Krönikor - Tidningen Kulturen




×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Jessica Johansson

Jessica Johansson

Jessica Johansson är skribent, litteraturvetare och copywriter. Hon är förtjust i romaner, kaffe, långa fikor och promenader. Hon är 26 år gammal och bor i Stockholm med sin katt och pojkvän.

Jessica JohanssonHäromdagen upplevde jag en skräckfilm. Åtminstone kändes det så när jag gick i iskylan mot kiosken för att se om den var öppen. Jag hade lånat min pojkväns mobiltelefon som jag lyste med. Alla gatlyktor var nedsläckta, inga ljus kom från de många husen jag passerade. Man tror att det inte ska vara så mörkt ändå, kanske. Tro mig, det är det. Till slut var jag tvungen att gå ut, trots våra farhågor om att alla affärer skulle ha stängt. Det är inte så dramatiskt egentligen. Jag upplevde helt enkelt strömavbrottet som under eftermiddagen för några dagar sedan lamslog hela söderort, där jag tillfälligt befann mig. 

Men det VAR läskigt att vara den enda utomhus i kompakt mörker, med en liten ficklampa som enda ljuskälla. Ännu värre blev det när jag hörde hundskall. Jag såg några suddiga gestalter; en stor hund och en man. Jag frågade om hunden var kopplad, med ett stråk av desperation i rösten, och kände mig som i en Cormac McCarthy-dystopi där jag, hunden och mannen var de enda återstående människorna. Han blev nog lika rädd, för han hoppade till och hunden fortsatte skälla. Nej, den var inte kopplad. Mitt hjärta bultade hårdare. Är affären öppen, vet du det? ropade jag till hundkillen och lyste försiktigt med ficklampan. Nej, allt är stängt! skrek han tillbaka. Och just då tändes lamporna igen, allt var frid och fröjd, kiosken var öppen och mitt hjärta tog det lugnare igen.

Innan dess: vi tände många ljus, satt och pratade i soffan, det fanns inte mycket att göra. Också våra mobiltelefoner var utan nät och gick inte att använda. Inget internet, inga distraherande apparater. Inte ens bakgrundsmusik på Spotify gick att ordna. Jag menar, lite Kent eller Thåström i ett sådant läge hade kunnat skapa riktigt skön stämning. Till min fasa gick det inte ens att läsa i den skumma belysningen från vaga stearinljus. Det gick inte att koka kaffe, elementen blev kalla, ute var det becksvart. Några få vågade sig ut med ficklampor, mötte oroligt varandras blickar. Det uppstod en subvärld i det här strömavbrottet som drabbade många tusentals och varade i några timmar.

Läs mer...

Jessica JohanssonJag tycker att poesi har ett oförtjänt rykte som en svår och otillgänglig form av litteratur. Därför har jag länge försökt sprida budskapet att det är helt okej att inte förstå precis allt när man läser poesi. Det är okej att låta ordflödet övermanna en, som när man läser en roman, och ta till sig av en underliggande känsla eller stämning. Eller helt enkelt njuta av vackra ordkombinationer eller starka formuleringar.

Dagstidningarnas kultursidor jublade när Tranströmer tilldelades Nobelpriset i litteratur, eftersom det var en triumf för poesin. Jag hoppas att de har rätt. Att det faktum att en poet (från Sverige, dessutom) fått Nobelpriset ska få förlagen att satsa mer på poesi. Ett enkelt sätt vore att starta en kampanj för att få fler personer att läsa lyrik. Det var nämligen så man gjorde med deckare.

Jo, det kan man inte tro idag, men för tio år sedan så var deckare inte alls något som gemene man bar med sig i väskan på tunnelbanan. Det var en reklamkampanj för deckaren som genre som satte igång det massiva deckarläsandet i Sverige igen. Jag vet många som tidigare läst romaner och som nu i princip enbart håller sig till deckare. För tillfället lägger jag ingen värdering i det, den krönikan kan jag skriva en annan dag. Men tänk om man skulle göra detsamma med poesin.

Egentligen är det den perfekta genren för en stressad nutidssjäl. Har man en diktsamling med sig på tunnelbaneresan eller bussen till jobbet, så blir det förmodligen lagom med ett par-tre dikter. Man behöver inte känna någon vånda över att avbryta sin läsning mitt i ett spännande stycke, eller över att ha glömt bort vad som hänt nästa gång man plockar fram boken. Istället kan man få sig till livs några vackra formuleringar som kanske stannar kvar i huvudet en lång bit in på dagen.

Läs mer...

Jessica JohanssonNyligen läste jag någonstans att det flest människor ångrar på sin dödsbädd är att de inte uppfyllde sina drömmar. Det är djupt tragiskt och visar hur man liksom fastnar i samhället, sin situation, sitt trassel. Det är lätt att göra det.

Sedan jag läste detta så har det snurrat runt i mitt huvud. Dels har jag sedan dess kämpat mer för att kunna leva som jag vill och dels har jag också försökt formulera hur mina drömmar egentligen ser ut. Alltså: Hur vill jag leva mitt liv?

Exakt hur dessa drömmar och tankar ser ut är kanske inte så intressant att läsa om i detalj. Vi befinner oss trots allt inte i en blogg, utan en krönika. Men bara det faktum att jag aktivt börjat fundera kring sådana saker, har gjort att flera av mina drömmar har gått i uppfyllelse.

Jag tror absolut inte det har att göra med något kosmiskt mumbo-jumbo, utan att det beror på att jag formulerat för mig själv vad jag vill och sedan kämpat för att nå dit.

Det är onödigt att slösa på tiden, för man har trots allt inte all tid i världen på sig.

Men kanske ännu mer än jag funderar på mina egna drömmar, så har jag funderat på alla de där människorna som har dött och i dödsögonblicket känt en sådan ångest.

De borde ha gjort mer, känner de.

De ångrar på sätt och vis sina liv, eftersom de ångrar att de inte försökte uppfylla sina drömmar.

De har förmodligen många fina ögonblick bakom sig.

Läs mer...

Jessica JohanssonOftast börjar upptäckten av ett författarskap med att jag läser en bok av personen ifråga, gillar boken och blir nyfiken på mer. Antingen har jag blivit rekommenderad boken av någon, fastnat för den på en loppis eller fått den som recensionsexemplar. Jag läser på om författaren och letar eventuellt efter fler som liknar denna och på så sätt fortsätter mitt läsande i det oändliga.

Ibland börjar det på ett helt annat sätt. Med att myten, författaren, kommer före själva läsandet. Det är förstås farligare på ett sätt, eftersom det kan leda till besvikelse. Man har liksom målat upp bilden av att de här böckerna kommer vara precis i min smak, och så visar de sig inte vara det. Förväntningarna är högt ställda när man låter blicken glida över inledningsmeningarna och väntar på att bli fascinerad, fångad, förundrad i bästa fall.

Jag befinner mig precis i ett sådant här skede just nu. Det började med att min handledare för uppsatsskrivande i litteraturvetenskap nämnde hennes namn och rekommenderade en viss titel. Jag nickade igenkännande, hade ju hört namnet förut men inte kollat upp det hela mer än så.

Sedan pratade jag med en kollega på mitt nuvarande jobb och hon rekommenderade mig samma författare. Hon hade själv skrivit uppsats om en av författarens böcker och sade att hon var omöjlig att värja sig emot, helt uppslukande och med ett säreget tonfall.

Jag började bli riktigt sugen på att veta mer om den här författaren. Men så har våren gått och jag har inte direkt lidit brist på böcker att läsa – tvärtom så har jag drunknat i dem – och därmed inte haft tid eller energi att leta nya upptäckter.

Sedan kommer jag att tänka på författaren och häver ur mig på twitter att jag vill läsa h henne. Genast kommer flera glada utrop och flera personer vars bokkunskap jag litar på tror att hon skulle passa min lässmak som handen i handsken.

Läs mer...

Jessica JohanssonI ett land som Sverige så är det inte konstigt att vädret får en stor betydelse. Vi tvingas rent fysiskt rätta våra liv efter vad det är för väder. Det går inte att vara helt opåverkad av vädret. Halva året går vi klädda i heltäckande dunjackor, mössor, vantar och stora snövänliga skor. Vi tvingas ofta gå halvt framåtböjda eftersom vinden är så isande eller snöflingorna så ihärdiga. Vi stänger in oss på gym. Vi häckar framför flimrande teveapparater. Vi kryper under täcket så ofta vi tillåts.

På arbetsplatser och i andra kallpratar-sammanhang så står vi ofta vid kaffeautomater och ondgör oss över vädret. Vi klagar på att det är regnigt, på att snön vräker ner, på att vi var tvungna att skrapa bilarna i en kvart imorse (de som har bil alltså).

Vintern tar visst aldrig slut i år. Höhö.

Fan vad det snöade, jag blev helt blöt om fötterna. Höhö.

Usch vad deppig man blir av vintern (inget ”Höhö” den här gången).

Vi tycker i bästa fall att det måste vara hemskt för de hemlösa i den här kylan. Det är inte många som ens tänker på de hemlösa när det är minus tjugo grader ute. De flesta tänker på sitt absoluta pytte. Sin bil. Sina vinterkläder. Sitt helvete.

Sedan plötsligt säger det poff och så är det sommar. Uteserveringsmöblerna åker fram innan någon hinner säga bikini. Plötsligt är alla så himla glada och tandblekta och piffiga. Då är det uteserveringsöl (gärna huttrande under värmelampor och två-tre filtar per person för att stå ut med aprilkylan) och positivitet och GUD VAD SKÖNT ATT DET ÄNTLIGEN ÄR VÅR! Och depressioner och gråbleka ringar under ögonen är som bortblåsta. Här ska badas! Här ska grillas minst en gång om dagen! Här ska seglas! Här ska solas! Här ska shoppas!

Det är intressant att svenskarna har den nästan übermensch-artade förmågan att gå från misärklagande med depressiva tendenser ena halvåret, till röjiga, fräscha, glada badgalningar andra halvåret.

Läs mer...

Jessica JohanssonI tv-programmet På bar gärning så testar man i olika situationer svenskarnas moral. En gång lät man till exempel två skådespelare sitta med en rullstolsbunden person på ett kafé och vara elaka mot den handikappade. Tanken var att se om någon vid borden omkring skulle reagera. Till slut gjorde några personer det, och då ganska kraftigt. Men många satt också bara och stirrade. Det var uppenbart i de dolda kamerorna att de märkte vad som ägde rum, men valde att inte ingripa. Det här är naturligtvis ett uråldrigt dilemma – har man civilkurage, skulle man ingripa om någon blev kränkt på stan eller skulle man tänka att ’någon annan säkert säger ifrån’? Det går att sia i det, men man vet inte förrän något faktiskt händer.

Dessvärre har På bar gärning valt att hålla programmet på en ytlig nivå, annars är det faktiskt verkligt intressanta frågor som berörs. Som det är nu, så faller hela grejen en aning platt. En namnkunnig panel som lite kort diskuterar det de sett i programmets olika inslag, sedan vidare till nästa.

Jag håller i skrivarworkshops på Lava, Kulturhusets verksamhet för unga. Vid förra tillfället så pratade vi just om storstadens anonymitet och vad den gör med människor. Hur det är fullt möjligt att inte ens märka kvinnan som har handen nedstucken i en soptunna, i jakt på pant. Hur det är möjligt att kanske inte ingripa om någon far illa, eftersom storstadens anonymitet på något sätt minskar den personliga ansvarskänslan.

Bor man i en storstad så anser jag att det i det närmaste är en plikt att åtminstone fundera på sin roll som sådan, och reflektera kring hur anonymiteten påverkar ens personliga sätt att tänka.

Särskilt när världen blir allt kallare. Särskilt när de som rotar i stadens soptunnor tycks bli fler och fler för varje vecka. Särskilt när man varje dag ser människor som är hemlösa och människor som tigger. Det är en sak att inte ge pengar till den som tigger, det måste man förstås avgöra själv, men man ska åtminstone ha funderat på varför man väljer att agera som man gör.

Vi konstaterade på skrivarworkshopen att anonymiteten har både bra och dåliga sidor. Några av de dåliga är de jag nämnde ovan. En av de bra är att acceptansen för olikheter blir större. Man har sett alla typer av klädstilar och utseenden, så man bryr sig inte om någon skiljer sig från mängden.  

Men förutom det så är anonymiteten ganska farlig, i det att den gröper ur ansvarskänslan. Man riskerar att bli en ser-inget-hör-inget-säger-inget-gör-inget-människa. Liksom avtrubbad och egoistisk.

Jag tänker på det som författaren Karl Ove Knausgård pratade om i sitt sommarprat förra året. Att i Hitlers ideologi så finns ett JAG, ett VI och ett DOM men inget DU. Hade där funnits ett du, så hade empatin genast varit närvarande. Det måste alltid finnas ett du, man måste se till att fundera över sin situation tillräckligt mycket för att uppfatta okända personer i sin stad som DU och inte DOM. Jag tänker också på det en deltagare i lava-workshopen berättade.

Läs mer...

Jessica JohanssonJag har nog fortfarande inte kommit över chocken. Jag är nog i det som allmänt brukar kallas för CHOCKTILLSTÅND och som kan drabba människor när de har fått reda på något som är svårt att hantera. I mitt fall rör det sig om en vän till mig som har dött. Hon är död nu, hon kommer aldrig mer att finnas, hon kommer att vara död för alltid.

Vi hade inte haft så mycket kontakt på flera år, så min syster ifrågasatte min sorg. ”När folk dör”, menade hon, ”så ska andra alltid upphöja dem till helgon. Men om du inte har haft kontakt med henne på flera år, så kan ni inte ha stått varandra särskilt nära?” Jag förstår inte vad hon menar. Jag kan liksom inte fejka sorg, kan inte fejka att jag är ledsen om jag inte är det. Och vill inte göra det heller. Om jag reagerar starkt på att en vän dör, så är det inget jag kan styra över. Oavsett om vi har haft kontakt nyligen eller inte.

Sista gången vi pratade i telefon var förra året i mars. Då konstaterade vi att det hade gått mer än ett år sedan samtalet dessförinnan. Vi skrattade åt det, sade att vi måste skärpa oss, att vi måste höras oftare. Telefonerna blev tysta. Men jag tänkte att jag hade all tid i världen på mig att ta upp kontakten med henne. Människor dör inte huxflux. Människor blir 75 år gamla. Människor dör inte när de är 25. Okej, riktigt så naiv är jag inte, men tiden går och man har fullt upp med sitt.

Så tänkte jag ta upp kontakten med henne igen, förra veckan. Jag skulle operera bort en visdomstand samma dag och satt planlöst vid datorn på morgonen för att lugna nerverna. Jag gick in på hennes facebooksida och skulle precis klicka på ”Meddelande” för att skicka ett meddelande till henne. Kolla hur hon mådde, hur det gick för henne och om hon ville ta en fika någon dag. Med grumlig blick såg jag en massa meddelanden på hennes sida. Det stod sådant som ’Vila i frid gumman’ och ’Hoppas att din själ har fått ro nu’. Efter en stund förstod jag vad de där sorgliga meddelandena betydde. Hon var död. Hon lever inte mer. Hon var 25 år när hon dog. Jag var chockad en lång stund och sedan började jag gråta tröstlöst.

Det fanns anledningar till att jag inte hade haft kontakt med henne. Anledningarna stavas heroin. Sedan hon började med heroin så gled våra liv liksom ifrån varandra. Jag sökte skribentuppdrag, jobbade och pluggade litteraturvetenskap. Hon gick på heroin och ville inte ha kontakt med mig just då, eftersom jag inte höll på med droger. Hon tyckte att det kändes fel. Tydligen, har jag fått reda på nu, så hade hon en lång vit period under förra året. Jag ångrar att jag inte tog upp kontakten med henne, trots heroinet, trots oron. Ingen är mer än människa men jag ångrar det djupare än något annat. Den ångern får jag leva med resten av mitt liv. Människor blir inte alltid 75 eller 82. Människor dör ibland när de är 25, av en överdos.

Läs mer...

Jessica JohanssonOm framtida forskare är nyfikna på vilka masspsykostendenser som fanns i Sverige under vintern 2012, så behöver de inte undra längre. Visserligen har jag för mig att KB inte lagrar digitalt material, och således kan den här texten ligga farligt till. Hoppet ligger i att någon form av digital lagring kommer att äga rum. Det här är förstås bara en enskild persons iakttagelser, men alltid är de värda något.

1. KRÄKSJUKAN
Vintern 2012 (och några år dessförinnan) går det inte att ta många steg utan att höra någon prata om den stora skräcken – vinterkräksjukan. En sjukdom som sprids snabbare än en löpeld på grund av folks okunskap om det faktum att sjukdomen smittar under två symtomfria dagar. Att folk pratar om den här sjukdomen överallt, gör att skräcken blir lika stor som om pesten härjade igen. Även undertecknad lider av kräksjukeskräck. Rädslan gör också att många överkonsumerar handsprit, vilket gör att man blir ovan vid baciller och därmed lättare blir sjuk. Det är dock något som de flesta bortser ifrån, eftersom det eviga användandet av den starkt luktande handspriten ger dem en tillfällig lindring i oron. Folk kastar misstänksamma blickar på varandra på stadens bussar och tunnelbanor och undrar – är någon här sjuk? Kan någon smitta mig? Sjukdomen varar ett par-tre dagar. Till skillnad från pesten.

2. DECKARE
Vintern 2012 liknar hösten, sommaren, våren och vintern 2011 samt flera år dessförinnan i det att deckarpsykosen (som min kärlek och tillika poeten och konstnären Jens Åberg brukar säga) härjar vilt. Många läsande människor som tidigare gärna varierat sin läsning med vanliga skönlitterära romaner av olika slag, har gått över helt till deckare. Deckaren är en genre som kretsar kring mord, brott och utredningar av dessa. Spänningen består i att läsaren inte vet vem som är mördaren. Undertecknad vill inte döma någon som läser deckare, eftersom det är upp till var och en att avgöra sina läsval, men psykosen är påtaglig. Variation förnöjer brukar man säga. Dock så domineras också landets TV-tablåer av deckare, polisserier och annat mordrelaterat.

Läs mer...

Jessica JohanssonOm August Strindbergs liv, leverne, texter och persona tvistar de lärde ständigt. De flesta har en uppfattning om Strindberg och ofta en ganska stark sådan. Det är anmärkningsvärt att en författare som i år, 2012, varit död i hundra år fortfarande kan väcka så pass starka känslor.

Det lustiga är att han själv redan i livet knappast förringade sin egen betydelse. Han lär ha sagt till sina vänner och bekanta att de skulle vara aktsamma om vad de skrev i sina brev till honom, eftersom dessa säkerligen skulle komma att publiceras efter hans död. Det fick han rätt i. Han hotade också folk som inte föll honom i smaken, med att minsann skulle ses i hans nästa roman. Ett hot som, när han blivit en berömd litterär person, förmodligen kunde få mottagaren att darra på manschetten en aning.

Han påstod sig ha en eld som var den största i Sverige. Såhär 100 år senare så tycks också detta påstående ha en viss relevans, med tanke på att få nu levande författare väcker sådan anstöt som Strindberg.

Om Strindberg hade levt idag så hade han förmodligen väckt precis samma anstöt. Han var anti-nationalist och kallade sig istället för europé. Han flydde landet om förlagen inte ville publicera hans verk, skrev dem på franska och gav ut dem i Frankrike istället. På så sätt kom de givetvis småningom tillbaka till hemlandet Sverige och gavs ut också här. Han skrev Liten katekes för underklassen, där han i påstående efter påstående lyfte fram på vilka sätt överklassen tuktade underklassen för att bibehålla sin höga position. För att inte tala om de perioder då han ägnade sig åt kemi, religion eller mest åt att dricka absint och bli halvt om halvt psykotisk (som går att läsa om i den utmärkta tunna romanen Inferno). Han hade nog med råge lyckats klå Fredrik Reinfeldt i en debatt.

Läs mer...

Annons

Annons

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Film. Med det intensiva thrillerdramat 'The Salesman' är Asghar Farhadi den fjärde regissören i filmhistorien som vinner en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film två gånger. Han tar därmed plats på en mycket prominent vinnarlista som hittills bestått av tre legendariska mästerregissörer: Federico Fellini, Vittorio De Sica och Ingmar Bergman.
Läs mer...

Kultur. 1612 – Svenska trupper, ledda av hertig Johan av Östergötland och Jesper Mattson Cruus af Edeby, besegrar en dansk här under kung Kristian IV, som är på återtåg från ett plundringståg i Västergötland, i slaget vid Kölleryd i Halland under det pågående Kalmarkriget. Efter att omkring 300 man har fallit (båda sidor inräknade) flyr danskarna till Varberg.
1808 – Utan föregående krigsförklaring går ryska trupper under ledning av general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden över den svensk-ryska gränsen vid Abborrfors i östra Finland. Detta blir inledningen till finska kriget, som pågår till året därpå och i vilket Sverige förlorar den östra rikshalvan till Ryssland.
1848 – De båda tyska politiska aktivisterna Karl Marx och Friedrich Engels utger den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund. Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”
1940 – Norrbottniska Pajala bombas av sju sovjetiska flygplan som navigerat fel under ett bombuppdrag över Finland. Flera byggnader i samhället brinner ner och kostnaderna för de materiella skadorna uppgår till 45 000 kronor. Lyckligtvis omkommer ingen människa och endast två skadas lindrigt. Redan samma dag inlämnar den svenska regeringen en protestnot till Sovjetunionen, som den 6 mars erkänner att bombningen är ett misstag av sovjetiska plan och sedermera betalar skadestånd på 40 000 kronor. Detta blir den enda kränkningen av svenskt territorium under andra världskriget, som Sovjetunionen erkänner.
1968 – Sveriges utbildningsminister Olof Palme deltar i en demonstration i Stockholm tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör och håller ett tal där han kritiserar USA för dess krigföring i Indokina och hävdar att kriget är ett hot mot demokratin. Detta leder till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där den amerikanske ambassadören i Sverige William Heath kallas hem till USA. Det dröjer till 1970, innan en ny amerikansk Sverigeambassadör utses, och de diplomatiska relationerna mellan länderna förblir kylig ännu längre, bland annat då Palme 1972 håller ett tal om de amerikanska bombningarna av Hanoi.
1972 – Den amerikanske presidenten Richard Nixon inleder ett oväntat men historiskt besök i Kina, vilket pågår till den 28 februari, och tas emot av landets ledare Mao Zedong. Syftet med besöket är att förbättra relationerna mellan länderna, som vid denna tid ser varandra som något av ärkefiender och det är första gången en amerikansk president besöker ett kommunistiskt land. Besöket leder till och med till att engelska språket berikas med metaforen Nixon in China, som uttryck för när en politiker gör något oväntat och okarakteristiskt.
1976 – De första paralympiska vinterspelen invigs i svenska Örnsköldsvik. Spelen har tillkommit för att personer med olika former av funktionsnedsättningar ska kunna delta i olympiska vinterspelsidrotter, men med anpassningar till deras nedsättningar. Paralympiska sommarspel har hållits sedan 1960.
1987 – Olof Johansson väljs till det svenska Centerpartiets ordförande, sedan den tidigare ledaren Karin Söder har avgått den 2 februari, på grund av dålig hälsa. Johansson förblir partiledare till 1998, då han lämnar posten några veckor före årets svenska riksdagsval.


Källa: Wikipedia
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen