En 50-årings anteckningar (Del 3 av 4) - Tidningen Kulturen




Stefan Whilde

Stefan Whilde
Verktyg
Typografi
Världen larmar och står i, men jag – jag vill bara sitta under min korkek och lukta på blommorna. Eller som Långben så sakligt konstaterar i serietidningen Kalle Anka & Co nr 4 1968: ”Varför kämpa emot sin natur?” Som snäll latmask ser jag förundrat på medan intrigerna haglar i världen. Min ferdinandska läggning gör mig främmande inför det som tycks vara människors bottenlösa behov av konflikter. Men det är klart, även jag kan ju råka sätta mig på ett bi…

Fendern har jag givetvis kvar, såhär trettio år senare. Den är som ett årgångsvin och låter bara bättre och bättre. Flöjterna däremot är borta för länge sedan. Och råkar jag höra ”Paloma Blanca” av misstag, ja då ser jag 25 tutande barn framför mig, instängda i kommunala musikskolans ventilationsbefriade lokaler. Och då ryser jag av ett stilla obehag.

Jag spelade blockflöjt som barn. Det var ett satans tutande på 25 elever som alla försökte spela ”Den vita duvan” och ”Paloma Blanca”. Vedervärdigt. Efter ett par år fortsatte jag med altflöjt. Inte mycket roligare det, men jag lärde mig kanske ett och annat om melodier. Annars var det ju gitarren som hägrade. Och när punken och Sex Pistols kom slogs dörren till de fina salongerna in med ett brak. Jag fick min första elgitarr när jag var tretton, kopplade in den i föräldrarnas stereo och rev av vingliga versioner av ”Holidays in the sun” och Ramones ”Blitzkrieg Bop”. Farsan, som var en finlirare och hade eget dansband vid tiden, slet sitt hår, men blev ändå en smula stolt längre fram när han såg och förstod min envishet.

1986 köpte jag en svart Fender Stratocaster. Den var en amerikansk 79:a och jag skulle spela in min första skiva och ge mig ut på min första längre turné. Spännande tider, magiska tider.

Fendern har jag givetvis kvar, såhär trettio år senare. Den är som ett årgångsvin och låter bara bättre och bättre. Flöjterna däremot är borta för länge sedan. Och råkar jag höra ”Paloma Blanca” av misstag, ja då ser jag 25 tutande barn framför mig, instängda i kommunala musikskolans ventilationsbefriade lokaler. Och då ryser jag av ett stilla obehag.

Telefoner är ett jävla otyg. Ansåg författaren August Strindberg på sin tid. Och jag är benägen att hålla med. Här och nu, på min tid. Nog kan man väl ha nytta och glädje av manicken i absoluta nödfall, men annars är hela telefonkulturen högst pervers, kanske till och med abnorm. Det tjattras i parti och minut, på bussar, i hissar, under broar, i kön på Hemköp, ja överallt. Folk går omkring med förkrympta headsets på gator & torg och pratar rakt ut i luften, ungefär som forna dagars byfånar. Alla ska berätta allt om inget hela tiden, twentyfourseven. Nu är jag visserligen bara en gnällig, grälsjuk vacker man i sina bästa år – det vill säga 50 om exakt tretton dagar – men ställer man sig lite vid sidan om i fem minuter och studerar omvärlden på plats IRL så ser man ju med egna ögon att vanvettet är ett faktum.

”Hej, är det du?”

”Vem är det?”

”Det är jag.”

”Vem jag?

”Jag. Är det du?”

”Ja. Men vem fan är du?”

”Det är jag. Är det du?”

Jävla Abbot & Costello-uppfinning.

Jag var för övrigt blyg som barn och vågade knappt närma mig tjejer förrän i tidiga tonåren. Något ljushuvud var jag kanske inte heller, sett till det där med allmänbildning och pluttifikation. Mina betyg i låg- och mellanstadiet var ordinära. Men jag var en filosof med spetskompetens sedan födsel, jag lärde mig läsa och skriva väldigt tidigt och fick min första dikt publicerad i en dagstidning när jag var sju eller åtta år. Grundskolan gick jag trots allt ut med ett ganska högt betygsnitt, men var minst sagt trött på bänknötandet. Så när gymnasietiden började hängde jag hellre med tjejer i rökrutan än satt på lektioner. Rebellen läste senare in hela gymnasiet på Komvux med snitt 4.8. Vad nu det kan vara värt. Livet har lärt mig mycket, inte minst det att egen praktisk livserfarenhet slår ut alla skolstudier med hästlängder. Det är skillnad på muntration (inlärning genom fri lek) och pluttifikation (korvstoppning). Glöm aldrig det, vänner.

 

 

 

Stefan Whilde

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts