Förfallsperiodernas uppgift är att blottlägga en civilisation - Tidningen Kulturen




Gilda Melodia
Verktyg
Typografi
En kväll på tunnelbanan tittade jag mig uppmärksamt omkring: vi hade samtliga kommit någon annanstans ifrån...Bland oss fanns dock två eller tre ansikten härifrån, besvärade silhuetter som tycktes be om ursäkt för att de var här.

I Rom, på tvåhundratalet av vår tideräkning, var endast sextiotusen av en miljon invånare av latinsk härkomst. När ett folk har fullbordat den historiska idé som det var dess kallelse att förkroppsliga har det inte längre något skäl att bevara sin olikhet, att ta hand om sin särart, att rädda sina anletsdrag mitt i ett kaos av ansikten.

Dagens folkvandringar görs inte genom massiva omflyttningar utan genom successiv infiltration: lite i taget nästlar man sig in bland ”infödingarna”, alltför blodfattiga och alltför förfinade för att fortfarande sänka sig till föreställningen om ett ”territorium”. Efter tusen år av vaksamhet öppnar man portarna...När man tänker på den långvariga rivaliteten mellan fransmän och engelsmän, därefter mellan fransmän och tyskar, förefaller det som om de alla, genom att ömsesidigt försvaga varandra, inte hade någon annan uppgift än att påskynda det allmänna sammanbrottet så att andra exemplar av mänskligheten kan avlösa dem. Liksom forntidens Völkerwanderung kommer den samtida att orsaka en etnisk förvirring vars faser inte klart kan förutses. I närvaro av dessa så olikartade nunor är föreställningen om ett i någon mån homogent samhälle obegriplig. Själva möjligheten av en så heterogen folkmassa tyder på att de infödda i det utrymme de bebor inte längre hade viljan att försvara ens skuggan av en identitet.

I Rom, på tvåhundratalet av vår tideräkning, var endast sextiotusen av en miljon invånare av latinsk härkomst. När ett folk har fullbordat den historiska idé som det var dess kallelse att förkroppsliga har det inte längre något skäl att bevara sin olikhet, att ta hand om sin särart, att rädda sina anletsdrag mitt i ett kaos av ansikten. Efter att ha styrt de två hemisfärerna håller västerlänningarna nu på att bli till allmänt åtlöje: spetsfundiga vålnader, de sista av sin ras i uttryckets egentliga bemärkelse, vigda till en pariatillvaro, klena och slappa slavar, något som möjligen ryssarna kan undvika, dessa sista vita. Detta för att de fortfarande besitter stolthet, denna motor, nej, denna orsak till historien. När en nation inte längre besitter stolthet, och när den upphör att anse att den är universums orsak eller ursäkt, så utesluter den sig själv från vardandet. Den har förstått – till dess lycka eller olycka, beroende på var och ens perspektiv.

Om den nu får den äregirige att förtvivla så fascinerar den å andra sidan den meditative som är en gnutta depraverad. Farligt framskridna nationer är de enda som förtjänar att man intresserar sig för dem, i synnerhet om man upprätthåller oklara förbindelser med Tiden och vänder sig till Clio av ett behov att bestraffa sig själv, hudflänga sig själv. Det är för övrigt detta behov som sporrar till verksamhet, i stor likväl som obetydlig skala. Var och en av oss arbetar mot sina intressen: vi är inte medvetna om det så länge vi arbetar, men om man undersöker vilken epok som helst ser man att människor nästan alltid handlar och offrar sig för en möjlig eller uttalad fiende: revolutionens män för Bonaparte, Bonaparte för Bourbonerna, Bourbonerna för släkten Orléans...Uppväcker historien endast hånskratt, har den inget mål? Ja, den har mer än ett mål, faktiskt många mål, men den uppnår dem bakvänt. Den företeelsen går att bekräfta överallt.

Man förverkligar motsatsen till det man strävat efter, man framskrider i motsats till den vackra lögn man lagt fram för sig själv; härav kommer intresset för biografier, den minst tråkiga av tvivelaktiga genrer. Viljan har aldrig tjänat någon: det mest tvivelaktiga av det man producerar är det man mest håller fast vid, det för vilket man tillfogar sig själv flest umbäranden. Detta är sant för en författare likväl som för en erövrare, ja faktiskt för vem som helst. Slutet för vem som helst inbjuder till lika mycket reflektioner som slutet för ett imperium, eller slutet för människan själv, så stolt över att ha nått fram till den upprätta positionen och så orolig för att förlora den, att återgå till sitt primitiva utseende, att kort sagt avsluta sin karriär som hon påbörjat den: krokig och luden. Över varje varelse hänger hotet att regrediera till dess utgångspunkt (som för att åskådliggöra dess banas gagnlöshet, all utvecklingsgångs gagnlöshet) och den som förmår undvika det ger intrycket av att smita från en plikt, att vägra spela spelet genom att uppfinna en alltför paradoxal form av förfall.

 

Förfallsperiodernas uppgift är att blottlägga en civilisation, att demaskera den, att avkläda den det anseende och den arrogans som är kopplad till dess bedrifter. Därigenom kan den urskilja vad den var och är värd, vad som var illusoriskt i dess ansträngningar och konvulsioner. I den utsträckning den frigör sig från de fiktioner som försäkrade den om dess berömmelse, så tar den ett avsevärt steg mot kunskap..., mot desillusioneringen, mot det allmänna uppvaknandet, en ödesdiger upphöjelse som slungar ut den utanför historien, om den inte uppväckts genom att helt enkelt ha upphört att vara närvarande i och utmärka sig i historien. Universaliseringen av uppvaknandet, frukt av klarsyntheten, som själv är en frukt av reflexernas erosion, är ett tecken på frigörelse i andens ordning och på kapitulation i handlingarnas ordning, just i historien, som själv endast är fastställandet av kollaps: när man vänder sin blick mot historien befinner man sig i den bestörte betraktarens situation. Den automatiska korrelation mellan historia och mening som man upprättat är ett perfekt exempel på villfarelsens sanning.

Historien innehåller om man så vill en mening, men denna mening ifrågasätter och förnekar i varje ögonblick historien, gör den pikant och olycksbådande, ömklig och grandios, kort sagt oemotståndligt demoraliserande. Vem skulle ta historien på allvar om den inte vore själva vägen till förfall? Blotta faktumet att man sysselsätter sig med den säger mycket om vad den är, medvetenheten om den är, enligt Erwin Reisner, ett symptom på de yttersta tiderna (Geschichtsbewusstsein ist Symptom der Endzeit). Man kan faktiskt inte hemsökas av historien utan att störta ner i hemsökelsen av dess avslutning. Teologen reflekterar över händelserna med tanke på den yttersta domen; den ångestfyllde (eller profeten) , med tanke på en mindre praktfull men lika betydelsefull utsmyckning. Båda räknar med en katastrof som liknar den som Delawareindianerna förlade i det förflutna, när enligt deras traditioner inte endast människorna utan även djuren bad i skräck. Och de lugna perioderna? kommer man att invända. Man kan inte förneka att de existerar, ändå är lugnet endast en lysande mardröm, ett lyckat lidande.

 

Gilda Melodia

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen