Ikon - Tidningen Kulturen




Gästkrönikör
Verktyg
Typografi

En krönika av fotografen och författaren Tarja Salmi-Jacobson




Så vi kom till hemkyrkan som var en riktig kyrka. Han gick bakom ikonostasen och klädde om sig i en prästskrud och hade vigvatten med sig. Jag berättade för honom lite om min mamma och om ikonen. Han ställde ikonen på en stenfot, berättade om ikonens betydelse och läste böner, välsignade en tänkt församling och välsignade även mig och stänkte vigvatten på ikonen. Jag var rörd och lycklig och tänkte att min mamma var med då. Efter ceremonin följde jag med fader Andreas till hans tjänsterum där jag skrev ett litet brev till Joonas.

Annons:



Min mamma sydde en ikon på sin Singer, hon trampade och trampade, söm invid söm av färggranna silkestrådar. Hon var då 70år. Eftersom min mamma var en notorisk samlare av allt möjligt (hon levde efter sin fars rättesnöre: det som man lägger undan kommer man att behöva inom sju år) och var fäst vid sina saker vågade jag aldrig prata om hennes prylar, att när du dör så vill jag ... Men när jag såg hennes ikon samlade jag mod och sa: ”Mamma, jag bryr mig inte om dina saker men just den där ikonen – ’när tiden lämnar dig’, vill jag så gärna ha.”

Min mamma måste ha tyckt om det, eftersom hon hade försökt göra en likadan till mig, men som hon också senare berättade för mig, inte längre hade haft ork till. Jag hittade också början till detta arbete när jag med min bror tog hand om hennes kvarlåtenskap efter hennes död.

När mamma ännu levde ville hon ha ikonen välsignad. Vi pratade om ämnet, jag kände inte till seden då, men för mig själv lovade jag att ordna saken åt henne. Jag kom ändå inte att göra det medan hon ännu levde. Först efter tolv år beslutade jag att göra det i Helsingfors i samband med röjningen av hennes lägenhet.

Men ikonen kom med mig till Stockholm utan att jag kom i väg till en ortodox kyrka. Jag släppte ändå inte mitt inre löfte, jag hade kvar möjligheten att uppfylla det i Sverige, tänkte jag. Även detta blev ogjort, utom att jag tog kontakt med en ortodox kyrka i Uppsala för att få veta hur jag skulle gå tillväga. Men tiden gick. En dag kom jag att gå på Tulegatan förbi en liten ortodoxkyrklig affär. Jag gick in för att se vad för slags saker de sålde där. Med den manliga expediten flöt samtalet i ett par timmars tid. Jag berättade för honom att jag kände en familj, Lyytikäinen, där kvinnan var aktiv kyrkomedlem och vars sexårige son hade varit min förskoleelev i hemspråk medan de bodde i Stockholm under ett års tid. Jag berättade också för honom om mitt inre löfte till min mamma och frågade om man kunde få ikonen välsignad här i Stockholm. Men han tyckte bestämt att jag skulle göra det i Helsingfors och han gav mig en adress dit jag skulle gå. Samtidigt som han berättade hur församlingen växte i Helsingfors bläddrade jag i deras tidning. Helt plötsligt fick jag syn på en bild av Joonas Lyytikäinen, min elev! Nu var han stor och hade skrivit en filosofisk och teoretisk artikel, så även han var en aktiv ortodox. Jag ropade: ”Där är min Joonas!” Just när jag hade pratat om honom.

Ganska snart efteråt deltog jag i en kurs som gick ut på att förstå upprepningsmönster i ens liv. Ledaren var en intuitiv man. Jag ska inte beskriva själva speglingen i hans metod men helt plötsligt frågade han mig om jag hade ett förhållande till moder Maria. Jag förstod inte frågan för jag är mer van vid att, om man menar Jesu moder, så kallas hon för jungfru Maria. När jag förstod att det var henne han menade svarade jag bara nej. Det enda som intresserat mig om henne var just själva fenomenet Mariakulten, som jag också har forskat i lite. Han sa i alla fall att han kände starkt att Maria hade något med mitt tillfrisknande att göra, att jag skulle hålla det i minnet. I sina slutord tog han upp moder Maria igen och sa att han inte visste varför just hon skulle ha en betydelse för mig.

I slutet av kursen förstod jag helt plötsligt att moder Maria ju hade med mammas ikon att göra! Visst ikonen föreställde just Maria och Jesusbarnet. Jag gick fram till kursledaren och berättade det. Hemma kom jag på att jag dessutom bar på mig i min plånbok adressen i Helsingfors där jag skulle lämna in ikonen för att få den välsignad. Alltså var denna kursledare redan den andra personen som påminde mig om mitt inre löfte till min mamma.

När detta blev klart för mig uppfyllde jag mitt löfte samma sommar. Jag åkte till Finland och gick till den adress jag hade fått. Det var den ortodoxa kyrkans affär på Elisabetsgatan (Liisankatu). Där fick jag höra att Uspenskikatedralen var stängd sedan en månad och att kyrkan på Unionsgatan var stängd på måndagar (det var en måndag och nästa morgon skulle jag fortsätta till östra Finland och tillbaka till Helsingfors på fredag och direkt till båten för att åka tillbaka till Stockholm) och det verkade som om det inte fanns något att göra. Jag kunde inte lämna affären och insisterade. Jag visade upp kortet jag hade fått i Stockholm och sa att en välsignelse inte borde vara något problem. Expediten sa att adressen var till trappuppgången bredvid, till kyrkans kansli. Jag blev lättad och gick upp till kansliet. Där satt två kvinnor. Men där fick jag bara höra samma sak: att kyrkorna var stängda. Jag fick en klump i halsen och jag hade lust att gråta, men jag bet ihop tänderna och beslöt att inte åka till Stockholm förrän ikonen skulle bli välsignad, nu när jag äntligen var här!

Jag satte mig och just då kom en mansperson till kansliet och en av kvinnorna tilltalade honom ”fader” och berättade för honom om mitt ärende. Mannen vände sig till mig och frågade om jag hade tid. Jag sa att jag är på resa och kommer tillbaka på fredag för att åka till Sverige. Han frågade om jag hade tid just nu. Jag svarade lättad att jag hade tid hela dan. Om jag kunde vänta 20minuter kunde han hjälpa mig, sa han. Viiist! När han kom tillbaka bad han mig följa honom till deras hemkyrka som låg högst upp i samma trapphus. Vi tog hissen upp. Jag hade inte ens kunnat föreställa mig att jag själv skulle få vara med vid ceremonin. I Sverige hade jag fått veta att jag skulle lämna in ikonen en dag och hämta den påföljande dag. Denne mansperson var alltså en präst, fader Andreas, ung och verkade vid första ögonkastet lugn och sympatisk.

Så vi kom till hemkyrkan som var en riktig kyrka. Han gick bakom ikonostasen och klädde om sig i en prästskrud och hade vigvatten med sig. Jag berättade för honom lite om min mamma och om ikonen. Han ställde ikonen på en stenfot, berättade om ikonens betydelse och läste böner, välsignade en tänkt församling och välsignade även mig och stänkte vigvatten på ikonen. Jag var rörd och lycklig och tänkte att min mamma var med då. Efter ceremonin följde jag med fader Andreas till hans tjänsterum där jag skrev ett litet brev till Joonas.

Det här var ändå inte allt. Min mamma bad när hon levde att jag inte skulle göra mig av med hennes symaskin – hon hade hela sitt liv sytt med den, en gammal trogen Singer ”joll voi nahkaaki ommell, mihi ne uuvenaikaiset sähkökonneet eivät kelpaa”. (Karelsk dialekt: ”som man även kan sy skinn med, som de nya elektriska symaskinerna inte duger till”.) Hon sa, låt maskinen stå i ditt källarkontor, så mycket plats kräver den inte.

Symaskinen hade stått i mammas vindsförråd efter hennes död i åtta år. När lägenheten såldes tömde jag vinden. Husets vicevärd, som jag hade blivit vän med genom åren, tog Singern till sitt eget förråd till dess jag kunde hämta den längre fram när ett tillfälle skulle ges. – Men bara två månader efter Singerns förflyttning ringde en vän till mig, Christer, och frågade om jag ville följa med honom till Helsingfors – han skulle hämta några musikinstrument från kulturcentret i Hanasaari och behövde en kartläsare. Det var en torsdag och vi skulle åka på söndagen. Jag sa spontant ja. Nästa dag kom jag på att nu skulle jag ju kunna få min mammas symaskin hit till Stockholm! Så, med Christer hämtade vi den och Singern står idag i min källare.

Jag sa till Christer, att det var ganska fantastiskt att du ringer till mig och frågar mig vad jag måste göra: ”Kan vi åka och hämta din mammas symaskin nu?” (Christer visste ju inget om det, men ibland får någon iklä sig i en änglaskepnad.) Cirka 20år tog det från tanke till handling, men nu är det gjort.   

 

 

Tarja Salmi-Jacobson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen