Debatt - Tidningen Kulturen




×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Kultur

Sigrid KahleNär jag idag (20141105) börjar skriva detta, har just en intressant recension av Carl-Göran Ekerwalds bok om unionen mellan honom och Sigrid Kahles presenterats i SvD (”Kom, Madame, fru” (Atlantis). Titeln hämtad från Shakespeares ”Så tuktas en argbigga”. Recensionen skriven av Carl-Göran Malmberg). ” Eftersom jag såväl träffat båda ett flertal gånger, läst det mesta (och det är mycket!) av Ekerwald samt varit en av dem som var involverad i projektet att få hit Sigrid och ”pojkvännen” (så uttryckte hon det) till Orust häromåret, känner jag att jag vill säga några ord i ärendet.

Både Carl-Göran och Sigrid var enormt belästa. Samtidigt var de mycket lätta att ha att göra med. Särskilt Carl-Göran påstod – och påstår – att han inte är (särskilt) social. Om detta är sant döljer han det väl. Båda var/(är) språkekvilibrister. Den förste jag – per distans – lärde känna var Carl-Göran. Detta beror på mina kontakter med en gammal lärare – Rolf Ekman – som i sin tur något umgicks med Vilhelm Ekelund, och var expert på denne. Därutöver sysslade jag då, för ca 30 år sedan en hel del med persisk poesi (Rumi, Khayaam, Hafiz mfl.) Senare gjorde detta, att jag (alltså) både läste Carl-Görans synnerligen mångfacetterade författarskap och - bl.a. - böckerna Persisk balsam och Persiska antologin. Därtill fick jag – via ett Sommar i P1 – upp ögonen för den minst lika begåvade Sigrid och hennes far (HS Nyberg) och tidigare man (J Kahle). Alla av de nämnda personerna, inklusive Ekelund och Ekman, var därtill stora beundrare av (de stora personligheterna) Nietzsche, Goethe och en rad arabiska filosofer. Betänk sålunda den utomordentliga glädje jag upplevde när jag fick träffa både Carl-Göran och Sigris samtidigt. Just då främst förmedlade av de stora fredsaktivisterna Ola och Erni Friholt här på Orust (dessa är själva värda en artikel).

Läs mer...

Stefan WhildeSvensk journalistik blir allt mer urholkad, sensationslysten och partisk och Joakim Björck är tyvärr bara ett av många exempel på detta, om än ett lysande sådant. Men låt oss ta det från början.

 Christer Fuglesang, astronaut och föreningsmänniska i den sekteristiskt uppbyggda särgruppen VoF, utförde på egen hand i offentlighetens ljus och ”för samhällets bästa” ett slags blindtest för några år sedan för att försöka påvisa att homeopatisk medicin inte fungerar. Han intog en ”överdos” av substansen Coffea Alfaplex. Substansen går under beteckningen naturligt sömnmedel.

 Intervjun i teve som följde på intaget av substansen visar att Fuglesang pratar osammanhängande, sluddrar och verkar okoncentrerad och slö. Själv säger han att han inte påverkades alls.

 Problemet är dock inte huruvida Fuglesang påverkades eller inte, problemet är att han INTE utförde ett blindtest på homeopati. Han använde inte ens en klassisk-homeopatisk substans. Däremot visade han vad okunskap och fördomar kan leda till.

Läs mer...

Ivan BuninIvan Bunin, Nobelpristagare i litteratur 1933, var vittne till ryska revolutionens fasor och gjorde anteckningar och skrev texter medan händelserna utspelade sig framför ögonen på honom. Hat och förakt för gatans parlament i Odessa, pöbelns makt på  torgen och högtravande slagordsdemokrati genomsyrar hans texter, varje ord bär på civilisationens och kulturens vämjelse över det som utspelar sig i frihetens namn. Han skriver om en av pogromerna i Odessa den 2 maj 1918, där människor

avrättas och bränns levande på gatorna i den rysk-judiska staden. På dagen 100 år senare upprepades samma dödsdans, då som nu inspirerat av Västeuropa. Den gången hade Österrike ockuperat Odessa för att ta över när revolutionens glöd slocknade, idag är det USA och dess satelliter som ockuperar landet för att ta över när elden slocknar. Bunin fick Nobelpriset 1933 i exil för sina texter och sin eleganta, ryska prosa.

Nikita Michalkov har, enligt egen utsago, sedan 1980 arbetat på en filmatisering av Bunins texter, framför allt Solsting och Förbannelsens dagar, och filmade 2010 i ett fredligt Odessa och på ett ukrainskt Krim. Filmen Solsting hade premiär nu i oktober i Serbien, dit Bunin och andra intellektuella ryssar tog sin tillflykt från den västerländska interventionen och revolutionen i Ryssland. Därefter visades den på
biograferna på Krim, varifrån de sista soldaterna evakuerades undan proletariatets raseri. Ryssland hade förlorat inbördeskriget och en västerländsk idé tog över tillvaro och mentalitet ända fram till Putin.

Läs mer...

Håkan RoosKan man längre lita på Svenska Akademien som språklig förebild? Betyder att "arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet" längre någonting? Vi kunde höra Peter Englund tillkännage att årets Nobelpris i litteratur hade tilldelats Patrick Modiano med motiveringen ”För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”.

Tidigt i skolan har vi annars fått lära oss att i god svenska kompareras flerstaviga adjektiv och adverb i komparativ och i superlativ med ”mer” och ”mest”. En formulering ”… de mest ogripbara…. ” hade varit riktigast och mest föredömlig.

Med uppmärksamhet ”på nya strömningar i tiden” har Svenska akademien och dess ledamöter förstås inte kunnat undgå den svenska flumskolan i 70-talets efterföljd. Grammatiska kunskaper blev gammalmodiga och onödiga och ansågs hämma det ”kreativa” skrivandet. Gud nåde Akademien om den lägger sig i denna mediala mittfåra där tradition, historia och bildning inte räknas! Tyvärr måste konstateras att Svenska Språkrådets språkrådgivning i sin kravlösa populism redan hör hemma där.

Läs mer...

Stefan GehanderDet är inte bara jag som har fått känna av den ryska lyhördheten, mottagligheten för främlingars impulser. Det är ett faktum att denna lyhördhet och förmåga att integrera det andra är ett av särdragen i den ryska kulturen. Den ryska historien från Peter den store är 300 år av vittnesbörd om att alla kulturella former, alla idéer och all lärdom från Västeuropa har blivit ett överröstande eko i Ryssland. Nationalpoeten Pusjkin är både i sin gärning och till sitt utseende och sin härkomst ett slående exempel på detta nationella drag, men han uppvisar också ett extra drag, som kännetecknar det ryska geniet, nämligen förmåga att ta upp och göra om, att dra fördel av vad andra gjort eller misslyckats med.
Geni är gåvan att se tingen på ett nytt sätt, inte att isolera sig på en hög tron.
Samtidigt som Pusjkin plöjde världslitteraturen, särskilt den franska, skapade han också det ryska språk vi känner idag, ett språk som blev så rikt på ord, nyanser och vändningar att Pusjkin inte går att översätta tillbaka till Västeuropa. Pusjkin är helt okänd i Västeuropa, och hade det inte varit för de stora ryska tonsättarna hade vi inte ens känt namnen på några av hans verk.

Läs mer...

Simon O PetterssonFör varje intellektuell reflekterande, om också så litet, är läsandet av oskattbar betydelse. Utan läsningen är också skrivandet, och t.o.m. det kvalificerade tänkandet, otänkbart. Ändå är det påtagligt svårt att säga något intressant om det. En så omhuldad skribent som Olof Lagerkrantz säger ingenting annat än rena plattityder i sin bok Om konsten att läsa och att skriva (1985). Vi försöker här i stället att gå till Martin Heidegger, som kanske mer än någon annan gjort sig känd för att säga intressanta saker, också om sådant som ingen annan brukar kunna säga något kvalificerat om. Martin Heidegger, som mycket gärna fattade sig kort, skrev några meningar om detta som faksimiltrycktes på framsidan till utbildningstidningen ”Welt der Schule”. Jag återger dem här i egen översättning:

”Vad menas med att läsa? Det bärande och ledande är samlandet. På vad samlar det? På det skrivna, på det som är sagt i skrift. Det egentliga läsandet är samlandet på det, som utan vår vetskap redan en gång tagit vårt väsen i anspråk, må vi sedan bejaka eller avvisa det.

Utan det egentliga läsandet förmår vi också inte att se det som blickar på oss, och att se det framträdande (Erscheinende) och det skenbara (Scheinende).”

Det första stycket är klart nog, bara man vet litet om etymologi. Både svenskans ”läsa” och tyskans ”lesen” har en äldre betydelse av att samla; gotiskans ”lisan” betyder just ”samla”. Här hade den etymologikäre Heidegger, som så ofta, lyckats hitta en begravd betydelse som passade hans syften. Och man måste instämma – visst liknar den ivrige biblioteksbesökaren t.ex. en ivrig samlare av porslinsserviser besökande ännu en loppmarknad. Läsaren bär med tiden med sig en skatt av ord, upplevelser och anekdoter, men förändringen går djupare än så, vilket antyds i nästa mening – läsarens väsen förändras. Läsaren är inte riktigt densamme som innan han läste. Associationen till Heideggers elev Hans-Georg Gadamer, som i sin hermeneutik visade att läsaren inte bara tolkar texten, utan också genomgår en dialektisk förändringsprocess genom tolkningen, är inte så långsökt.

Nästa stycke är litet knepigare, men Heideggers distinktion emellan ”das Erscheinende” och ”das Scheinende” måste grovt uppfattas så: att det senare har en bibetydelse av sken, att varat visar sig såsom sken (som också förvisso är en väsentlig del av varat), men att det förra har en bibetydelse av att varat visar sig sådant som det faktiskt är. Läsandet är alltså inga småsaker, utan det rör hela existensen. Man förstår varför Heidegger läste så noga.

Simon O. Pettersson 

Seitakivi eller seitastenen är ett flyttblock i Pajala kommun som är försedd med en runristning utförd av den engelske ornitologen John Wolley mellan 1855 och 1857Det samiska sättet att leva på är så annorlunda att vi som hör till majoriteten inte begriper det hur mycket vi än studerar och forskar! Samerna har nämligen helt annorlunda kultur, världsbild och mentalitet. Det som inte förstås tolkas som mindervärdigt. I själva verket är sakförhållandet tvärtom. T. ex. jojken har uppfattats som primitiv eftersom den innehåller endast ett fåtal ord. Jojken är snarast jämförbar med meditation och tangerar övermedvetna tillstånd som samerna kallar ”den osynliga världen”, som är en dimension som så gott som helt saknas i den västliga världen. Motsatsen är ”den synliga världen” som man kan se och beröra och som vi i väst lever i.

Vi har alltså endast en verklighet i vår världsbild och samerna två verkligheter, den synliga och den osynliga världen, som båda har lika stor betydelse. Så sett använder vi endast 50 % av våra potentiella möjligheter! Samiska renskötare kan t. ex. göra så noggranna observationer av naturen när de rör sig i fjällen att de användas för vetenskapliga ändamål. För det behövs det nog mera färger på paletten än vi i väst med vår begränsade syn på verkligheten har tillgång till och kan föreställa oss!

Den transpersonella psykologin studerar och beskriver den mänskliga själens medvetandetillstånd och (potentiella) kapacitet bort om tanke, känsla och förnimmelse. Den inbegriper hela vårt andliga spektrum. Transpersonell psykologi är en psykologisk riktning som utvecklades på 60-talet i USA främst av psykiatriprofessorn Stanislav Grof och psykologen Abraham Maslow. Uttrycket ”transpersonell” betyder att överskrida gränsen från personliga till övermedvetna (”övernaturliga”) medvetandetillstånd. Den riktar inte enbart sin blick på den individuella personligheten utan därutöver även på filosofiska, religiösa och sprirituella (eng. spiritual) aspekt.

Läs mer...

Fler artiklar...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen