Om ord, flyktingskap och fattigdom - Tidningen Kulturen




Essäer
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

altI sitt förord till nyutgåvan av Psykoanalys i vår tid frågar sig författaren Asta Bolin om Stefi Pedersen var psykoanalytiker eller en kulturpersonlighet. "Hon var bådadera. Men i motsats till sin läromästare Freud var hon därtill en utpräglat politisk människa, vars personlighet utan tvekan på avgörande punkter formades mot bakgrunden av nazismens Tyskland och andra världskrigets europeiska erfarenheter."

Psykoanalys i vår tid kom första gången 1968 och tio år senare Människa och ting. Enligt en kritiker borde böckerna fornminnesskyddas som kulturarv för kommande generationer. Och jag minns hur jag på 70-talet slukade dem, för att vid omläsningarna göra ytterligare förstrykningar med blyerts och utropstecken i marginalerna.

 

En kulturpersonlighet blir sedd och hörd genom sina ord och sitt språk. Stefi Pedersen skrev på tyska, som var hennes modersmål, samt på norska, svenska, engelska och franska. I sitt arbete som psykoanalytiker var hon förtrogen med hur ord kan dölja och utgöra ett skyddande hölje för starka känslor. En patient, som är läkare, talar ofta om sin bror som har "skolios". Efter en tid undrar analytikern: "Ni menar att Er bror är puckelryggig?" Varpå patienten börjar gråta.
Detta stod 1975 att läsa, i den nu nedlagda kulturtidskriften Vår Lösen med starka band till Lärkkullas författarseminarier i Finland, i en artikel om språk och identitet där Stefi Pedersen också nagelfar ord som friställd, somatisera, utslagen, utvecklingsstörd, priviligierad, stressad, gräsrotsnivå och avvikande. Hon frågar sig om de nya ordens konturlöshet enbart är ett tecken på en ny och positiv moralisk attityd utan också är ett försvar: "Man vill inte se efter så noga, då kunde man få ångest."

Essän Orden och de mänskliga rättigheterna handlar om att uppnå en balans mellan det sociala och det existentiella språket. Stefi Pedersens uppmaning lyder: "Skapa ett autentiskt språk!"
Beträffande överhetens språk säger hon att det innehåller en tendens till att förhålla sig likgiltig, ja till och med föraktfull mot dem som inte nått så långt som man själv. Hon berör även kärlekens språk som når bortom orden och språkets gränser. Kärleken genomsyrar hela tillvaron vilket illustreras med Gunnar Björlings ord: "I förälskelsens ljus rodnar tingen."

När författaren Pär Rådström på 50-talet skulle börja i psykoanalys hos Stefi Pedersen uppmanade hon honom att i stället "skriva av sig". Ett gott råd kan tyckas med tanke på att den tidigt bortgångne författaren - han blev trettioåtta år - lämnade efter sig ett sextiotal noveller, dikter, tio romaner, tidnings- och tidskriftsartiklar, sångtexter, kabaréer samt tvåhundra radioprogram. Återkommande motiv i romanerna och novellerna, som identiteten, den ständiga flykten och barndomen, delade de.

*

Född judinna blev Stefi Pedersen som barn döpt - en inte ovanlig åtgärd inför en alltmer påträngande nationalsocialism. Enligt bouppteckningen föddes hon 1908 i Berlin men troligtvis gjorde hon sig yngre för att få arbete. Hennes flicknamn var Ellen Stephanie Mode. Hon saknar syskon och växte upp med mamma och styvfar. Den biologiska fadern var en kringflackande journalist som mestadels bodde på hotell.  
I samband med Hitlers maktövertagande 1933 flydde Stephanie Mode via Danmark till Norge. Genom äktenskap blev hon Stefi Pedersen men skilde sig 1939. I Norge stannade hon till 1943, då hon ansvarig för tolv föräldralösa judiska barn, utrustad med tretton giftkapslar, flydde till Sverige.
Där fortsatte kontakten med den norska motståndsrörelsen och Stefi Pedersens arbete med före detta koncentrationslägerfångar skedde delvis i samarbete med Unesco och flyktingkontoret. Sitt norska medborgarskap behöll hon, trots trettiosju år i Sverige, till sin död. Förankrad som hon var i den europeiska kulturtraditionen kände hon sig aldrig hemma i Stockholm där hon var verksam som privatpraktiserande psykoanalytiker, föreläsare och handledare. 1958 arbetade hon ett halvår på Kuba där hon sov med gevär under sängen. I ett samtal med Skå Gustav Jonsson två månader innan sin död säger hon: "Jag blev socialist under kristendomens inflytande."

2010 är det trettio år sen Stefi Pedersen dog. När jag ett par år innan mötte henne berättade hon om flykten med barnen:

Stefi Pedersen En vinterdag under kriget gick vi över fjället till Sverige. Under oss låg det norska landet, solbelyst och klart i den iskalla luften. Det låg redan så avlägset där nere. Och efter en tid skulle vårt liv där te sig lika avlägset - den dag vi skulle se tillbaka på det. Framför oss låg de mörka åsarna. Där började Sverige. Vi var i ingenmansland. Med längtan tillbaka och en lite ångestfylld förväntan inför det nya landet framför oss.

När hon öppnade barnens små ryggsäckar för att se om där fanns någon mat kvar fann hon hos alla ett föremål som de burit med sig sen flykten från fosterlandet fem år tidigare. Hon kallar dem troféer som tröst mot ensamhet och maktlöshet. Liknande förbindelselänkar i form av gosedjur, speldosor eller julgransprydnader kunde man finna hos de finska krigsbarnen och hos barnhemsbarn.
Det som framför allt fastnat i mitt minne är Stefi Pedersens mörka intensiva väsen. Men där fanns också något otåligt hos den gracila gestalten som hos en människa som inte har tid med oväsentligheter.
Flykten har hon skildrat i Psykoanalys i vår tid med ingressen Tiden väntar inte... Pär Rådström in memoriam. Här återger Stefi Pedersen olika flyktingars förhållningssätt när den yttre världens kaos sammanfaller med den inre världens:

Flyktingen, som plötsligt och oväntat har tvingats att släppa alla sociala relationer med hemlandet, anländer hjälplös, utan pengar och utan rättigheter, till ett nytt land. ........ Ingen kontakt faller sig lätt för honom, vare sig i privatlivet eller i arbetet, och allting måste byggas upp på nytt från grunden. Känslan att vara ovälkommen är vanlig hos alla flyktingar och ingen av dem kan helt undgå den.

Läsaren möts av fasansfulla vittnesbörd från flyktingar som undkommit Förintelsen. Stefi Pedersen konstaterar att alla som på något vis haft kontakt med nazisternas totalitära makt har varit tvungna att utkämpa en strid på två fronter. Dels har de måst stå emot den yttre fienden och dels har de måst bekämpa den inre impulsen att underkasta sig, vilken framträder mer eller mindre tydligt hos alla som på något sätt varit utsatta för dödshot.

alt Stor inlevelse, inte enbart i förföljda människors belägenhet utan även i barns predikament, utmärker Stefi Pedersens författarskap. Med hjälp av skönlitteraturen belyser hon den moderna pedagogikens benägenhet att underskatta barnets vitala strävanden genom att exempelvis hindra det från att utveckla det största och mest nyanserade ordförrådet som för Pumpen, sju år, i Pär Rådströms novell På tillväxt, som inte får börja skolan tillsammans med sina kamrater utan måste vänta ett år. Avsnittet avslutas med att den moderna uppfostran berövar barnet dess värdighet och underskattar dess krafter genom att tillhandahålla en spänningslös statisk uppfattning om livet som tryggt, enkelt och lidelsefritt.

*

Över trettio år har förflutit sen Stefi Pedersen skrev essän Om fattigdom men med tanke på nyfattigdomen, flyktingarnas och de asylsökandes situation är den rasande aktuell. Här binder hon samman fattigdom med en negativ identitet och ett torftigt språk: "Fattigdom förblir fattigdom: en ond cirkel mot en bakgrund av hopplös isolering och i förväg accepterade nederlag."
Fattigdomens språk är enligt henne övervägande konkret, inbegriper få alternativ, klargör inte eventuella konsekvenser och om framtiden talas sällan men där kan även finnas uppriktighet och enkelhet som hos kvinnan som stämt en man i ett faderskapsmål och blir tillfrågad av domaren om hennes juridiska representant är närvarande. "Varför ska jag ha en representant? Jag står ju själv här och vet väl bäst vem som är far till min unge..."
Historien igenom har fattiga människor behandlats som föremål eller boskap. De isolerades i fattighus, spinnstugor eller ghetton och de märktes ut genom att tecken, siffror eller symboler brändes in i deras hud. Nu isoleras de i flyktingförläggningar som i värsta fall bränns ner. Man gjorde (och gör) fattiga människor till ting.
Släcker ner datorn, går in i köket, sätter på radion och hör Mirjam Kalland, generalsekreterare i Mannerheims barnskyddsförbund, säga att femtio procent av de psykiska problemen hos dagens barn beror på fattigdom. En iskall logik infinner sig. Fattiga föräldrar orkar inte alltid vara föräldrar och familjens begränsade livsutrymme vingklipper inte minst barnen. Tar med mig tekoppen tillbaka till arbetsrummet för att sammanfatta Stefi Pedersens syn på fattigdom:

Fattigdom finns i alla former av immigration och ensamheten i ett språkligt tomrum har omänskliga drag. Den ordlöses ensamhet är en ensamhet utan tröst och närhet. Utan berättelse är vi hemlösa. Sen bränner det till på ett för mig särskilt vis då det berör min egen uppväxt. Stefi Pedersen betonar att det inte är tillräckligt att modern finns hemma. Hon måste också tala med barnen. Här tangerar hon en andefattigdom som inte nödvändigtvis måste vara förknippad med fysisk fattigdom. Hemma fanns det alltid mat på bordet men som enda barn, i ett rum och kök, grubblade jag på: Varför talar hon inte med mig - min mamma?
Som på beställning har Stefi Pedersen i Psykisk Hälsa skrivit en recension av Den sjuka familjen författad av min ungdoms idol Horst Eberhard-Richter som när han föreläste äntrade scenen som en rockstjärna. Hon är genomgående positiv men reserverar sig för hans uppfattning "att den konstruktiva revolutionären - i motsats till revoltören - inte har någon neurotisk personlighet." Som bevis lyfter hon bland annat fram Marx långvariga depersonalisering under åren i London och det självförakt "som lyser igenom i hans bedömning av de europeiska judarnas situation och livsbetingelser eller om man minns Trotzkis självdestruktiva beroende av den under långa perioder sinnessjuke Stalin." Hennes slutsats blir att Richter inträngande har fångat sins emellan vitt skilda familjekonstellationer, vilka var för sig är hermetiskt nedfrysta i en ordfattig och förlamande ensamhet.

*

Vilar i min hand gör ett ljusgrönt illustrerat särtryck Barnet och sagan från 1961 med intervjuer av Stefi Pedersen och Astrid Lindgren, vilken ger Hans Ruin stort utrymme genom att citera ur hans senaste bok Hem till sommaren. Intervjuaren Synnöve Bellander inleder med att fråga vad mötet med de klassiska sagorna eller annan barnlitteratur som skildrar världen på gott och ont, ibland med inslag av verkligt grymma och sadistiska element, innebär för barnet.
För fru Pedersen, som hon tilltalas, lever barnet i en värld där ångest alltid ligger på lur. Världen är okänd och barnet vet inte hur den fungerar. Men allt underligt blir mindre skrämmande om det får språkligt uttryck. Diffus ångest är mycket värre - så också för ett litet barn. När troll, häxor och andra skrämmande makter behärskas genom ett språkligt eller bildmässigt uttryck blir de inte längre så skrämmande.

Som exempel på sagor som kan ha betydelse för barnen som lösning av omedvetna konflikter ger fru Pedersen H.C. Andersens Flickan med svavelstickorna och Oscar Wildes Sagan om den lyckliga prinsen där det gemensamma grundtemat är att vara oälskad. Däremot tar hon avstånd från Bröderna Grimms sagor "som har för mycket av skräck och sadism" och avslutar med att om den konstnärliga balansen rubbas blir sagan skadlig och ökar barnets ångest. "Om det skräckfyllda inte leder till någon konstruktiv lösning så kan vi inte längre tala om konst - då är sagan rätt och slätt en skräckhistoria."
"Personligen är jag inte rädd för att låta barn läsa saker som vuxna tycker är skrämmande, svarar fru Lindgren." Men tycker samtidigt att om ett barn är hyperkänsligt så måste man naturligtvis ta hänsyn till det. De gamla folksagorna är enligt henne oumbärliga för barnen då de ger så mycket av urmänsklig erfarenhet och med hänförelse tänker hon tillbaka på sina första sagor som Tusen och en natt. Däremot avvisar hon "böcker och serier där man på ett lömskt sätt glorifierar gangstervälde, dvs. där den som barnen skall identifiera sig med är en undermålig individ." Men framhåller samtidigt att barn också måste få känna medlidande och därför har Onkel Toms stuga gjort så stor nytta.
Till sist påminner Astrid Lindgren om att Hans Ruin i sin senaste bok flätat in reflektioner om sagorna som grundval för en människas utveckling:

alt Åter och åter, och med åren allt oftare drevs han att fantisera om den betydelse sagor kan ha för en människa. Sagor är som kometer, skrev han, de försvinner för lång tid, men lyser upp igen efter en tillryggalagd osynlig bana, vid en tidpunkt då svaren på dem ligger färdiga i form av rik livserfarenhet. ...........  Som poetiska uttryck för sökarens eviga oro är det de gamla sagorna som efter en lång och osynlig bana på nytt dyker upp hos honom. Och det märkliga är att de så gott som alla handlar om landet Någonstans, som ingen ett ögonblick tvivlat på finns, men - var?

I en artikel Tingens nyckfullhet eller människans? skriven femton år senare möter jag återigen hos Stefi Pedersen flickan med svavelstickorna med anledning av att en vän till henne sagt att alla vet ju att flickan frös ihjäl just när hon kände den bedrägliga värmen strömma till sin kropp:

Visst. Men glöm inte att det inte finns en enda människa, som inte någon gång i sitt liv har blivit medveten om att det finns farliga sprickor i hennes inre, sprickor som osar av vanmäktigt raseri, av ångest och bottenlös förtvivlan. I sådana ögonblick kan människan, först och främst barnet, ta sin tillflykt till äventyrets och sagans land istället för att drunkna i alltför lätt genomskådliga tröstande dagdrömmar och fruktlös självömkan. ... Det var en oas, där de fick vila en stund, tills det blev dags igen att umgås med verkligheten.

alt Ut faller ett gulnat klipp från 1952 med rubriken Behövs ungdomsromaner? samt ett fotografi, förmodligen ett passfoto, av skribenten Stefi Pedersen: En något sammanbiten kvinna, iklädd vit blus med brosch på dräktuppslaget, blickar rakt emot mig. Texten präglas av glöd och återhållen vrede och är ett svar på Lars Edvin Larssons önskan att ungdomen ska få läsa om sina egna problem.
Inledningsvis hänvisar hon till en utgåva av Steppvargen där Herman Hesse i ett efterord uttrycker sin förvåning över att denna bok, som är skriven för människan kring de fyrtio, företrädesvis blev läst av ungdomar. "Skall verkligen denna ungdom matas med beställningslitteratur, där snälla vuxna som kan sitt psykologipensum berättar om sina svårigheter?" Eller ska de läsa Nässlorna blomma, Tjänstekvinnans son och Kung Lear?  Och hon frågar sig om det verkligen är så säkert att ungdomen inte vill läsa "riktig" litteratur och i synnerhet inte klassikerna. Är det inte i stället de vuxna som talar med söndagsröst när de talar om Shelley? "Vi har inrättat en olymp för de stora författarna, fjärmat dem från vårt dagliga liv och så går vi ibland in och dammtorkar i den celebra församlingen."

Ännu ett gulnat klipp faller ut - från den 23 december 1949. Det är en understreckare Mellom krig og fred i Arbeiderbladet om Jean-Paul Sartre och hans Galgenfrist. Även hans Tankar i
judefrågan berörs. Utgångspunkt är Sartres filosofi att människan måste välja vilket Stefi Pedersen finner "uelastisk og begrenset" och hänvisar till människor som blir desperata därför att de inte kan välja - vare sig i stort eller smått samt till det stora antal människor som aldrig upplevt att de stått inför ett val. Men hon ger Sartre rätt när han säger att inte välja också är ett val.

Genom hennes blick kommer här flera av romangestalterna oss till mötes: "Det er bare en som drömmer om krigen. Det er Daniel, som föler sin homoseksualitet som en så djup fornedring at han kjenner seg utestengt fra alt menneskelig fellesskap." Och där finns Sara, den judiska kvinna, som är gift med en Spanienkämpe. Hon hatar krig och för henne finns inget som är värt att en dag stå ute på landsvägen med hemmet i ruiner och med barnet lemlästat i famnen. Alltså fred till varje pris? frågar sig Stefi Pedersen och finner att en del av Sartres styrka ligger i att han avstår från direkta svar och att han inte heller ger några löften utan enbart gestaltar vårt gemensamma ansvar och den djupa moraliska konflikt vi alla befinner oss i.
Artikeln avslutas med några rader av Werner Aspenström som visar sig vara från dikten Jämn mark för den omöjliga staden ur samlingen Snölegend 1949, där de sista raderna lyder: jag försäljer inga löften/ jag utsår ingen misstro/ jag talar inte på någons vägnar/ jag tillhör ingen förtrupp/ jag tillhör ingen eftertrupp/ jag kungör blott/ att något är förlorat/.

Men redan den 6 juli 1949 hade Stefi Pedersen skrivit om Jean-Paul Sartre i Arbeiderbladet. Inledningsvis hänvisar hon till en artikel om litteraturen i vår tid där Sartre framhåller att den moderna litteraturen saknar den tillit som präglat den tidigare. Koncentrationslägrens omänsklighet har lärt oss att ta ondskan på allvar.

I en bunt gulnade maskinskrivna ark upplever jag vid orden: Stig Dagerman har i skuespillet Skuggan av Mart... igenkännandets glädje, både vad gäller Dagerman och Mart. Artikeln är undertecknad Arbeiderbladet, 7 juli 1949. Förutom skådespelet behandlas Bo Bergmans roman Skulden.
Här analyserar Stefi Pedersen två destruktiva förhållanden mellan mor och son. Under kärlekens täckmantel bryter de sins emellan olika mödrarna ner sönerna till fega, vegeterande vrak. Dagermans Gabriel skjuter till sist ihjäl sin mor medan Bergmans Walter, till moderns stora lättnad efter en fängelsevistelse, dör.
Stefi Pedersen sammanfattar bilden av Gabriels mor som en frigid kvinna i ständigt uppror mot mannen och med en underström av bortträngd homosexualitet. Besatt av hat och förakt. Medan Walters mor drivs av skulden att inte ha velat ha sitt barn och slutligen når ett döende som är lyckligare än hennes liv.

alt *

Den 24 mars 1980 gick Stefi Pedersen bort. Hon återhämtade sig aldrig efter en sjukdomsattack i analysfåtöljen under pågående psykoanalys. Och ligger begravd bland sjömän, lotsar, fyrmästare och skeppare på Galärvarvets kyrkogård på Djurgården i Stockholm, inte långt från minnesstenen över Estoniakatastrofens döda. Ändå tar det lång tid för mig att finna henne. Inte förrän jag ringt upp Asta Bolin och fått vägledning - en liggande, oslipad, rosa sten ska det vara - lyckas det. Ovanpå har någon lagt en vit havsformad sten och jag erinrar mig den judiska traditionen att lägga stenar på de anhörigas gravar.
Stefi Pedersen saknar anhöriga men har många vänner förstår jag av nekrologen som är undertecknad med tjugotre namn, däribland några kulturpersonligheters. I första hand lyfter man fram hennes arbete som psykoanalytiker med att hjälpa överlevande från koncentrationslägren till nytt liv. Och i andra hand:

Stefi var ömsint och självuppoffrande, men alls inte självutslätande. Hon tog ansvar och begärde ansvar. Hon visade respekt och krävde lika självklart respekt. Hon kom nära och höll distansen. En nykter och realistisk idealist, aggressiv och påstridig, religiös och helt irreligiös, djupt pessimistisk och alltid lika fylld av optimism. En individualist med ett självklart socialt medvetande. En humanist som visste att utskilja och värja det centralt mänskliga, ordet, både hos den enskilde och hos klassamhällets språkligt fattiga...

En av kulturpersonligheterna som ingick i kretsen kring Stefi Pedersen var Cordelia Edvardsson - Svenska Dagbladets Israel-korrespondent med egen erfarenhet av utrotningsläger vilket är ett mer talande ord än koncentrationsläger. Den 31 december 1980 skriver hon: "Om DEMOKRATIEN är den ena hörnstenen på vilken Pedersens människosyn bygger, så är sanningslidelsen den andra. ... I DREYFUSPROCESSEN fanns det en sanning och en lögn, och Zola stod på sanningens sida." Och som motto för Stefi Pedersens essä Psykoanalys och moral samt i hennes dödsannons står några rader ur Emile Zolas öppna brev till Frankrikes president J´accuse (Jag anklagar):

Jag har endast en lidelse,
den fulla klarhetens,
i den mänsklighetens namn
som har lidit så mycket
och som har rätt till lycka.

Else-Britt Kjellqvist

 

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts