Porträtt - Tidningen Kulturen




Porträtt

Maurice Maeterlinck

1890 publicerades på första sidan i den franska dagstidningen Le Figaroen recension som väckte uppmärksamhet i litterära kretsar runt om i Europa. Enligt den etablerade litteraturkritikern Octave Mirbeau hade världen begåvats med en ny Shakespeare - det konkreta beviset på detta var pjäsen ”La Princesse Maleine”, skriven av den för honom totalt okände författaren Maurice Maeterlinck. Mirbeau slog med eftertryck fast att Maeterlinck till och med överträffade Shakespeare.

Den unge belgaren värjde sig förfärat mot detta i hans ögon helt överdrivna beröm. I motsats till många författarkollegor redogjorde han alltid frikostigt för sina inspirationskällor och markerade ofta en kritisk distans till sitt eget skapande. ”La Princesse Maleine”, hans debutpjäs, rymmer element som för tanken både till Hamlet och Macbeth - Shakespeare var också Maeterlincks stora förebild inom teaterns område. Handlingen utspelar sig i en obestämbar medeltid och huvudpersonerna är två unga älskande som på grund av ett oblitt öde och vuxnas grymhet inte får varandra. I pjäsens slut segrar ondskan och döden.

Lyckligtvis drabbades Maeterlinck inte av skrivkramp efter Mirbeaus ovationer, utan skrev under 1890-talet dramer som i teaterhistorien framstår som helt nydanande och som snabbt lockade avant-gardistiska teaterregissörer världen över. Efter att länge ha varit ganska bortglömda uppförs nu Maeterlincks pjäser på en rad scener i Europa, bl a i Berlin, Bryssel och Paris. En föreställning som bidrog till att blåsa liv i det slocknade intresset för Maeterlinck i Frankrike var Claude Régys uppsättning av ett av de s k marionettdramerna, den lysande enaktaren ”Intérieur”, i mitten av 1980-talet. Den gjorde ett starkt intryck på den ryskfödda författaren Nathalie Sarraute, som uppfattade pjäsen som röntgenbilder av det undermedvetna. I en föreställning som dominerades av en strävan att respektera Maeterlincks teatervisioner satte samme regissör för ett par år sedan upp ytterligare ett av marionettdramerna, ”Tintagiles död”. Dramat finns tillgängligt i en nyutgåva med kommentarer av Régy (”La Mort de Tintagiles”, (Actes Sud 1997). I slutet av 90-talet sattes ”Pelléas och Mélisande” upp i Paris av den unge regissören Olivier Werner, som var hjärtligt trött på att dramat enbart uppfattades som ett scenario till Debussys opera. 

Läs mer...

Michel de MontaigneDet som anses så säreget för makedonerkungen Perseus, nämligen att hans ande aldrig stannade i ett bestämt tillstånd, utan fladdrade omkring mellan olika livsformer och uppvisade en så flyktig och irrande karaktär att varken han själv eller någon annan visste vilken sorts människa han var – det tycks passa in på nästan alla människor.»

Så skriver Michel de Montaigne; en filosof som också kallats ”jagets store Upptäckare”.

Essay betyder egentligen ”försök” – och Montaignes uppsatsliknande skriverier i allehanda ämnen har ju sedermera fått ge namn åt en hel genre. Montaignes essäer utgör en milstolpe inom världslitteraturen.

År 1992 fullbordade Jan Stolpe sin rikt kommenterade översättning av de 1 600 sidorna essäer – vilka dittills endast hade funnits tillgängliga i fragment på svenska; de tre volymerna innehar idag en hedersplats i mitt bibliotek: att läsa Montaigne känna alltid lika givande.

Den första upplagan av Montaignes Essayer trycktes 1580. Författaren hade då dragit sig tillbaka från ett liv i offentligheten för att på sitt lantgods ägna sig åt att reflektera över världen och sig själv. Det blev ett heltidsarbete, och projektet höll honom sysselsatt fram till hans död, 1592.

Montaigne är mångsidig och motsägelsefull. Det är det som gör honom så levande – men också så svårfångad. Jan Stolpe påpekar i sitt förord:

Läs mer...

Aurélien Lugné-Poe. Ett porträtt av VuillardEn stark och uppmärksammad teaterupplevelse i Paris nyligen var framförandet av Ingmar Bergmans film ”Höstsonaten” från 1978 på  Théâtre de l’Œuvre, grundad 1893 av den unge skådespelaren Aurélien Lugné-Poe. En teaterbesökare som en gång sett filmen, där Ingrid Bergmans självupptagna briljans står i skarp kontrast till Liv Ullmans gestaltning av hennes vädjande och länge kuvade dotter, som med alla medel försöker nå sin mor, kunde känna vissa farhågor. Skulle det vara möjligt att ersätta filmens starka bilder och övertygande skådespelarprestationer  med andra skådespelare och en teaterscens mer begränsade möjligheter?

Eventuella farhågor sopas bort redan i pjäsens första scener, där regissören Marie-Louise Bischofberger låter modern, spelad av Françoise Fabian, göra en snabb och effektfull entré som  raskt punkterar dottern Rachida Braknis spända förväntningar och raserar hennes omsorgsfulla förberedelser inför moderns ankomst.

Den franska texten, som skrivits av Marie Deshaires, lyfter fram dennas totala kallsinnighet, både gentemot sin nyligen avlidne make och gentemot sin dotter som hon inte har sett på sju år. I den franska föreställningen har man valt att inte låta den sjuka dottern, av modern placerad på en klinik och i filmversionen gestaltad av Lena Nyman, ta kroppslig gestalt på scenen. Hotet att eventuellt behöva träffa henne fyller modern med en så stark irritation, att en scen som konkretiserar relationen dem emellan blir överflödig.

Läs mer...

Tove Jansson med Muminfigurer 1956Tove Jansson skulle i år ha fyllt etthundra år. Det firas inte minst i Finland, där hennes bildkonst ställs ut på museet Ateneum i Helsingfors. Lagom till utställningen har konstprofessorn och museichefen för museet för samtidskonst, Kiasma, Tuula Karjalainen skrivit en vackert illustrerad bok om Tove Jansson (i översättning av Hanna Lahdenperä, förlaget Norstedt).

Bokens titel är Tove Jansson: Arbeta och älska. Den spänner över Tove Janssons hela liv, från 1914 när hon föddes, i skuggan av två världskrig som drabbade Finland hårt, och fram till hennes död i cancer 2001, 84 år gammal. Den omspänner hela hennes stora produktion: författarskap, illustrationer till böcker och seriealbum, pjäsmanus, dikter, sånger, scenografier, politiska teckningar och karikatyrer. Men den handlar också om hennes förmåga att älska både människor och livet i stort: arbete och kärlek gick hand i hand under hela hennes innehållsrika liv.

Hennes stora förebild som ung var fadern, skulptören Viktor Jansson, muminpappan. Han rumlade gärna med konstnärsvänner när han inte arbetade, och Tove tog stort intryck av hans vidlyftiga och färgstarka sällskapsliv. Familjens hjärtpunkt var mamman Signe Hammarsten Jansson (i Finland gemenligen kallad ”Ham”). Ham var illustratör och tecknare, hon var den som höll familjen i strama tyglar, och också den med en stadig inkomst från tidningar och förlag. Viktor var konservativ och vresig, och en ständig källa till oro och rädsla inom familjen.

Ham och Tove kom varandra nära inte minst under andra världskriget, då både fadern och de yngre bröderna Per Olov och Lars var inkallade i kriget. Hon var Toves första stora kärlek, hon dog 1970 och familjens främsta inkomstkälla var Hams tecknande av frimärken åt Finlands bank, och hennes många utsökta bokomslag. Hon var den inspirationskälla som gjorde att Tove Jansson debuterade som tecknare i finska tidningar redan som 14-åring.

Läs mer...

Konrad Lorenz  med sina gässKonrad Lorenz ansåg att den tidiga barndomens händelser är de mest avgörande för en människas vetenskapliga och filosofiska utveckling. Lorenz föddes år 1903 och tillbringade barndomen i ett slottsliknande hus i den österrikiska orten Altenberg nära Linz. Fadern var läkare till yrket och modern hemmafru. Föräldrarna stödde från allra första början pojkens stora intresse för djur. I den stora trädgården sägs det ha vimlat av kanariefåglar, änder, ekorrar, apor och hundar. Exotiska fiskar simmade i dammar. Hans far gav honom en prickig salamander med uppmaningen att avliva den efter fem dagar.Salamandern avlivade han inte, i stället förökade den sig omåttligt. Då var hans lycka gjord. Denna framgång kunde ha varit tillräcklig för att bestämma hans vidare karriär, men en annan viktig faktor tillkom; Barnflickan läste sagor ur Selma Lagerlöfs "Nils Holgersson" för honom.

I sitt nobelpristal berättade han om sagobokens inflytande på hans pojkdrömmar. Han började längta efter att själv bli en vildgås och flyga runt, men eftersom det var omöjligt, ville han åtminstone äga en gås. När även det visade sig vara omöjligt, bestämde sig familjen för att hålla tama ankor. Han fick en gammal anka från en granne och upptäckte att han kunde få inflytande över och prägla ankans beteendemönster. Samtidigt började han intressera sig för sjöfåglar och blev expert på deras reaktioner. En gammal kaja fick för vana att följa honom vart han än gick och även sitta på hans skuldra. Lorenz började studera fenomenet "prägling". Denna upptäckt kom att bidra till att han förärades nobelpriset 1973, vilket han fick dela med Karl von Frisch och Nikolaas Tinbergen.

Läs mer...

Seymour Wilson Schulberg Foto David ShankboneDet är inne just nu att påminna om hundraårsdagar. För några dagar sedan uppmärksammade man tjecken Bohumil Hrabal med en understreckare i Svenska Dagbladet (han är mycket rolig – festligast är hans Jag har betjänat kungen av England, mycket bra också som film) och alldeles nyss i samma spalter Octavio Paz. Snart är det dags för Marguerite Duras och Bernard Malamud (Cynthia Ozick skriver intressant om honom i senaste New York Times Book Review), och i maj Romain Gary som fick ett andra genombrott under pseudonymen Émile Ajar.

I juli skulle Laurie Lee ha blivit hundra, jag har just skaffat hans genombrottsbok Cider with Rosie på nytt, och i augusti är det dags för Tove Jansson och Julio Cortázar. Den 27 oktober skriver jag kanske om Dylan Thomas vars båthus i Laugharne i Wales jag besökt. Men nu tar jag upp en annan av 1914 års män, amerikanen Budd Schulberg som var född 27 mars det året och som jag har egna minnen av.

Kursen i Film History på Dartmouth College i New Hampshire höstterminen 1964 var rolig att följa, med filmvisningar flera gånger om dagen. Det var den första akademiska i sitt slag, hävdade universitetsledningen stolt, fast det var kanske att tänja på sanningen. Sådana hade nog förekommit redan tidigare, åtminstone på UCLA och andra lärosäten närmare Hollywood.

Läs mer...

Emil Kléen 1896 Foto WikipediaAugust Strindberg hade problem med sina relationer, det gällde både kvinnor och män. När det gällde den senare kategorin var Emil Kléen ett av de ytterst få undantag där vänskapen höll sträckan ut, det vill säga fram till den av syfilis och TBC angripne Kléens tidiga död, bara 30 år gammal.

I Göran Söderströms i fjol utkomna och mäktiga verk: Strindberg , ett liv, behandlas vänskapen mellan vår svenske ikon och poeten och journalisten Emil Kléen. Somliga menar att bl.a. denna relation antyder att Strindberg var queer. Denna bedömning gör dock Söderström aldrig i sin bok.

Kleen uppfattades som en dekadent person, vilket han själv gärna framhöll, som inte drog sig för att utmana kristen idealisms sedebud. Dock behöll han sin respekt för den kristna hållning han lärt känna i sin barndoms skånska miljö. Han hade medkänsla med de svaga i samhället men tillhörde inte någon politisk organisation.

Paralleller kan dras mellan Strindbergs och Kléens syn på fransk symbolism; Kléen skrev essäer i ämnet, bl.a, om Baudelaire. För att ytterligare betona sin udda och upproriska karaktär kom från hans penna vers med pornografiskt innehåll. Hjalmar Söderberg beskrev Kléens författartalang så: ”vers om vad som helst, mest om flickor och blommor och om juninätter på skånska slätten, som han kom ifrån.” Han fick stå modell för den dekadente poeten i Martin Bircks ungdom. Men Kléens poesi berömdes av andra för formskickligt skriven hembygdsromantik.

Strindberg lärde känna Kléen i Lund efter Infernokrisen. Till Kléens umgängeskrets, som ofta träffades på klassiska Åke Hans, räknades Bengt Lidforss, även han med kopplingar till Strindberg av varierande art och intensitet. Från Berlin försökte Lidforss locka Kléen till den tyska metropolen, som det svängde ordentligt om vid denna tid. I ett brev skrev han: ”… kinesar hos mig, billigt fylle, och en flicka från gatan till två Mark, en Antonius (lustgosse) till tre”. Talande för inslag i båda dessa herrars sexuella läggning.

Läs mer...

Domenico Losurdo foto Pierre GillyÄr det dags att uppdatera bilden av Joseph Stalin? Har liberaler aldrig förstått sig på frihet? Är kampen mot kolonialismen verkligen över?  Frilansskribenten Pierre Gilly har intervjuat den kontroversielle italienske filosofiprofessorn Domenico Losurdo.   

Jag tänkte börja med att be dig kommentera de olympiska spelen i Sochi.  

Väst har lyckats militarisera de olympiska spelen. OS har blivit ett redskap i ett nytt kallt krig. Vi har sett bojkott eller bojkottsförsök i samband med spelen i Peking. Och nu med OS i Sochi. Men vi såg ingen bojkott i samband med OS i London. Storbritannien var ändå ansvarig för att ha krigat, för att ha deltagit i det andra Gulfkriget, med USA, utan mandat från FN:s säkerhetsråd. Det var ett avskyvärt krig som startades med hjälp av lögner. Storbritanniens premiärminister Tony Blair hävdade till exempel att Saddam Hussein kunde och var beredd att använda massförstörelsevapen på fyrtiofem minuter. I det här fallet blev det ingen bojkott. Det betyder att kriga inte är ett brott mot mänskligheten. Det är Washington som bestämmer vad som är ett brott mot mänskligheten. En stor del av vänstern i väst delar tyvärr den här synen och har ställt sig till förfogande i det här nya kalla kriget.

Läs mer...

Maria Zofia Olga Zenajda Godebska i VenedigMed stigande häpnad bekantade sig besökare på Musée d’Orsay i Paris för en tid sedan med en epok i Frankrikes musikliv, som sällan belysts på ett så inträngande sätt som i utställningen ”Misia, reine de Paris.” Den kretsar kring Marie Godebska, polsk stjärnpianist, född i Sankt Petersburg 1872, som kring sekelskiftet lyckades skapa ett magnetiskt kraftfält kring sin person och som avporträtterats av bl a Auguste Renoir, Pierre Bonnard, Henri de Toulouse-Lautrec och – inte minst –Edouard Vuillard. I skönlitteraturen har hon förevigats av dramatikerna Octave Mirbeau och Jean Cocteau, liksom av Marcel Proust (bl a i delen ”Sodom och Gomorra” i På spaning efter den tid som flytt). Hennes pianolärare Gabriel Fauré brast i gråt när hans unga begåvade elev meddelade att hon förlovat sig, och hon tillägnades musikstycken av Claude Debussy och Maurice Ravel. Få förstod hennes pianotolkningar så väl som Maurice Maeterlinck, tystnadens dramatiker. Bland hennes nära vänner bland ryska kulturskapare: Igor Stravinsky och livet ut Serge Diaghilev, grundare av Ryska baletten i Paris. Livslång vänskap också med modeskaparen Coco Chanel, som även ritade dräkter till den senares balett.

Vem var denna person egentligen? Alla förefaller ha varit överens om hennes musikaliska begåvning, hennes skönhet och hennes sensuella utstrålning, som förefaller ha varit förödande. Många blev förälskade i Misia, långt ifrån alla olyckligt. Av hennes memoarer (”Misia” av Misia Sert), posthumt utgivna 1952, framgår att hon i äktenskapet såg en inrättning som skulle ge henne större svängrum än en vistelse i fadershuset kunde skänka henne.. Misia visste tidigt vad hon ville. När det blev aktuellt att placera henne på uppfostringsanstalt, lånade hon enligt sina memoarer pengar av en god vän till familjen och tillbringade i unga år en period i London som rymling. När skolgång i ett kloster aktualiserades deklarerade hon att hon om så skedde skulle sätta eld på klostret. Sannolikt drog fadern en suck av lättnad, när hon förlovade sig med en ung man, Théo Natanson, som hon avlägset var släkt med.

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts