Vitt, rött och grått: ett PS om Pentti Saarikoski - Tidningen Kulturen




Ivo Holmqvist

Kultur
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Universitetshuset i Lund är en vacker vit byggnad, krönt av två sfinxer vars emblematiska funktion man kan fundera över. Mittemot ligger Akademiska Föreningen, en ståtlig röd tegelborg. Om man tittar noga upptäcker man i ett av fönstren en vit katt, inte levande men mycket livaktig: det är Q, signaturen för personverserna i studenttidningen Lundagård. Båda byggnaderna delar kvarter med den sandstensgråa domkyrkan, med den vackra absiden byggd för knappt tusen år sedan av hantverksskickliga stenhuggare, inlånade från Lombardiet.




En annan gång kom några av Sovjets arga unga män på besök, bland andra Okudzjava och Jevtusjenko vars självbiografi ”Bekännelser av ett sovjetseklets barn” jag passade på att få signerad – hans namnteckning var nog värd mera då än nu. Och politiker och publicister kom på löpande band. Dagens Nyheters stridbare folkpartistiske chefredaktör, statsvetarprofessorn Herbert Tingsten, debatterade med den tidigare finansministern, socialdemokraten Ernst Wigforss så att det slog gnistor. Tingstens ljusa lätt nasala stockholmska gick upp i gäll falsett när han blev särskilt ivrig. Wigforss, mannen bakom den progressiva inkomstskatteskalan, var mera halländskt sävlig i sitt tal (han var filosofie doktor i nordiska språk – politiker den gången var välutbildade).

Under kortare tid men dock i mer än hundra år har studenterna flockats till Stora Salen på AF för att vara med om studentaftnar. Man började med sådana muntrationer redan 1905, och besöken av olika notabiliteter har varit många sedan dess. Det finns en trevligt nostalgisk bok som förtecknar alla framträdandena, och i den finns dessutom brev i faksimil från dem som artigt tackat nej, också de ganska många. Under en bejublad kväll som jag har i klart minne framträdde sångerskan Miriam Makeba med sina märkliga klick-ljud, sådana som finns bland Xhosa i Sydafrika, kanske hörde hon till det folket?

En annan gång kom några av Sovjets arga unga män på besök, bland andra Okudzjava och Jevtusjenko vars självbiografi ”Bekännelser av ett sovjetseklets barn” jag passade på att få signerad – hans namnteckning var nog värd mera då än nu. Och politiker och publicister kom på löpande band. Dagens Nyheters stridbare folkpartistiske chefredaktör, statsvetarprofessorn Herbert Tingsten, debatterade med den tidigare finansministern, socialdemokraten Ernst Wigforss så att det slog gnistor. Tingstens ljusa lätt nasala stockholmska gick upp i gäll falsett när han blev särskilt ivrig. Wigforss, mannen bakom den progressiva inkomstskatteskalan, var mera halländskt sävlig i sitt tal (han var filosofie doktor i nordiska språk – politiker den gången var välutbildade).

Och regelbundet kom statsministrarna till sina särskilda aftnar. Då var det trångt i Stora salen, särskilt de många gånger (det var mer än ett dussin) som Tage Erlander kom tillbaka till den stad där han studerat och redigerat Svensk uppslagsbok, och där han nästan alltid kände sig hemma bland studenterna. Dock inte alla gånger, som jag nämnde i en artikel jag skrev om Tingsten här på sidan för några år sedan:

”Som ny student i Lund någon gång vid mitten av sextiotalet trängdes jag med alla andra i Stora salen på Akademiska Föreningen för att lyssna på en värmlänning med lundaförflutet, dåvarande statsministern Tage Erlander. Han drog fullt hus, trivdes och var slagfärdig. Det enda jag minns är den korta stund när han blev riktigt harmsen. Han hade kommit in på studentsociala spörsmål och framhöll hur mycket bättre det allra mesta hunnit bli på drygt trettio år.

Till exempel behövde numera den skuldtyngde student som dog inte betala tillbaka sina studieskulder. Salen fylldes av ett rått skratt, och Erlander rättade sig snabbt och ilsket: de efterlevande slapp betala lånen. Och han hade förstås rätt, han hade perspektivet vi inte besatt. Han berättade för oss bortklemade veklingar hur änkorna under resten av livet tidigare fått gneta ihop till återbetalning av de avlidna männens skulder (änklingar som levde vidare med sina avlidna hustrurs skulder var nog en försumbar minoritet).” 

Även en mängd inhemska och nordiska poeter framträdde på AF. Nu slumpar det sig så att jag hittat ett brev som flögs över Atlanten, från en universitetsort till en annan. Jag fick det när jag låg vid ett amerikanskt lärosäte läsåret 1964-65. Det har varit gömt i kökkenmöddingen sedan dess men dök av en slump upp häromdagen, mycket lämpligt och vältajmat med tanke på Rolf Karlmans långa insiktsfulla artikel om Pentti Saarikoski på den här sidan häromdagen – för sex år sedan skrev Gunnar Lundin lika långt och lika bra på Tidningen Kulturen om samme poet.

Aerogrammet kom till Dartmouth College, New Hampshire, från Lund. Det var skrivet av min bror som vid den tiden just blivit klar med sin jur. kand. och kunde koppla av med studentaftnar och andra muntrationer innan han började sitta ting. Så här skrev han den 10 mars 1965 om en studentafton som tydligen inte hörde till de allra mest minnesvärda (att estradören var en yngling stämde ganska bra, han hade vid det tillfället ännu ett par år kvar tills han skulle fylla trettio):

”Här har intet hänt. Jag skrev måhända att jag varit på en dålig studentafton med den finske kommunisten och ynglingen Pentti Saarikoski. Han var kraftigt bakfull och på knagglande svenska framstötte han ngt ointressant i endast tjugo minuter, den i särklass kortaste studentafton jag varit med om, vilket med hänsyn till innehållet får sägas vara en välsignelse. Av studentaftonutskottsförmannen hörde jag sedan att han på kvällen botade sin bakfullhet med beprövat recept, och fortsatte hälla i sig på frukosten dagen efter. DET kunde han, finländaren.”

 

 

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen