Att tiga och tala - nytt knarr från Professor Stofil. - Tidningen Kulturen

Ivo Holmqvist

Kultur
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Det finns en anekdot, förmodligen apokryfisk, från de uppjagade veckorna för hundraelva år sedan när det så när hade brutit ut krig mellan Norge och Sverige. Stornorsken Bjørnstjerne Bjørnson manade sina landsmän till gemensam kamp: ”Nu gjelder det å holde sammen!” Statsminister Christian Michelsen svarade bistert och realpolitiskt: ”Nu gjelder det å holde kjeft!” Om man får tro ett av Bjørnsons barn är det hela bara ett påhitt, men det är en tänkvärd replikväxling som visar två olika sätt att förhålla sig till dagsfrågorna: antingen brusar man upp, eller så håller man huvudet kallt. Man besinnade sig på båda sidor Kölen, unionsupplösningen mellan broderfolken skedde under fredliga former.


"Oklok man/ ute bland mänskor/ bör tiga och vara tyst./ Ingen förstår/ att han ingenting vet/ så länge han ingenting säger./ (Fast oklok man vet/ oftast ej heller/ att hans mun talar för mycket)." Andemeningen i den utsagan kan sammanfattas ännu mycket kortare: "Det är bättre att tiga och misstänkas för en idiot än att öppna munnen och undanröja varje tvivel."

I Lars Lönnroths alltigenom beundransvärda nytolkning av "Den poetiska Eddan" – mer om den när jag hunnit sortera mina lovord – återfinner man en hel del kloka levnadsregler i Hávamál, dvs Den höges tal, bland andra dessa: "Oklok man/ ute bland mänskor/ bör tiga och vara tyst./ Ingen förstår/ att han ingenting vet/ så länge han ingenting säger./ (Fast oklok man vet/ oftast ej heller/ att hans mun talar för mycket)." Andemeningen i den utsagan kan sammanfattas ännu mycket kortare: "Det är bättre att tiga och misstänkas för en idiot än att öppna munnen och undanröja varje tvivel."

Det finns en anekdot, förmodligen apokryfisk, från de uppjagade veckorna för hundraelva år sedan när det så när hade brutit ut krig mellan Norge och Sverige. Stornorsken Bjørnstjerne Bjørnson manade sina landsmän till gemensam kamp: "Nu gjelder det å holde sammen!" Statsminister Christian Michelsen svarade bistert och realpolitiskt: "Nu gjelder det å holde kjeft!" Om man får tro ett av Bjørnsons barn är det hela bara ett påhitt, men det är en tänkvärd replikväxling som visar två olika sätt att förhålla sig till dagsfrågorna: antingen brusar man upp, eller så håller man huvudet kallt. Man besinnade sig på båda sidor Kölen, unionsupplösningen mellan broderfolken skedde under fredliga former.

Och vidare detta: "För mycket talar/ den som aldrig tiger,/ mest blir det sladder och strunt./ Babblande tunga/ som aldrig tyglas/ frambringar eget fördärv." Varför orda om det just nu? Av två skäl: förstås dels det tanketomma och innehållslösa babblandet från en av presidentkandidaterna i det stora landet i väster, han som vräker ur sig otidigheter och ständigt ljuger lika ohämmat men som aldrig håller sig till sakfrågor, en oklok man som inget vet och inget kan. Och dels de beklämmande kommentarerna när årets nobelpristagare i litteratur inte haft vett att tacka för äran han fått.

I stället för att förvåna sig över den oborstade ohövligheten hos en man som alltför mycket är sig selv nok har man på en del håll här hemma bråkat om att en akademiledamot tagit honom i örat. Jag kan tänka mig att det delvis är en fråga om ålder och uppfostran. Kanske kan man inte längre ta för givet allmänt hyfs och ett klädsamt mått av tacksamhet. Ledamoten fick också snabbt mothugg från en av de betydligt yngre bland de aderton som, likt Michelsen, ansåg att han borde holde kjeft. Men Akademin har hållit käft minst en gång för mycket i det förflutna, när Salman Rushdie drabbades av en fatwa från de religiösa fanatikerna då han publicerat sin roman "Satansverserna".

Svenska akademin lät bli att göra ett gemensamt uttalande då (ingen av de båda akademiledamöterna ovan fanns ännu i kretsen den gången – man kan läsa både Lars Gyllenstens memoarer "Minnen, bara minnen", och några utförliga artiklar av Knut Ahnlund om den infekterade debatten). Som gammal gnällspik anser jag att det hör till god ton att tacka, och att man skämmer ut sig om man inte gör det. På USAs västkust liksom i New England i andra änden av kontinenten är alla jag stött på till ytterlighet hövliga, vänliga och förekommande.

Så är det säkert också nästan överallt annars i landet däremellan. Men kanske inympades seden att tacka och vara allmänt artig inte tillräckligt väl i den yngre generationen av familjen Zimmerman i Duluth, Michigan, på 1940-talet, i varje fall inte i den lille Robert Allen? Vare därmed hursomhelst – det finns tillfällen när det inte är särskilt snyggt att bara tiga och vara tyst, tycker den dammige perukstocken Professor Stofil som också rekommenderar till läsning den välformulerade och välargumenterade rekommendation, "endorsement", av Hillary Clinton som The New Yorker publicerat den 24 oktober.

(Om man så vill kan ovanstående rader läsas som en försynt replik till två inlägg nyss på den här sidan, "Bob Dylan – den otacksamme Nobelpristagaren", och "Den kusliga faran med Hillary Clinton").

Till slut: jag ser att en roman betitlad "Aftonland" är en av de nominerade till årets Augustpris. Säkert är den både bra och prisvärd. Men varför stjäla den vackra titeln från Pär Lagerkvists sista och kanske bästa diktsamling, i varje fall den mest eftersinnande och avklarnade? Visserligen kom den för nästan sextio år sedan och är därmed ihågkommen av allt färre, men fortfarande är vi ganska många som gör det, och har den i gott minne bevarad.

The New Yorker Endorses Hillary Clinton

http://www.newyorker.com/magazine/2016/10/31/the-new-yorker-endorses-hillary-clinton

Ivo Holmqvist