågan att kunna se sig själv som en länk i det interkulturella fältet snarare än att värna om den egna kulturens identitet. Föreställningen om hennes pluralistiske, själsligt fostrade kosmopolit är sprungen ur sokratiska idealföreställningar om en undersökande, ickedogmatisk syn på lärande (Cultivating humanity, sid. 32 f.).

Ännu ett viktigt skäl till att Nussbaum uppvärderar Sokrates är att hans idealföreställningar vilar på en demokratisk värdegrund – alla människor har förmågan att utveckla egenskaperna som han talar om (Ibid. sid. 26).

Vid en hastig anblick framstår Nussbaums idéer om medborgerlig bildning som rimliga, vilket förstås är skälet till att de utövat stort inflytande på såväl enskilda högskolors programförklaringar som högskoleverkets rapporter. Samt en rad andra instanser.

Det är tacksamt att återge och reflektera Nussbaums idéer för att belysa och motivera den egna verksamheten för allmänheten. Det kan nämligen göras med största följsamhet, med tanke på Nussbaums allmängiltiga, vida anspråk. Dessa allmänna anspråk möjliggör dock tillämpningar som i första hand tjänar till att bekräfta och rättfärdiga den egna verksamheten snarare än att utveckla och problematisera den. Vilket i förlängningen innebär att Nussbaums ursprungliga syfte, det vill säga att värna om den enskilde individens frihet, hamnar i skugga.

En annan förespråkare av det ”allmännas pedagogik” är en av veteranerna i den pedagogiska diskussionen, John Dewey. Dewey förespråkade allmänna, flexibla mål framför specifika, fast förankrade mål i utbildningen, eftersom det förstnämnda vidgar människans vyer medan det sistnämnda ger henne tunnelseende (Demokrati och utbildning, sid. 151).
Det finns dock fog för att betrakta Deweys ”allmänna pedagogik” som ett utslag av idealistisk optimism; Demokrati och utbildning andas stark påverkan av industrialiseringen som pågick under dess tillkomst.

I takt med att den tidsandan ebbade ut, har Deweys allmänna föreställningar gradvis urlakats. Jag tror att även Nussbaums Cultivating humanity bör ses som ett utslag av idealistisk optimism, i den meningen att den är ett debattinlägg där den retoriska argumentationen för en återgång till sokratiska värden har prioriterats framför djupgående analys och motivering. Nussbaum bör läsas med kritisk försiktighet, som någon som genererar perspektiv och väcker slumrande frågor snarare än som någon som anger en specifik riktning.

Nussbaum synliggör bland annat viktiga perspektiv genom sin litteratursyn.

Men Nussbaums litteratursyn är också ett område där man kan avläsa hur ytligheten begränsar hennes idéer.

Skönlitteraturen intar en viktig ställning hos Nussbaum; den är en av de faktorer som kan bidra till att fostra världsmedborgaren. Läsningen av vissa litterära texter frigör en inlevelseförmåga, som i sin tur utgör en grundläggande förmåga för att förstå människors förutsättningar och livsvillkor (Cultivating humanity, sid. 88 ff.). Hon talar om ”narrative imagination”.

Nussbaum uppehåller sig uteslutande vid berättelsernas innehåll och förtjänsterna därav. Endast genom kontinuerliga händelseförlopp, skeenden och karaktärer tycks inlevelseförmågan kunna genereras genom skönlitteraturen, vilket innebär att Nussbaum endast är intresserad av konventionella prosatexter. Den skönlitteratur som inte räknas till prosagenren är utdefinierad. Den pluralistiska, kritiska förmåga till reflektion som Nussbaum menar att den narrativa fantasin ska bidra till att fostra, återspeglas inte i hur hon själv (be)dömer de litterära texternas kvalitet. Textens innehåll blir en aspekt genom vilken en texts kvalitet kan bedömas utifrån närmast utilitaristiska, objektiva principer: ju fler personer den kan hjälpa till insikt, desto bättre är den. Nussbaums föreställning om ”narrative imagination” är dock viktig på så sätt att hon synliggör att litteraturen har en potential som pedagogiskt och etiskt instrument. Däremot ser hon inte

hur detta instrument ska omsättas i praktiken. Inte heller ser hon hela räckvid den av skönlitteraturens pedagogiska och etiska möjligheter.

Att betrakta en text som ett enskilt, yttre objekt frikopplat från sin läsare är en unken litteratursyn. En text existerar inte som ett autonomt objekt i sig själv, utan realiseras först i samband med att läsaren gör sin tolkning av den. Hänsyn måste därför tas till vad som händer i mötet mellan

läsare och text för att kunna synliggöra textens etiska och pedagogiska potential.

Insikten om att texten inte existerar som ett autonomt objekt i sig självt visar att en texts kvalitet inte kan (be)dömas på innehålls- eller genremässiga grunder.

Vilket inte minst visas av Roland Barthes. I Barthes essä om fotografiet, Det ljusa rummet, talas om fotografiets punctum. Punctum är elementet i fotografiet som öppnar upp för ett partikulärt möte mellan betraktaren och fotografiet, det i fotografiet som träffar betraktaren (Det ljusa rummet, sid. 44). Ett punctum kan vara vad som helst i fotografiet som betraktaren av någon anledning kan relatera till: den sepiabruna färgtonen, ett ansiktsuttryck, en vägskylt snett bakom ansiktet.

Även när det gäller litterära texter finns något som motsvaras av punctum, det vill säga något specifikt som öppnar upp för ett partikulärt möte mellan läsare och text, det som träffar läsaren.

I likhet med fotografiets punctum kan detta vara vad som helst; ett ovanligt ord i texten som din mormor brukade använda, en blå kista som får dig att tänka på en dröm du haft, ett tilltal. Föreställningen om textens punctum visar att det är högst individuella faktorer som får dig att uppskatta texten. En texts genre eller innehåll kan således inte upphöjas till faktorer genom vilka textens kvalitet kan bedömas.

Att finna den litterära textens punctum kan i vissa fall ske abrupt, men kräver i allmänhet eftertanke och tålamod. Att bli känslig för de inte sällan svaga och diffusa signaler som texten sänder ut, och att dessutom kunna tolka dem, är förmågor som måste övas upp.

Denna inkännande förmåga till att kunna avläsa textens enskildheter kan ses som en riktningsgivare för hur man beter sig ansvarsfullt i relationer med andra människor.

Härigenom framträder i klart ljus hur skönlitteraturen kan fungera som ett etiskt instrument. Ett instrument genom vilket den pedagogiska potentialen i sin tur ger sig tillkänna.

Emmanuel Lévinas hävdar att etiken är första filosofi (se exempelvis hans Totalité et infini, s. 175), men etiken fungerar också som första pedagogik: genom att etiken innebär förmågan till känslighet för enskildheter hos envar, fungerar den som ett grundläggande villkor både för hur kunskap ska förmedlas och för hur den ska kunna tas emot på ett ansvarsfullt sätt. Därigenom grundas en pedagogik som utgår från den enskilde individens villkor, snarare än en som utgår från principen att försöka vara allmän.

En följd av insikten att texten realiseras genom läsarens tolkning, är att den som läser och analyserar en text också är den som bestämmer och avgränsar den; läsaren har problemformuleringsprivilegiet. Att vara textens läsare/producent är följaktligen förbundet med ett etiskt ansvar, som man flyr då man ser texten som ett autonomt objekt, frånskilt människan som läser den. I förekommande fall tillåts inte texten vara riktningsgivare för etiska relationer, och blir istället endast föremål för läsarens/producentens vilja att behärska och kontrollera.

Istället för att fungera som etisk riktningsgivare, anger maktrelationen till texten riktningen för relationer mellan andra människor. Följaktligen kan texten också realiseras som ett kontraproduktivt verktyg.

 

Andreas Åberg

 

 

 

 

Jean Cocteau av Amedeo ModiglianiI den kejserligt österrikiska kurorten Merano/Meran blandades pura seta från Bologna och Milano med bergsbönder i Lederhosen och bussfraktade turister från Mannheim med omnejd; blåögda blonda servitriser i dirndl var en lika fager syn som svarthåriga smärta carabinieri. Meranos motpol, den tyska kurorten Baden-Baden, var tråkig och enahanda trots Europas vackraste spelkasino.

I Baden-Baden firades sommaren 1989 den då för etthundra år sedan födde fransmannen Jean Cocteau, filmare, författare, koreograf, dramatiker, designer, keramiker, tecknare, målare. Baden-Baden var vänortsstad till Cocteaustaden Menton. Att Cocteau hedrades i den provinsiella huvudstad varifrån Kaspar Hauser borde styrt sitt furstliga rike var en ödets nyck. Kurortsgäster älskar legender, myter och prinsar; Le Prince frivole, Jean Cocteau, representerar den mytiska avantgardism som kittlar nerverna och erigerar känslorna så där lagom.

Staatliche Kunsthalle Baden-Baden är/var i alla fall en konsthall av traditionellt snitt, byggd i början av 1900-talet. I fallet Cocteau hade man genom att fylla lokalerna med kostymer och teaterrekvisita, manuskript, böcker, teckningar, affischer och fotografier skapat liv och dramatik i de slutna rummen. Här fanns scenkostymer från Phèdre och Antigone, hermafroditerna från La Dame à la licorne och de beryktade attrapperna från Cocteaus, Sergej Diaghilevs, Pablo Picassos och Eric Saties skandalomsusade balett Parade; uruppförd på Théàtre du Chàtelet i Paris under första världskrigsåret 1917. Narcissisten Cocteau såg döden som ett konstverk, en massmedial möjlighet att tvinga publiken att se Cocteau med cocteauska ögon och även när stora konstnärer som Picasso, Cecil Beaton och Man Ray porträtterade honom skedde det på modellens villkor. Med brinnande, nästan fanatiska stenkolsögon och med rovfågelsnäsa, med punkhåret flygande runt höga pannan etsar sig Cocteau in i publikens medvetande som ättling till antikens mytfigurer. Filmen Le Testamente d’Orphée blev för västtysk efterkrigsungdom ett surrogat för de drömmar som smulats sönder och samman i totalsönderbombade städer, i Ingenmanslandet mellan liv och död. Det var därför inte så märkligt att konsthallschefen Jochen Poetter fyllde konsthallen i Baden-Baden med fetischobjekt kring och av kultfiguren Cocteau. Generationen som var för ung för att ha blivit tvångskommenderad till Hitlerjugend förband genom Cocteau sin egen tid med antikens tragedier. Förstasidesrubrik: raf. Man fann hos Cocteau efterklanger till den tyska romantik som enligt realisten von Goethe var en tid då man sökte djupare sanningar än verklighetens.

Läs mer...

Eric Schüldt. Foto Mattias AhlmJag äger ingen teve. Jag sitter inte på soffan och tittar på teve om kvällarna. Men jag äger en internetuppkopplad dator. När gubben från Radiotjänsten ringde på dörren i somras blev jag en aning förvånad när han berättade för mig att jag skulle betala tevelicensen lika mycket som den som äger en platteve eller mobilteve. Han hade rätt, Radiotjänsts ordförande Eva Hamilton säger till Svenska Dagbladet: ”… TV-avgiften är ovanlig men ändamålsenlig. Förvisso avviker den från andra avgifter genom att den varken är frivillig eller tvingande, men den tjänar sitt syfte. Du betalar inte för en tjänst du väljer, utan för att en tjänst ska finnas.” Så säger Eva Hamilton. Att licensen är den dyraste i Europa, detta vet inte Hamilton och hon vet ännu mindre om min dåliga ekonomi. Så jag betalar avgiften som jag tycker är orättvis, men försöker använda den positiva aspekten av tjänsten, för det kan jag. Jag väljer den tjänst som verkligen ger mig mycket: nämligen Sveriges Radio.

Många bland dem som läser har kanske slutat att lyssna på radio, och detta är synd tycker jag, Sveriges Radio är mycket bra. Radion i allmänhet och radio P2 i synnerhet är en guldgruva för alla de som älskar konstmusik, spännande samtal och rika program.

Läs mer...

zonaI vår framåtrusande samtid blir legender snart till myt, myten vår lösryckta historia, historien en verklighet utan grund för empirin, som en frånvarande empati där drömmarna ingår som jagande element i en överförd vardag som ständigt söker sig uppkopplad till vår reella fiktion av verklighet. Här får ingen död finnas!

Vart står vi då i vår rotlöshet, ensamhet och individuella dödsångest? Försöker med ett tankesprång, och blickar tillbaka mot döden i vår nordiska mytologi, möter så dödsgudinnan Hel; vår avlägsna släkting till Hades.

Hel, gudinnan som stod utan makt när det gällde hur länge en människa skulle få komma att leva. Den avgörande makten om liv och död, i nordisk mytologi stod för de tre nornorna: Urd, Skuld och Verdandi.

I vår sekulariserade del av världen ses ”naturreligionerna” och till viss del de ”fem stora” som vidskepelse och genom den franska revolutionen, Voltaire, Schopenhauer, Nietzsche och industrialismen i hand med modernismen, Darwin, Engels och Marx, blev de alla till pusselbitar i den bild där tro och immanens överläts åt människans eget gottfinnande som nu ensam fick finna vägen till ett meningsfullt liv, i dag det meningsfulla att likna med en meningslös död, men med möjligheten att själv meningsfullt kunna regissera sitt döende, inte själva döden utan döendet. Vi människor verkar inte längre leva så mycket i rummet som i tiden. Som om vi inte längre vore lika djupt eller innerligt fästa vare sig vid platsen eller vid tingen.

Tyvärr måste etiken lämnas här. Förslag till fördjupning: Den moderna döden

Läs mer...

Michelle PaverMichelle Paver är en engelsk författare som är mest känd för sina barnböcker. Hon har bland annat skrivit en fantasyserie som utspelar sig på stenåldern. Paver har också kommit ut med en ny serie som utspelar sig på bronsåldern som heter Bronsdolken. Den handlar om hedepojken Hylas, vars äventyr tar honom till forntida Egypten och forntida Kreta.

 Jag träffade Paver oför en intervju:

 När insåg du att du ville bli författare?

- Jag skrev min första berättelse när jag var fem år, men det var bara en kort en. Jag bestämde mig för att bli författare när jag studerade i Oxford på universitetet där. Jag studerade biokemi men jag ville hemskt gärna skriva. Jag trodde jag kunde skriva då, var väldigt arrogant och läste mycket böcker. Jag trodde det var lätt att skriva. Då skrev jag en berättelse på tre veckor och skickade in den till ett förlag och de skickade tillbaks den på en gång. Det var nog då jag insåg att det var detta jag ville hålla på med men att det var svårare än jag hade trott. Men det var först när jag fick mitt första kontrakt som jag räknar mig som en författare, först då ville jag kalla mig författare. Jag ville inte kalla mig författare innan dess. Då, när jag fick mitt första kontrakt jobbade jag som advokat och jag kommer ihåg när de ringde från förlaget; jag satt med en kopp kaffe vid mitt skrivbord på arbetet och jag blev så förvånad så att jag gjorde en stor armrörelse och välte ut kaffekoppen och spillde kaffe över hela arbetsbordet. Det var den bästa dagen i mitt liv. Jag var trettiosex och det var 16 år efter min första egna berättelse. Då hade jag varit advokat i fjorton år men velat bli författare en lång tid, säger Paver.

Läs mer...

 

Sött författarpar - Sara och Mats Foto Belinda Graham Engelsforstrilogin (först kallad Cirkeltrilogin) utspelar sig i en vanlig svensk gymnasieskola med all den mobbing och utfrysning och alla de konflikter och intriger som handlingen i en svensk högstadieskola brukar innebära… men sedan avslöjas det att några av tjejerna är häxor och har magiska krafter som kan rädda världen från apokalypsen, men för att klara det behöver de samarbeta … vilket inte är det lättaste. Magi är enkelt jämfört med att behöva samarbeta med folk man inte gillar.

 CirkelnEld och Nyckeln är de tre delarna i Engelsforstrilogin. Del ett, två och tre. Sedan finns det också en del 2,5 - ett seriealbum som heterBerättelser från Engelsfors.
Del tre Nyckeln, kommer ut den 15:e november, lagom till den kulna vintern och mörkret tätnar även  Engelsforstrilogin. Men att under en förhandsintervju få författarna Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergatt försäga sig lite om VAD som kommer att hända i Nyckeln, det är som förgjort! För att knäcka de här båda författarna behöver man nog magiska krafter från en hel häxcirkel …

 

Pingvin för bästa boktrailer
Sara och Mats försäger sig inte när det gäller handlingen i Nyckeln. Här ska det minsann inte bli någon "spoilervarning!" Men de pratar gärna om ALLT annat som har med Engelsforstrilogin att göra. Inklusive jättepingvinen. 
Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen