Porträtt - Tidningen Kulturen




Porträtt

J.D. Salinger  1950 Foto Lotte JacobiSveriges Television visade nyligen dokumentären Gåtan Salinger. Den var visst intressant men samtidigt framgick det ganska tydligt att den mystik som omgett J.D. Salinger (1919-2010) inte alls var särdeles mystisk. Däremot var dokumentären i sig själv ett exempel på varför Salinger drog sig tillbaka från offentlighetens ljus. Dokumentären handlade nämligen om författaren Salingers liv och leverne och Salinger ansåg att en författares liv och leverne saknar allmänt intresse. Det är en författares texter som gäller, inte hans privatliv. Det var en anledning till att han drog sig tillbaka. Han tycks också ha kommit till den slutsatsen att det var viktigt att skriva, men inte så viktigt att bli läst.

Salinger skrev superbästsäljaren Räddaren i nöden (The Catcher in the Rye), som kom ut 1951, och som såldes i miljontals exemplar och som än i dag säljs i en kvarts miljon exemplar varje år. Som alltid när en författare slagit igenom så förväntar sig en otålig svans av kulturtyper på nästa verk, men det kom inget. Eller rättare sagt. Det kom ingen mer roman.

Noveller fortsatte han att skriva för The New Yorker. Denna kultursfärens förväntningar har att göra med en magnifik underskattning av novellen som konstform. Något liknande drabbade F. Scott Fitzgerald. Hans ganska så tradiga roman, den händelsefattiga skrönan Den store Gatsby, har höjts till skyarna och märkvärdiggjorts till förbannelse. Denna roman har filmatiserats fyra gånger och alltid floppat vid biljettkassorna. Hans noveller, som oftast är lysande, har däremot inte fått det erkännande som de är värda.

Läs mer...

illustration av Jonas Wessel”Everything that has existed, lingers in the Eternity.” – Agatha Christie

Du har varit död länge, Ogdred Weary. På dödsbädden läste någon ur Murasaki Shikibus Berättelsen om Genji för dig, din favoritbok. I mitt minnespalats står tiden still, och alla våra ögonblick kan beskådas när jag vill och i vilken ordning jag än behagar. Jag sitter intill dig under alla 23 säsonger i balettpubliken medan du, uppslukad av Balanchines magiska koreografi, gnuggar händerna i förtjusning så att de gotiska metallringarna på dina fingrar klinkar mot varandra. För att stilla dig smeker jag ditt gråvita vikingaskägg, dina tunga guldörhängen, ditt afrikanska halsband, din långa scarf och tjocka fluffiga päls (tvättbjörn eller mink), som inte alls hör ihop med dina urblekta jeans och slitna sneakers. Din annars så allvarliga isblå blick gnistrar av hänförelse, mer än dina juveler från Egypten och Tibet. Efter föreställningens slut går vi längs New Yorks gator, och jag bär ditt 1000 år gamla mumiehuvud under armen utan att klaga. Du berättar om vaniljessenser och misslyckade dressinutfärder, om barn som försvunnit på de mest förbryllande sätt, om Miss Ellie och Alexis Carrington, om Tolstoj och Garbo, om Mulder och Scully, om Buffy och Trollope, om allt det där som inte sägs i en haiku. Jag ligger över dina axlar, mer tyst och mjuk än dina sex välgödda katter, medan du skapar dina teckningar under morgontimmarna i det gamla ”Elefanthuset” i Yarmouth Port, Cape Cod. Bry dig inte om mig. Jag stör mindre än tvättbjörnsfamiljen som byggt sig ett bo i den invaderande murgrönans giftiga blad. Tänk bara på dig själv, dina 25000 böcker belamrade i de elva rummen, allt ditt krimskrams, dina loppisfynd och de ständigt närvarande katterna. De hatar mig, och det inte helt utan anledning. Jag skulle gärna drämma en volym Thackeray över deras små huvuden. Jag kan vara din lilla husa, Ogdred. Jag kan svara i telefonen, öppna dörren och ta emot kunderna (förvirrade tonåringar och trevliga små damer), eftersom du helst låter bli. Jag håller dig borta från filmer med Barbara Streisand och Julia Roberts, jag räddar dig från folksamlingarna och oktobermonstren. Utan mig vore din tillvaro en absurd stumfilmsintrig utan slut, ett runt brunt pussel omöjligt att lägga. Du står bistert med armarna i kors iförd en gul pullover framför huset. Du bär ett kopparkors i ett svart snöre om halsen. Pälsrockarna används inte längre, de ligger nerpackade i kartonger någonstans uppe på vinden. Du är en sann djurvän, men samtidigt känslokall och distanserad – eller är det en del av din pose, din excentricitetsmask? Ditt hjärta gav upp den 5 april år 2000. Du blev 75 år gammal. Kanske har du återfötts som en sten. Eller nåt.

Läs mer...

Nidbild av hur Muncken assisterar Gustav III vid dennes första samlag med Sofia Magdalena. Från vänster Sofia Magdalena Gustav III och Adolf Fredrik Munck.Edle Einfalt und stille Grösse, på den slagkraftiga formeln sammanfattade den tyske konsthistoriken Johann Joachim Winckelmann sin syn på antiken. Han reste till Rom i flera vändor, första gången 1758, och snart följde andra resenärer från norr efter. Gustaf III drog till Italien 1783-84 samman med bland andra skulptören Sergel. Oscar Levertin skildrar i en av sina Rococonoveller majestätets besök i Lucca den gången. Då hade redan en annan svensk varit där nere tre år i rad, som framgår av titeln på en bok som kom 1786 och som trycks om många gånger sedan dess: Carl August Ehrensvärds Resa till Italien 1780, 1781, 1782. Det är en läsvärd skrift, full av originella intryck och infall, av en resenär som tagit intryck av Montesquieus klimatlära. Ett varmt klimat får folks blod att svalla, i ett kallt stelnar det och man blir trög
 
Ehrensvärd gillade Södern men blev beklämd när han nalkades sitt nordliga hemland. Orden i titeln ovan återfinns i början av hans bok, liksom förtydligandet ”när jag kom hem i Fäderneslandet mötte mig alla de vanskapligheter som är märke till oordning, åstadkomna av väderlek.” Hem för honom var bland annat godset Tosterup på Österlen (när det håller på att ta fyr, i HasseåTages film Äppelkriget, pinkar en jätte på det, så släcks elden behändigt). Samman med varvschefen af Chapman som nu mest är känd för vandrarhemsbåten vid kajen av Skeppsholmen i Stockholm såg han som överamiral till att Karlskrona byggdes ut till en modern örlogsstad. Ehrensvärd hann med mycket fast han bara blev femtiofem år gammal, han var född 1745 och dog 1800.
 
Läs mer...

Dag SolstadDag Solstad har jag länge betraktat som en av den nordiska samtidslitteraturens mest intressanta författare. Hans romaner är spännande inte minst eftersom de kombinerar aktuella samtidsfrågor och djärva formexperiment. Expressen-kritikern Nils Schwartz träffade rätt när han karakteriserade Solstad som ”en norsk hybrid mellan Karl Marx och Marcel Proust”.

Dag Solstads romaner utspelas ofta i utpräglade vardagsmiljöer, men den realistiska ramen är förrädisk: den skenbart enkla prosan släpar med sig undertexter som rymmer politiska och existentiella spörsmål.

Flera av Solstads senare romaner, ”Ellevte roman, bok atten”, ”Genanse og verdighet” och ”Professor Andersens natt”, har beskrivit de intellektuellas situation i samtiden, men också den klassiska bildningens kris.

I ”Genans och värdighet” möter, som så ofta hos Solstad, ett både existentiellt och samhällskritiskt anlagt verk. Berättelsen handlar om den drygt femtioårige gymnasieläraren Elias Rukla, vars engagerade, under lektionerna allt mer intrikata utläggningar av Ibsens dramer möts av demonstrativt ointresse och gäspningar…

Den grånade lektorn drar sig till minnes sin ungdom, då allt var annorlunda. Men nu: inte ens kollegorna i lärarrummet diskuterar väsentligheter… Elias Rukla ser detta som ytterligare ett bevis på samhällets förfall. Och hemma har han en fru som mer och mer intresserar sig för skyltfönster och vackra kläder än för seriösa samtal… Elias Rukla känner sig ensammare än någonsin – och livsmodet sviker.

Romanen beskriver – implicit – ett samhälle där det offentliga samtalet tystnat och där de intellektuella inte längre är ett kulturbärande skikt. Demokratiseringen av samhället har samtidigt inneburit en fragmentisering: var och en bestämmer själv vad som är viktigt.

Läs mer...

Romain KacewEn liten gosse vid en stol, prydligt klippt, skinande läderskor, svart dräkt med vit krage – ett prinslöfte! Men han tycks inte glad, mungiporna är neddragna, ansiktet undrande. Det är Romain Kacew, född 21 maj 1914, känd som Romain Gary.

I år är det alltså hundraårsjubileum för denne fransk- och engelskspråkige författare, vilken även kallade sig Fosco Sinibaldi, Shatan Bogat och Émile Ajar. Han hör till de märkvärdigare i Europa, bland annat därför att han två gånger belönades med Prix Goncourt.

Bilden har en dramatisk historia, värdig diktaren som bytte efternamnet till ett som på ryska betyder brinn! Innan Gary skildes från sin hustru, författarinnan Lesley Blanch, gav han henne ett paket med dokument och bilder att vårda. En av bilderna var på gossen Roman, en annan på hans mor Mina som charmant dame kring de trettio.

Blanch hade aldrig sett dem tidigare. Hon lade dem i ett plåtskrin. Många år senare brann hennes hus i Menton och alla hennes tillhörigheter förstördes. Först i sista stunden av sista dagens genomsökande av brandresterna fann hon det smälta skrinet där bilderna fanns kvar, svarta av sot men mirakulöst nog möjliga att restaurera.

Placeringen var förutseende; Blanch blev etthundratre, nog för att skriva en bok om livet med Gary och att möta hans biograf, Myriam Anissimov, till vilken hon förmedlade bilderna. Gary själv sköt sig, sextiosex år gammal.

Barndomsporträttet förbryllar, redan i datering och lokalisering. Blanch anger i sin bok gossens ålder än som fyra, än som fem, medan Anissimov anger den som tre och som fem. Enligt Blanch togs bilden i Warszawa, Anissimov säger Vilnius. Ingen av dem verkar veta. Det kan ha berott på att Gary mörkade sin barndom, men också på att bilderna saknar angivelser.

Läs mer...

Per Nilsson. Foto Malin AghedBarn och ungdomsboksförfattaren Per Nilsson, som år 2006 fick Augustpriset för ungdomsromanen Svenne, är kanske inte den första som kommer på tal när man diskuterar författare med politisk tematik. Ändå är hans fiktiva skildring av främlingsfientlighetens framfart en av de mest intressanta bidragen till den politiska debatten, och är minst lika aktuell inför valet 2014 som den var då den kom.

Per Nilsson debuterade redan 1986 med Mellan vakna och somna och kunde så småningom börja leva som yrkesförfattare på heltid, efter att ha arbetat som högstadielärare i matematik och musik. Han har sedan dess skrivit ett trettiotal böcker, inte sällan med tema kring kärleken, döden och framförallt mötet mellan människor. Inför valet 2006 kom Svenne, är en allt annat än oproblematisk skildring av den unge killen Fredrik Svensson, som blir engagerad i ett nytt politiskt parti i Sverige. Frontfiguren för partiet, Nils Dackeman, är en talare utan dess like, som lyckas få med sig allt fler människor i en oroväckande samhällsutveckling.

Styrkan i en roman som Svenne ligger inte enbart i de aktuella frågorna kring Sverigedemokraternas framgångar parallellt med en ökad rasism, utan också i det sätt karaktärerna framställs. Att skapa någonting intressant utifrån detta tema handlar om att kunna förstå de människor som skildras, att kunna utgå ifrån den värdegrund de står på och undvika pekpinnar som riskerar att göra texten till en politisk pamflett. Men hur lyckas man egentligen med det?

Svenne skiljer sig på många sätt från mina andra ungdomsromaner, den utgår i stort sett helt från en idé, den om en politisk förförare som skulle vara så bra att jag själv nästan var beredd att följa honom, säger Per Nilsson.

Han menar att grunden för hans författarskap är ett mått av ärlighet. Mot sig själv, men också i förhållande till de karaktärer som han skapar och skriver om.

Läs mer...

Joe LouisHan föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så stora att han bara fick plats med Joe Louis.

Även om den gode Joe inte hade mycket till utbildning, och kanske var inte någon intellektuell gigant, är legenden förmodligen inte sann. Joe Louis var helt enkelt ett artistnamn, ett välklingande och slagkraftigt sådant, och det är med det namnet han har gått till historien.

Han föddes i en fattig familj i Alabama, och när Joe var tolv flydde familjen, efter att ha trakasserats av Ku Klux Klan, undan misären och hopplösheten i Södern till industrins Detroit, ett ganska vanligt öde för många afroamerikaner vid den tiden.

Joe var en blyg och tillbakadragen yngling, svårt plågad av stamning. Han drogs inte med något av de många gäng som härskade på Detroits gator, utan ägnade sin fritid åt att idrotta. Hans mor lär ha varit mycket överbeskyddande, och en skröna berättar att han gömde boxningshandskarna i en fiollåda när han gick iväg till träningen.

Han debuterade vid 17 års ålder, och vann så småningom Golden Gloves-tävlingen, USA:s största turnering för amatörboxare.

1934 gick han sin första match som proffs, som han vann på knock i första ronden. Sedan bar det spikrakt uppåt. Åtminstone fram till 1936, då han skulle möta den tyske exmästaren Max Schmeling. Matchen är en av boxningshistoriens mest omskrivna. Inte minst tysk press såg matchen som en rasernas kamp, och dillade om att den ariska rasens överlägsenhet skulle nu bevisas. Inte helt oväntat fanns det röster både i USA och på annat håll i världen som instämde helhjärtat i det rasistiska dravlet.

Läs mer...

Cunningham fotograferar på Manhattans gator, Foto: Bill Cunningham, New York , en film av Richard PressBill Cunningham, den etablerade gatu- och modefotografen, mest känd för sina New York Times strippar av gatutrender och gatustilar vilka influerat couture designers, moderedaktörer, och stilbloggare världen över i många år. Den amerikanska fotografen, cyklar runt på Manhattan, klädd i sin franska arbetarklassjacka, vilket är hans absoluta signum och letar efter slumpmässig skönhet.

Skönhet han finner i det mesta, från stressade hipsters småspringande till mataffären på hörnet till de elegantaste av donnor, iklädd chaneldräkt på väg till deras femte besök hos plastikkirurgen. Människor som bara i ögonblicket råkar finnas där, och fastna på linsen, hos en ödmjuk man vars enda rikedom innefattar högar av fotografier i sin blygsamma, enkla boning i The Carnegie Hall Building.

Bill Cunningham producerar återkommande serier om gatumode och stilar från New York och Paris. Dessa blir fotograferade under olika teman som: Bill Cunningham ”Seasoned”, Bill Cunningham ”On the right foot”, en serie där han fotograferar människors stilar under The New York Marathon, eller Bill Cunningham ”Spring Frenzy” och Bill Cunningham ”Coats off”

Läs mer...

Henri Dunant  (wikipedia) I Genève firar människor denna dag den 8 maj 1828 vårens ankomst. Huset på Rue Verdaine 68 väntar och det är torsdag. Klockan slår halv nio. Ute härskar mörkret, och inga gaslyktor är ännu tända. En kvinna skriker. Hon är förstföderska.

Gossen döps till Jean-Henri, och han är ett efterlängtat barn i en from familj som helhjärtat hjälper de utsatta och fattiga. Familjen växer med ett barn varje år – systern Sophie-Anne 1829… brodern Daniel 1831… systern Marie 1833… och en större idyll går knappast att tänka sig.

Den unge Henri får en uppfostran i kalvinismens tecken, där Guds allmakt och lag är det helt centrala. Henri skrivs in vid skolan Collège de Genève när han är tio år, och till en början går studierna bra.

Vid fjorton års ålder lämnar han, till modern Anne-Antoinette stora sorg, skolan då han termin efter termin sackar efter i undervisningen. Han skaffar sedan sina kunskaper hos pastor Louis Gaussen vars fru är lärarinna.

Henri Dunant är tillbaka i Genève efter sina resor ute i Europa och börjar som aspirant på bankhuset Paul Lullin & Sauter. Året är 1853. Han får i augusti en förfrågan om att åka till Nordafrika för det kolonialbolaget i Sétif.

Han köper, efter att ha fått ett arv, ett område på sju hektar vid floden Qued Saf i närheten av Mons, och bildar ”Mons-Djémilakvarnarna” 1858.

Ett år senare är han tillbaks i Genève. Han behöver nya pengar. Han talar till aktieägarna, och i mars kan han räkna in en halv miljon francs.

Det är tidig morgon och de flesta genèvebor sover. Utanför lanthuset väntar hyrvagnen med kusk på sin gäst. Den träsnidade dörren öppnas och ut kliver en mager man i vit linnekostym. Henri Dunant är på väg till Napoleon III för att vädja om sitt projekt i Algeriet.

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen